sammanbrott?

Jag släpade mig upp idag, kvart över sex, hade sovit sådär och blivit väckt av astma i mitten och det gick åt jättemycket bricanyl så flera som vet nåt sa att jag behöver annan medicin och det var ju vad läkaren sa, att jag skulle höra av mig om det blev värre. Så jag skrev det idag på 1177.

Så när jag gick upp gick jag bara de 10 stegen till soffa/fåtölj och satte mig och pratade med Mikael. Det framkom att han hade köpt en grillad kyckling och då tänkte jag gå upp och dela den och göra sallad till. Att göra riktig kycklingsallad med makaroner i och hemgjord currydressing var önskedrömmen, men det blev den rimliga varianten insåg jag. Men när jag gått till köket och tittat på kyckligen, började tårarna rinna. Jag hade redan slut på energi. Så Mikael skulle behöva göra maten, jag tvingade mig att ta alla piller, för det är jobbigare att förklara för någon annan, sen tog jag med mig kläderna till bordet och tog på mig en strumpa medan jag vilade från en tugga. Såna är mina dagar nu. Orkar bara klä på mig och ta piller. Jag är så nervös över att täcket slog bort benen under mig, men jag måste verkligen vila så mycket att jag kan hämta mig från det här.

Sådär satt jag och grät och Mikael höll mig i handen och klappade mig. Hittade några logiska fel i min känslosamma slutsatser om alltings eländighet, vilket gjorde att bördan minskade, men det gjorde handhållandet också.

Men så började jag gråta igen, den här gången för att jag ville vara en stark fru som kunde hjälpa och stödja min man mycket, inte att han ska komma hem som en trött 59-åring efter 6 timmars flyttning och behöva trösta mig nör jag får sammanbrott. Lip, lip.

Sammanbrott? Sa Mikael med ett leende. Om det här var ett sammanbrott så varsågod och ha så många du vill. Jag minns inte exakt, men nåt ditåt. Jag blev så lättad!

Det var skönt att höra att det inte är en jättestor grej för honom. Jag är ju ganska passionerad och stormande på ett sätt, men jag blir sällan arg eller sur men ofta ledsen för sjukdomen. Och det förstår han och tröstar bra, men reser sig nyktert upp och fixar kycklingen. Han VET att jag skulle göra det om jag kunde, även göra det även om jag egentligen inte kunde. Men om jag faktiskt inte kan fast jag vill, då får jag aldrig några förebråelser eller påminnelser om att han minsann också är trött. Han kan säga när han är trött, det är inte så att jag har monopol på det, men han använder inte sin trötthet emot mig och det är väldigt vuxet gjort.

Jag har ju blivit nån som jag inte var förr, en rädd, orolig, kontrollerande, självsvag, fet version av mig som var så lyckad i många år fast jag var sjuk. Jag hade begränsningar men hade ändå utrymme för så mycket i mitt liv att det var ett rikt liv. Men nu är det inte precis ett rikt liv kvar. Ett rikt liv på Pinterest. Och jag ligger och tänker ut menyer och temafester, det senaste är middag med julmustprlvning (blindtest) med barnen. Men jag orkar inte julpynt och Mikael har inte tid än. Jag tror vi får göra så att julgrejerna förvaras på ett ställe som jag vet om och kommer åt, så kanske jag kan ta en stjärna i veckan från oktober. Vi får se. Barnen ska fira hos sina andra halvor i år så vi får en lugn jul vilket inte är ledsamt alls. Just nu längtar jag efter alla vackra grejer som gör hemmet så fint, men jag svimmar vid tanken på att klä granden. Lyfta armarna 100 ggr? Värdelös ide!

Men ni skulle veta vilka coola tilltugg jag planerar till julmustprovningen. Då skulle man bara äta typ jordärtkockssoppa eller nåt sånt till förrätt, med bröd, och sen gå lös på finger foods som passar till must. Och fina små ark för röstning. Ifall jag bara orkade liiiiite till, så mycket kul jag skulle kunna hitta på då!

barndomens dumheter

Jag kommer ihåg att jag alltid höll för titthålet i dörren när vi skulle till mormor och morfar. Det var liksom roligt som barn att överraska. Men nu förstår jag att man som gammal, eller som vem som helst egentligen, inte vill öppna dörren utan att se vem det är först.

Jag kommer också ihåg en gång när jag svarade Skeppsbrons nakenbadhus när jag svarade i telefon och det var farmor. Hon sa ungeför Nej, men jag skulle till mitt barnbarn, och jag avbröt Men det är jag, det är Anja, men hon kunde inte ta in det, och jag insåg att det var smartare att lägga på och svara Anja ordentligt. Det var på den gamla goda tiden när man hade en telefon med sladd och som satt fast i ett hål på väggen. Och en krullig sladd mellan luren och knapparna. Vilket stenåldersfynd!

Så ser jag rubriken på veckans Mitt i och som jag har missat tills nu: "Äldre lurade av falska barnbarn" och jag blir så vred. Man får stjäla om man vill vara så usel, men man kanske skrämmer ihjäl folk som måste fortsätta arbeta på Apoteket, Guldbutiken, frissan. Men att ge sig på sina gelikar tycker jag är avskyvärt, men att skada barn, handikappade eller gamla är mer än så. Det finns en blind kvinna som bor på andra sidan rälsen här i Vh och hon gick som jag minns det med rullator och väskan i korgen. Hur lätt är det att stjäla en väska från en blind? På ett sätt undrade jag om hon var dum som gjorde det eller extremt modig, a Statement Maker. 

Men den som attackerar svaga tycker jag är psykopatisk. Inte för att jag har läst psykologi och vet vad det egentligen innebär, men att kunna ignorera den allmänmänskliga känslan empati gentemot svaga och försvarslösa för sin egen vinnings skull är vidrigt. Illa nog att ett gäng äldre killar ger sig på en ensam, något yngre kille och snor hans jacka och telefon. Mina ungar skulle aldrig få ha jackor för flera tusen som "inbjöd" till överfall. Men det betyder ju fortfarande inte att det är deras fel, men är det vettigt att ha skolans dyraste jacka men vara rädd varje gång man rör sig ute?! Det är att skapa helt fel liv åt sina barn. Jag älskar citatet "Ge inte dina barn vad du inte hade råd med, utan lär dem vad du inte visste."

De där historierna som jag fortfarande inte riktigt kan tro att de är sanna, om att man blev botad från AIDS om man våldtog ett spädbarn, gör ju att jag undrar om det ens finns hopp för mänskligheten.

Ibland tänker jag när de kriminella hämnas på varandra att de har valt det själva, får skylla sig själva, varsågod och ta död på varandra om det är ert kall i livet. Men man ger sig inte på mammor och pappor med barn och man bombar inte oskyldiga. Man bränner inte upp folks bilar för att det är skoj. Man har inte roligt för att nån annans liv blir förstört. Man ska inte ens ta livet av sig genom att hoppa fram för en bil, som M var med om. Såvitt han vet så dog hon inte, men det finns ju tågchaufförer som blir helt förstörda för att nån hoppar ner på rälsen. Inte deras fel, men den normala mänskliga känslan är sorg när ett liv släcks.

Även inom kriminaliteten trodde jag det fanns regler, men det verkar inte så. Det kanske var så på 20-talet, 1920-talet alltså. Gentlemannatjuv, "shook hands with Sinatra" (när nu han levde), allt sånt är tydligen borta. Och då måste reglerna skärpas på motsvarande sätt. Att stjäla är alltid fel men att lura en gamling är förfärligt. Då ska man straffas ordentligt, inte få straffrabatt. Om politikerna inte förstår det här med rabatt, så är det så att om man säger köp tre, betala för två, så köper folk två men får en extra! Så straffrabatt är en uppmuntran till fler brott. Man får ett gratis om man "köper" två. Fattar inte hur folk kan acceptera det. "Ja, men de blir ju inte rehabiliterande av mer tid i fängelse". Nej, det kanske inte de blir. Men det skiter väl jag i. En som tycker det är en bra idé att skrämma en gammal person som säkert har vänt på småslantar hela sitt liv och ta deras sista kronor, en sån är redan så rubbad att jag inte vet vilket sorts program som skulle få dem snälla, produktiva och ha ett jobb som inte gick ut på att stjäla från arbetsgivaren, eller för den delen, hemtjänstbrukarna (true story!). Kanske om de fick tillbringa tiden med att först träna upp en hund till t ex diabeteshund, så de blir älskade ovillkorligt (kanske för första gången i livet) och känner glädjen i att hjälpa andra istället för att stjälpa dem. Och sen skulle man ha nån relativt lång lista på saker man skulle göra, som hjälpa en gammal tant över gatan. Småprata med henne, för att se hur hon hade det, inte med målet att få reda på var hon har sina pengar. Så att de får se att de svaga inte är mål för stöld utan människor som älskar och gråter. Och om de tvingas göra massa bra saker för andra så skulle de plötsligt känna att det känns bättre inne i mig när jag är snäll mot nån än när jag slår nån. Jag tror inte man kan fixa det med terapi, bara lägga grunden till det, utan att man behöver utföra goda gärningar för att kunna känna det självvärdet man får av det, och av bara det.

Men för dem som inte vill lära sig så ska man i alla fall hålla dem inlåsta så att de inte kan råna nån annans morfar. 

Och ja, jag är hemskt intresserad av politik men helt outhärdligt trött på politiker.

min galna, underbara morfar

Mammas goa kommentar:

Allt gick fort och hetsigt hos honom :-) Vi kämpar lite emot det arvet. Lagom är bäst. 

Han spelade ju ibland till församlingspsalmerna när ingen annan fanns, och eftersom han inte kunde noter så gissade han sig till vilken psalm det var. Och tog sina egna ackord. Nån gång gissade han fel på psalm och spelade nåt helt annat :-) Det blev livat.

kluven men sugen

Jag har ett smått hysteriskt förhållande till jul. Älskar Jesusbarnet av hela mitt hjärta, vill gärna använda december till att ge honom presenter i form av goda gärningar som hjälper min nästa. Men jag ser ju aldrig nån som säljer Situation Stockholm, orkar inte fixa hygienpalet åt hemlösa i Kryckan, vi är glada om vi orkar äta bättre mat än frysmat i micron. Mikael har bokstavligen inte haft en sekund över och det är fortfarande ett examensarbete kvar. Och sen ska han söka jobb, det är inte så stressande kanske men gör inte sig själv. Med andra ord så vill jag involvera honom i julförberedelserna så lite som möjligt tills han är klar med allt. Men jag har ju velat ha allting framme i flera veckor. För före är kul, efter är tråkigt. Jag är ganska ensam om det men jag är så gammal att jag inte bryr mig om det längre.

Men här har ni lite inspiration, om ni inte redan har fyllt era kvoter från reklammagasinen.

Men kom ihåg att det är Christ som är centrum i Christmas.

kolla vad snyggt!

En i varje blir liksom djärvare och mer impactful. Undrar om vi ska göra så med nästa bukett. Tror bilden är H&M:s.

drömhus?!

Det här är inte riktigt min stil, men har nåt så lekfullt, förtjust över sig att jag tänker att man måste må jättebra om man bor i huset. Om det finns hiss 🤪

Vad är det med klänningar???

Jag har alltid varit förtjust i klänningar. Kommer ihåg en del klänningar jag hade som barn, en brun som jag avskydde, en lila med små vantar på som jag tyckte om och en rosa fotsid med puffärmar som jag älskade passionerat, hade på ett familjekort med glugg där fram och som jag grät när vi fick ge bort. Och mina fräcka kusiner la den i utklädningshögen, då blev jag ledsen.

När jag flyttade hemifrån upptäckte jag att en Pressbyrån i ena ändan av Nordstan hade många utländska tidningar blev det min favoritpromenad på lördagarna när jag inte hellre tog långa vägen via gamla Ullevi, Liseberg, avenyn och hem. Underbara promenader. Men den Pressbyrån hade BRUDTIDNINGAR och jag var så såld. Sen flyttade jag till Schweiz och köpte säkert sex BRUDTIDNINGAR på tre månader. Det var inte nödvändigtvis att jag ville gifta mig, just då i alla fall utan i framtiden, men jag bara älskade det vackra. Nu älskar jag också tapeter, kristallkronor och glas med samma passion. Kanske till och med bilar, fast det är inte ofta man ser en bil som är lika vacker som en brudklänning. Ellen bodde i en välbärgad förort till Frankfurt och där dreglande vi i korsningarna. Aldrig sett så många understated glänsande BMW:er som där. I princip varje bil var en svart beamer vid rondellen med macken som ledde till Ellens gata från motorvägen.

Just det, det var så grymt varmt där när jag var där när hon hade opererat handleden och jag fick agera frissa och hjälpare. Det kunde vara 32° kl 21.30. och hon bodde på fjärde våningen, vindsvåningen, utan hiss. Och som hade takfönster. Jättenöjd med takfönster i värmebölja. Ellen som kom direkt från den italienska sommarvärmen tyckte inte det var märkvärdigt, jag fick antingen stå i duschen eller äta glass. En gång blev jag avsläppt vid sagda rondell med mack och jag tänkte köpa en solero för promenaden hem. Det var en liten bit på en gata, kanske 200m, så inte så långt. Men som svensk har man lärt sig att vänta lite innan man öppnar glasspapperet så glassen får en chans att smälta från hård isbit till svalkande glass. Men efter bara några steg i 35° var den mer som ett glassliknande objekt med rinnande spår på trottoaren. Den fick jag sluka. Tänk att en erfarenhet som att äta en glass ingalunda är universell!

Men jag kom från klänningar till glassar. Jag har glömt vems den här klänningen är men jag är KÄR!!!

Årets H&M-samarbete

Om jag hade storlek 36 istället för 54 och behövde några blåsor skulle jag verkligen tälta för att komma först i kön imorgon bitti för att norpa några klänningar av Giambattista Valli som är årets H&M-samarbetsdesigner. Några av Madeleines finaste klänningar kommer från honom. Jag hade gärna gått på julfest, eller vilken fest som helst egentligen, i nåt av nedanstående. Jag har tittat på Metro Modes reportage med deras 18 favoriter och här är mina bland dem:

Den här skira saken skulle jag haft på mig på vår grandiosa 10-åriga bröllopsdagsfest. Men då får man inte spilla. Har hittat att nån på eBay syr vuxenhakklappar. Om det fanns nån som matchade hade man kanske vågat äta i den här klänningen.

Hade gillat om ärmarna var lite mer trumpetiga. En svart klänning är inte så somrig och jag hade tyckt att det balanserade lite bättre. Den här ser annars inte så extrem ut som en del haute couture-verk gör. Som en vanlig klänning, fast extra snygg! Kan tänka mig att tyllen och blommorna är ljuvliga!

Jag tror att den här kjolen är ca 40 cm lång och jag brukar behöva 60 cm för att nå till knäna. Men om vi låtsas lite så ser den här kjolen helt drömsk ut! Verkligen en stark kandidat till en vintrig fest. Jag hade velat matcha den med en svart, kortärmad angorapolo. Kolla vad kjolen vippar!

Ääääälskar att de matchar de två olika röda färgerna med varandra. Precis lagom olika för att det ska se spännande ut och inte som att man är färgblind. Läderbyxlorna är lite för mycket boyfriend fit för min smak, jag brukar inte vara så snabb att hänga med modet, men å andra sidan hade ett par smalare byxor lätt sett ut som pinnben i och med att toppen har sån övervikt runt axlarna. Jag hade nog gärna haft på mig ett par vinröda sammetsbyxor till. Då hade de kunnat sitta lite tajt över rumpan men sen vara långa och raka och att bara de spetsiga skorna sticker fram under byxfållen.

Nu ska vi på julfest! Ingen panik alls för hur vi ska få hemmet julfint i tid!

Nästan perfekt

Omaha bridal, $161.99. Det närmaste jag kommit drömbrudklänningen på länge, och vilket pris!!! Om jag varit smal. Vikten kommer alltid göra att jag är missnöjd med brudfotona, nej, så ska jag väl inte säga. Men missnöjd med min vikt på brudfotona. Ingen klänning i världen hade gjort mig nöjd med storleken.

Sen slår det mig att det är min systers brudklänning. Hon har alltid kommit på saker snabbare än jag.

Och förresten är det inte brudklänningen eller midjan man ska vara nöjd med, utan brudgummen. 

Bättre?

Min systers bästa kompis från Italien, Samantha, skrev på fb Piove, piove. Fb erbjöd sig att visa en översättning, fast jag mycket väl vet att det betyder det regnar.

Så översättningen till "Piove, piove" lyder "det regnar, det är".

Hur kan samma ord betyda en sak och sen en annan? Visst måste det vara svårt att göra ett översättningsprogram, men är inte själva grunden att vissa ord betyder vissa saker?

Det är som min sömnapp. Den säger att jag har haft djupsömn fem gånger inatt, två av gångerna när jag visste vad klockan var och var helt säker på att jag var vaken. Hade gått upp ur sängen och tagit mer sömnmedicin och vaknare än så kan man knappt vara.

Hur kan de påstå att jag sover när jag är vaken? Jag tror ju inte på nånting appen säger när den nästan dagligen påstår saker jag vet inte stämmer. Och tror andra på appen? För att de inte skriver upp som jag när jag vaknar och lägger mig och har facit själva?

Det var Skavlan på tv härom dagen och jag beklagade mig för Mikael för hundraelfte gången. För 15 år sen var Skavlan en norsk programledare som hade som middagsbordskonversationer med fyra gäster på samma gång, inte som nu att han intervjuar en och de andra är tysta. Då var det samtal mellan besökarna som blev så spännande för att de var så olika och hade så vitt spridda sätt att tänka och vara. Och nu är det bara reklam, för Greta, för de kvinnliga partiledarna, för Chris O'Neill, för artister, skådisar, the odd scientist. Varför ska nån ta ett vinnande koncept och försämra det?

Då dyker ju Dr Phil upp som svar på min egen fråga. I början av sin tv-karriär hade han ju intressanta ämnen, människor, problem. Gav goda råd som fortfarande hänger med ibland. Men sen blev han en sån där som har fyra arga familjemedlemmar som skriker men kanske inte slåss, men vem vet hur långt borta den sortens tv är. Min mammas pojkvän var ihop med min syster och jag vill ha revansch. Min pappa har molested me, men tjejen är visst vad heter sån som inte kan låta bli att ljuga. Såpaämnen istället för psykologi och hjälpa riktiga människor (och nej, jag tycker inte såpapersonligheter representerar normalbefolkningen. Fast man kan bli kunglig trots att man var med i Paradise Hotel.)

Det var en sån där Professor Langdon-film på teve och jag såg på sista kvarten. Vi var ju rätt tidiga med Dan Brown och läste dem på engelska när de börjat klättra på NYT-bästsäljarelistan via Johan & Beth. Och sen blev Dan Brown supermegakändis och översatt till alla språk och filmatiserad med självaste Tom Hanks som huvudperson. Och alla fem (?) böckerna efter genombrottet är precis samma bok, bara med en annan kvinnlig person och nåt annat att jaga. Varje bok lite sämre än den förra, lite mindre personlig, lite mer exakt ur pepparkaksformen. Han skrev helt andra böcker före det, men när Langdon blev superkändis så är det det både förlaget och författaren vet säljer, så då förenklas, fördummas, allmängörs böckerna för att igen ge läsarna exakt vad de fick förra gången, för att absolut säkert upprepa succén. Och fortfarande har ingen redaktör reagerat på att han skriver eerie knappt 20 gånger i varje bok. Det kanske nån nu tycker är del av det vinnande konceptet som inte kan förändras det minsta. Så ingen tar en minstaste chansning längre, för man vet vilket hål pengarna kom ur.

Så trist när konsten fördummas på grund av pengar och framgång. Man skulle ju kunna hoppas att ekonomisk frihet för författaren skulle innebära total konstnärlig frihet att skriva bättre!

Ett mysterium löst!

Jag har börjat känna en inte helt angenäm lukt här hemma och vet inte var den kommer ifrån. Och nej, jag gick faktisk själv ut med räkskalen förra helgen. Jag har undrat om det är att kuddfodralen i soffan har börjat lukta om jag legat med fett hår på dem, men nej, det är inte kuddarna.

Och sen har det börjat lukta likadant i sovrummet också! Vad konstigt. 

Vad har de olika rummen i lägenheten gemensamt?

Jo, mig. Och härom dagen lyfte jag på huvudet och tittade mot taket istället för ner i plattan och då kom det en swish av lukt. Från mellan mina hakor. Så den äckliga lukten är om jag tittar neråt för länge så hakorna inte får nån luft, då börjar det lukta instängt.

Jag skriver detta som nån sorts rolig grej, men det är faktiskt förfärligt. Att vara den som luktar. Och jag orkar inte hålla på att tvätta alla ställen som behöver tvättas. Ska jag behöva få hemtjänsthjälp oftare för att jag börjar stinka? Det är ju en stor ansträngning som det är och oftare känns ju inte rimligt. Så att göra nåt man inte orkar och som försämrar en, eller lukta illa? Kiss och svett och gammal tant. Plötsligt känner jag för att engagera mig i PRO. Nu plötsligt förstår jag hur de har det.

Alla rätt och inga rätt

Jag kunde inte hålla mig längre utan har börjat prenumerera på SvD digitalt igen. För det var högskoleprov förra helgen och jag måste göra några ordtest. Och det var skönt, 20 av 20 på de tre jag gjorde.

Sen stod det att de hade samlat de 10 svåraste uppgifterna från mattedelen på ett antal år, och jag tänkte (i min naivitet) att jag skulle göra det provet också! Som en ödmjukande erfarenhet. Jag läste första frågan, rättare sagt skummade den för det var så mycket information och jag kände mig som att det stod Lisa har fem kor och hälften lämnade Köpenhamn i 60 km/h och vilken månad är det om ett kvarts år?

Så det är visst skillnad. Alla rätt upprepade gånger jämfört med orkade inte ens försöka förstå första frågan.

Men vi gillar ju olika.

Insikt!!!

Jag vet inte om jag får säga vem det var och vilken blogg, men N skrev idag nåt som klickade så. Jag kom på en sak som jag inte förstått på många, många år.

Mikael märker ju att jag är superduktig på att stänga av hur kroppen känns och bara köra på. Det har jag lärt mig från barndomen. Även om man tycker läxorna är tråkiga så läser man bara tills det är färdigt, och samma med cellospelet. Jag är väldigt disciplinerad på det viset och kan sköta det jag måste göra så att det blir klart i tid. Ja, teoretiskt sett och utan ME. Nu kan jag knappt plocka undan örhängena jag hade på julafton förrän i mars.

Men samtidigt som jag egentligen är så disciplinerad är jag så dålig på pacing. Dålig ska jag inte säga, men jag har inte blivit 25 gånger bättre för varje år jag varit sjuk. Jag kämpar verkligen fortfarande med det. Mikael beskrev det bra för min senaste läkare. Jag pacear väldigt bra i stort, dvs har koll på almanackan så det inte hamnar för mycket nära varandra, så mycket det nu går att styra själv. Och om det är några planer som jag inte är i form för så skippar jag dem fast jag blir ledsen av det. J är jättesnäll och brukar sätta in foton på Snapchat så jag ser vad som händer.

Men det vardagliga är jag så dålig på att göra lugnt. Jag hetsar, som min personlighet. Jag arbetade med psykolog Anders om att träna mig på att göra saker långsammare, och lyckades. Från början blev jag andfådd varje gång jag tog mediciner och klädde på/av mig. Vi kom på en metod för hur jag skulle vänja mig vid att göra det på ett annorlunda sött som inte gjorde mig andfådd. Just andfåddheten är tecken på att kroppen börjar använda den anaetoba energicykeln som inte funkar och så sätter allt med 400% mjölksyra och sånt igång. Om man inte blir andfådd för att man gör saker långsamt så kan man göra fler saker! Jag säger det ofta till mig själv under dagen och upprepar också Långsamt! högt för mig själv.

Men idag fick jag alltså en enorm pusselbit av N. Hon skriver att hon är överrörlig och att hon måste ha respekt för smärtan. Där kom det förlösande ordet! Jag har ju massa smärta, mest från huvudet men nästan alltid också på ett par tre ställen till. Viss smärta blir värre när jag gör för mycket, men viss smärta har jag även om jag bara ligger i sängen och blundar. Men speciellt huvudvärken hjälper inte mina mediciner mot, så jag tar Treo och Treo comp, som hjälper lite. Det gjorde jag i helgen, för att jag skulle kunna träffa mina ME-vänner. Men nu kan jag inte ta dem på ett tag, magen klarar det inte, så då får jag bara ignorera att det gör så ont att jag skulle vilja ha stark medicin. Och jag ignorerar smärta hela dagarna, varje dag. Man måste för att inte bli galen. Man gör andra saker koncentrerat, som kollar på allt på rean på Asos, för att om man gör ingenting gör det så ont att det tar av ens humör, ens motstånd, ens livsglädje. Är det då särskilt konstigt att jag även ignorerar andra signaler, som lite andfåddhet, lite törst, lite pulsstegring? Det är ju småsaker jämfört med huvudvärken som jag lägger mycket energi på att inte känna. Man kan inte välja vilken smärta man ska känna och vilken man ska ignorera. Känn inte huvudet men känn en mindre smärta som inte känns allvarlig. Hjärnan funkar inte så. Den känner alla smärtor eller inga. Om man har mist handen i en sågverksolycka kanske man inte känner att man har skoskav, den de är ju extremer. En huvudvärk är inget extremt, och framförallt är det inte akut smärta utan decennier lång. Det finns ingen inställning som säger ignorera huvudvärken men lägg märke till när du blir andfådd.

Det är inte en ursäkt men en förklaring. Jag ägnar mig åt så mycket ignorerade att ibland händer det med saker som inte ska ignoreras.

Det är också därför jag inte får mindfulness att funka. Om jag stannar upp och blir medveten, så blir jag dels irriterad för att jag får göra allt så långsamt och också märker jag ju om jag är uppmärksam att det är massa ställen som gör ont. Så jag får inte mindfulness att funka, även om mina försök att lära mig hur jag ska tänka för att inte trigga irritation eller förtvivlan inte har varit sådär helhjärtade precis.

Men nu får jag komma på hur jag ska dela upp mitt medvetande. Vissa saker ska gömmas, andra ska jag vara uppmärksam på.

Kanske är det samma jobb som varje småbarnsmamma gör: ignorera spyorna, uppmärksamma kramarna.

Tack i alla fall, kloka N, för att du löste upp den gordiska knuten för mig. Jag kom ett stort stycke framåt i hanteringen av sjukdomen! <3

Bekännelse

Vi åt räkor idag och då minns jag en annan gång när vi gjorde det. Jag fick en bra idé att jag skulle lägga skalen i en sån där brun papperspåse som man egentligen ska slänga matavfall i men det brukar vi inte orka. Men nu tyckte jag det var en bra idé att börja igen. Men sen glömde jag av det. Och Mikael rensade i rör och grävde i skåpen och fattade inte vad det var som stank. Tills jag på typ tredje dagen kom på att jag hade lagt räkskal i papperspåse. Jag ska inte tala för Mikael, men ibland undrar jag om det inte är som att leva med en som är dement.

Jättebra!

Jag har två vårdbesök i veckan, ett på telefon och ett på video. Så bra! Hade aldrig gått annars. Det är fortfarande en ansträngning och vis av erfarenheten ska jag gå igenom ärendena med Mikael innan för jag tror bara att jag har pejl och så glömmer jag ändå hälften varje gång. Men fatta vilken lyx att få vara hemma när man pratar med vården! Lyx å lyx, det borde ju vara varje sjuk människas rättighet om man blir sjuk av att ta sig till vården, men det är ju en annan femma.

Skillnaden

Einsteins relativitetsteori är mer avancerad än jag förstår, men nån beskrev att den förklarar att fem skunder är långt när man har handen på en varm platta men kort när man kysser en vacker dam. (Är det såna kommentarer, som inte ska tolkas bokstavligt, som gör att jag får reklam om att träffa äldre damer i mitt område??????)

Jag har läst i nyheterna om det där Apoteksbolaget som det fattas mediciner för. Einsteins relativitetsteori är applicerar även här: Om det saknas statiner så har de kommit bort. Om det saknas narkotiska preparat har de absolut inte " kommit bort". Same same but very different. Det är relativitet.

Götebårrg!!!

Det är inte ofta reklam gör en på riktigt gott humör. Men jag såg reklam på fejan för en firma som trycker posters med ord på olika dialekter. Jag tänkte att mamma skulle gilla den jämtska. Vissa ord kände till och med jag igen.

Men den underbaraste var ändå göteborgskan. Så-klart!!!

Jag säger inte ofta ord som Mikael inte förstår, men härom dagen sa jag exter och han blev ett frågetecken och trodde jag hade sagt nåt med ex som i exfru.

För er stackare som inte pratar det fina målet kan jag förklara att exter är nåt man har för sig, som lite ovanliga vanor. Kanske också att mottagaren känner viss irritation över hur personen gör, det upplevs som irriterande, långsamt, onödigt osv. Att man måste stoppa i nederhyllan på diskmaskinen före den övre skulle jag kalla exter. Men att man tömmer maskinen innan man stoppar i nytt är såklart inget exter. Bara det som är ologiskt och meningslöst men ändå viktigt för personen är exter.

Dagens utbildning.

Jag säger bara en sak

Be creative

Jag älskar Readly. För 99:- i månaden får Mikael och jag läsa vilka tidningar vi vill och hur många som helst. Jag saknar bara Sköna hem bland inredningstidningarna, men det finns fler än man hinner med i vilket fa!l.

Jag vaknade nyss och läste en för mig ny tidning som heter Be creative. Den handlade om broderi, och du milde vilka alster. En hade gjort supervackra 50-talskvknnor i galakläder men istället för huvud var det en svamp på den ena, en vitlöks-, ja, vad heter hela den där som är som en lök i formen för alla klyftorna är kvar. Först blev jag imponerad av hur hon kunde trolla så med garn, för det var så tydligt 50-tal i sättet att stå och i kläderna. Och sen de där grönsakshuvudena. Jag vet absolut inte vad konstnären menar att det ska betyda men jag blev kär.

Sen var det nån som hade gjort hela Klimts Kyssen och det var ju bara helt makalöst. Jag blev så imponerad och berörd och kände verkligen för att vara kreativ själv. Men jag sov lite kort i natt så kreativiteten kommer nog inte att orka nåt mer än måla lite läppstift. Men gott så!

Vinna upphandling

Jag är förfärligt glad att jag inte har en planerad operation som går om inget för att de inte har nog med engångshandskar. Man behöver inte säga nåt mer om det.

Det jag drabbats av är däremot att tre av mina mediciner inte finns tillgängliga någonstans. En har de fått in efter ca en månad, men en annan sömnmedicin har jag inte kunnat hämta ut på månader, och de flyttar hela tiden fram datumet för när den ska bli tillgänglig. Jag fick sitta i ca en timme (det motsvarar alltså två hela dagars aktivitet för mig) och läsa på fass om vilka apotek i hela Stockholmsområdet som hade alternativa storlekar inne, skaffa nytt recept och sen skicka Mikael till en annan ände på stan. Och det uttaget skulle räcka tills min storlek på 250 tabletter skulle finnas tilgänglig. Men under tiden har de skjutit upp datumet från oktober till december så då behöver jag be om ytterligare ett nytt recept, efter att jag kollat om nån fortfarande har mindre förpackningar kvar, och jag förstår mig inte på vilka apotek som ligger närmast av Järfälla och Bromma, så jag får gå igenom alla och så får Mikael avgöra vart som är enklast att åka. Ska han sitta i bil i en timme eller två när det dräller av apotek? Det behöver ju inte vara det som är närmast heller, om man inte kan åka raka vägen dit. Den här stan är stor. 

Jag har blivit vis av erfarenheten och hamstrar mediciner. Dels kan jag inte riskera att jag tänkt fel och trott att jag har en burk kvar av nåt som faktiskt är slut, och jag är så kognitivt överbelastad att jag inte längre räknar med att jag kan hämta ut i rätt tid som jag kunde för några år sen. Så jag har köksskåpet fullt av mediciner, så att jag alltid har en oöppnad burk av allt, inte bara den aktuella burken. Så får man egentligen inte göra men det skiter jag högaktningsfullt i. Jag tycker att jag har rätt att skydda mig själv mot brister som kan leda till svår försämring och suicidtankar och ångest, vilket är resultatet om jag inte sover. Lite antacida kan man ju vara utan, men mediciner som faktiskt är på liv och död får ju bara inte vara slut. Sömn är det för mig. Två av medicinerna är just sömnmediciner. Om jag inte hade hamstrat hade jag varit utan den ena en månad och den andra i ett kvartal eller mer. Förra året räckte ett par veckors sömnbesvär för att nästan driva mig över kanten. Jag kände det som att jag hängde över kanten med armen om en gren. Det får inte hända igen.

Jag tycker inte privatiseringar är fel och själv har jag fått bättre service av Apotea än Apoteket förutom i undantagsfall. Men jag har nyligen förstått att när Apoteket var monopolägare hade de ansvar för att mediciner skulle finnas tillgängliga, och sen man släppte marknaden fri försvann det ansvaret. Jag förstår att ingen enskild apoteksfirma vill sitta på jättelager som räcker för alla, när man inte vet om folk går till dem eller andra. Så själv tycker jag inte att felet var att släppa monopolet utan att ta bort den viktiga funktionen att tillse medicintillgången. 

Men så läser jag om de där inställda operationerna. Tänk en patient med gallsten som måste fortsätta ha svåra smärtor och äta morfin. Och en svårt sjuk som jag som inte kan flytta om i almanackan hur som helst och kan bli permanent försämrad om en operation skjuts upp och man får gå med problemen längre, och att det andra i almanackan som inte skulle krockat gör det, så att man får göra andra vårdbesök medan man inte är återhämtad efter en operation. Sånt blir jag livrädd av, det är exakt sånt som kan förstöra hela livet för en ME-sjuk, en övertrassering av energinivåerna som man själv hade planerat i enlighet med sin förmåga, men som istället blir en onödig belastning och permanent försämring. Och om de stänger en akut så får man åka längre för att komma till en annan, och då blir också väntetiderna längre. Jag förstår att friska politiker inte har en aning om vad de här sakerna innebär för svårt sjuka. Vissa saker kan de nog föreställa sig, jag säger inte att alla politiker är dumma eller oempatiska, men de kan inte förstå vidden av det. Och hur stressande det blir för personalen kan de nog förstå. Att ha vårdköer och på samma gång ha personal men sakna engångsmaterial. Det är så man storknar. Om Sverige blir invaderade så har jag ingen som helst tilltro till att vi kan ta oss ur det. Kan man inte ens få fram plasthandskar, hur ska man kunna försvara sig mot stormakter?

Så varför blev det såhär? Apotekstjänst förklarar det med att de fick fler akuta ordrar än de kunde hantera i princip.

Men då tänker jag att det där med att begära offerter från flera firmor och att den med lägst pris vinner upphandlingen, är det egentligen en sån smart idé? Den som har lägst pris har ju också minst lager, för lager kostar och de är ju billigast av en anledning. Kanske borde inte den firma vinna upphandling som har det lägsta styckpriset utan den som kan leverera 100% av ordrarna, även vid högtryck. Det kostar ju vården mer att ställa in operationer än vad jag tror att man sparar in på ett par handskar som är näst billigast istället för billigast. Men det är bara som jag tror. Jag är varken politiker, ekonom eller vårdplanerare. Men med sunt förnuft kommer man långt. Vissa borde pröva det.