Vad är framgång?

Har i och med min sjukdom haft många möjligheter att fundera över vad som gör en människa framgångsrik. Jag har ju noll karriär, vilket faktiskt har varit svårt ibland, eftersom ens jobb är ett så "lätt" sätt att känna sig framgångsrik. Att kunna saker, veta hur saker fungerar, att få feedback från chefer och kunder (eller om de kallas patienter eller elever), ger en ofta en kick uppåt på självförtroendeskalan.
Jag får aldrig jobb-kickar. Därför har jag fått träna mig på att hitta andra kickar. Att ha varit framgångsrik i min lilla karriär för 20 år sen räcker inte långt nu. Och att ha avslutat en magisterutbildning på universitetet med högsta betyg men utan studieskulder, mitt i en handikappande sjukdom, är en ännu större bedrift, men det kan jag inte heller leva på längre. Så är jag framgångsrik?
Den som måste säga att den är framgångsrik är det inte. Det är som när bilhandlaren heter "Honest Joe's". Eller när Kajsa sa apropå vad hon gjort på djurparken: "Jag har inte ätit getornas bajs". Att slå på egen trumma fungerar för det allra mesta bara för slagverkare. I andra fall får det motsatt effekt. (Säger jag, som ju brukar beskriva min egen förträfflighet här på bloggen.)

Att skryta över sina barn brukar också kunna ge folk en känsla av framgång. Vissa tror på allvar att deras barn är bättre än andras, och jag blir alltid så frestad då, att berätta egna familjehistorier. "Läste Agatha Christie när han var fyra" och sånt. Det är bra med roliga berättelser om barnen eller som loggar över livet, vardagen och tiden. Men ibland finns ingen som helst distans utan bara skryt. Jag inbillar mig att man kan skryta lite grann, men bara ytterst lite, och man måste göra det skälmskt, annars luktar det illa.

"Många har tittat på framgång enbart ur ett ekonomiskt perspektiv. Att ha framgång enligt detta snäva synsätt innebär då att man enbart tittar på de yttre tecknen på välstånd, och följaktligen fokuserar man snart helt på materiella ägodelar eller på tanken att vilja ha dem. Detta leder oundvikligen till avundsjuka, girighet och själviskhet.

Det skapar också ett enormt avstånd mellan oss och våra medmänniskors behov, även vår familj, eftersom vi inte längre använder tiden till det som betyder mest, utan till det vi vill ha mest." (Källa)

På sistone har jag upptäckt ett ord på flera ställen i Mormons bok: När det pratas om folkets begynnande rikedom och påföljande högmod, beskrivs kläderna som mycket dyrbara (Alma 4:6). Alltså inte fina, utan bara dyra.

Det slog mig med stor kraft. Alla kan och bör vara "fina". Man bör göra det bästa av sitt utseende och klä sig med respekt för den man är och för de tillfällen man befinner sig i.

Men man bör inte bosätta sig framför spegeln. Spegeln ska man göra till sin vän, men inte till sitt största eller  -- huvva -- enda intresse. Tänk om alla kunde använda fem minuter av den kommande veckans normala spegeltittartid till att tänka ut hur man kan hjälpa eller glädja någon annan? Vilken revolution!

Och just det, om du inte är intresserad av att klä dig fint utan endast dyrt, då kanske ditt hjärta tjänar Mamon och inte Gud.

Någon har sagt: Den man, som kan tjäna mer pengar än hans fru gör av med, är framgångsrik. Den kvinna, som kan hitta en sådan man, är framgångsrik.

Skämt åsido. Kanske är det inte ett tecken på förträfflighet att ha mer pengar än andra och visa det/berätta det. Kanske man borde göra som min Mikael -- så fort han får lite pengar ger han bort dem. Han kommer aldrig att bli rik. Men han kommer alltid att vara generös och godhjärtad, och det är viktigare.


P.S. Visst är det ironiskt att den enda etiketten jag kom på att sätta på det här inlägget var pengar, och just pengar är ju precis tvärt emot vad jag besvarar inläggets rubrikfråga med.

4 kommentarer:

Monnah sa...

Ja, vad är framgång? Och varför måste vi mäta den? När jag pratade med en gammal god vän från "förr i tiden" kunde jag konstatera att det är lätt att mäta framgång i att jag har tre barn som jag tycker är väldans bra utifrån de olika förutsättningar de har, jag tycker att jag är en rätt bra mamma, jag har lyckats rätt bra inom mitt yrke och har också tagit chansen att göra något helt annat då jag fick den. Men sen då? Är det slut där? Ska jag vänta på att hoppas att jag får barnbarn som jag kan skryta med? Nej, det håller inte. Att vara framgångsrik på riktigt är att lära sig bli en kärleksfull människa, att se det goda och sträva framåt istället för att dras ner av allt livets elände. Det är sannerligen inte lätt. Och jag känner mig ibland fasligt ensam i denna strävan trots att mitt fantastiska nätverk finns. Så där. Där kom jag med ett svar som väl inte gav svar på din fråga över huvud taget. :) Ha en fin dag! Kram.

Stina sa...

Intressant inlägg. Min första fråga är vem som i hela friden låter en fyraåring läsa Agatha Christie?? =) Bra idé, "Tio små negerpojkar" låter väl alldeles ypperligt som kvällslektyr för Clara! Eller inte. =)

Sen tänkte jag även lite på det här med att skryta över sina barn. Personligen tycker jag nästan det är ännu jobbigare med folk (och jag säger inte att du är en av dem!) som skryter över sina män! Hört det nån gång? Uttrycka uppskattning, ja tack absolut! Men rad efter rad med förklaringar om varför han är den bäste mannen i världen och aldrig någonsin gör några fel tycker jag kan vara rätt tröttsamt... Jag tänker alltid, har du sagt det till HONOM också? =)

Anja Olergård sa...

Stina; han var visst 5, inte 4, när han läste Agatha Christie. Och tydligen läste han allt han kom över, inklusive uppslagsverk. Min bror alltså.

Håller med om att det låter lika illa att skryta om sin man. Lagom är alltid bäst!

Stina sa...

Vilken bror var det? Synnerligen begåvat barn i vilket fall :-)