Övertrassering

När min syster och jag var i usa en hel sommar ringde vi hem och bad om mer pengar vid flera tillfällen. Ändå tror jag inte vi klarade oss utan den där nesliga övertrasseringsavgiften. När man får räkna om alla pengar är det lätt att små fel betyder övertrasseringar på kanske 1,19:- men det kostar ändå 90:- i avgift. Jaja.

Jag har nu personligen övertrasserat någon kroppslig valuta och sitter i sängen efter fem timmar och kämpar med att inte bli för deppig av att inte sova. Mörkläggningsgardinen gör inte riktigt sitt jobb längre och det starka morgonljuset sipprar in bredvid rullgardinen och stressar mig. Jag tog migränmedicin för att jag hade migrän, men den blir jag alltid kissnödig av, så då hoppas jag att jag somnar djupt innan jag blir kissnödig, alternativt blir nödig så fort att jag kan släpa mig upp innan jag somnar.

Det är ett evigt pysslande med den här kroppen. Jag är så trött på det att inga ord utan bara liknande erfarenhet kan förklara. Jag är en fri människa i ett fritt land, men ändå är jag fången både till kropp och sinne. Mikael och jag pratade länge och intressant idag. Jag hade inte hjärta att säga åt honom att jag inte klarade det, att min energi inte räckte till ett trevligt samtal i soffan,och nu ligger jag här osoven och smådeppig men så slut att jag inte ens orkar gå några steg och be om en kram.

Jag har ju i alla fall ett snarkande djur här, hon bryr sig mest om att bli klappad och när hon sover har hon inget nöje av det, så hur terapeutiskt det än är, är jag nu lämnad ensam med min kropp och mina svagheter, mina rädslor, min ledsamheter, min stress.

Nej, inte helt ensam. Jag har läst några minikorta berättelser från Liahona, kyrkans tidning, och det där att minnas att jag har en Gud som är på min dida, det hjälper ibland mot deppigheten om man har sörjt färdigt först och är beredd att gå vidare.

Jag antar att jag är klar för nästa steg. Klar att lämna tvivlet och nojorna bakom mig, lämna stress över saker jag borde göra men som tar sån lång tid att få ork till. Nej, det kommer jag nog alltid att stressa över.

Men vad var det jag skulle säga? Jag hade ju en fin tanke som jag tänkte berätta om, för att ta fokus bort från mig och hur kass det är, till er, som visserligen har problem som jag och alla, men som jag kände att jag ville göra nåt fint för, för att ni är underbara, och också i själviskhetens namn behövde ägna mig åt nåt annat än mitt alltid förestående sammanbrott.

Jaja, det kallas inte hjärna som ett såll, eller ens reptilhjärnan. Det heter faktiskt hjärntrötthet och är neurologiskt efter stroke eller sjukdom (som ME).

Jag ville göra nåt fint för jag mår så dåligt men jag kunde inte komma ihåg vad det fina var? Really? Ja, så jobbar jag, tydligen.

Men jag är på lite gladare humör trots att jag borde vara mitt i en härlig sömn nu. Men jag tror den kommer snart.

Annars, för att vara helt säker på att sömnmedlen börjar verka, så kan jag gå in på tradera och börja bjuda på lite grejer som verkar vara bra idéer nu men kanske inte imorgon. Jag hade sparat ca 50 prylar, mest scarfar i tusenkronorsklassen och väskor i tretusenkronorsklassen. Visst, sånt ska jag ju köpa. Nä, nu somnar jag hellre.

Tack, Sömnens Gud, och Alla Sömnmediciners Gud, om det inte är detsamma. (och nej, jag tror bara på en, men han blir nog inte ledsen av lite konstnärlig frihet)

Zzzzzzz: )

3 kommentarer:

Klarins sa...

Mitt hjärta gråter.
Tänk att du kan uttrycka dig så väl fast hjärnan inte fungerar...
Jag förstår så väl att du vill blir gladare och mindre bekymrad, men du ser det väl inte som ännu en plikt att du måste tänka dig ur deppigheten?
Ellen har sagt att när hon blev änka hjälpte ingenting, absolut ingen och ingenting, mot sorgen. Hon levde i ett svart hål som varken människor eller hennes tro kunde rå på. Men så småningom kom lite solglimtar i det svarta.
Jag menar bara att du inte måste känna att du av egen kraft "rår på" deppigheten som med rätta översköljer dig med jämna och ojämna mellanrum. Ensam är inte stark.
Vi får fortsätta att acceptera att livet är svårt att hantera, och ändå njuta av glädjeglimtarna och öva oss i att lägga hela vår börda på Kristus. Han dog inte bara för våra synder, utan också för våra smärtor och sjukdomar.
Vad det innebär rent praktiskt kan vi be om att få hjälp med att förstå och tillämpa.
Och du vet väl hur älskad du är av så många?! (Eva K hälsade till dig igår från sin nya rullstol. Hon hade åkt ambulans och legat på sjukhus igen, och igen.)
Mammakramar utan gräns

Sara sa...

Såna där nätter suger verkligen! Tur att du har både Tradera och Gud! Och en himla bra moder!
Kram

Mireille sa...

Jag håller med om allt och med alla här!❤️