Ofrivillig barnlöshet

Igår var det visst de ofrivilligt barnlösa dag, och idag mors dag. Och idag åkte min bror hem så jag blev brorsbarn-lös. Men det har vi ingen dag för.

Jag är nu så pass pragmatisk att jag för det mesta har kommit över min egen barnlängtan. Jag kunde lika gärna längta till månen, bägge är lika rimliga. Och för det mesta går det bra. Men armarna, när de har hållit ett barn, stort eller litet, blir tomma utan. Fast i det här fallet är jag glad att jag inte har älskat och mist, utan att förlusten bara består i att min bror åker hem till sig med sina barn.

Jag får verkligen skärpa mig, för jag vill dränka bloggen med söta foton och roliga kommentarer och gester. Men man ska inte sätta in foton på andras barn på sin blogg. Men jag är sååååå glad nu att vi känner killarna lite mer, och till och med ser skillnad på dem och vem som är vem. De uppför sig också lite olika och det är kul att som sagt känna dem lite mer.

Jag tycker hur som helst att Atlanten är ett vedervärdigt hav. Nordsjön hade jag kunnat acceptera, eller Lilla bält. Helst en liten bäck.

Båda killarna började gråta igår när Beth gick hemifrån med Ellen och Ruth. Jag tog upp Benjamin i famnen och tänkte att jag skulle "lura" honom att tänka att det var ok att mamma gick, jag klarar det, titta, nu ser jag henne gå, och vi vinkar. Eller så kan man ju lura dem att glömma ledsnaden genom att kittlas eller så, men jag är förespråkare för att barn ska få känna att deras känslor blir hörda, bekräftade, men också att en vuxen hjälper dem att hantera känslan. Det var lite det min barnbok handlade om, men den blev som sagt refuserad av ett förlag och sen orkade jag inte göra mer. Jag är så oerhört fascinerad av barn och skulle gärna ha ett par stycken, eller en liten hop. Men det är försent i livet nu och både Mikael och jag har hälsoproblem så det är ingen bra idé varken i det korta eller långa loppet. Fast jag skulle vilja ha barn i ultrarapid. Utbrott och gråt kan gå fort, men resten är bara korta ögonblick, och så är de över.

Men ni skulle se bilderna av pojkarna från lunchen idag. Visst ser man Beth i dem, men det är också mina gener. Det måste egentligen vara självhävdelse på hög nivå att älska små syskonbarn för att de är lite lika en själv. Men så fortsätter släktet. Jag älskar ju Mikaels barn och barnbarn av samma anledning. Att de bland annat är lika den jag älskar mest och bäst.

2 kommentarer:

Monnah sa...

Ja, jag vet hur många som verkligen lider av ofrivillig barnlöshet (brors- och systersbarnslöshet lider jag själv av då vi bor på andra sidan just det läskiga hav du talar om här och jag har stor förståelse) och då blir denna dag lite "in your face". Själv är jag tacksam över mina barn och det faktum att jag fick dra vinstlotten till att bli mamma. Att vara förälder är dock inga Pinterestfoton med glamourfilter. Mödraskapet är fantastiskt på så många vis, men många är de kvällar jag har gråtit mig själv till sömns pga saker som har rört mina barn. Så är det.

Anja Olergård sa...

Jag tror att det är så att där man älskar mycket, där riskerar man också stor sorg..