Soffkonsert
Jag lipar ögonen ur mig! Jag kunde inte komma på julkonsert så julkonserten kom till mig! På allvar kommer ett helt gäng skönsjungande småbarnsmammor som har röjt i sina kalendrar och sjunger för mig i soffan. Så vackra röster, så vacker musik, så mycket kärlek, sån omtanke! Jag gråter av lycka och av tacksamhet. Kom, kom, signade jul!
Nobel 2019, pristagarna
ÅRETS ALLA NOBELPRISTAGARE
Fysiologi eller medicin: William G. Kaelin, 62, Sir Peter J. Ratcliffe, 65, Gregg L. Semenza, 63.
Kemi: John B. Goodenough, 97, Stanley Whittingham, 77, Akira Yoshino, 71.
Fysik: James Peebles, 84, Michel Mayor, 77, Didier Queloz, 53.
Ekonomi: Michael Kremer, 55, Esther Duflo, 47, Abhijit Banerjee, 58.
Litteratur: Olga Tokarczuk, 57, Peter Handke, 77.
Och han som heter Goodenough har jag ju berättat om förr. Det är en närmast osannolik historia. Han är världens äldsta Nobelpristagare. Hans pappa var professor på Yale men pristagaren i fråga hade dyslexi, vilket misstolkades som dumhet, och pappan ville inte betala för hans universitetsstudier av den anledningen. Han kunde inte klara några läsämnen, som juridik, medicin och historia, som han var intresserad av. Men naturvetenskapliga ämnen är mindre fokuserade på läsning och där gjorde han succé och har nu belönats med Nobelpriset. Läs mer på SvT här.
Bara det är en vacker saga. Men på fullt allvar heter mannen Goodenough i efternamn. Det är ju så man knappt tror det!
Apropå Nobel
Det har varit lite överslag åt ytlig skönhet här på bloggen på sistone. Lite ironiskt, eftersom Nobelprisen verkligen hyllar och belönar intellektuella framgångar, inte estetiska. Och givetvis är det inget fel att vara vacker, men om det blir ens identitet är det lite slöseri med bra saker.
Så därför sätter jag in en tänkvärd bild.
Men Audrey var bara inte klassiskt vacker, toppade bäst klädda-listorna, kom trea på 100 filmikoner från 100 år-listan, har fått både en Oscar, Emmy, Grammy och Tony. Hon var engagerad i välgörenhet och ägnade sina sista år (hon dog tyvärr vid bara 63 års ålder av blindtarmscancer) som "Unicef-ambassadör och reste världen runt för att besöka nödlidande och krigsdrabbade barn. Uppdraget förde henne bland annat till Norge, Finland, Honduras, Etiopien, Turkiet, Indien, Vietnam, Bangladesh och Somalia". (Källa Wikipedia.)
Så fira skönheten, sök den för att allt vackert är en sorts gåva till mänskligheten, men kombinera den med att vara vacker på insidan. Tänk på andra. Kanske är det extra lätt att vara givmild och omtänksam i december. Att ge nån en get i Afrika är bra! Men hur mår våra hemlösa i januari när alla redan har maxat sin givmildhet och gjort mer än slut på kassan i december. Det är fortfarande kallt och blött i januari och februari. Köp extra av vanliga saker, t ex en bunt med strumpor, hygienprodukter etc. Här i Haninge finns det verksamhet för hemlösa i Kryckan, men det går att hitta lidande överallt. Den som tänker på nån annan är vacker på riktigt. Eller, med orden i ett kinesiskt ordspråk som jag trodde var Shakespeare: Fragrance clings to the hand that gives the rose. Den här julen har jag fått så många bildliga rosbuketter att jag är överväldigad. Och världen är så mycket vackrare för varje persons omtanke.
Så därför sätter jag in en tänkvärd bild.
Men Audrey var bara inte klassiskt vacker, toppade bäst klädda-listorna, kom trea på 100 filmikoner från 100 år-listan, har fått både en Oscar, Emmy, Grammy och Tony. Hon var engagerad i välgörenhet och ägnade sina sista år (hon dog tyvärr vid bara 63 års ålder av blindtarmscancer) som "Unicef-ambassadör och reste världen runt för att besöka nödlidande och krigsdrabbade barn. Uppdraget förde henne bland annat till Norge, Finland, Honduras, Etiopien, Turkiet, Indien, Vietnam, Bangladesh och Somalia". (Källa Wikipedia.)
Så fira skönheten, sök den för att allt vackert är en sorts gåva till mänskligheten, men kombinera den med att vara vacker på insidan. Tänk på andra. Kanske är det extra lätt att vara givmild och omtänksam i december. Att ge nån en get i Afrika är bra! Men hur mår våra hemlösa i januari när alla redan har maxat sin givmildhet och gjort mer än slut på kassan i december. Det är fortfarande kallt och blött i januari och februari. Köp extra av vanliga saker, t ex en bunt med strumpor, hygienprodukter etc. Här i Haninge finns det verksamhet för hemlösa i Kryckan, men det går att hitta lidande överallt. Den som tänker på nån annan är vacker på riktigt. Eller, med orden i ett kinesiskt ordspråk som jag trodde var Shakespeare: Fragrance clings to the hand that gives the rose. Den här julen har jag fått så många bildliga rosbuketter att jag är överväldigad. Och världen är så mycket vackrare för varje persons omtanke.
Nobel 2019, gästernas klänningar
Den enda man som har omnämnts på modesidorna är prins Haakon som hade ett snäckskalsarmband, och nåt annat bredvid. Det har jag inte riktig förståelse för. Jag tycker man klär sig så formellt som tillfället kräver, och då är ett snäckskalsarmband inte lämpligt på kronprinsen under Nobelfestligheterna. Men det är ju inte alls så spektakulärt i Oslo, och kanske var det nåt fint budskap bakom, typ att han hade fått det av pristagaren, jag vet inte.
Ebba Busch Thor kom med sin soon to be ex-man. När hon fick av sig bolstret såg klänningen underbar ut, en Camilla Thulin. Och svart var ju en av kvällens färger!
Kulturminister Amanda Linds klänning är ett samarbete med Beckmans designskola. Man har typ bränt hål i tyget för att symbolisera skogsbränderna och det var väl mer ett politiskt statement (värdigt en minister) snarare än estetiskt. Modemässigt rätt ointressant tycker jag. Mer som ett experiment som var spännande än en klänning som ska vara vacker i första hand.
Ännu en minister, Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning, forskning och rymd. Klänningen är visst gjord av paperstyg som är komposterbart. (Fast balklänningar tycker jag hellrean säljer vidare näram har haft dem för många gånger själv snarare än lägger bland åotatisskalen.) Det svarta symboliserar klimatförstöringen där papperstyget är det naturliga och miljövänliga, med sin mjuka form, och den svarta färgen som är hård och dramatisk och kan tolkas som oljeutsläpp och föroreningar. Symboliken var fin, men inte klänningen. Jag gillar den inte.
Så nära men ändå så långt ifrån, Nyamko Sabuni. Otur att prinsessan Madeleine hade en dyrare variant av samma klänning, annars hade hon kanske kunnat komma undan med denna. Och om fotona är tagna när hon suttit ner vid middagen i flera timmar så är det inte konstigt om det är sittveck.
Och att pengar eller att "vara nån" inte per automatik leder till smak visade denna Bettina Bernadotte. Tydligen var ärmarna lite som en mantel på ryggen men jag är inte säker på om det gör saken bättre eller sämre.
Ebba Busch Thor kom med sin soon to be ex-man. När hon fick av sig bolstret såg klänningen underbar ut, en Camilla Thulin. Och svart var ju en av kvällens färger!
Finansminister Magdalena Andersson hade annars en av de finaste klänningarna jag sett på länge. Vackert snitt, välsydd, bra tyg. Anna Ekström, utbildningsminister är fin, men jag får inte feeling.
Ännu en minister, Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning, forskning och rymd. Klänningen är visst gjord av paperstyg som är komposterbart. (Fast balklänningar tycker jag hellrean säljer vidare näram har haft dem för många gånger själv snarare än lägger bland åotatisskalen.) Det svarta symboliserar klimatförstöringen där papperstyget är det naturliga och miljövänliga, med sin mjuka form, och den svarta färgen som är hård och dramatisk och kan tolkas som oljeutsläpp och föroreningar. Symboliken var fin, men inte klänningen. Jag gillar den inte.
Så nära men ändå så långt ifrån, Nyamko Sabuni. Otur att prinsessan Madeleine hade en dyrare variant av samma klänning, annars hade hon kanske kunnat komma undan med denna. Och om fotona är tagna när hon suttit ner vid middagen i flera timmar så är det inte konstigt om det är sittveck.
Och att pengar eller att "vara nån" inte per automatik leder till smak visade denna Bettina Bernadotte. Tydligen var ärmarna lite som en mantel på ryggen men jag är inte säker på om det gör saken bättre eller sämre.
Stackars Akademiledamoten Kristina Lugn är aldrig särskilt vacker. Om nån skulle platta hennes frissiga hår, sminka henne lite och styra upp kläderna (till exempel ser klänningen jättefin ut, men den blåa kimonon ska bara bort) så skulle hon kunna bli jättetjusig. Hon har ju ett ganska smittande och vackert leende. Men å andra sidan så respekterar jag att hon inte vill låta sig dras med av det ytliga och är sig själv och är sann mot det.
Och när vi är inne på litteratur då kommer här pristagaren i litteratur 2018 Olga Tokarczuk (Peter Handke är tyvärr inte intressant, liksom de andra pristagarna i frack, så det är ojämlikt men det är kvinnorna som är intressanta den här kvällen). Hon var lite inne med sammetsaktigt material och färgen var ett säkert kort. Hon har dock inte tillgång till de kungligas stylister, frisörer eller makeupartister, eller plånbok. Men hon var rätt fin för att vara en vanlig dödlig och som inte på nåt vis är van vid att vara en stilförebild. Coolt också att hon sitter mellan prins Daniel och kungen. Gillar att de ger en litteraturkvinna sådan fin uppmärksamhet.
Hovets informationschef Margareta Thorgren ser strålande ut. Inte nåt enda att klaga på. Tvärtom!
Säker stil Emilia de Porets mamma Agnetha Andreen är en fantastisk fullpoängare. Jag blir lycklig! Jag vet dock inte riktigt vem hon är förutom nåns mamma.
Stina Otterberg, författare och litteraturkritiker och fru till Horace Engdahl, kör också med sammet och sätter den också som en smäck. Liten fin midja.
Nobelstiftelsenss vd Lars Heikensten kom med hustrun Maria Lilja och återigen har vi en gäst som träffat mitt i prick! Mycket nätt och söt klänning. En favorit.
Fredrik Eriksson och Ulrika Hallesius. Jag har ingen som helst aning om vilka de är, men klänningen är underbar och med den figuren kan man i och för sig bära vad som helst med den äran.
En av mina favoritklänningar hör till Åse Ahlstrand vars sambo är finansmarknads- och bostadsminister Per Bolund. Hon skulle ha luftar kjolen före fotot för den ligger lite fel mot marken, men petitesser.
Peter Wallenberg med fru Klara. Jag som inte gillar tatueringar blir lite tystad. Men hennes är ändå lite mindre klichéartad än en del andras. Man ser inte nog mycket av klänningen, men den ser fenomenal ut.
Kungens bordsdam är som alltid professor Evi Heldin, hustru till Nobelstiftelsens styrelseordförande Carl-Henrik Heldin. Hon är fin, men om hon alltid sitter bredvid kungen är hon nog van.
Esther Duflo är årets ekonomipristagare, parisiska som är professor vid MIT. Hennes man är vad jag förstår från Indien och det tror jag förklarar kläderna. Orkar inte läsa in mig på hennes liv, men klänningen (eller om det kallas dräkt?) kändes som en värdig avslutning på ett ganska mastigt inlägg.
Bästa Luciadagen
Världens bästa Luciadag härom dagen! Jag tog smink och stora julörhängen på och en klänning som inte är lika röd som jag tror, och gick på findejt med Mikael på vår 12-årsdag. Vi åt ett overpriced julbord på Kumla herrgård i Tyresö, men det ska erkännas att det var riktigt, riktigt gott! Och lokalen var underbar med gustavianska stolar (som dock är gjorda för att man ska ha korsett och kan sitta upp som med en pinne i ryggen).
Jag är verkligen en mästerfotograf.
Sen kom vi hem till världens finaste luciatåg av fyra små änglar och deras mamma Gabriella. Så gulligt. De hade också gjort presenter och slagit in själva, hade tränat in en slängkyss på Jag såg mamma kyssa tomten, och det var fantastisk stämning när vi släckte ner (och ingen såg tvätten som låg framme). Vi fick också lussekatter och jag är ju helt besatt av hembakade grejer med jäst i. Fick också barnkramar och det var svårt att släppa taget.
Jag skojar bara
Igår sa jag så glatt till Mikael att jag bara hade feber i fyra timmar på kvällen efter julbordet, och igår var jag bara trött, men kände mig inte sjuk. Och det går ju att hantera. Så det hade gått såååå bra med julbordet.
Men jag skojar bara. Idag tappade jag ett piller på marken och böjde mig ner jättelångsamt men blev superandfådd och började gråta av ansträngningen. Och när jag hade tagit på mig behå och topp var jag tvungen att sitta och vila i ca 10 minuter innan jag orkade ta på mig strumpor och byxor.
Och så gör Mikael köttbullar till middag och säger att de frågade idag om jag kunde läsa julevangeliet på julsöndagen i kyrkan. Och då började jag gråta för det. Dels för att jag inte är bortglömd, att de vill att jag ska känna mig delaktig, och så är det ett fint uppdrag att få läsa julevangeliet på julmötet, men det börjar klockan 10 så jag kan bara inte det. Det pajar för mycket, för länge. Och då grät jag för det också. Och sen grät jag igen för att jag gråter för allting, och då säger Mikael att om jag inte var ledsen för att jag är sjuk och över det jag missar, då hade det varit konstigt. Och om jag hade tålt att må dåligt i 25 år med en klackspark, då hade det också varit konstigt. Och då känner jag att jag håller med.
Men det där med att jag bara fick feber i fyra timmar är nog inte så sant. Idag är jag ett känslomässigt vrak och det är för att kroppen är så trött att den tar all energi jag har till att hålla mig upprätt när jag tar mediciner och klär på mig, sen finns inget mer kvar. Och då lipar man för allt och inget, som ett övertrött barn, och måste ligga ner 23 timmar och 50 minuter på ett dygn och det är skräp.
Vad jag och måååånga andra ME-sjuka med mig tycker är så konstigt är hur glömsk man blir, hur man tror att man är friskare än man är och inte kommer ihåg hur surt man för betala för allting. Flera stycken har skrivit just såna inlägg i helgen. (Däremot har jag aldrig hört om nån som ligger i mörkt, tyst rum fast de inte behöver det, som vissa ME-ateister påstår.) Och i december är det extra illa för man kanske vill göra pepparkakshus med sitt barn eller gå på konsert eller träffa släkten, och på en månad ska man plötsligt göra lika mycket som på hela året känns det som. Så jag ska försöka skriva ner hur jag ska hantera julen nästa år så att det som är årets vackraste tid inte lämnar besk eftersmak i munnen. För i februari är allt glömt och förlåtet. Som en kvinna efter förlossningen svär på att hon dels aldrig ska göra om det, men knappt ens låta mannen komma nära henne, för säkerhets skull. Men sen så går det ett tag och så blir man sugen på sex igen och sen helt plötsligt på en bebis igen och så är allt glömt och förlåtet.
Apropå bebis kom jag med det fantastiska förslaget att Mikael och jag skulle klä ut oss med lakan och sånt till Josef och Maria och låna senaste barnbarnet att spela Jesusbarnet och skicka ut som julkort. Eller, skämtade Mikael, säga att vi har fått barn. Haha! "Det har varit ett spännande år...". Fast folk vet ju att vi inte har fått barn, att vi är ett andetag från 50 och 60 år och att barnbarn är mer troligt än barn. Men jag samlar på bra idéer.
Men jag skojar bara. Idag tappade jag ett piller på marken och böjde mig ner jättelångsamt men blev superandfådd och började gråta av ansträngningen. Och när jag hade tagit på mig behå och topp var jag tvungen att sitta och vila i ca 10 minuter innan jag orkade ta på mig strumpor och byxor.
Och så gör Mikael köttbullar till middag och säger att de frågade idag om jag kunde läsa julevangeliet på julsöndagen i kyrkan. Och då började jag gråta för det. Dels för att jag inte är bortglömd, att de vill att jag ska känna mig delaktig, och så är det ett fint uppdrag att få läsa julevangeliet på julmötet, men det börjar klockan 10 så jag kan bara inte det. Det pajar för mycket, för länge. Och då grät jag för det också. Och sen grät jag igen för att jag gråter för allting, och då säger Mikael att om jag inte var ledsen för att jag är sjuk och över det jag missar, då hade det varit konstigt. Och om jag hade tålt att må dåligt i 25 år med en klackspark, då hade det också varit konstigt. Och då känner jag att jag håller med.
Men det där med att jag bara fick feber i fyra timmar är nog inte så sant. Idag är jag ett känslomässigt vrak och det är för att kroppen är så trött att den tar all energi jag har till att hålla mig upprätt när jag tar mediciner och klär på mig, sen finns inget mer kvar. Och då lipar man för allt och inget, som ett övertrött barn, och måste ligga ner 23 timmar och 50 minuter på ett dygn och det är skräp.
Vad jag och måååånga andra ME-sjuka med mig tycker är så konstigt är hur glömsk man blir, hur man tror att man är friskare än man är och inte kommer ihåg hur surt man för betala för allting. Flera stycken har skrivit just såna inlägg i helgen. (Däremot har jag aldrig hört om nån som ligger i mörkt, tyst rum fast de inte behöver det, som vissa ME-ateister påstår.) Och i december är det extra illa för man kanske vill göra pepparkakshus med sitt barn eller gå på konsert eller träffa släkten, och på en månad ska man plötsligt göra lika mycket som på hela året känns det som. Så jag ska försöka skriva ner hur jag ska hantera julen nästa år så att det som är årets vackraste tid inte lämnar besk eftersmak i munnen. För i februari är allt glömt och förlåtet. Som en kvinna efter förlossningen svär på att hon dels aldrig ska göra om det, men knappt ens låta mannen komma nära henne, för säkerhets skull. Men sen så går det ett tag och så blir man sugen på sex igen och sen helt plötsligt på en bebis igen och så är allt glömt och förlåtet.
Apropå bebis kom jag med det fantastiska förslaget att Mikael och jag skulle klä ut oss med lakan och sånt till Josef och Maria och låna senaste barnbarnet att spela Jesusbarnet och skicka ut som julkort. Eller, skämtade Mikael, säga att vi har fått barn. Haha! "Det har varit ett spännande år...". Fast folk vet ju att vi inte har fått barn, att vi är ett andetag från 50 och 60 år och att barnbarn är mer troligt än barn. Men jag samlar på bra idéer.
Lite grr
Jag tog ut öronpropparna för att lyssna på nåt i mitt flöde och inser varför jag inte gör det förrän jag går upp. Mikael, älsklingen, har teven på, men har också ett teveprogram på på mobilen eftersom han är i köket och plockar ur diskmaskinen. Så tre ljud på samma gång. Jag blir lite galen fast dörren är stängd.
Men tack och lov att han inte är sport-tvgalning för ljudet av en fotbollsmatch är verkligen både högt och irriterande. Hade en granne för länge sen som kollade på fotboll och porr rätt så högt. Och en annan granne som hade på technomusik gööööörhögt fast oftast bara fem minuter. Det kan man ju stå ut med.
Vi har bara hört våra grannar en gång genom åren och det var när den äldre kvinnan ovanför oss ramlade. Mikael gick upp och ringde ambulansen och dottern. Det lät verkligen som en hård duns och hon hämtade sig aldrig riktigt efter det. Men jag var så stolt över Mikael. Jag blir så skärrad i såna situationer och kan inte tänka klart, men han håller sig lugn och metodisk.
De grannarna vi har ovanpå nu har musik på ibland, länge, och det är lite för högt ibland men inte så högt att man vill gå upp för trappan (det skulle jag för övrigt inte ens kunna) och säga till. Men lite irriterande högt bara, ni vet. Och jag är ju superkänslig för ljud så jag kan inte förvänta mig att världen ska rätta sig efter mig. Clas Ohlssons öronproppar for the win!
Post-Nobelmiddag
Kungafamiljen och nobelpristagarna äter en intimare middag tillsammans, jag tror att det är dagen efter nobelfesten. Men de sparar inte på krutet utan är tjusiga och glittriga så det förslår!
Nobel 2019, kungliga klänningar
Drottning Silvia hade en Elie Saab som hon dessutom burit tidigare i år i Libanon (han är därifrån). Den här fordrats för att inte vara genomskinlig och dessutom har slitsen gjorts mera kunglig. Jag brukar älska Elie Saab, men denna var jag inte särskilt förtjust i. Nån tyckte att hon hade spillt kaffe på klänningen. Själva människan Silvia är ju alltid tjusig, oavsett vad hon har på sig, så riktigt låga poäng kan hon aldrig få. Men denna gången får hon bara 3/5.
Victoria. Svensk designer. Jättedjärv, svart var modernt på Nobelfesten i år och även det voluminösa, 3D kallade munkarna det. Jag gillar att hon är så djärv. Hon är ju ändå blivande regent och ska i framtiden vara värd för världens största fest. Jag tyckte personligen inte att klänningen var särskilt snygg, även om jag beundrar kreativiteten i den, så hon får 4/5.
Sofia. Okej. Tyvet faller fint, det är väldigt populärt med såna där Bardot-axlar. Men de hamnade på nåt vis lite snett. Det känns som fluffigheten skulle suttit nån annanstans. Också bara 4/5.
Madeleine. Den kvinnan alltså. Hon är snyggast varenda Nobelfest. Och attiraljerna var så perfekt avvägda, och de där knapparna bak och som kom som en överraskning. Klänningen är helt makalöst vacker. Och dyr, för inte ett veck syns så långt ögat kan nå. Amerikansk designer jag inte minns namnet på. Det fluffar sig där bak och det hade jag velat se mer av. Solklar 5/5 och kvällens vackraste. Inte för att jag har sett alla 1359 gästerna, men det där går inte att klå.
Nobel 2019, kunglig fägring
Frisyrer och juveler, alltså. Jag skulle verkligen önska mig att bli så piffad nån gång i livet. Jag är smärtsamt medveten att jag inte skulle bli en Victoria eller en Madeleine ändå, och att de stora modehusen inte gör sina alster i min storlek. Men alla har vi väl drömt som barn om att bli prinsessor.
För det första tycker jag att det, i linje med kungahusets tidigare ståndpunkt att minska på de "aktiva" att det var lite mer krut på Silvia och Victoria än på Madeleine och Sofia. Varken Madeleine eller Sofia hade något halsband. Fast på ett sätt förstår jag det, Madeleines baksida av klänningen var som ett smycke, och hade Sofia haft ett halsband också hade det blivit för matchy matchy, det räckte gott med turkoser i diademet, örhängena och klänningen. Så jag tyckte inte nån av dem såg ut som om de saknade ett halsband.
Sofia hade som vanligt sitt eget diadem, denna gången uphottat med turkoser. Ok.
Madeleine hade ett diadem med aquamariner, tror jag det heter, och det var så perfekt matchat till klänningen, fast jag inte hade trott det först, att de skulle gå så bra ihop alltså. Men de var två vågskolar som var i balans. Örhängena var så vitt jag kan se samma som Victoria hade på sig på konserten kvällen före sitt bröllop. De är supermegaläckra!
Sofia hade några rätt tråkiga örhängen som jag personligen tyckte såg ut att komma från en bijoujerkaffär. Men det gjorde de säkert inte.
Silvia och Victoria hade nästan identiska halsband, enkla fast kraftfulla. Och tiarorna var så att säga huvudsaken. Silvias tiara var så vacker på tv att jag blev alldeles knäsvag.
Sen frisyrerna då. Silvias var fantastisk. Victorias också, Madeleines var genialisk i sin enkelhet vilket passade klänningen och tiaran perfekt, och Sofia har sina vanliga hängande luggstripor, som hon som är gift med brittiske Harry, vad hon nu heter, Meghan, också kör med. Jag tycker bara inte det är så snyggt, men smaken är som baken, om man får vara så vulgär i Nobelsammanhang.
De hade frågat en etikettexpert om man som prinsessa får visa en tatuering, och hans svar var ungefär Tydligen. Men han var noga med att äkta etikett innebär att inte kritisera någons utseende. Sofia säger att hon inte ångrar något och att det har gjort henne till den hon är idag. Ja, fast hon hade varit ännu snyggare utan sin tramp stamp. Jag är ingen etikettvetare så jag tar mig friheten att kritisera den. De andra två hon har bryr jag mig inte så mycket om för de brukar inte synas och då gör man som man vill. Nån kan gärna få tauera in Sempers logga på bröstet eller en slingrig symbol eller ett kinesiskt tecken i svanken. Men huvva. Man kanske känner sig finare om man gör det, annars skulle man ju inte göra det, men jag tycker det är så tacky. Man sätter inte ett klistermärke på en Ferrari, som man säger. Så, nu har jag sagt vad jag tycker om det. När jag för första gången fick se min bästa kompis tatuering så hade hon en rimlig förklaring: "Jag har haft så mycket ont (whiplash) att jag ville ha smärta som jag bestämde över." Jag har absolut inget emot att folk tatuerar sig, men jag har min egen smak och de har sin. Det är allt.
För det första tycker jag att det, i linje med kungahusets tidigare ståndpunkt att minska på de "aktiva" att det var lite mer krut på Silvia och Victoria än på Madeleine och Sofia. Varken Madeleine eller Sofia hade något halsband. Fast på ett sätt förstår jag det, Madeleines baksida av klänningen var som ett smycke, och hade Sofia haft ett halsband också hade det blivit för matchy matchy, det räckte gott med turkoser i diademet, örhängena och klänningen. Så jag tyckte inte nån av dem såg ut som om de saknade ett halsband.
Sofia hade som vanligt sitt eget diadem, denna gången uphottat med turkoser. Ok.
Madeleine hade ett diadem med aquamariner, tror jag det heter, och det var så perfekt matchat till klänningen, fast jag inte hade trott det först, att de skulle gå så bra ihop alltså. Men de var två vågskolar som var i balans. Örhängena var så vitt jag kan se samma som Victoria hade på sig på konserten kvällen före sitt bröllop. De är supermegaläckra!
Sofia hade några rätt tråkiga örhängen som jag personligen tyckte såg ut att komma från en bijoujerkaffär. Men det gjorde de säkert inte.
Silvia och Victoria hade nästan identiska halsband, enkla fast kraftfulla. Och tiarorna var så att säga huvudsaken. Silvias tiara var så vacker på tv att jag blev alldeles knäsvag.
Sen frisyrerna då. Silvias var fantastisk. Victorias också, Madeleines var genialisk i sin enkelhet vilket passade klänningen och tiaran perfekt, och Sofia har sina vanliga hängande luggstripor, som hon som är gift med brittiske Harry, vad hon nu heter, Meghan, också kör med. Jag tycker bara inte det är så snyggt, men smaken är som baken, om man får vara så vulgär i Nobelsammanhang.
De hade frågat en etikettexpert om man som prinsessa får visa en tatuering, och hans svar var ungefär Tydligen. Men han var noga med att äkta etikett innebär att inte kritisera någons utseende. Sofia säger att hon inte ångrar något och att det har gjort henne till den hon är idag. Ja, fast hon hade varit ännu snyggare utan sin tramp stamp. Jag är ingen etikettvetare så jag tar mig friheten att kritisera den. De andra två hon har bryr jag mig inte så mycket om för de brukar inte synas och då gör man som man vill. Nån kan gärna få tauera in Sempers logga på bröstet eller en slingrig symbol eller ett kinesiskt tecken i svanken. Men huvva. Man kanske känner sig finare om man gör det, annars skulle man ju inte göra det, men jag tycker det är så tacky. Man sätter inte ett klistermärke på en Ferrari, som man säger. Så, nu har jag sagt vad jag tycker om det. När jag för första gången fick se min bästa kompis tatuering så hade hon en rimlig förklaring: "Jag har haft så mycket ont (whiplash) att jag ville ha smärta som jag bestämde över." Jag har absolut inget emot att folk tatuerar sig, men jag har min egen smak och de har sin. Det är allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)