Dagens skratt

Det var inget bra på tv, jag brukar inte bry mig då utan läsa menyer eller kolla Pinterest eller diskutera ME-frågor, men Mikael hade jobbat vid datorn precis hela dagen och ville verkligen vila genom att kolla på nåt. Vi kollade på några Friends-bloopers och nåt annat som vi såg på så halvhjärtat att jag inte ens minns vad det var.

Då säger han: Nu får du säga vad vi ska titta på, och jag är inte så snabbtänkt och kommer inte på nåt annat att säga än Toto. Han fnissar lite och kör Africa. 

Sen ser jag det här, skrattar görhögt och ÄLSKAR min man för att han bryr sig nog mycket om mig för att kunna skämta om Mr Darcy.

P.S. Jag har äntligen förstått varför han alltid säger om Kiera Knightley att hon badar i fontänen. Nej, säger jag, det är Mr Darcy och i en sjö och i en annan version än den här. Men han ger sig inte, och nästa gång hon är på TV (det var mycket Love Actually i jul såklart) säger han det igen och jag fattar verkligen inte.

Men det visar sig att Kiera Knightley har badat i en fontän (jag svär inte på att det var en fontän, det kan vara lite Sophia Loren eller Anita Ekberg eller vem det nu var som influerar det där med fontänen) i en helt annan film som jag inte sett som heter Atonement eller Försoning.

Och apropå Atonement och försoning så kan jag ju en ganska stor mängd både engelska och svenska ord som normala människor inte har den blekaste om, och det är kyrkord. Baptism har väl de flesta hört, funeral likaså, men Atonement som betyder försoning är inte alla som vet. Men jag har ju läst kristna böcker på svenska och engelska och har snappat upp en del. Så mycket att när jag sitter och har engelskaprov (fattar ni att autocorrect hade särskrivit engelskaprov och jag höll på att inte upptäcka det! Pinsamt.) i 2:an i gymnasiet står glosan förlossning och det stod helt, helt stilla i huvudet. Till slut kom jag inte på nåt bättre än Redemption. Läraren gav mig fel, men jag inbjöd henne att slå upp ordet i lexikon:

Redemption: försoning, förlossning.

Fick rätt på det.

Det är dags för:

...en lila bukett

en portion spaghetti Bolognese

Och

ett kul handarbetsskämt. 

Trevlig blandning va?

Men nu när jag tittar efter lite noggrannare ser det inte ut som spaghetti på matbilden utan vitkål! Så gör man inte!!!!!

Skönhetsångest

Hade skönhetsångest, sa jag till min man igår. Han fyller 60 om en vecka och är rätt tränad i vad man ska svara kvinnor på såna frågor: Har du ångest för att du är för vacker? Nej, sa jag, jag är för fet (har dessutom gått upp i vikt av att jag åt bröd hela december samt nästan hela årets ranson av godis och vetebröd, plus att jag har dosökat en medicin jag går upp i vikt av) och har inga kläder jag känner mig snygg i, och dessutom har jag klippt mig iförrgår och vet inte om jag är jättemissnöjd med klippningen eller bara är så grymt ovan, klippte ca 5 cm och jag hade bara precis så det nuddade axlarna). Och idag skulle vi fira Mikaels dotter som fyller 30. Och då är det inte kul att känna sig fet, ful i håret och inte snygg i sina kläder inför massa ungdomar med små smala perfekta figurer, till och med de nyblivna mammorna.

Apropå mammor träffade jag min kusins barnbarn som var där för att fira Jojo. Nej, min kusins barn var dänmed sin bebis för att fira Jojo. Festligt. Hennes bebis satt nöjt hos mig tills Andrea bad att få ta ett kort på mig och lilla A till sin mamma, min kusin, men just då började hon kinka sig. Hoppas det blev nöt bra som jag också kan få!

Det andra bebisbarnet på festen, vår egen Emmi, började först gråta när hon såg mig, sen hade Jonte haft henne (nöjd) ett tag men till slut stod jag inte ut och tog henne i famnen och då bröt hon ut i JAG VILL HA MIN MAMMA-gråt. Så min framgång som morsgestalt var ikväll sådär lagom. Men har man inga barn utan bara de tre yngre syskonen som man fick fostra så mycket man hade lust, häääääää, så blir man ingen specialist. Men jag bytte blöjor från 11 års ålder och blev även lämnad ensam korta stunder med en sovande bebis när jag var 8. Jag var ju ansvarsfull så det räckte för hela banaskaran.

Men det var ju skönhetsångest det handlade om. Min man är visserligen vältränad i komplimanger, men han är ändå man, så han löste problemet med några kvicka svar: Men de förväntar sig att du ska se ut som en tant (jag är 49 och har bonusbarnbarn, så jo, visserligen, så allt mindre än det är en fördel för dig. Hmmm... Dessutom -- och jag tycker du väljer dina kläder jättebra -- så är du ändå inte en stilförebild för ett gäng 30-åringar. (Som är smala, tjänar pengar och orkar gå i affärer, bara där är jag ju en kilometer efter. Ser aldrig ens folk och har ingen som helst aning om vilka kläder som är moderna för jag ser bara vårdpersonal och kungligheter på Pinterest.) Mmm. Och de kommer att vara glada om du bara kan komma. Ja, det har du rätt i. Så mysbyxor då? 😁 Fick underbara gammalrosa fleecebyxor i julklapp med tillhörande tofflor med rosetter. Nä. Och jag kommer ju inte orka vara jättemed. Men jag fick några väldigt handfasta "råd" som hjälpte mig i säkert fem timmar tills jag återigen börjar tänka på kläderna och ser mig i spegeln. Nackdelen med me, man kan inte ens ha den frisyr man har lust med för det tar för lång tid för hemtjänsten att föna torrt mitt hår och ska jag göra det själv nån gång tar orken slut mitt i sminkningen. Och så har jag fått eksem, eller psoriasis är det väl, av sömnbrist och stress, eller för att jag låtit bli att smörja fläckarna 2 ggr dagligen för att jag varit så dålig i några dagar och bara orkat äta. Eller så har jag ätit nåt jag reagerar direkt på för jag är så kass. Två päron kan vara boven. Och ska man vara fet, ful klippt, inte känna sig bekväm i några kläder och dessutom ha utslag i ansiktet, nej, då är jag inte nöjd. Och sen måste jag hämta mig för nästa vecka fyller mannen 60. Stressad?????? Nästa vecka blir nog dock enklare för då ska vi bara ut och äta med barn och respektive. Men fy. Ibland drömmer jag om burka, inte för att det är nåt särskilt välsmakande skämt. Eller att gå ner 50kg, då skulle jag inte bry mig om jag hade en bad hair day. Skit, skit, skit, det blir nog den auberginefärgade klänningen. Med bred midja...

P.S. Jag tog den auberginefärgade klänningen med omlottrynk, drog på mina strumpbyxor med högst midja (=världens bäste fleskepress), örhängen från Amstel diamonds, mitt favoritarmband nr 1 som Mikael har köpt och nr 2 som jag har köpt, mitt favorithalsband nr 1 som Mikael hade köpt och örhängena har jag också köpt själv, de är bara gjorda av Amstel och är inga diamanter. Nagellack hade jag sen igår och frisyren blev jättefin inne i badrummet men raknar ju så löjligt efter 5 minuter. Men när jag höll på med allt skönhetspysslande så tittade jag inte bedömande på mig i spegeln utan bara rent faktiskt, som blev ögonskugga jämn osv.

Och då fick jag en fantastisk insikt! Om man sminkar sig, fixar håret, tar nagellack och fullsmockat med juveler så känner man sig görsnygg! Om man tittar sig i spegeln ser man valkar och dubbelhakor och sånt man inte gillar. Vi är som targeted missilles när det gäller att hitta fel på oss själva. Så mitt råd är Känn efter hur snygg du är, titta inte i spegeln. Den säger inte hur snygg du är, bara att du har spenat mellan tänderna och annat som är fel. För när du känner efter (och håret i alla fall är tvättat) så känner du en känsla inifrån som säger att du är grym på alla möjliga vis och särskilt snygg också! Så jag ska aldrig lyssna på spegeln mer utan bara på min inre röst. Hon står lite hysteriskt och skriker att jag borde bli fotomodell, den nippran!? Men det finns faktiskt feta modeller, eller plus size. Jag tror jag är very very plus och den marknaden är nog inte jättestor. Men jag kan starta en YouTube-kanal där a very fat girl, jag menade middlaged lady, dresses her best. Man blir visst jätterik på att ha YouTube-kanal. Synd bara att jag inte riktigt vet vad det är. Vi fixar det imorgon, då är det jobbsökardag.

Lyssna på ditt hjärta, så får du veta hur enormt vacker och underbar du är!!!

Vilken kväll!

Mikael och jag skulle hjälpa några med att ta kort på en sak och när vi var ute och åkte passade vi på att titta lite på husen på väg hem, och så avslutade vi med "vår tomt" som ligger bakom skolan så fortfarande väldigt lokalt men med bara natur bredvid fram till ridskolan. Jag drömmer om att vi ska bygga ett enplanshus där eller ett hus med källare som kunde få vara Mikaela egna för jag klarar inga trappor. 

Men med ett stort sovrum till oss, som ska gå i marinblått och vitt, ett gästrum med dagbädd, utdragssäng och ett par madrasser. Har inte brytt mig om färgerna i det, kanske blått och rött så är det fint till både pojkar och flickor. Kanske skulle vi kalla det vårt bibliotek och ha en skön fåtölj med läslanpa, om man inte vill ligga i sängen och läsa. En garderob skulle hjälpa.

Sen varsitt arbetsrum till oss. Där inne får man hålla sig med sina prylar. Jag skulle ha ett vackert sirligt skrivbord eller en gammaldags sekretär för datorn och allt mitt författeri. Sekretären kan sluka mycket nyttigt dessutom. Och så ett sybord, en smal hylla med tyger och ett arbetsbord med massa förvaring där jag kunde göra kort. Jag vill verkligen orka göra det och kanske skulle jag kunna det om alla prylar var framme och organiserade och överblickbara.

Bakom köket skulle groventren ligga med tvättmaskin och torktumlare och kanske torkskåp också, samt linor i lårhöjd så jag kanske kan hänga tvätt. Och det ska vara en görsnygg tapet, man ska inte snåla med extravaganser, det blir himlen av värsta rummet om man väljer en underbar tapet. Och att byta ut en synlig plastmatta mot en fräsch gör underverk för liten yta = lite pengar.

Sen ett stort, lantligt kök i grönt kanske. Gillar Ikeas nya som heter Kungsbacka. Grått är så tråkigt annars gillar jag gråa kök också. Men gammaldags utan att vara för mesigt. Gammaldags med personlighet! Och helst bara en rund matplats för 4 personer. Ett bord med en "svampfot" istället för fyra ben är jag lockad av, eller ett gustavianskt möblemang. Kanske målat i gammalrosa eller vinrött för att bryta av mot det gråa.

Det ska inte vara en dörröppning bara till resten av ytorna, men kanske en halv bokhylla hög avskärmning mot finmatrummet. Där vill jag ha långbord för 8 pers och två karmstolar på varsin ända. Matrummet ska också gärna ha öppen planlösning mot vardagsrummet, men det kan vara L-format också. Där vill jag ha Ikeas teal-färgade howardsoffor, två stycken av den största modellen, samt de två tullsta vi har nu, eventuellt med ny klädsel, eller några nättare fåtöljer utan armstöd och en stor Mikael-fåtölj. Högt soffbord vill vi ha, alternativt höga brickbord som inte ramlar om man ställer ett glas på ena ändan. Färgerna ska vara teal och vinröd som i ett dubbelpåslakan jag köpte en gång fast vi har varsitt täcke men jag bara visste att det där pionmönstret och de färgerna tillsammans kommer jag aldrig att hitta nåt som talar mer till min själ. Så vinrött och teal och kanske vitt. Och gardinerna ska man sy på en typ 30 cm bred nederfåll i teal eller plommon sammet för lakanen är väl bara 2 m på längden. Vi gillar att äta framför teven och då är ett 40 cm högt soffbord inget ergonomiskt underverk. Men om soffbordet är normalhögt och vi har nåt högre hörnbord för våra tallrikar kan det funka bra.

Sen har jag en idé om att ha en gustavianskinspirerad hall i svart, vitt och gult. Med byrå och skoskåp och garderob, kanske ett tyg framför jackorna.

I gången jag tänker mig utanför sov- och arbetsrummen skulle jag ha den marinblå William Morris med rosa stora blommor. Tapetserar man sovrummet med den måste man ha enfärgade påslakan och jag älskar att ha lite olika stilar även om färgskalan är samma.

Master bedroom ska ha en stor walk-in closet med mjuk matta och en "köksö" för väskor med smycken i utdragbara lådor överst. Långa halsband och scarfar får också förvaras klokt.

I vårt master bathroom kan jag på fullt allvar tänka mig helvitt. Men då med amerikanskt fluffiga handdukar och hotellkänsla och kristallkrona i taket. Golvvärme. En dusch där duachstolen är lätt att flytta in och bort, gärna med duschväggar istället för duschdraperi, och för hälsans skull ett stort hörnbadkar med massageströmmar.

Det saknas rött. Jag kan tänka mig att gästrummet är rött och blått om det ligger i den blåa korridoren, annars kan det röda komma från gästtoan i hallen, som ska ha en superhäftig tapet och bara ett handfat med glashylla och spegel. Kan tänka mig en magnoliablomma i storleken 2 m eller nån sån tapet. Och så har vi vinröda accenter både i köket och vardagsrummet.

I vardagsrummet ska också finnas en flygel. Och stängda vitrinskåp med våra vackraste böcker och noter i vackra pärmar eller tidskriftssamlare, bägge kan kläs med kontaktplats, matmor verkar bra här. Våra fula böcker, samt pärmar, eller de böcker vi läser får vi ha i våra arbetsrum respektive biblioteket.

Detta hus ska ligga på marken. Noll trappor till ytterdörren. En glasveranda med vackert möblemang och pelargoner i alla fönster. Där kan det lätt vara lite smårödrutigt och beigerött storblommigt tyg från Laura Ashley.

Ute finns en sturdy och pålitlig gunga som håller för mig. Det finns också en hammock med ett snöre som är bundet vid nåt som står stilla, så att man kan gunga sig i hammocken genom att dra i snöret. Och ett myggnät över hela hammocken.

Givetvis ska alla fönster och dörrar ha som tavlor som man kan fästa med kardborre och där ramen av trä spänner upp muggnät som sen kan ställas i fönsterramen medan man har fönstret öppet men INGA djur kan komma in. Vi har också en plaskpool för Emmi och en större pool för andra barnbarn och syskonbarn. Och som jag kan ligga och terapiflyta i när som helst. Och tomten har fullvuxna träd, helst naturtomt och bergknallar, samt en robotgräsklippare. Och ingen insyn och absolut ingen "inhörsel". Och en granne som vi byter tjänster med, Mikael har läxhjälp med barnen mot att nån rensar våra rabatter. Det finns också en vit liten parkbänk i det vackraste hörnet av trädgården. Och ett stort altangolv med en rejäl sittgrupp och matgrupp. Vet inte vem som ska laga denna mat dock. Mikael vill väl ha en grill. Rätt mysigt med litet utekök också, så han grillar medan jag gör sallad. Det orkar jag då, när vi har flyttat. Grr.

Men for now drömmer jag om att få en anslagstavla med marinblått elefanttyg från svenskt tenn. Jag använder kalendern och Keep resp Docs på telefonen och plattan men den gamla hederliga metoden att sätta upp en lapp funkar ibland mycket bättre.

Jag har noll tryck över bröstet. Skönt att det var vad jag trodde. Skulle inte legat och haft ont i sex timmar dock. Men man gör så gott man kan men den hjärnkapacitet man äger för dagen.

Haha. Nu när jag skulle trycka på publicera inser jag att jag fastnade på mitt drömhus och glömde berätta om vårt äventyr! Vägen framför det som är "vår tomt" går över en åker fram till hästskolan Blåkulla, och där ska Mikael vända men åkte helt omärkligt ner i diket och kunde inte ta sig upp själv. Han ringde en från kyrkan som är vår stödperson och han kom med världens bästa pannlampa och fast det tog en lång stund att hitta grejen man skulle ta bort för att komma åt hålet där man ska skruva i dragkroken, och fast de först inte fick i kroken, för den var gängad åt fel håll (det var en Volkswagen och M vet att fram till andra världskriget gängade tyska skruvar åt andra hållet. Men en VW från 2000-talet borde vara gängad som resten av världen gör det). Men när han väl var fastkrokad gick det på 20 sekunder att få upp bilen. Och det gick inte att se att det var ett dike bredvid vägen för de var igenvuxna och såg ut som om det var platt mark. Men nu vet vi det. Och tusen tack till vår fantastiske stödperson Eric.

Så glad

Jag var så rädd när jag fick hemtjänst för att det är så konstigt att en främmande människa duschar och tvättar håret på en. Som väl är har jag den bästa hemtjänstpersonen som finns och kan sitta där med rumpan bar och hon kammar håret och det är det mest normala i världen.

Jag vet inte om det ligger något bakom med att man inte vill ha hjälp, vill vara oberoende och duktig och gärna lite mer duglig än alla andra. Jag tror det är nåt sånt för mig.

Jag har i alla fall fått utökad hemtjänst så jag ska få hjälp med att föna håret och såna hygiengrejor men även kan få annan hjälp i hemmet. Det är inte helt lätt att få men mitt argument var att jag är inte bara en normal sambo till Mikael utan han gör massor för att vårda mig, och det ingår inte i det ansvar gifta har för varandra. Dessutom har han diabetes och jag vill hellre att han motionerar än att få problem med diabetesen och behöva dialys eller andra följder som är hemskare och som jag inte vågar tänka på. Då skulle han må fysiskt dåligt och jag behöva jättemycket mer hjälp, så det är en bra idé att stämma i bäcken, kommunen. Och det köpte de. Idag ligger jag i rena lakan. De är egentligen jullakanen (inte julmönster men julfärger) och jag ville prova det en gång innan vi lägger undan dem till nästa jul. Jag har bytt mina egna lakan i kanske 44 år och det är svårt att lära gamla hundar sitta. Men jag tränar mig. Faktum är att jag minns när jag var liten och drömde om att bli så lång att jag kunde hålla upp ett påslakan utan att det nuddade mark. 

Med 12 timmars sömn under bältet idag kände jag mig oövervinnerlig. Tills jag gick upp.

Ska klippa mig nästa vecka. Hoppas så det blir bra!

Sen är det om jag räknar rätt 6 födelsedagar i familjen i januari. Några ska vi inte fira, några bor i USA, men det är två jämna här hemma! Men måste sluta. Jag kan inte somna när jag skriver, varför "glömmer" jag det jämt?

Jag är ju lite galen, för på samma gång som jag är elated, vad det nu heter på svenska, över att ha rena lakan utan påverkan på min hälsa, så är det också så konstigt. Allting skriker att jag är dålig och att vi borde klara detta själva. Men nu råkar vi vara två medelålders sjuka. Visserligen är hon som hjälper oss ännu äldre och har också sjukdomar och fel, men det tål jag inte tänka på för då blir jag gale. Det var inte länge sen jag sa till Mikael att jag har blivit bättre på att ta emot hjälp och att jag blir genuint glad när nån är snäll mot mig snarare än obehaglig till mods och generad. Om folk nånsin ska få känna känslan att vara snäll, att göra skillnad i människors eller brända australienska djurs liv, så måste det finnas nån som tar emot hjälpen. Och vilka av kängrurna skulle tacka nej för att de kände sig generade att ta emot hjälp för det betydde ju att de var mindre värda som behövde hjälpas. Så sjukt tänkt!!!

Så jag sätter in ett fint foto av mina fötter under Ikeas lakan Knodden (tar jag ur minnet så chansen är 50/50 att det heter nåt helt annat) som kostar 179:- och kan torktumlas! Och jag är hemskt nöjd med mönstret. Det står att botten ska vara grå men den ser marinblå ut för mig, som jag föredrar. Det röda och färgglada ser juligt ut för mig och efter nu ska de vila till december!

Och om ni har problem med två bäddmadrasser, som vi, som har satt ihop en enkelsäng från Mio med en enkelsäng från Ikea i en sängram från medeltiden, då vet ni att det är svårt för en del människor att inte flytta på sin bäddmadrass på natten. Vi har hittat ett 180-lakan som har hela 36 cm resår/invik och så pass brett invik ligger man på och bäddmadrassen ligger relativt stilla. Det är i, tror jag, bomullspercale och kostar 349:- på Ikea och det kan vi rekommendera. Det här är det andra sånt vi köper för att de var så bra. Lite lite glatt utan att kännas som draglakan.

Jag sov 12h inatt och orkade göra tacos. Skar knappt nåt, salladen ligger färdig i påse, skar en tomat och en paprika, rev lite ost med en osthyveln som river strimlor. Käckt när man bara är två. Sen bara steka och öppna tacosåsburken och gräddfilen. Gurkan dog igår så vi klarade oss bra utan. Majs har vi aldrig för att det är så sött att vi triggas av det. Och guacamole orkar vi aldrig göra. Så detta är väldigt svenska tacos, så som vår spaghetti är svensk och vår kinamat. Ellen berättade för sin bästis Samantha, italiensk 7-barnsmor och mästerkock, att i Sverige finns det folk som har champinjoner i köttfärssåsen. Barnen blev uppriktigt förskräckta, gulligt. Funghi?!?!?🤔😕🥺😲

Apropå mat såg jag på Gordon Ramsey goes Junior eller nåt. Mattävlarna var 9-13 åt och lagade bättre mat än jag nånsin har kunnat. Wow!!! Impressive och inspirerande.

Så sorgligt

Oavsett varför vi mister någon så är det en tragedi. Att bli av med nån som är förskräckligt dålig är oftast inte fallet, och även i situationer där man delar på sig frivilligt är det inget enkelt val och inte fritt från sorg för alla inblandade.

Jag önskar verkligen att barn skulle få ha bägge sina föräldrar hos sig. Jag tror det är bäst, i allmänhet. Men ibland går det inte. Går verkligen inte.

Dessutom är ju mitt eget lyckliga äktenskap följden av att ett annat äktenskap sprack, så jag är ju glad för det. Men allt är inte svart eller vitt. Bara på begravningar.

Svart och vitt

Hörde en jätterolig sak idag och en jättetråkig. För att visa att livet inte är svart ELLER vitt utan BÅDE svart och vitt tar jag härmed till mitt trognaste argument, mode. Varsågoda.

Australien

Min kyrka gick ut med att alla medlemmar skulle be för regn i Australien i helgen och idag har det regnat. Jag såg en bild på en genomblöt brandman och det var en rörande bild.

En fin ME-vän har startat en svensk grupp för att virka/sticka/sy till djur som blivit skadade. Det är visst en världsvid rörelse.

Men så har jag fått reda på att bränderna till stor del varit anlagda! Ett femtiotal personer är misstänkta. Hur är man funtad när man sätter eld under torka, värmebölja och med de stora avstånd som finns i Australien? Jag blir så arg så jag kokar! Är det roligt att skada djur, att folk mister sina hem, att folk som äger mark nu bara äger aska? Jag vet att Jesus sa att det inte längre ska vara öga för öga, men jag tycker att fängelse låter för snällt som straff. De borde få känna på vad de har orsakat andra. Hur kan det kännas att bara en känguru som försöker hoppa bort från branden, men vet inte vart den ska ta vägen, och för varje hopp så sveder branden pälsen. Vilken smärta, vilken oro. Och att mista sitt hem och alla ägodelar är nåt som man inte vill vara med om. Många saker kan ersättas men många är oersättliga. Och det är ett trauma att kanske behöva lämna sitt hem barfota. Att med vilje utsätta andra för sånt är förfärligt. Jag blir så arg och ledsen. Den som satte eld skulle betala brandkårens insatser, ersätta förlorade hem och marker, betala skadestånd till skadade djur. Och sen sitta i fängelse.

Tack och lov för regnet. Men jag vet inte hur mycket det fortfarande brinner och om det bara har regnat på ett litet område.

Tänk vad naturen är farlig. Eld har vi ju respekt för, men även vatten och vind kan orsaka stora skador i form av tsunamis och orkaner. Det var fler som dog i tsunamin för 10 år sen än vad som dog i nine eleven. Och en droppe vatten som är så liten. Men den kan urholka sten och rädda liv och släcka bränder. Jag blir lite berörd av allt det här.

Måndagsbuketten

Nu var det ett tag sen vi hade blommor. Och i takt med att julblommorna dör och julprydnaderna plockas bort kan vi drömma om till exempel den här buketten.

Vilken tragik!

Expressen säger att en 80-årig man har vådaskjutit sin jaktkompis svårt i ryggen vid tvåtiden på natten när han skulle lägga tillbaka geväret i bilen efter vildsvinsjakten.

80-åringar ute på jakt? Det tycker jag låter lite ovist. Man märker kanske inte när man blir äldre men jag tycker inte 80-åringar i allmänhet ska hantera varken vapen eller bilar långt efter midnatt.

Och för det andra, är det inte så med vapen att de måste osäkras innan man skjuter med dem? Automatvapen kan man bara peppra på med, men annars är det väl ett skott i taget som gäller. Och det är väl ett väldigt nybörjarmisstag att hantera ett laddat vapen som om det vore oladdat? 

Jag blir i alla fall upprörd. Tycker inte det låter som en oskyldig olycka utan som slarv och ålderdom och dåligt omdöme i sällsynt hemsk kombination. Det är fruktansvärt tragiskt och borde aldrig ha hänt.

Källa: https://www.expressen.se/kvallsposten/man-skjuten-efter-jakt-nar-vapen-lades-in-i-bil-/

Det börjar bra, året alltså

Igår fick jag för mig att det här med jul och nyår gick hur bra som helst. Bara det borde ju utlösa röda blinkande, tjutande alarm, men nej. Jag tyckte jag mådde rätt bra när jag gick ur sängen, så jag plockade i och ur diskmaskinen. Det gör jag nästan aldrig, i alla fall så sällan att jag inte minns precis hur trött och snurrig jag blir efteråt. Men såhär gick det.

Kokade färsk pasta. Tänkte att jag kunde klara att stå upp i 3 minuter. Satte först på fel platta, där osthyveln låg, men jag hann märka det i sista sekunden innan den började smälta. Skulle öppna en liten tetra med svartvinbärsdricka men var lite ranglig i nävarna och svepte ut i ett vackert mönster på diskbänken och kaklet. Såg ut som blod på CSI.  Minns att jag hann tänka då att jag verkligen måste passa mig för det verkar vara en dålig dag idag. Så var pastan färdig, rättare sagt trodde jag det för trots att jag tittade tre gånger vad klockan var när den började koka kunde jag inte komma ihåg när 3 minuter efter det var. Så jag skulle kolla först så pastan faktiskt var klar och höll på allvar på att sticka ner fingrarna i det kokande vattnet för att plocka upp en tagliatelle!

Och idag fick jag feber för att jag satt ner och blev duschad och sen värmde frysmat medan Mikael jobbade (han hade ätit ute med barn och barnbarn (som jag inte orkade följa med på, buhu!!!) Kraschad? Nejdå, det går strålande. Med humöret i alla fall.

Ska ni höra en så god nyhet att jag nästan lipar när jag tänker på den? Jag har börjat sjunga igen, eller nynna. På toa, när jag häller upp vatten, ni vet. Men det orkar man inte göra om livet är alltför dåligt. Så jag kanske har det bra, trots duschfebern!

Årets bästa

Vi har en oerhört smart och vältalig medlem i ME-communityt som har rättat många lögner och påhitt genom åren. Nu har han skrivit en kommentar till personerna bakom pace-studien, som är en studie på me, men i själva verket på alla möjliga sorters allmänt trötta personer med ett smörgåsbord av diagnoser, och som fick fantastiska resultat för att man flyttade gränsen för vad som behövdes för att räknas som frisk lägre ner än gränsen man ursprungligen behövde komma under för att räknas som sjuk. Dvs de friserade statistiken så att även de som fick ett försämrat mående av behandlingen ansågs recovered. Och det här är det bästa ME-skämt jag nånsin sett.

Selfie

Jag känner några som har lagt in en bild om dagen på Insta hela förra året. Jag är superimponerad och det har dessutom varit så kul att se folks verklighet, inte bara de där specialfotona när man är nog snygg (de har nog bara såna dagar!) och som jag som sätter in ett per fem år. Jag blir inspirerad och vill göra samma, men vet att det är alldeles orimligt att jag ska klara ett om dagen. Så jag försöker inte ens.

Men jag SKA försöka ta fler kort. Tänka lite som de yngre som har mobilen på sig, inte med sig i väskan som man inte minns var man ställt. Det var så trevligt att få ett kort på mig och Mikael också som är aktuellt, det vi tog på julafton och som jag satte in här. Väl? Jag har känt nästan ända sen min systers man dog att om Mikael dog vill jag inte ha bara våra bröllopsfoton och sen ett kort som togs på ett nyår när jag fortfarande hade det långa håret dvs säkert för fem år sen, jag vill ha bevis på oss, nu. Och det har jag nu. Och så ska jag fortsätta. Om vi ska nånstans ska jag ta kort på oss. Försöka i alla fall. Somliga brukar vara lite sena och då vill man inte försena det ytterligare med fotouppdrag.

Men helt i enlighet med min fotosträvan för det nya året lägger jag här in senaste selfien. Det är jag och två kompisar som skojar lite bara, helt normalt som vi brukar. Och bilden blev så bra så Dolce & Gabbana ville faktiskt använda den som reklam. Bara för att vi råkade ha julklännkngar på oss alla tre. Men jag vet, min syster var först med det i familjen, hon blev Ikea BoKloks ansikte utåt. Men jag kom i alla fall tvåa.

En gång för ca 15 år sen ringde min bror och sa att du är med på en jättestor plansch i musikaffären vid Viskan. Då hade de börjat sälja min körs CD och jag var med i fönstret. Jag tror jag var först i familjen att släppa en CD. Och nej, det handlar inte om att ha trevligt, det handlar om att vinna! Men som väl är kombinerar jag min tävlingslystnad med ett osedvanligt gott humör när jag förlorar. Tur är väl det.

Fast på allvar hade jag på mig en blus jag inte haft på länge och jag minns varför (den är så tunn så jag fryser ihjäl) och nu har medicinmagen blivit större. Fattas bara annat när jag äter 30 mg istället för 20 av den medicinen jag går upp i vikt av. Inte kul!!! Ska in och läsa på apoteken och se vad de har att säga om när man kan få ut 10 mg igen. De har skjutit upp det tre gånger redan! Jag vill inte bli fetare!

Men konstigt nog syns det inte så mycket på fotot. Alltid nåt!

Som en knarkhund

Kollade lite lojt på armband på Tradera. Det brukar vara gott om varor efter julafton så det är ett roligt tidsfördriv. Hittade fem jag gillade, två bijouterier och tre som kostade 20 000, 30 000 resp 70 000. Det för 70 var det näst dyraste på hela Tradera. Tydligen ser dyra saker bättre ut än billiga, för jag sniffar upp dem som en knarkhund. 

Har alltid önskat mig ett s k tennis bracelet. Det här kostar inte ens 20 laxar. Eller är det nollplural på det så man säger tjugo lax? Ska inte slänga mig med ord och använda dem fel, det är ju verkligen en giveaway.

Jag vet inte om man ska ha dem just när man spelar tennis, det hade nog inte jag vågat (jag är till och med nervig när jag går på toa med bijouteriarmband för att jag tror att de ska paja och ramla ner i toan). Däremot blev jag rätt skrämd för jag stoppade telefonen i behån när jag gick till soffan med popcorn och ett glas. Då hade jag råkat trycka på Köp nu på bilden ovan, eller behån hade tryckt åt mig, men som väl är krävs det mer än ett klick för att råka köpa nåt. Men jag blev nervös när det stod mitt namn och adress på armbandet. Tänk om jag hade rört mig så den tryckte på bekräfta också!! Jag tror inte jag ska stoppa telefonen i behån om jag har några program öppna nån mer gång.

Det har ju kommit nyordslista för 2019 och heter det fickringning när man stoppar telefonen i fickan och den ringer nån? Mitt nyord i så fall är behåköp. Fast det låter ju bara som om man handlar en behå.

Jag tappade faktiskt ett armband jag fick av mamma och pappa när jag slutade nian i handfatet (och så rasslade det ner i rören fortare än kvickt) i Spanien. I Lloret de Mar strax utanför Barcelona.

Jag har i alla fall påmint mig själv om att jag har nog många ringar, örhängen, halsband, armband, hårspännen, smink, nagellack, skor, handväskor, scarfar, kläder, påslakan, kuddfodral. Men tapeter har vi inte nog mycket av. Och en flygel behöver vi. Men sen så.

Inte det förgångna, kanske nuet och framtiden?

1. Vad skulle jag göra om jag vann på lotteri?

Beroende på hur mycket. 25 000:-extra i månaden, spara lite, köpa bättre bil, inte snåla på möbler och boende. Åka på semester, 25 000 blir en najs resa!

10 miljoner däremot, ny bil, en bil med chaufför till mig, lägenhet med högt i tak och breda lister. Nej, bygga ett enplanshus som ser ut som en östermalmslägenhet i Österhaninge med den där underbara utsikten. Och med plats för flygel och matbord för 12 eller så.

2. Vem var din hjälte när du var barn?

Kitty. För hon löste brott eller? Har inte haft prinsessmani eller sånt.

3. Vad var du mest rädd för när du var barn. 

Läskiga, elaka killar. Såna som gick i sexan och kunde spruta vattenpistol på en på rasten, sen andra killar som ropade kycklingen efter mig för att jag hade gula gabardinbyxor. Det värsta var nog brösten, när en ointelligent kille vid namn Anders Nilsson helt sonika tog mig på brösten och sa Du har ju inga. Det hade jag inte heller. Än. Han myntade också uttrycket två pressade lingon på en bräda. Kanske är han författare nu 🤪. Nu skulle han se mig, han skulle sett hon som hade strl 36-38 och f-kupa. Med magisterexamen. Han har nog inget jobb där man behöver kunna läsa ens.

4. Vad är du mest rädd för nu?

Tre saker. Att Mikael ska dö. Att Mikael ska tröttna på att jag gradvis byts ut mot en gammal, fet sjukling som bara behöver och behöver. Och att jag själv ska bli så sjuk att jag inte kan kommunicera och massa saker är jobbiga och jag inte kan säga det. Och att jag ligger och lider utan intryck och inte kan någonting. Och att jag hamnar på hem istället för hemma och de inte bryr sig om hur man måste vårda en svårt me-sjuk patient.

5.Hur var er första dejt?

Vi gick på julkonsert på Lucia med Real Group i Linköping. Vi parkerade, gick i ljuset fram till stället och sen åt vi mat (jag åt en go pepparbiff) och sen konserten som var så jättebra. Men vi visste inte var bilen stod, och nu var det ju becksvart och vi visste inte ens åt vilket håll vi skulle gå. Men Mikaels lokalsinne är bättre än mitt så det räddade oss. Men jag tror vi gick runt en halvtimme extra. Men det tålde ju jag då.

6.Om du kunde resa i tiden, vilket år skulle du vilja åka till då?

År 32 e Kr, när Jesus fått igång predikoverksamheten, botandet av de sjuka, underverken, liknelserna. Döden vill jag inte se, ens nu när jag vet hur det slutar.

7. Hur skulle "er" låt gå?

Love and marriage

Love and marriage

Go together like a horse and carriage??

Nej, givetvis skulle den vara Carpenters Only Yesterday

https://youtu.be/evETS8_WFGE 

 eller möjligtvis Happy. https://youtu.be/D0bOHk3a_iE

Kolla båda, finns där musik finns, annars här (där jag hittar).

8. Vems äktenskap beundrar du och varför?

Jättesvårt att svara med namn. Många gör bra saker, funkar bra, men det är ju deras kärlek, deras personligheter, deras kärleksbevis, grälhantering och kompromisser. Jag kan nog inte säga att jag vet nog mycket om någons äktenskap att jag skulle vilja ha det. Jag vill ju helst ha mitt eget. With a few tweaks 😘

9. Om vi hade en båt, vad skulle den heta? Den frågan borde jag ställa till Mikael, för han kan mer om båtar och skulle säkert komma på ett coolare namn än Snipan.

10. Nämn en sak som din make gör och som verkligen får dig att känna dig älskad.

De där kärleksspråken är svåra. Jag äääälskar när han köper hem blommor. Men även när han har smugit med några färska tagliatelle för att höra mig glad. När han satt och läste recept på nätet inför vad vi skulle äta på nyår, och jag hjälpte bara till i ca 5 ,minuter så det var verkligen hans verk. Han säger aldrig nej när jag vill åka till Ikea eller nånstans. Han säger alltid ja, ja, vi åker till Ikea, ja, du är vacker, ja, här för du en kram när du är ledsen, ja du är så sexig.

11. Förutom förlovningsdagen, bröllopsdagen, och eventuella barnafödslar, vilken har varit er bästa dag?

De många ställen vi ätit på, det var nästan bara det jag orkade förut. Sen har vi varit på Real Group, Rigmor Gustafsson, och Riverdance. Vi åt mat först på circus och som var nåt alldeles osedvanligt extra i matväg. Sen uppträdandet!! Vi satt rätt långt fram och var nästan i själva framförandet. Och det var så varierat med sång, musik, solo, olika slags dans, förutom det där ljuvliga livsbejakande temat med synkoper som man borde kunna använda som antidepressiva. Och dansen när de sprattlar sådär är heeeeeelt magisk.

Sen älskade jag när vi åkte Segway i en timme i Tallin och när vi var på Sicilien. I början av vår dejtingperiod gick vi på bio ibland och om filmen inte var nog bra så hånglade vi istället. Så såg vi en Jane Austen-film som Mikael tyckte var urdålig och hade väntat sig "muntligt utbyte", men jag älskade den så där satt han på en för honom värdelös film som jag älskade och absolut inte ville missa för att hångla.

12. Vad skulle du vilja uppnå år 2020?

Två saker. 1) stoppa försämringen ytterligare. Önskar mig att bli bättre, men det räknar jag inte med. 2) Att Mikael och jag har det bra i vårt äktenskap, både han och jag.

13. Vilken ny hobby skulle du vilja prova? Jag vill inte ha nån ny, jag vill göra mina gamla, resa, läsa, sjunga, spela, sy, inreda och ha fester och middagar.

14. Vad skulle du vilja äta om det var din sista måltid?

Förrätt: liten rund smörgåstårte-portion med lax och räkor

Huvudrätt: perfekt stekt oxfilé med klyftpotatis, både rödvinssås och Bea. Grillade grönsaker med baguettebitar med smör på. Gott alkoholfritt vin.

Efterrätt: en buffé av Caffer cake, chokladtiramisu, morotskaka med glasyr, hembakade pinfärska bullar utan socker på (10 st), citron- och marängpaj och som avslutning en munsbit av pumpapaj. Allt kanske får vara munsbitar men jag vill helst inte ha kvar några cravings när jag ska dö.

15. Vad tycker din partner om att du har på dig?

Jag tror klänning, snygga strumpor och klackar. Gärna rött. Eller min födelsedagsdräkt. Den är jag dock inte själv lika bekväm med, men jag tränar mig att se mig med hans ögon, för då är jag vacker!

16. Vilka tre filmer skulle du ta med dig till en öde ö? 

Får man säga serier? Line of Duty, 5 säsonger, Downton Abbey, rubbet, och alla 18 Commissario Montalbano. Mikael gillar inga av dessa så då kan han bygga oss ett hus under tiden.

17. Vad är ditt drömresmål?

Har så många platser i Italien som jag vill se, så det är Italien för evigt.

Men sen vill jag gärna till Västindien igen och nån av de mindre kända öarna i Asien, t ex Filippinerna.

18. Vad irriterar du dig mest på hos andra?

När de skryter om sig själva men de har inte ens nåt att skryta om utan är bara pinsamma. Det blir jag alldeles rabiat av.

19. Vilken superkraft skulle du välja, om du fick välja fritt?

Jag antar att det inte finns någon superhjälte som botar sjukdomar?

20. Hur många gånger i veckan är lagom att ha sex?

Tänker jag verkligen svara på den frågan?

Först säger jag ingen, för sex varje vecka pallar jag inte. Om man typ grovhånglar och greppar tag i vissa angenäma kroppsdelar men det håller på 5-10 minuter så kanske varannan vecka. Men jag får tyvärr inte bli emotionellt engagerad eller för ähem orgastisk för då blir jag för dålig. Om M och jag har vänslats lite så vet han att då behöver jag middagen värmd och serverad vid bordet. Sex är som musik, även om Mikael gör allt jobbet så sker det ju saker i ens känsloliv och vissa kroppsliga upplevelser är sköna men man orkar dem inte. 15 sekunder då kanske. Så jag är med sex som med musik, jag blir för berörd och orkar egentligen inte med att bli så påverkad. Det är lite bättre om han bara hoppar på mig än planerar det, för då får jag prestationsångest (hängbröst, inte rakat armhålorna, luktar svett i mina valkar och är orolig att jag inte ska orka om jag måste fixa allt det där först). Jag brukar vara med på noterna rätt med en gång även om jag själv inte hade tänkt på nåt som har med pang eller rödbetan. Men det beror väl på. Man är ju på olika humör olika gånger.

Men jag skulle bokstavligen avlida av Kama Sutra. Några minuter pallar jag, inte några timmar!

Tillbakablick på 2019

Dag från 2019 du alltid kommer att minnas?
När vi hälsade på några timmar gamla Emmi på sjukhuset.

Bästa köpet? 
Allt jag lät bli!

Gjorde något dig riktigt glad?
Ja, att den nya migränsprutan faktiskt tar bort 100% av allt migrän. (Att jag har kvar andra sorters huvudvärk är lite trist, men man ska inte vara sur för att man inte vann två miljoner om man vann en.)

Genomdrev du någon stor förändring?
Nej, jag genomdriver inte nåt, varken stort eller litet.

Vad skrattade du åt?
Det kommer jag verkligen inte ihåg. Men jag tror jag skrattar varje dag. Flera gånger. Ofta åt foton av barnen/barnbarnen/syskonbarnen. Och Mikael såklart.

Vad har du tittat på på tv/nätet?

INTE Downton Abbey-filmen på bio! Men snart kommer den på dvd. Folk som vet hur man gör kan nog fusktitta men sånt kan inte jag.

Sen älskade jag den brittiska serien The Bodyguard och det var inte så konstigt eftersom det var gänget bakom Line of Duty som gjort den.

Tror jag har sett en ny säsong av Line of Duty också.

Vad önskar du att du gjort mer?

Allting!!!!! Till och med städa, tvätta, slänga sopor.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Gråtit. Bekymrat mig. Varit rädd.

Största musikaliska upptäckten?
Ingen alls. Lyssnar sällan på ny musik eftersom jag har så lite ork går orken åt till gamla favoriter som jag kan ha saknat i åratal.

Den maträtt du åt oftast?

Jag har ju gott minne när det gäller mat, men jag vet inte alls vad jag ätit oftast i år. Har ingen som helst aning. Men har tyckt bäst om spaghetti och köttfärssås, lax och tacos och kyckling.

Något du önskade dig och fick?

Bada en gång i somras.

Vilka saknade du?
Familj. Barnbarn och syskonbarn. Vänner.

Var du gladare eller ledsnare jämfört med året innan?
Gladare. Jag har två anledningar, dels migränsprutorna men också den senaste sömnmedicinen. Jag får fortfarande ofta små sammanbrott men min grundnivå är lite gladare på grund av förbättring av två av de tre värsta problemen hälsomässigt.

Största misstaget?
Att jag inte stod på mig och sa Nej, jag vill inte prova tyngdtäcket en gång till och jag vill inte sluta med sömnmedicinen under tiden. Det tog så mycket tid och de negativa effekterna är inte ute ur systemet än. Så synd att så mycket energi gick åt till att återvända till normalfallet när jag hade kunnat hamna på plus eller göra nåt roligt.

Lärdom om dig själv under året?

Jag kan våga mer än jag tror, men det är inte bekvämt eller gratis och blir nödvändigtvis inte så bra bara för att jag vågade.

Finns det något som kunde gjort ditt år ännu bättre?
Bot mot ME.

Vad fick dig att må bra?

Oerhört svår fråga. Det finns faktiskt inget som får mig att må bra, men det betyder inte att jag inte har något i mitt liv som ger mig lycka. Jag har massor av glädjeämnen och hälsan är egentligen mitt enda allvarliga problem. Men helt ärligt är den ett så stort problem att även alla glädjeämnen staplade på varandra bara blir ett svajigt, halvhögt torn. Men jag väljer ju att leva, jag är tacksam för mitt liv, det positiva är ovärderligt för mig. Men för att använda en liknelse så är benet alltid brutet, det gör alltid ont att gå på. Men man kan ju skratta ändå.

Lärde du dig något nytt?

Nygammalt, kuben. Men bara första lagret. Varför trodde jag att jag skulle komma på hur man löser den nu, 40 år senare, med ME-hjärna, utan att titta på kompisar hur de gjorde.

Något du var stolt över?

Att jag börjar bestämma mig för att tycka om hur jag ser ut. Varför ska man bara få tycka att man är snygg när man är smal och ung och välmodulerad?

Din högsta önskan just nu?
Botemedel mot ME! Eller i alla fall lite förbättring. Jag har verkat hindra försämringen i år, men om jag fick tre uppetimmar per dag skulle jag vara nöjd. Då kan man göra saker, åka och handla, bada, träffa folk, gå på bio, åka på semester.

Döden döden döden

Ett nytt år, ett nytt årtionde, och frågor om vilka som fötts, dött, gift sig eller gjort slut fyller i alla fall blaskornas sidor, jag har inte orkat kolla om seriösa media också tar upp sånt.

Jag tycker sällan det är en tragedi när mycket gamla dör. När de vill det själva, kanske har velat det i åratal. En bekant har varit i den situationen så länge och nu dog han i jul. Det blir jag nästan glad för, men han har en dotter i min ålder och det är för ungt att bli föräldralös tycker jag.

I jul har också Ari Behn dött och det är däremot bara ren tragik. Kanske känner han dock samma lättnad. Folk som tar livet av sig berör mig. De måste ha lidit så svårt, så svårt för att tycka att döden är ett bättre alternativ än livet. Särskilt när man har barn. Man måste må ofantligt dåligt för att vilja ge upp den kontakten.

Sen har två sjuka kvinnor dött för tidigt, eller kanske precis i rätt tid, Marie Fredriksson och Sara Danius. Bägge starka, framgångsrika, svårt sjuka. Sjukdomar bryr sig inte om sånt.

De där Filip och Fredrik har en punkt i sitt program som heter Lever den j*****. Jag tycker det är hemskt när jag inte ens vet om nån är levande eller död. Men man kan inte hålla reda på alla. 

Folk mister sina barn, sina män och fruar, sina föräldrar. En del mister sina djur och känner lika stor sorg för dem. Jag drömmer mardrömmar om att Mikael blir knäpp och rymmer ut i skogen och jag vet inte om han lever eller är död och om han kommer tillbaka till mig eller inte. Jag vet att det är freudianskt språk för rädsla att han ska dö. Min tro på Gud och på eviga familjer hjälper bara delvis. Sorg är saknad och då hjälper det inte att man får ses igen om 50 år. Det är för länge bara.

Mikaels mamma var i riktigt dåligt skick men är nu cancerfri och mår bra. Så kan det också gå!

Och vi har fått ett litet barnbarn som vi fick hålla bara några timmar gammal.

Och det finns platser i hjärtat som är stora som slottssalar för alla barn i familjen. Särskilt barnen men de vuxna också.

Livet går vidare. Det är det enda som är riktigt säkert.

Blå droppe blod?

Jag lät mig som vanligt luras av nån rubrik och hamnade på nån skvallersida där det stod att brittiske Harry och Meghan har tagit en sex veckors paus över Thanksgiving och jul. För att vila upp sig från året, det har varit påfrestande tydligen.

Hur då? Vad är så påfrestande att man flrjtlm föräldraledighet också behöver ha sex veckors oavbruten semester? Att bli fotograferad när man lämnar hemmet och handlar mat? Att man blir påpassad i media, som säkerligen hittar på så mycket trams att man får vara bra dum om man går på allt? Att folk vill ta selfies med en (men det tror jag brittiska kungahuset har som regel att de inte gör)? Att det står en stor publik och hurrar och hejar när man klipper ett band eller långsamt och tydligt läser upp ett kort tal som någon annan har skrivit och som av praktiska skäl egentligen inte ska säga särskilt mycket om nåt?

Jag tycker det är lite rikemansfasoner över det. Hans bror är ju den som ska ta över tronen och de har säkerligen långt mycket mer uppdrag, plus tre barn, inte ett. Jag förstår att det är påfrestande att vara überkänd, på samma sätt som jag förstår hur det är att vara sjuk, och att ett foto en gång inte är samma sak som hundratals fotografer i buskarna under en livstid. Lika väl som att tre dagars förkylning inte är som 25 års ME. Men ärligt talat så är mitt liv en plåga på många sätt, hur plågsamt kan det vara att bli påpassad utanför ett slott? Rör er inte bland folk då, vi i ME-communityt har många tips på hur man får sitt liv att funka när man inte KAN gå hemifrån till skillnad från "upplever viss påfrestning" Man beställer Linas matkasse, köper saker på Amazon, har en stylist som skaffar hem kläder åt en som man provar hemma osv osv. Om tandkrämen är slut så finns det nån assistent som skriver upp det på shoppinglistan.

Om man ska vara kunglig, vad ska man kräva i retur? Harry och Meghan ska visst bo delvis i USA, delvis i UK. Frågan är ju oerhört aktuell även i vårt eget kungahus. Att man är kunglig om man har en blå bloddroppe det må vara hänt. Det dog nån 103-årig syssling till kungens farfarsfar eller så och hon var minsann med på alla dop. Jag vet inte vem min farfarsfars syssling är. Det är inte precis så att man umgås i så vida kretsar. Man kan inte bjuda alla dem på födelsedagskalas, eller så får man ha bjusningen i de två/tre större salongerna på slottet så alla 200 får plats.

Att man har kungligt blod är visst viktigt. Farmor brukade säga att vi var släkt med Esaias Tegnér men det gör inte att jag känner mig som varken en bättre eller sämre människa. Vår kultur bygger på egna meriter, vilket jag tycker är sympatiskt och som det ska vara. Till skillnad mot t ex USA, där min bror bor och arbetar och märker hur svensk han är, för att deras rykte inte handlar om vilka bra saker man tidigare har gjort utan hur bra man säger att man är, "You won't be disappointed, Sir" är ju bara en floskel i USA. Här talar ens bedrifter högre än ens ord. Jag har klippt flera personers hår i flera år, är jag då frisör? Jag lagar middag emellanåt, är jag då kock? Jag har även bjudit andra på mat och fest, är jag då festfixare? Jag spelar cello, piano och sjunger, är jag då cellist, pianist, musiker, sångerska och artist? Och det värsta, om jag säger att jag är vacker så undrar jag hur vacker den person är som ingen kommer på tanken själva när de ser vederbörande utan att man måste tala om det! På tradera står det ofta fjantiga adjektiv som vacker, fantastisk, underbar osv. Låt mig avgöra själv om plagget verkligen är snyggt eller om du har smak som passar i Ex on the Beach.

Men jag kommer av mig. Om man är kunglig eller inte är en sak, men vem som ska ha apanage och utföra kungliga arbetsuppgifter är helt olika saker. Apanage ska ingen ha som inte också utför kungliga uppgifter. Och om det enda man gör ett år är gå på Nobelfesten, Nobelmiddag och två Childhoodgalor och två boksigneringar så kommer galakläderna att kosta massor. Jag vet inte hur de gör, om man får olika utefter hur många uppdrag man haft. Men om man går på fyra galor så kostar ju kläderna mer på galorna än på över 20 landskapsvandringar, så det går inte bara att säga si och så per uppdrag. Jag vet inte. Men de är visst så rika att de gott kunde stå för sina egna arbetskläder om det är privata välgörenhetsgalor de ska på, inte Nobelbanketten som är kungligt arbete.

Och om man uppbär apanage så ska man arbeta 40 timmar i veckan. Man kan givetvis få föräldraledigt och ha en barnflicka. Jag vet inte om det är bäst att resa tillsammans för att man då för stöd av varandra, eller om det är bättre för barnen om inte bägge föräldrarna är på resa på samma gång. Men hur är det med alla andra svenska barn vars ena förälder får åka till Singapore eller Mexiko? Då förväntas den andra klara ruljansen själv. Och om bägge reser hemifrån, som mina föräldrar har gjort, så hade vi mormor boende hos oss. Vet inte om alla klarar det, men med personal och släktingar borde det gå. De är inte så speciella att de inte kan styra landet och folket på samma villkor som folket.

Sen vad är då 40 timmars arbete? Om man ligger i badet en timme och läser in sig på vad ens bordsherrar på Nobelbanketten har för familj och vad de vunnit pris för, så räknar jag det som arbete. Jag tycker nog faktiskt också att det är arbete när de sitter och blir sminkade och friserade inför Nobelbanketten. Men ingen skogspromenad. Till vardags borde det inte ta mer tid än för nån annan, och de behöver inte vara snyggare än andra, t ex ministrar, företagsledare osv. Sen kan man ju gärna vara snyggast i landet, men mycket av det kommer nog av att ha en makalöst stor och välfylld garderob, juveler av alla färger och slag och stilnivåer, folk som ger en manikyr, smink av dyraste och bästa kvaliteten och ansiktsbehandlingar, hårinpackningar, extensions, proffscpfrisörer och såklart stylister. Nu har jag inte figur för kungahuset, men jag tror nog jag hade kunnat bli nog snygg med alla de där hjälpmedlen när jag hade BMI på 18. Och lärt mig att ha en eldgaffel i ryggen så hållningen talar om att man är kunglig. Jag hade sannerligen inte klått Madeleine, men jag hade inte behövt abdikera av fulhet med ett skönhetsstall bakom mig.

Jag minns hur kungen nån gång svarade med nåt meh-liknande ljud, och sen "Men jag arbetar ju nästan varje dag". Ja, jo, det är vad arbeta betyder. Om det arbetet är att skjuta lite fasan med några kompisar så tycker jag inte så synd om honom.

Victoria däremot är fantastisk. Hon står inte som en torrboll med stenansikte. Hon är Sveriges (blivande) urmoder. Hon gråter när hon hedrar offren på Drottninggatan, hon ser folk i ögonen och ser så intresserad ut av allting som ibland måste vara så trist att hon dånar. Men hon ser det verkligen som att Sverige och svenskarna är min familj och jag ska ta hand om dem, göra det bästa för dem i mina internationella kontakter osv.

Det är ett nytt årtionde nu, 20-talet. Jag hoppas för Sveriges skull att hon blir drottning. Kanske inte för hennes barns, men om 10 år är Estelle 17 och kungen 83? Det låter som ett bra byte.