Julkonsert!

Ikväll var jag på avancerad utflykt! Bara två minuter hemifrån, men jag hade mascara och klackskor! Eftersom jag inte opererades i fredags bestämde jag mig för att gå på julkonsert idag, vilket jag kanske inte hade orkat annars. Vilket jag inte orkade idag heller, men det kom jag inte på att känna efter.

Det var underbart med julmusik live, inte bara på stereon. Första numret var en mycket välsjungande grupp som sjöng Bereden väg, dalavarianten, i Real Groups version. Och hjälp vad de satte den. Vid tonartsbytet började jag le som en en fjant.

Annars var väl kvällens ovanligaste nummer Stilla natt på elgitarr. Framförd med den äran och mycket ovanligt. Vederbörande hade sagt detta till mig i förväg men det var liksom svårt för en cellist som jag att föreställamig detta musikstycke. Vet inte om det skulle vara publikfriande, men color var det! Han röjde såklart inte, men spelade i stämmor med sig själv, och avslutade med en viskning. Härligt.

Sen spelade två duktiga organister duett på orgeln. Vet inte vems händer och fötter som var vems, men det var också intressant och lagom ovanligt.

Det fanns två violinister med också, och särskilt den ena var både begåvad och skicklig.

Sen fick församlingen sjunga med på vers 3 och 4 på Nu tändas. I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle bliiid, sjöng jag. Men sen log jag bara för det blir för illa högt.

Åå, det var så härligt.

Sen hade en liten flicka spillt julmust och mamman höll nyfödd bebis, som jag hjälpsamt snodde. Och orkade hålla nån minut, han var lite för liten och lealös, så man var verkligen tvungen att hålla i honom. Men stackarn såg både varm och trött ut. Ruth hittade en stadigare bit att hålla.

Det var så roligt också att träffa massa folk. Lite överväldigande kanske, nu är jag rätt bakom flötet. Tackade förresten den ena organisten när jag gick förbi henne, men plötsligt tittar jag på henne och vet inte vem det är. Hoppas att jag kände igen henne rätt, innan hjärnan la av. Annars kan hon gott få tänka att jag blivit lite tokig.

Förresten visste jag knappt längre hur man gör när man sminkar sig. Men fördelen med att gå hemma i mjuka kläder och luggen i spänne, är att när man nån gång fixar till sig så krävs det bara lite rouge för att man ska känna sig som en supermodell. Jag kör nog med halv regim nu, jämfört med förr, även vad gäller håret. Lite klappa kanin har aldrig skadat nån.

Däremot har jag nått avgrundens djup vad gäller brist på fåfänga. Jag gick omkring på avdelningen i fredag med korta dockar oh knälång särklass. Med vinterbonade ben, om man säger så. Och jag orkar inte göra nåt åt det fast jag får en chans till.

Men jag var ytterst nära att få ett gallstensanfall på målsnöret. Höll på att sätta tänderna i äpplet som blev över efter efterrätten. Men jag kom på i sista sekunden att det inte passar med gallsten. Vadmal vill ha det man inte får. Och eftersom jag nu är 20 minuter in i min operationsfasta kan jag meddela er att det var 21 minuter sen jag åt ett lakritssnöre.

Tjoflöjt. Gissa vem som är febrig, fryser, har ont under fötterna, inte känner sig ett dugg trött och har läst en lång, bra artikel om vådan av adrenalinpåslag?

En ledtråd är att hon också har tagit dubbla Stilnoct. Men att jag sover före operationen är i nuläget viktigare än maxdosen. Hjälp, jag tror jag har varit i adrenalinläge sen jag vaknade i fredags.

Ifall de skjuter upp det imorgon också ska jag be att få en liten fettsugning på köpet. Sveda och värk.

Trevlig andra advent!

1 kommentar:

Monica sa...

Jag tänker på dig! Kram.