Dagens chock
Annika Dahlqvist, läkare och lchf-guru, rapporterar att medellivslängden för män med typ1-diabetes gått upp till 49,7. Jag fick en chock. Att tänka sig att Mikael lever på lånad tid känns inte mindre än chockartat. Jag vet att man kan vara olika dålig i sin diabetes, sockerkontrollen kan vara olika svår, och Mikael har bara början till långtidsskadesymptom. Så han är inte nära döden. Men att han har passerat medelåldern med sex år är skrämmande. Jag visste att han inte skulle bli 80 år, men så dåliga siffror var jag inte medveten om. Och om medelåldern är under 50, är det massa folk som bara blir 40? 30?! Hjälp.
"Kartläggning"
Jag vet nog hur det fungerar. Först ska man göra en kartläggning, sen en registrering av alla båtar, hundar osv. Sen kommer skatten som ett brev på posten.
Så jag vet nog hur de tänker.
Jag tycker inte de ska kartlägga svenskarnas sexvanor.
Även om det fortsätter vara skattefritt tänker jag att det är så många viktigare saker man kan lägga pengarna på än att få reda på folks mest intima vanor. Polisen, skolan, sjukvården.
Sverige är tokigt.
Inför botox imorgon
Jag räknade smärta ikväll, närmare bestämt migrändagar inför botoxbesöket imorgon. Jag visste att det här hade varit en otroligt bra period, men jag blev själv förvånad. 9 triptaner på 54 dagar. Och alla utom en var i ett kluster på två veckor efter förra injektionerna, sen var det nästan rent i listan! Jag tar triptaner så sällan jag kan, och tar ofta annat, som Treo, Naproxen och Treo comp. Så det är inte så att jag har varit smärtfri den senaste månaden, men huvudvärken har låtit sig behandlas med annat. Det är fantastiskt. Undrar om han hade nåt särskilt knep. Jag har visserligen läst att c-vitamin är bra mot migrän, och jag har ätit 1 g om dagen i flera månader. Nu den senaste månaden har jag ätit mycket citronsaft (ur en sån där gul plastcitron) i min flädersaft, kanske 1 msk om dagen. Har svårt att tro att de där plastcitronerna verkligen innehåller nån c-vitamin men jag kanske har fel. Eller så är det nåt annat. Jag har ätit b7 tror jag det är, biotin heter det, men den har jag aldrig hört om i migränsammanhang. Och som vanligt har jag också ätit CoQ10, som visdt är starkt antiinflammatoriskt och den enda antiinflammatorisks substans som når ända in i hjärnan. Om me nu är en låghtafig inflammation i hjärnan så lär ju symptomen på det minska om CoQ10 funkar, och migrän är mitt värsta me-symptom. Det kan vara allt, inget, eller en slump.
Däremot kan jag ju säga att jag inte är bra på att hantera andras smärta. Utan att outa nån så har nån i min närhet väldigt ont i nacken. Jag skulle inte kalla det nackspärr utan diskbråck i nacken, av smärtan att döma. När jag tar samma piller som han, och de hjälper sådär, beter jag mig helt normalt. Jag är så van vid smärta att jag inte ids reagera på annat än dvååååår smärta, 7 och uppåt. En 6:a tar jag bara piller för och skriver upp i hälsodagboken. Men som sagt, jag har väldigt bra empati, om man kan specificera det med att jag har lätt att inte bara förstå andras känslor, men också känna andras känslor. Jag är ju redo att ringa efter ambulansen, men han säger nej tack till allt utom vatten, och vill sen bli lämnad i fred, och sova, förmodar jag, för klockan är både ett och två på natten och han ska vara i tjänst klockan 7. Jag vill bara hjälpa, tycker det är pest att bara sitta och titta på. Så jag gick och la mig, när han fått allt han vill ha, och lyssnar efter om han sover. Han sitter i fåtöljen, det gjorde för ont förut. Men jag får inte outa honom. Men min älskling lider och jag vill öppna mitt privata apotek och ge honom det starkaste jag har. Men det vill han inte ha. Men han har gått upp ett snäpp från Alvedon, då vet man att det är nåt stort. Snälla smärta, lämna genast min man! Jag står inte ut!
Men återvänd inte gärna till mig. Vi kan funka jättebra som en smärtfri familj, jag lovar. Vi har en del smärtskurkar som det är, de kan du bota när du ändå är igång. Bota i alla möjliga kroppsdelar. Vad vore man utan hoppet på att en dag ska det bli bättre. Imorgon, om tio år, eller när jag dör. Det slutar inte illa, även om mitten kan vara både lång och rälig.
Nu ska jag läsa i nån tidning en stund. Men jag hör ju hur den enorma nattfjärilen rumstenar om härinne så jag vill ogärna tända lyset. I mörkret hoppar de inte på mig. Men hur bra ser man om man håller upp mobilen som ljus? Värdelöst. Kanske måste jag bara somna.
Captcha
På grund av ökat antal spamkommentarer känner jag mig nödgad att återinföra captcha - bevisa att du inte är en robot. Hoppas det är tillfälligt.
Nåt samband
Läste nån artikel, nej, fel, jag tror jag bara läste överskriften och ingressen. Men det handlade om leptin, som är ett hormon eller ett protein, ja, nåt sånt säger vi, som kopplas till hungerkänslor, eller om det var sockersug. I artikeln stod det att leptin också kopplats till fatigue och smärta hos fibromyalgipatienter. Jag tänkte att fatigue, smärta, fetma är mina värsta problem, om man nu kan kalla fetma ett problem på samma sätt som smärta. De tre är sånt som inte blir bättre, som jag har svårt att få under kontroll. Jag har ju problem med andra sjukdomar, som ibs, endometrios, hypotyreos, högt blodtryck osv, men de sakerna sköter sig om jag tar medicin mot dem. Men "de tre" är liksom starkare än mina motmedel. Intressant att alla tre kan kopplas till leptin. Vet inte om det är för mycket eller för lite, men jag tar gärna en donation eller en leptinektomi, vilket som nu behövs. En vacker dag kanske jag kan bli pigg, smärtfri och smal. Wow!
Sommargarderoben
Det finns ju den där roliga skylten sär de ber folk att klä sig för de kroppar de har, inte de kroppar de önskade att de hade.
Och ja, man ser väl lite mer än man vill nu på sommaren. Det finns män, och så finns det män...
Och sen finns det italienska män. Som ser prydliga ut i shorts till och med. Italien är det bästa landet i världen. Om det är lite svalare.
Hur man vet
Jag var på Church History Tour en gång i USA och en lustig sak att lägga på minnet var i ett hus där Emma Smith bodde. I köket fanns en ugn, och det var lite som en avlång stenhåla. Man tände eld längst inne i den och för att laga maten/baka brödet, så stack hon in armen och beroende på hur många sekunder hon kunde hålla armen inne, så visste hon hur varmt det var. Eller ja, hur lång tid brödet behövde.
Jag är så tacksam över att leva i en tid av välstånd med vattenklosett, disk- och tvättmaskkn, torktumlare, spis, ugn, micro, dusch, mobil, platta, larm osv osv osv. Jag har gått på utedass tacknämligt lite i mitt liv, och hatar det verkligen, så alla de här sakerna betyder verkligen mycket för mig. Glömde rinnande vatten och sjukvård.
Men så idag har jag fått kontakt med min inre nybyggare på 1800-talet. Jag syftar på det där med hur man vet ugnstemperaturen. Jag tog nämligen ut ett par rutor choklad ur kylen och la dem i en liten skål att mjukna lite. Jag skrev i min hälsodagbok och tog sen min första bit, som redan var lagom mjuk. Nu vet jag inte vad ni tycker är lagom mjuk, eller vad man ska använda den här kunskapen till. Men det kändes så primitivt härligt att veta pga chokladen att det var varmt i sovrummet.
Det här bli bara dummare och dummare. Man känner ju i kroppen hur varmt det är, det behöver man inte choklad till.
Men det som var en tanke, det bidde inte ens en tumme. Bästa sagan.
P.S. Både torktumlaren och diskmaskinen går. Och nej, jag orkar inte hänga upp saker så om inte Mikael gjort det så blir det maskinell torkning. So sue me. Jag är jätteglad.
För varmt och för många djur
För varmt behöver ingen förklaring. Prövade att somna om med fläkten på i sovrummet. Hörde den trots öronproppar, men inte med även hörselskydd. Men de var liiite svåra att somna med. Så jag minns inte om jag somnade om alls.
Dessutom har vi för mycket djur nu. Jag föste ut en geting härom dagen, den hade fastnat mellan fönstret och persiennen så den var relativt ofarlig. Idag fick jag ut en görstor typ nattfjäril. Nån stor brun sak. Och nu på kvällen dödade jag först en brun baggeliknande sak som flög och satte sig på min arm, och sen dödade jag hans kompis som satt på golvet. Sen skulle jag ta nattpiller, men jag råkade titta upp i taket, och där satt ett jätteläskigt djur, som en spindel med vingar och unicornhorn. Jag svalde pillrena så fort som aldrig förr. Darrade av stress när jag tog fram dem. Sen släckte jag och la mig. Och här ligger jag fredligt och då flyger nåt djur rätt in i min näsa. Jag hann reagera med ett kraftigt utfnys, men hjälp alltså. Jag överdrev inte när jag sa att vi hade mycket djur, eller hur! Det vore bekvämt att inte vara så rädd för kryp. Jag hade 96 i vilopuls, nermedicinerad vilopuls dessutom! Utan att ha varit rädd för några djur än. Hade ont i hjärtat också, men jag brydde mig inte, det gick ju över.
Jag antar att jag inte får önska mig svalare väder, barnen behöver sommar. Men jag önskar mig inga djur på min kropp, i min kropp, eller i min lägenhet. Så, max 24 grader och no bugs.
En, nej två saker gjorda
Har äntligen hämtat ut mitt nya id-kort som ersätter det som går ut 2 aug. Bara öppet till 19 på måndagar, ni kan gissa hur svårt det varit att hinna och orka.
Sen har jag ringt och fixat mina trippeltidningar. Ja, jo, jag har en tidning kvar, men jag klarar bara att sätta mig in i en sak i taget.
Så jag är nöjd med mig själv.
Har dock haft ont i hjärtat hela tiden jag skrivit detta, så nu ska jag gå upp och mäta bltr och puls. Mitt när man äntligen ska somna.
Världens sämsta ursäkt
Nu senast handlade det om en 5-årig flicka från Hönö som skurit sig i armarna på ett plåttak. Sos alarm sa rent ut att detta inte var ett prio 1-fall och att ambulansen kanske kommer om en halvtimme. Förutsatt att det inte kommer ett prio 1-fall emellan. Men sen när ambulansen kom hade de varken blåljus eller information. Flickan hade skurit av en muskel och om jag minns rätt en blodåder och blödde kraftigt. När de såg skadorna blev det fart (då var det ett prio 1-fall) och allt gick bra. Flickan fick operation och gips.
Föräldrarna klagade. Chefen på sos alarm säger: Jag beklagar om NN känner att hen inte har fått den hjälp hen har velat.
Det är en mening som alla nuförtiden verkar använda sig av. Två kardinalfel:
1) Jag beklagar OM... Det är inte tal "om" hen har klagat. Det är ju därför ni öppnat en utredning. Våga säg Jag beklagar ATT...
2) "Känner". Jag beklagar om du känner att du har blivit våldtagen. Jag beklagar om du känner att du har blivit rånad. Nej, jag känner inte att jag har blivit felbehandlad av sos alarm, jag har det. Jag känner inte att jag har blivit rånad, titta själva och se min tomma plånbok. Att känna sig rånad är lite på skoj, som när man köper en ny tv för en stor summa pengar och säger lite snålkäckt att man har blivit rånad.
Säg Jag beklagar att NN inte har fått den hjälpen hen förväntade sig av oss.
Inte så svårt va.
Jag vet att man ofta säger så på amerikansk engelska, I'm sorry if I hurt your feelings. Men på svenska säger vi verkligen inte så. Ta ansvar, bekräfta människor som har blivit dåligt behandlade, och låt språket visa det.
Nästan värre
Att föräldrar mister sina barn är fel och går emot allt.
Men är det inte lite värre när ett barn mister sina föräldrar?
Såg nämligen i tidningen om en skadad 7-åring i Nice vars föräldrar man inte hittat. Den pojken vill jag ta hand om toute à l'heure dvs genast.
Dagens gapskratt
Även i inboxen idag blev jag gratulerad, Norwegian, naprapaten och några till. En firma sa däremot: Gratulera Bruno (min pappa) på namnsdagen! Haha. Superkul. Grattis pappa. (Kan mamma säga det till honom?)
Sport???
Vi skulle ju på spansk fiesta med familjen i måndags, men N tyckte inte Mikael hade fina kläder. Han sa det väldigt snällt och inte som en smaksak, mer som en stilnivåsak. Det stämde väl, min man säger att han aldrig köpt egna kläder utan det har alltid flickvänner och dyl gjort. Och så är han som person en sportare, älskar funktionsmaterial och sånt. Plus att han är så varm av sig. Jag förstår honom precis, men jag har ingen ork alls att köpa kläder åt honom eller säga vilka av hans kläder som passar för gräsklippning respektive fest. Jag hade gärna hjälpt honom eftersom han gärna tar emot hjälp, men jag får ju för sjutton duschhjälp! Han får klä sig själv, utan hjälp. Vem bryr sig. Barnen känner honom, det är inte som om han kom i kakishorts och sporttröja till nobelmiddagen. Gissa om jag har tappat bort mig helt. Jo, kul att N är så medveten om saker. Men vart skulle det leda?
Jo, sport och kläder. Jag var av uppfattningen att när man går på ett sportevenemang så har man typ jeans och lagtröja på sig. Om man är kungafamiljen på hockeymatch kanske Daniel har skjorta under en marinblå tröja, och jeans, ungefär som Victoria. Blir de inte påpassade har de ännu "normalare" kläder.
Så har vi då Undantaget från alla Undantag. Wimbledon. Där kommer ms Kate i designerklänning för 12 eller om det var 15 000 kr. Och folk i bakgrunden av bilden har kostym. De ser ut som om de ska på trädgårdsmingel i slottsparken med Drottningen. Nåja, det kanske de ska också. Men sport är inte sport. Det är väldigt olika. Vi gillar olika?
Dan före dopparedan!
Mikael har kollat restauranger i Nynäshamn, men när jag kände efter orkade jag inte åka dit, vänta, serveras och äta, åka hem. Men det lät gott med fisk och räkor och sånt, så vi åkte till Ica maxi med rullstolen och jag fick kolla på massa grejer, som duschgel, läppsyl, pennor, alla tårtorna osv, och sen köpte vi en räkstubbe. Eller vad den hette, det var en fin smörgåstårtebit med räkor och lax på, precis som jag ville. Och med varannan vitt bröd, varannan kavring, så det var väldigt smakrikt och gott. Sen köpte vi en solbulle, just in case, och ett paket brulépudding som jag ändå inte orkar göra ikväll, en påse lakrits, och sen var det finito med äventyret. Vi åkte vackra vägen hem och när vi kommer till Österhaninge känner jag mer än nånsin att jag vill bo så. Det är som det var hos oss innan de började bygga, kanske 500 lägenheter sammanlagt. Nu är det sjätte projektet på gång där det förut var ingenting. Jag vill gärna bo på kanten av nånting men med ingenting bredvid mig. Förut kunde jag stå i hallen och titta ut genom vårt runda ytterdörrsfönster och se dimmorna stiga från ängen som älvor nästan så långt bort som till motorvägen. Det var underbart, förutom att jag var sömnlös så sent på natten, men för övrigt var det fantastiska vyer. Nu är det inte mycket att titta på i nån riktning och jag känner mig mycket mer klaustrofobisk här jämfört med Borås eller ens Göteborg. I Frölunda bodde jag ju perfekt med gräs och ett skogsklätt berg som utsikt. Jag gick upp där ibland, med anteckningsbok, med middag eller med filt att sola på. Kors i taket, jag har solat. Fast kanske bara två gånger. Så skönt att inte bry sig längre. Rullstolen gör ju saken lättare. Vem bryr sig om att jag är blek och tjock när jag sitter i rullstol. En unge framför oss i kassan glodde ögonen ur sig. Hen kunde nog bara inte räkna ut varför jag satt där. Det är förståeligt.
Sen åkte vi hem och jag var jättetrött och glad att vi inte åkt till Nynäshamn. En annan gång. Maten var jättegod. Jag ska nog börja med det här att fira födelsedag i flera dagar i rad. Imorgon ska vi äta lax. Bara firande jämt. Mikael ska förbereda inför W-pojkens begravning, men jag kan inte tänka mig nåt bättre än att min man gör saker för andra på min födelsedag. Jag sover ju säkert ändå :) På kvällen kan jag få resterna av honom.
Men det var en underbar dejtkväll ikväll. Är helt slut och ligger redan i sängen. Godnatt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)