Så var det sommar
Första dagen på sommaren (ha!) kom det i alla fall ett sommartecken hos oss, en stor, fet geting flög nämligen in genom balkongdörren som bara var öppen nån decimeter. Sen flög han omkring, snabbare och snabbare i takt med att han blev räddare för att han inte hittade ut igen. Gissar jag. Och jag var på helspänn, minst sagt, tills jag gömde mig i sovrummet med stängd dörr och Mikael föste ut den och stängde balkongdörren. Jag insåg att jag mår riktigt dåligt av min rädsla för getingar. Rädslan är dessutom ologisk och barnslig. Men jag kan inte göra nåt åt den. Det tar för mycket energi att tvinga mina känslor att vara lugna när jag har en geting omkring mig. Så jag väljer att inte försöka besegra rädslan utan bara acceptera den, gömma mig i sovrummet, och låta Mikael rädda mig. Det är planen för sommaren.
Förra sommaren fick vi nog bara in 3-4 st på hela sommaren. Så då torde jag ha 3 getingfria veckor framför mig? Statistiskt sett alltså.
Vi har också en sån där el-racket som jag kan kolla batterierna på. Men jag vet inte om jag vågar använda den. Blir de ordentligt zappade eller bara sura och krigiska? Ska dubbelkolla flugsmällan också, den har gjort nytta ett par gånger också. Jag slår så hårt så sten spricker, för att vara på den säkra sidan.
Jag vill dock att ni ska vara tacksamma för att jag inte sätter in nån käck getingbild här, som illustration. Jag har nämligen de senaste veckorna sett alldeles för många läskiga saker i mina flöden, som fästingar och spindlar och så. Inte kul.
Men glad sommar då. I sovrummet har vi 24.5 men fortfarande vintertäcken. Just nu behövs de dessutom, mina tår är som isbitar.
Nu kommer jag ihåg att jag inte gillar midsommar för att jag alltid fryser så dant. Men inne i vår lägenhet kan det nog bli över 30 grader. Vi borde skaffa myggnät för dörrarna, så man kan öppna utan att få in getingar. Det vore nåt för en fin sommar, det! Hej på er!
Ofrivillig barnlöshet
Igår var det visst de ofrivilligt barnlösa dag, och idag mors dag. Och idag åkte min bror hem så jag blev brorsbarn-lös. Men det har vi ingen dag för.
Jag är nu så pass pragmatisk att jag för det mesta har kommit över min egen barnlängtan. Jag kunde lika gärna längta till månen, bägge är lika rimliga. Och för det mesta går det bra. Men armarna, när de har hållit ett barn, stort eller litet, blir tomma utan. Fast i det här fallet är jag glad att jag inte har älskat och mist, utan att förlusten bara består i att min bror åker hem till sig med sina barn.
Jag får verkligen skärpa mig, för jag vill dränka bloggen med söta foton och roliga kommentarer och gester. Men man ska inte sätta in foton på andras barn på sin blogg. Men jag är sååååå glad nu att vi känner killarna lite mer, och till och med ser skillnad på dem och vem som är vem. De uppför sig också lite olika och det är kul att som sagt känna dem lite mer.
Jag tycker hur som helst att Atlanten är ett vedervärdigt hav. Nordsjön hade jag kunnat acceptera, eller Lilla bält. Helst en liten bäck.
Båda killarna började gråta igår när Beth gick hemifrån med Ellen och Ruth. Jag tog upp Benjamin i famnen och tänkte att jag skulle "lura" honom att tänka att det var ok att mamma gick, jag klarar det, titta, nu ser jag henne gå, och vi vinkar. Eller så kan man ju lura dem att glömma ledsnaden genom att kittlas eller så, men jag är förespråkare för att barn ska få känna att deras känslor blir hörda, bekräftade, men också att en vuxen hjälper dem att hantera känslan. Det var lite det min barnbok handlade om, men den blev som sagt refuserad av ett förlag och sen orkade jag inte göra mer. Jag är så oerhört fascinerad av barn och skulle gärna ha ett par stycken, eller en liten hop. Men det är försent i livet nu och både Mikael och jag har hälsoproblem så det är ingen bra idé varken i det korta eller långa loppet. Fast jag skulle vilja ha barn i ultrarapid. Utbrott och gråt kan gå fort, men resten är bara korta ögonblick, och så är de över.
Men ni skulle se bilderna av pojkarna från lunchen idag. Visst ser man Beth i dem, men det är också mina gener. Det måste egentligen vara självhävdelse på hög nivå att älska små syskonbarn för att de är lite lika en själv. Men så fortsätter släktet. Jag älskar ju Mikaels barn och barnbarn av samma anledning. Att de bland annat är lika den jag älskar mest och bäst.
Nattligt tal
För några dagar sen sa Mikael högt i sömnen Matteus! Nyss sa han att han skulle "fixa det där prova på". Ja, förresten, får man inte avslöja sånt om nån annan? Är det att outa? Jag har ju så dålig känsla för det.
Tänk att folk har en hel värld i huvudet och som antagligen är lika obegriplig för oss som för dem, i vaket tillstånd. Jag har haft så många spännande drömmar och tänkt det här måste jag komma ihåg tills jag vaknar för det här skulle bli en sån bra bok! Och så vaknar jag och tänker att det var det underligaste alternativt helt ospännande. Vi är utsatta för vår egen suggestiva övertalning när vi sover. Jag har dock inte nåt jag känner att jag behöver viska till Mikael när han sover, som för att hyponotisera honom. Det skulle vara Mät ditt socker i så fall. Annars gör han ju allt för mig, din karlen. Och min livmoder gör dubbla hopp när han han leker med barnen.
Allt och inget
Slänger en blick i spegeln när jag tvättar händerna. Pärlörhängen och ballerinaknut har alltid varit mitt skönhetsideal. Nu har jag det.
Varför är man så bra på att komplicera saker och ting? Att bara vara nöjd måste ju vara det absolut behagligaste sättet att leva sitt liv.
Separationsångest
Jag har ju träffat Johans familj så mycket jag har klarat, och ikväll var sista kvällen. De åker imorgon men jag kan inte gå upp så tidigt.
Och jag har sån separationsångest. Vet inte hur jag ska överleva utan att ha dem nära. Jag älskar dem så att hjärtat spricker.
Jag tänker på nåt som nån av dem gjorde, och så tänker jag att man inte ska ha favoriter, men så kommer jag på nåt annat som nån annan gjort, och så älskar jag den ungen mest, och så går det runt, runt.
Ja, det går väl över. Jag överlever. Men jag bara tänker på att se på foton. Som en alkis vill ha spånken, så vill jag ha barnen.
Världens gulligaste
Ja, med den rubriken tror ni kanske att jag ska berätta om hur söt Oskar var när han försökte äta kräm igår. Det kan ni också få höra. Men den söte är Mikael. I förrgår frågade jag om han trodde det var dags att vattna på balkongen. Han trodde nog det. Så jag vattnade. Men ikväll, eller om det var igår kväll, ser jag vattenkannan på bänken. Jag ställde in den efter mig, Mikael brukar inte ställa in blöta saker i skåpen, och nu har jag glömt att fråga.
Men jag tror alltså att Mikael tolkade mitt Tror de det är dags att vattna? som Vattna! Men det var ju en riktig fråga, inte en förtäckt order. Gillar inte när män måste gissa sig till vad kvinnor menar, så jag försöker verkligen tänka på att inte köra det där gissande uttalet. Men jag kanske är jättedålig på det, jag har ju inget att jämföra med. Det var i alla fall väldigt gulligt att han försökte göra mig glad genom att vattna blommorna.
Oskar satt och skulle äta kräm själv. Så gammal är han alltså inte, så det blev en teater av det med en liten charmör som märkte att han fick folk att skratta. Han lyckades få krämen på skeden, men när skeden var nästan framme vid munnen vänder han den uppåner så krämen rann rätt ner i knät. Och på tröjan, och en hel del på kinderna faktiskt. Han märkte att hans teknik inte var lysande, och gjorde det kreativa och vände på skeden. Att ta kräm med skedskaftet var om möjligt ännu svårare. Men sen kom mamma och matade. Idag blev det lasagnette. Somliga fick i sig lite, somliga fick i sig bröd, och de hade ätit lunch hos Inger och Bengt. Heltidsjobb bara att hålla svälten stången!
Och jag inser att varenda unge i världshistorien har fått folk att först skratta, men sen kanske också gråta, när maten hamnar överallt förutom i munnen. Men jag har inte sett så mycket av det och är inte så bortskämd. Sen dräller det inte av barn häromkring som vi är släkt med.
Benjamin blev superledsen när pappa gick för att hämta skötväskan i bilen och Bettan redan gått till apoteket. Oj, vad ledsen han blev. Och oj, vad fullkomligt lycklig han blev när han såg honom komma ner på gräsmattan. Sen ville han cuddle with pappa. Fy vad gulligt. Det måste vara rätt smidigt att vara två föräldrar när man har tvillingar. Jag blir alldeles matt när Bettan bollar med alla fyra barnens behov på samma gång. Jag ville ha fem barn när jag var liten. Fast två ettåringar hade jag inte önskat mig. Tur att Johan & Beth ville :)
Mera
Tvillingarna, förlåt, pojkarna, gör tecken för more och all done. Jag vill gärna ha more av dem och längtar inte tills deras vistelse är all done.
Idag tog vi foton. Jag ignorerade att jag, äsch, jag tänker inte ens skriva det. Jag hörde hur Bella pratade med Mikael igår om att vara skinny. Män får vara både lönnfeta, håriga och flintis. Oh well. Den skivan är så upphakad.
Jag tror jag är övertrött, för mina kinder hettar och det väser när jag andas. När vi skulle gå över gräsmattan till Evensens syrenhäck för att fotograferas, räckte Ellen fram armen åt mig, så som man gör med åldringar. Och jag blev inte ens förnärmad utan lättad och tacksam. Jag har också tappat balansen fyra gånger idag. Inte ramlat dock, som väl var. Pensionärssymptom. Småtecken, som säger att jag borde gå över till ekonomidrift. Det borde jag gå på jämt, men nu extra mycket. Men jag fick inte migrän trots massa ljud! Det är jag glad för.
Och hunden, som vi lånade ikväll också (och som barnen blev helvilda över), ville gärna lägga sig i mitten när vi tog familjefoton. Alltså, jag garvar så åt henne ibland.
Men de hade tjejkväll efter middagen. Jag ville inte att nån skulle frågat mig, för tänk om jag inte hade kunnat säga nej. Jo, det hade jag, kanske inte om det var en liten grej. Men ja, nu när jag är övertrött börjar jag nästan gråta för det. Jag blir så förfärligt osäker på om jag är älskad, och jag hanterar det jättedåligt. Förstår nånstans hur det hänger ihop med förlusten av den jag tycker är jag. Men Mikael älskar mig fortfarande, så jag är inte helt borta, det är bara så lite av mig kvar. På insidan alltså.
Har också fått ryckningar och varit nära att få mobilen att flyga till väders. Så jo, det är lite övertrasserat den här veckan. Så jag ska inte tro på allt jag tänker eller känner. Klockan är dessutom två på natten. Jag har ju skrivförbud när jag tagit sömnpiller, efter en stund i alla fall.
Ja, jag postar väl det här då, och tar bort det imorgon om jag ändrar mig.
Jag hoppas verkligen att jag kan få träffa psykolog om/när jag får komma till Sköndal. Att det inte är mer synd om mig än om nån annan var inte en terapiform som gav mig särskilt mycket. Det gav mig dåligt samvete för mina egna känslor och min sorg, snarare än hjälpte mig bearbeta dem. Jag måste bli starkare psykiskt, så jag pallar med att jag inte blir starkare fysiskt.
Frosa!
Fick underbara kramar av tjejerna idag (min brors döttrar på 6 1/2 år som är här från USA). Fick till och med en minibukett med blommor som de hade plockat med Mikael, som tog dem till bäcken bakom mammas och pappas hus för att leta efter grodor. Och Oskar och jag bondade när han fick choklad från min Nogger, och senare när jag skulle blåsa på hans skrapade knä. Blåsa, pussa, blåsa. Igen, längre, sluta inte. Jag frosade honom på benet också och det är nåt av det bästa jag vet. Jag vet inte om frosa är ett riktigt ord eller om det bara är vi som säger det, men det betyder att blåsa som i ett trumpetmunstycke på någons hud. Man kan få den ledsnare lilla figur att skratta. Det gillar jag. Han tålde inte att bli fasthållen för att få sina inhalationsmediciner, men olyckan var kortvarig, och dessutom är det visst bra om de skriker, så att de drar djupa andetag. Han gillade i alla fall när vi sa att det var slut och heja Oskar, och hela rummet klappade i händerna åt honom. Benjamin var ute och lekte kurragömma (alternativt petade i jord eller ryckte upp nåt) med männen och flickorna. Det var en underbar kväll, dels var laxen fantastisk, och dels var sällskapet... jag kan inte komma på nåt bättre ord än LJUVLIGT!
Jag är glad att jag inte varit med när Oskar fick åka till sjukhus. Eller hämta läkaren (vi har en fem minuter bort som vi är släkt med) mitt i natten. Det är illa nog att jag varit tvungen att ringa efter ambulans åt Mikael, en vuxen man på över hundra kilo och som i normala fall är väldigt kapabel. Små sjuka barn, not so much. Jag slipper det på samma vis som jag i många år som ensamstående njöt av att ha makten till tv:n för mig själv. (Makt betyder fjärrkontroll, har förresten mina kusiner lärt mig. Vem orkar säga fjärrkontroll, och vem har lust att säga fjärka eller så.) Hur som helst, om jag inte får ha några egna barn tänker jag i alla fall njuta av att inte må dåligt när de är sjuka! Efter inhalationerna slutade han i alla fall att hosta.
Bettan var så rolig. Bägge pojkarna hade till slut upptäckt att den hemmagjorda bärkrämen var god, så Bettan satt och matade dem en sked i taget. Hon är på så gott humör, och pratar så roligt till dem. Det är en fröjd att se. Ja, så vid nåt tillfälle brister hon ut, på ren svenska: Tålamod, lille man! Kom ihåg, tålamod!
Vi pratar nog mer svenska med killarna än med tjejerna. Men killarna är ju så små (att jag har lyft upp dem i famnen utan att kollapsa!!) att man inte är säker på hur mycket de förstår av varken engelska eller svenska. Oskar sa i alla fall ett ljudligt Bye och det var det sötaste jag hört på länge. De brås nog på sin far, som lät bli att prata tills han var tre. Dels behövde han inte, för jag tolkade och pratade dessutom för två: Vad heter du min lille vän? Han heter Johan. Och hur gammal är du då? Han är två. Ja, ni förstår att han inte hade behov av att prata och då lät han bli. Han var inte varken dum eller döv, eftersom han kunde sjunga olika sånger bara med texten aaaaaa. Men min favorithistoria är när en bekant (Hillevi H) skulle köra och hämta mig på lekis. Jag var fem och Johan var nästan tre, men fortfarande ordlös. Hillevi visste inte vägen så mamma sa att Johan kunde följa med och peka. Tänk er själv, en unge som bara säger aaa ska visa vägen till lekis?! Men så åkte de iväg, och Johan pekade duktigt åt vänster och höger, tills Hillevi tyckte att så långt bort ligger inte hennes lekis. Och kanske tänkte hon också: Det var ju det jag visste, att de inte kan be en sinnessvag bebis att visa vägen i trafiken! Men så pekade Johan äntligen på målet och sa ett aaaaaa som betydde Där är det, nu är vi framme. Och vad hon ser framför sig då är Liseberg. Han ville hellre dit och tog chansen. Jag garvar ihjäl mig åt den historien.
Att han var döv var ett senare problem. Han hade över 30 öroninflammationer, astma, krupp och allergier. Och pga all antibiotikan för öronen blev han jämt svårt sjuk om han fick maginfluensa och fick ligga inne varje gång. Därav min nästan hätska inställning mot folk som är övergenerösa med sina sjukdomar av själviska skäl. Vet ni inte att ni kan råka ta död på nån gammal tant, eller cancersjuka barnet på första permissionen från sjukhuset på månader? Men det är ett annat blogginlägg.
Men tillbaka till dövhet. Hans trumhinnor hade blivit så ärrade och hörseln blev urusel. Mamma testade att ställa sig bakom honom och fråga om han ville ha en glass. Inget svar. Då fick de gå till doktorn med honom. Hans hörsel var som en 90-åring. Men det löste sig, med vad vi religiösa kallar små och stora underverk. Måhända hade Läkarvetenskapen också med det att göra. Men de förstod inte hur hörseln plötsligt blivit i princip normal, från att ha varit mer än urusel förra gången. Det är då vi tittar pillemariskt på varandra och vet att vi har en läkare i himlen också. Ibland (men inte alltid -- JO TACK, JAG HAR MÄRKT DET) gör Gud faktiskt under. Och har de upphört, säger Moroni, så är det för att människornas tro har upphört.
Jag är i alla fall som en gammal tant, satte krämen i fel strupe och hostade länge och högljutt vid matbordet som en äkta 90-åring. Och nu fick jag plötsligt upp lite spy. Nåt är skumt med den här kroppen. Pick and choose, vad är INTE fel?
Mitt humör! Jag är så glad och tacksam, och kommer länge att minnas den här veckan av bebisar och små unga damer.
Mias kram var så lång och go. Hennes favoritkomplimang verkar vara You are silly. Jag tror hon uppskattar samma humor som jag, när man typ ljuger om saker som kunde vara verkliga men alla vet att det är fel. Mikael kommer alltid ihåg vad det kallas, kanske menar jag när humorn är surrealistisk. Men jag hörde vid tjejbordet att de frågade honom vad han gör i djungeln, och då ljög han ihop en vansinnig historia om elefanter och nya bostäder, kanske nåt med kokos också. Hjälp, vad han har fått springa. De vill ju bara leka spring-i-benen-lekar så vi får se om han är stel som en pinne imorgon.
Men jag är så lycklig som jag kan bli nästan. Det är så förfärligt underbart att träffa dem.
Stuffe är ju lite ligist, street credd, eller så, och jag skrattar när han säger gimme five, down low, och sen nåt med fisten. Killarna gör gärna high fives, eller fisten. Med napp :)
Allt detta ska jag drömma om i natt. Nåde den Råttjägare som står här och skäller och vill in!! Barnen är tokiga i hundar, så vi får se om vi kan koppla ihop dem med lilla Vanna imorgon.
P.s. Det är nu nästa morgon, jag glömde posta detta inatt. 10h! Tacksam. Det kunde varit mindre. Fast egentligen ville jag haft mer. Men jag tar vad jag får. Jag vet ännu ingen teknik för att medvetet låta bli att vakna. Idag blir det familjefoton!!!
Inte i mitt hus
Jag är inte säker på vad wooden beams i taket heter på svenska. Hur som helst så verkar det vara den heliga graalen i i alla fall den angloamerikanska inredningsvärlden. Me, not so much. Vill mycket hellre ha takrosett.
Men det är absolut inte så att takrosett är bättre, det är bara olika. Och vi gillar olika på både längden och tvären.
Däremot såg jag förra veckan hur nåt ljushuvud hade hittat på fejkträ som alltså var en brun ihålig plastbit man skulle sätta upp i taket. Jag får rysningar. En sån kommer icke in i mitt hus.
Jag antar att träet på bilden är äkta, men man kan visst numera aldrig veta säkert om det är plast eller trä. Man får gnaga på den, som man kan göra med en diamant för att se om den är äkta.
Dagens glosa
Spiaggia är italienska för strand. Stranden på bilden är för övrigt helt oskyldig i sammanhanget.
Ni kan få ett bonusord också, som jag lärde mig när Mikael hade sagt ordet i tre dagar när vi var på Sicilien. Jag tyckte det lät som om han hade hittat på ordet själv tills jag hittade det i en meny i Cefalú. Spumante betyder sparkling, eller mousserande. Sedärja.
Dubbelfel
Man får väl säga att det har gått långt när jag använder sporttermer här på bloggen. Men nedanstående bild är double fail.
Walmart stavas med ett l. Stava rätt om ni ska driva med folk.
Vilken dag!
Oj, vilken spännande dag! Vi hade 140-årsfest för mamma och pappa, som är 70 i år bägge två. Det var en överraskning och inte ens jag hade råkat avslöja nåt.
Dessutom kom min bror hit från USA, och hans fru och fyra barn, varav jag träffade två, tvillingpojkarna på 1 1/2 år, för första gången. Det var jätteroligt att återse Bella och Mia.
Kvällen var fantastisk, med bildspel, sällskap, mat, sångnummer och jag vet inte allt.
Såg en person med me som var frisk förr. Tungt å se skillnaden. Hade två andra emotionella jobbiga insikter/händelser ikväll/natt, men de är för personliga för att skriva här. Känner hur tårarna vill bryta fram bara jag skriver om det. Men jag har redan haft migrän idag, så tårarna ska stoppas!! Mammas bästis sa så gulligt att hon hoppades att jag inte skulle behöva betala för kvällen. Det måste jag såklart, men hennes önskan och omtanke var fin.
Jag frågade Ellen vad hon väger. Jag måste sluta noja!
Både Mia och jag hade silvriga skor.
Bettans klänning var sååååå snygg. Tvillingkillarna vägde tydligen 3,5 kg styck! Och alla fyra var väluppfostrade, fast även ett otränat öga kunde se vem som fått mest italienska gener. Den ena tvillingpojken hade gått runt och tiggt jordgubbar av folk tills hela salen fylldes av skratt. Tydligen hade han gått radvis på flygplatsen och sett om nån ville leka. De var jättegulliga bägge två, även om jag inte har klämt på några lår än. Jag hade den ena i knät en stund, men jag är en sån senil faster att jag inte längre kommer ihåg vem av dem det var. Vi har en vecka på oss. Min kusin är för övrigt ett geni på barn.
Jag är så lycklig för den här dagen. Men nu har jag en liten utmattningsdepression. Inte bara små jetlaggade barn kan tröttgråta. Men jag tränger undan trötthet och smärta och elände och tänker på allt underbart som varit idag. Det sägs ju att man, angående sina tankar, inte kan hindra fåglarna att flyga över ens huvud, men man kan hindra dem att bygga bo i ens hår. Men jag är sur på att det går åt så mycket kraft att vara glad istället för ledsen när man har fått vara med på fest!!
Och då har jag inte ens kommit ihåg Mens Zelmerlöw. Om det finns nån som är mer oinsatt i eurovisionsschlagern än jag (och som inte sover bredvid mig) så kan jag upplysa om att han vann ikväll.
Själv vann jag när jag fick Mikael. Fast jag längtar till himlen, när ingen har diabetes eller ME.
Ville ha lite sandaler
Så här har ni första bästa från zalando. Jag saknar badskor, det är en rätt käck grej om stranden är stenig. Men här är de _riktiga_ sommarskor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)