Jag kan ju inte läsa böcker. Jag har oberoende källor som bevisar det. Hö hö.
Bästa bröllopstipset
Att vara nyförlovad och ska gifta sig är underbart. Har aldrig skrivit så många dikter som den natten. Men det är också jobbigt ur en beslutssynpunkt. Även om man som vi inte precis kunde välja vilket slott vi ville ha middagen på, så är det mycket som ska väljas. Det är ju sällan man nöjer sig med första bästa av allt, även om det vore rätt befriande.
En av de bästa sakerna jag läste var att man skulle ge bröllopet tre adjektiv som ledstjärnor.
Det här bröllopet har kanske fått namnen romantic, bohemian farm wedding.
Inte min kopp te.
Men jag fortsätter prata bröllop, när lusten faller på.
16 år igen?
Jag hade gärna samma hy som när jag var sexton, men det är väl kanske det enda. Fast jag begrep inte då hur fin den var och hade tonvis med puder. Hur som helst, idag är jag 44. Vad skulle jag säga om jag träffade mig själv som 16 år?
1. Du behöver inte så mycket puder. Jag måste ju säga det nu.
2. Du behöver inte vara brun. Vit är också en hudfärg. Ge upp kampen.
3. Det gör inget att du (antagligen) var sist i hela klassen med att få mens. Det gör bara ont, och varje månad man kan slippa det är en vinst.
4. Bry dig inte om de där så kallat coola tjejerna i klassen. Om tio år, nej om fem år till och med!, kommer du inte att ägna dem en tanke. Och inte nästa 50 år heller!
5. Var lite mer dig själv. Fast jag förstår om du inte vågar, du vet knappt själv vem du är. Fast innerst inne har du vetat precis vem du är sen du var sex år. Om du bara får fatt i henne igen så vet du precis vem du är. Men jag antar att det är ok om det får bli en process i ditt liv, du måste väl också avmaskas, eller vad det heter när en larv blir en fjäril.
6. Killar! Jag tar mig för pannan. Alla killar du är kär i nu kommer förvånansvärt nog bli en liten del av ditt liv igen. Du kommer nämligen att flytta till Stockholm. För en killes skull. Och han är bättre för dig än alla du drömde om, inklusive han som kom tillbaka med hängslen. Särskilt han med hängslena. Det var aldrig nån bra idé. Fast jag förstår varför du trodde det. Din mamma hade oerhört tålamod med ditt eviga pladder om honom. Hon kunde sagt ifrån men lät dig hållas. Det är moderskänslor det.
7. Passa på och håll så många bebisar du bara kan. Så länge du orkar. Just trust me on this one.
8. Om det finns några böcker än om introverta, läs dem, så förstår du en hel del om dig själv.
9. Ta hål i öronen fast pappa varnar sig för allergigenerna. Du kommer att få värre saker än allergier, så passa på. Du kommer aldrig att ha stora vita plastörhängen igen. Kör så det ryker.
10. Skaffa ett par joggingskor. Jag ber dig på mina bara knän att jogga! Du kommer att känna dig mindre osäker på dig kropp om du använder den och känner att den funkar. Om du springer kommer du dessutom att vara nöjdare med kroppen rent utseendemässigt. Hur kan du inte ha kommit att tänka på det, är inte allt i tonåringars liv yta?! Dessutom lägger du goda vanor, som du bara har till 1994 på dig att njuta av. Tro mig, köp ett par joggingskor och använd dem även om du hatar det först. Musik i öronen, bara gör det. Till slut blir det trevligt.
Och som sista bonus: Du kommer att hitta nån att älska och gifta dig med. Han snarkar lite, men han lever.
Grattis på 16-årsdagen, sötnos!
Ö som ö?
Man kan köpa en tomt på Muskö för 400 000:-
Eller så kan man köpa ett hus med renoveringsbehov (det måste se illa ut för det finns inte ens några interiörbilder!) på Dalarö för 12 500 000:-.
Det finns också ett vinterbonat fritidshus (där dock gästhuset är arkitektritat på 280 m2 med tvåbilsgarage) på Torö Svärdsö för 22 500 000:-, men då är det sänkt med 500 000:-. Så man kan köpa både det och tomten på Muskö och ändå ha växelpengar kvar.
Det är tydligen skillnad på öarna häromkring.
Eller så kan man köpa ett hus med renoveringsbehov (det måste se illa ut för det finns inte ens några interiörbilder!) på Dalarö för 12 500 000:-.
Det finns också ett vinterbonat fritidshus (där dock gästhuset är arkitektritat på 280 m2 med tvåbilsgarage) på Torö Svärdsö för 22 500 000:-, men då är det sänkt med 500 000:-. Så man kan köpa både det och tomten på Muskö och ändå ha växelpengar kvar.
Det är tydligen skillnad på öarna häromkring.
Hållning
Jag är kluven. Vill gärna säga nåt om att när jag har såhär dålig hållning blir minsann ingen imponerad. Förutom att jag inte tror att nån blir imponerad när hon har sån här hållning heller.
Nyårslöften?
Neapolitan Sundae från Martha Stewart. Så glad att jag inte ska banta än. Fast titta på bilder blir man inte tjock av. Bara sugen...
Vilken dag
Idag har nåt tagit över min hjärna. Sov i tio timmar i sträck, så det är inte felet. Men jag är superdeppig! Kan lipa för vad som helst, och gjorde det också när jag såg Solresors erbjudande om fyrstjärnigt hotell med havsutsikt och all inclusive på Teneriffa eller om det var Lanzarote, nästa vecka, för strax under 5000:-. I det skick jag är nu kanske jag skulle ta mig till arlanda, men sen då? Mitt huvud exploderar när jag tänker på ljuden på en flygplats. Och sen då? Sitta upp i en flygstol i fem (?) timmar. Orkar inte tänka längre. Det låter så otroligt trevligt med en veckas semester men i själva verket skulle det bli en veckas självplågeri. Och längtan efter att resa kombinerat med insikten om hur förfärlig en resa skulle bli, krockar i min hjärna och där det redan var megadepp är det nu också en annan dimension av depp. Typ depp upphöjt till tre.
Och som om man hade massa energi att göra av med så ligger jag här i sängen och drar av och på täcket varannan minut. För varmt, för kallt. Vilken rolig lek. Och jag måste verkligen tvätta håret. Och jag orkar inte ens rada upp allting jag måste, allt som är fel med recept och semestrar och botoxfritt huvud.
Men jag har inte varit deppig på länge, i alla fall inte på tre dar för det är ungefär så långt jag kan minnas.
Och det var nåt mer jag skulle skriva som jag kan tänka på och som är bra, men det har jag glömt nu.
Ny idol
Jag blev tipsad av en äkta holländare om Hollands drottning Maximas vackra brudklänning, och sen dess har jag varit fast. Hon verkar jordnära, glad, cool, självsäker och trevlig. Sådär så att det inte skadar att fördriva tiden med bilder av henne på Pinterest.
Brudklänningen älskar jag så jag spricker. Sån där stel satäng!
Och om jag har fått det rätt, så finns det en mönstrad klänning med röd hatt. Historien bakom den var att nåt sjukt barn hade som högsta dröm att göra en klänning till drottningen, och då fick barnet samarbeta med den kungliga hovleverantören Natan och resultatet ser ni här. Så snyggt och så vacker historia att man kan gråta lite, om man är lagd åt det hållet.
Det där med löften
Jag har nog lovat Mikael att älska honom i nöd och lust, jag minns faktiskt inte exakt vad som sades. Men jag kan hitta på att älska honom i nöd och lust, in sickness and in health, som jänkarna säger. Och så vidare. Älska, stödja, hålla mig till honom och ingen annan. Våra egna löften borde jag ha kommit ihåg, min var en dikt, som jag själv skrivit, ska kanske se efter om den finns kvar. Mikael började i stil med "Du rör mig. Du berör mig." Och det var så typiskt för vår kärlek, för vi håller alltid varandra i handen, och min viktigaste roll som Mikaels fru tycker jag är att hitta vägen in i hans hjärta och där låta honom hitta kärleken till sig själv. Att han älskar mig vet jag redan, men det andra är svårare. Man kan inte lära nån något. De måste lära sig det. Först när "eleven" får en aha-upplevelse har han ju lärt sig. Före det har det i bästa eller värsta fall varit tråkiga predikningar för döva öron. Eller nån som inte fattar alls vad hela grejen är om.
Så jag ska älska Mikael varje nyår och vidare. Jag ska stötta, hjälpa, prata/kommunicera det som är viktigt, och ibland faktiskt det som inte är så viktigt, för så bygger man också kärlek. Med små trivsamma nonsensberättelser om vad jag planerar på Pinterest just nu: Mikaels och min resa till Sardinien och vår 100-årsfest. Om jag kan få mig lite adderal kan jag nog slutföra det, annars blir det som vanligt, att det är på Pinterest allt roligt händer. Man skulle egentligen kunna planera ett teparty, samla bilder på mat, trekantiga smörgåsar, gurksmörisar, vackra tekoppar, fin dukning, och sen bjuda in folk till det tepartyt. Det tycker jag låter kul. Men det kanske är normalt att folks fester äger rum i verkligheten, inte på Pinterest.
Men vad ska mina nyårslöften bli?
Jag ska försöka ännu mer att ta kontroll över me. Det betyder att säga nej till saker som är för mycket, och våga säga ja till annat jag tror jag klarar, och då bara göra det utan att vara orolig. Men mycket vis i förväg.
Det betyder också att tänka på vad jag gör, och börja göra saker lugnt, långsamt, deliberately. Det är oerhört svårt för mig. Jag är en sprinterlöpare, ingen maratonlöpare. Min personlighet tänds upp och släcks relativt fort. Jippi! Nä, förresten. Så jag måste öva mig på att vara långsam, göra saker långsamt, tänka långsamt, röra mig långsamt. Fy vad svårt. Detta kommer jag att öva på i många år. Det är min personlighet som måste förändras för sjukdomens skull. Både lite irriterande men ändå nyttigt.
Ja, så ska jag försöka skaffa mål med bloggen. Inte mål man uppnår, utan mål som i riktning. Om jag inte tänker ut vad jag ska skriva handlar bara hela bloggen om hur dåligt jag mår och hur jag lipar och har migrän och inte kan sitta upp ens. Bah, jag tråkar ihjäl mig själv ju!
Jag skulle önska mig att så många som möjligt kunde svara på vad de tycker om med min blogg och vad de gärna läser mer av. Då blir jag sjukt peppad att skriva just det! Jag vill skriva, det är därför jag har en blogg, men en skrivare vill bli läst. Det är meningen att det ska vara ett samarbete mellan skrivare och läsare, musiker och lyssnare, tavla och betraktare. Man skriver för att man älskar det och inte kan låta bli, men man missar nåt om ingen läser, reagerar, tänker.
Jag vet att man kan ställa frågor och räkna svar på blogger, men jag har telefonen nu bara, så vi får se imorgon kanske.
Jag vet att en del hittade hit för att jag har me. Vill ni ha information om sjukdomen (det måste väl finnas bättre källor för det) eller hur det är att leva med me? Jag vet andra som vill läsa om min vardag, särskilt om jag gör den dråplig och självdistanserad. Ja, det är bara vad jag kan komma på nu. Ska försöka göra nån sån där frågemojäng.
Mikael och jag fyller faktiskt 100 år i år. Jag längtar efter fest!!
Älska Mikael, bara göra det jag orkar (det kommer inte att gå så jag får modifiera det), ta hand om me:n bättre, skriva lite mer strukturerat. Kanske gå ner i vikt. Jag vill gärna, men är spyfärdig på bacon, broccoli och ägg.
Vi får se. Det är precis så man gör med mål: Luddiga, otidsbestämda, önskemål snarare än mål osv. So be it.
Dagens högt och lågt
Har haft migrän varje dag hela veckan. Får ta triptaner högst 3-4 gånger i veckan. Jag får inte ihop dagarna.
Jag har högst tillfälligt fått tillbaka mina små rynkor mellan ögonen. Ja, botox har gått ut kroppen och jag ser återigen ut som 44. Förutom att jag är tjock och o-solad, vilka båda är ypperliga anti-åldrande-metoder.
Och ansiktskrämen jag fick i julklapp kunde jag inte låta bli att prova fast jag har lite kvar i botten på min gamla. Och nu kan jag inte sluta använda den! Om jag smörjer in ansiktet när jag lägger mig är det fortfarande extra mjukt nästa eftermiddag! Dessutom är burken lika vacker som innehållet är effektivt! (L'Oréal nutrigold extraordinary oil-cream)
Jag har lipat och sjungit idag, det var Last Night of the Proms. Jerusalem var näst sist och den kan jag inte varken höra eller sjunga utan att gråta.
Blir nu fruktansvärt sugen på noterna till den. Jag har haft två versioner, varför har jag gett bort alla mina noter?!
Om jag har glömt av att säga grattis till nån som fyller år så ber jag om ursäkt nu. För hela 2015. Känner att jag inte orkar gratulera folk på Facebook längre. Personligt lågvattenmärke. Många såna nu.
Jag gick i alla fall på långpromenad idag till soptunnan. Det var längesen jag sa soptunna, det är ju inte precis en tunna.
Åt rester av potatissallad vi fått av mamma och pappa till middag idag. Det är en av två (av många egentligen, men två jag tänker på nu) som jag bara inte kan laga så att det smakar rätt. Potatissallad och indisk gryta (den är inte särskilt indisk, men jag älskar den). Det smakar alltid Anja om dem, jag får inte till dem som de ska vara.
Fy vad jag är sugen på spaghetti och köttfärssås nu. Tror jag ska äta det efter botox den 16:e. Det ligger ju en pastarestaurang där man svänger upp till neurologen och jag ger mig ofta en Bolognese där som belöning för att botox gör ont. Ja, jag får massa nålstick i huvudet, det får man fira om man har lust.
Tänker fortfarande på saker som Neo och Belle sa och gjorde. Såna där söta barngrejer alltså. Neo ville visst gärna titta på mig när jag sov. Glad to be of service.
Jag har varit rätt duktig idag och inte gjort nåt jobbigare än att dra på mig mysbyxor och slänga sopor. Nu ska jag tina en macka. Det klarar jag.
Däremot klarar jag inte att börja med lchf den 1 januari. Inte bara för att det redan är flera dagar sen, utan för att jag inte är beredd att släppa mitt bröd. Och inte beredd att släppa in ägg i mitt liv. Jag vill gärna gå ner i vikt, men jag är inte beredd mentalt att betala priset. Har dock halverat min dos Mianserin, som jag får för sömnen och som jag går upp i vikt av. Peppar, peppar, jag sov i 10 timmar i natt.
Jag skrämmer mig själv lite
Plötsligt tycker jag det låter supermysigt att skaffa en gammal husvagn och renovera, eller i alla fall måla, tapetsera, byta knoppar, sy nya gardiner och dynöverdrag och byta golv.
Men det är mer en sån där grej jag gör på Pinterest snarare än i verkligheten.
Från husvagn till Attefallshus till stuga till pepparkakshus är steget inte långt.
My kind of thing. Mikael och jag skulle kunna göra ett nästa jul. Har bara gjort ett, nånsin, men i gengäld hade jag designat alla bitarna för att få en herrgård snarare än ett torp. Men det var såklart inte lika lätt som det såg ut. Så gör ju alltid stora konstnärer.
God camping-jul!!
En liten bokaffär
Jo, man skulle ju ha en liten bokaffär. Och en vacker skylt som denna utanför butiken.
Då hade man nog inte haft nåt alls att klaga på i livet. En bokaffär måste ju vara det finaste som finns
Orkar inte
Fryser om fötterna, orkar inte ta på mig strumporna.
Hungrig, orkar inte resa mig upp och värma frysmat i mikron.
Orkar hålla telefonen. Tack och lov för lite... Jag vet inte vad det heter. Underhållning som lurar en att glömma hur det känns.
Vi säger väl det
Nu är det nytt år, och Mikael och jag ska ta nya tag med lchf. Jag har verkligen ingen lust. Lockas inte nånstans av ägg och bacon. Är väldigt anti.
Men har å andra sidan feber och puls på 125 i viloläge, så jag är inte riktigt på rätt sida av mig själv heller.
Men när jag ser foton av mig så vill jag fortfarande inte äta lchf, men är tacksam för att dieten finns och faktiskt funkar för mig, för nu är jag bara för himla tjock! Jag har inget val, för jag vill inte se ut så här!
Vi hade en görtrevlig kväll med familjen. Jag gjorde så mitt lag förlorade i en lek, för att jag tänker så långsamt. Mikael gav oss extra tid i sista rundan, vilket jag först inte märkte, så vi inte skulle förlora så stort. När man är lite övertröttslabil som jag är nu är det lätt att bli ledsen på sig själv för sånt. Men jag kan inte hjälpa det, så jag borde inte bry mig.
Har tagit veckans maxdos av triptaner och det är bara onsdag.
Och så vill jag gå ner i dos på två av mina sömnpiller, varav jag går upp i vikt av det ena. Men sover redan rätt skrangligt, så att sänka doser känns inte jättelockande. Just nu känns det som om jag kan börja lipa för mindre.
Det låter som om jag är hemskt deppig och sur, och det är jag också, men inte på riktigt. Är bara övertrött. Mitt ansikte brinner som av feber och jag är sluuuuuut. Det är såklart mer än så som är fel, men den listan vill ingen läsa.
Imorgon och kanske på fredag ska jag i alla fall äta upp brödet och risgrynsgröten vi har hemma. Sen blir det späkning med bearnaisesås. Fast lax och hollandaisesås låter underbart! Likaså kyckling och currysås. Det är bara bacon jag är anti på, och ägg. Kommer ihåg hur jobbigt det var att ställa om kroppen från kolhydratsdrift. Mådde illa och tyckte allt var lite äckligt. Fick knappt ner en skiva hushållsost och en gurkskiva, som jag älskar. Jaja, vill man bli fin får man lida pin. Tänk att jag har vägt 57 kg. Och har gått upp mer än det!
Nu ska jag försöka att inte hetsa upp mig över att jag mår så dåligt. Jag har ju gjort massor, det är inte alltid såhär. Men nu måste jag stoppa. Lite svårt bara, när kalendern redan är full. Hjälp. Vi får se om jag hinner/orkar klippa mig 2015. Det behövs, kan jag säga. Jag har inte klippt mig sen i augusti 2013. Där har vi eventuellt ett nyårslöfte jag kan hålla. Vi får se.
Tack för att ni står ut med mig! <3
Mer årsbästa
Jag har visst missat några av årsfrågorna. Here goes:
Blev du kär i år?
Nästan varje dag.
Den maträtt du åt oftast 2014?
Oftast på samma ve kan var i alla fall spaghetti och köttfärssås, när Ellen och hennes kompis lagat min favoriträtt i storköksstorlek. Hade tänkt vara klok och spara till frysmiddagar, men jag kunde inte låta bli, och åt varenda dag tills 1,4 kg köttfärs tagit slut.
Fick några av dina nära vänner barn?
Nej, jag är lite åt det för gamla hållet för det. Och lite för ung för att mina kompisar blir barnbarn. Men det är klart, jag har ju ett par ettåriga tvillingpojkar i USA. Som jag ska få träffa i vår/sommar!
Något du önskade dig och fick.
Typ allt. Förutom hälsa.
Vem saknade du?
Rob. Och vår söta goa granne Bosse, som dog förra veckan.
Vad är du mest stolt över?
Att jag inte (alltid) är en kolerisk, bitter person utan emellanåt hanterar den här sjukdomen på sätt som folk påstår är imponerande och att jag är stark. Känner mig inte stark, utan jag kämpar för att lyfta (bildliga) vikter på några gram. Men har man haft vikter på sig varje dag i 20 år så är även ett kilo en tyngdlyftarvikt.
Den beige kunden
Min tes är att beige inte alls måste vara osynligt och personlighetslöst, som den beige kunden i Macken. Visst har jag rätt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)