Form och funktion

Jag har alltid haft en svaghet för form framför funktion. Men jag är inte så driven av form att jag tycker det är ok att avstå funktion för formens skull. T ex att lägga en bebis i en barnvagn från 20-talet som i princip är i markhöjd.

Men hur många skor har jag köpt som egentligen är liiiiiite för små? Eller värre är, köpt dem med avsikt att behålla dem (som man shoppade förr, när man bestämde dig redan i affären om man ville ha en vara och annars köpte man den inte) och sen använt dem fast de är lite för små. Jag hade säsongens första ballerina på mig idag och de var hårda på ett ställe. Men så länge ingen kraxar "Kroo, kroo, det är blod i hennes skoooo" så offrar man sina  kroppsdelar. Särskilt om man har största storleken som skor normalt görs i. Det är nog därför jag köpt så många skor som har varit för små, om man redan har 41 eller 42 så kan man inte bara köpa en större storlek. Det är ett dilemma jag även har i klädstorlekar nuförtiden. Det är en otrolig frihet att bara kunna gå in på H&M och ta vad man vill ha. Och är den för liten så här man bara upp en storlek. Lyx!!!

Om jag ska försöka komma fram till det jag hade tänkt säga så skulle jag aldrig välja form framför funktion när det gäller säng. Jag behåller en omodern och rätt så ful sängram för att den är stabilare än allt jag sett. Och vi har ett soffbord som mina föräldrar köpte när Ellen började första klass, tror jag, dvs 1988. Det har jag slipat och lackat om runt sekelskiftet, sen spillt nagellack på tre gånger (men det känns ju inte så farligt för vi ska ju ändå snart byta ut det...), men det är också så stabilt att jag inte har hjärta att köpa ett litet skrangligt bord man varken kan lägga upp benen på eller äta middag vid. Apropå middag så har vi inte heller köpt nytt matbord fast vi har köpt nya stolar, för plötsligt gungade alla borden på Ikea, inklusive det vi i förväg hade bestämt oss för, utom de som var lite för stora och dyra. I en normal värld hade jag slipat och målat om matbordet, men jag kan ju knappt måla naglarna.

Där åsikterna delar sig markant i vårt hem är när det gäller kuddar. Prydnadskuddar. Där tycker jag att de sju (?) kuddar jag har i soffan fyller sina funktioner när jag ligger i soffan, och när man sitter eller ska få gäster så kan jag lägga dem som prydnad. 

Men det här, det är inte okej nånstans. Att inte få plats med rumpan på en stol, där går gränsen för mig. 

Men kanske går gränsen även där för arbetsplatsägaren, som bara flyttar ner den på golvet när han ska sitta i stolen. Han, förresten, varför i hela fridens namn tror jag att det är en han som har en superstor kudde i arbetsstolen?

Men om vi då pratar han och hon. Nån sa nåt om ifall det var kränkande att bli kallad kvinn??? Såklart kan man säga det som ett skällsord lika väl som fet eller idiot. Man kan väl använda i stort sett varje egenskap för att tala nedsättande om någon/några. Och jag som kvinna är tyvärr inte nog mycket feminist för att känna den där kränktheten när nån kallar mig kvinna. Kanske för att ingen gör det annat än som komplimang.

Jag berättade upprörd och inte första gången för Mikael om det fulaste jag varit med om. Jag är ju välutrustad och när jag var smal så var det svårt att inte se dem. De hängde aldrig utanför men som sagt, en så stor kupa syns. Så sitter jag på en buss i Borås och det kommer på en man med fru och barn på typ 1-2 år. Han säger Nice tits! till mig och sätter sig sedan bredvid sin fru. Jag kan säga att jag inte fann mig. Hade det hänt nu hade jag svarat nåt om att det var en vidrig sak att säga till en annan kvinna när hans fru och mor till hans barn sitter bredvid.

Och jo, visst har det hänt att jag har märkt att termometern som höjs för varje "titt" har blivit varmare vissa kvällar. Ibland har jag blivit förvånad över att det är just den outfiten som gav resultatet. Men jag har märkt hur vissa, som jag aldrig ens sagt hej till, tittar på mig när jag är snygg och ignorerar mig när jag tydligen inte är det.

Så det är rätt att jag inte bara är form, jag är funktion också! Jag skulle aldrig, ALDRIG, gifta mig med nån där anledningen till att han ville ha mig är att jag är snygg (jag säger är, för jag ska börja låtsas att jag är snygg fast jag är så tjock). Att nån är snygg är inte grunden, det är ett rum i huset. Vad som är grunden med Mikael och mig är att vi är så goda vänner. Kan prata om allt och inget. Vi kan ha kul ihop med små medel. Jag äääälskar att han är så smart, det gör ju att jag känner att han har sett en like i mig, och det är ju så jag ser honom också, en intellektuell like. Det är hans hjärna jag är ute efter även om han har starka muskler och kan fixa saker. 

Egentligen skulle jag sätta in ett foto av min danske pojkvän här, bredvid Mikael, så skulle ni få se hur lika de är. Kroppsbyggnad närmast identiska, inkl längd. Han hade bruna ögon, Mikael har blå, men annars väldigt lika ansiktdrag och frisyr.

Jag trodde inte det var min typ. Jag trodde jag gillade längre män, med en pappa på 1.92. men när jag plötsligt kom att tänka på David i samband med Mikael så skulle det kunnat vara som att nånstans där i himlen ska jag ha ett födslosamtal med mina himmelska föräldrar. Och de visar mig som en fantombild från polisen på Mikael, och säger att du kommer att gifta dig med den här mannen. Då vill jag komma ihåg honom i mitt undermedvetna, vilket tydligen fungerade. För den jag trodde var rätt var fel men såg rätt ut. Och inte förrän jag träffade M då, med många olika varianter av försök att hitta nån i bakfickan, så insåg jag att jag visste att det var min man med en gång jag lade ögonen på honom. Inget romantiskt med stråkar och rosor, utan bara fakta, som Det här är din nya karriär. 

4 kommentarer:

Humlan sa...

Oj vad jag fnissade när jag läste ditt inlägg😘. Det här med avvägningen mellan form och funktion ÄR verkligen viktigt! När jag var yngre var det nog form främst, men när jag blev äldre blev jag så himla hurtig och frilufsig av mig att funktion blev minst lika viktigt. Det är mina fötter glada för, men delvis för att jag alltid gillat kängor, dr Martens och mer runda klumpiga skor. Men när jag blev sjuk i ME kändes det lite knepigt att sitta med en garderob fylld av enbart merinoullströjor, fleece, soft shell och vindtäta plagg😬. Lite falsk marknadsföring att se ut som att man ska åka skidor när man kan gå 200 meter varannan vecka liksom. Plus att jag blev allergisk mot merinoull....Jag har köpt en del 'vanliga' kläder men nu är det så sällsynt att jag kommer ut, men när jag väl gör det vill jag trivas i mina kläder.

Jag håller också på att försöka ändra mitt tankesätt kring att vara tjock, och tänja att jag är tjock och söt😊. Bosse tycker ju att det är fint att vara tjock så han är en bra role model. Så det tycker jag är ett bra tänk du har!

Jo, det här med kuddar! Det kanske är fördomsfullt av mig, men män verkar inte se kuddar som lika essentiellt🤔. Jag är definitivt på din linje, tycker det är svårt att få för många kuddar, men jag minns en pojkvän som sa:"jag har fått så mycket kuddar sen du kom in i mitt liv". Det var nog både bildligt och bokstavligt menat. Jag släpade dit massa kuddar för att jag själv skulle trivas i hans lägenhet, han hade ett erbarmligt textilunderskott hemma. Vilket nog var ett illavarslande tecken, han visade sig vara något udda, för att uttrycka det milt. (så jag flydde fältet, och är tacksam att jag kom undan i tid).

Du och Mikael är bara för söta! Det gick nog till som du fantiserade😉, match made in heaven liksom!
Humlan

Anja Olergård sa...

Å, mockel dig som har gillat bekväma skor! Jag är fortfarande helt galen i högklackat. Får klämma fram all min logik för att inte köpa fem par på Tradera för de är såna fyyyynd och så snygga. Mm, visst passar högklackat bra för en sängbunden person med tre fallolyckor bakom sig.

Å, vad Bosse är vis! Så glad att du har honom. Och tack för att du delar med sig av hans visdom!

Monica sa...

Ja, du, det här var ett inlägg med mycket visdom. Jag komprimerar mitt svar genom att skriva att med Mortons neurom kan man inte kosta på sig "snygga" skor, men jag kämpar med näbbar och klor för att inte se allt för anskrämlig ut på fötterna. Kuddar fyller alla möjlig funktioner mest överallt, men just i en arbetsstol skulle den bara vara i vägen. Och själv tror jag att man kan vara ihop med snart sagt vem som helst eftersom även arrangerade äktenskap är lyckliga (eller åtminstone inte mer olyckliga än sådana där man valt sin partner själv), men nog är det märkligt att det så ofta blir som du beskriver här!

Humlan sa...

"Mockel dig" var ett uttryck jag aldrig hört! 😀 Så länge man aldrig kliver upp ur sängen skulle väl högklackat funka bra, men det låter inte så bekvämt att ha skor i sängen. Oj, fem par skor!! Tur att du lyckades resonera med dig själv😂.
Ja jag är väldigt glad att jag har Bosse🥰. Idag duschade jag, och då får man ju liksom sitt eget fläsk i ansiktet på nåt vis😬. Det är obehagligt tycker jag. Med kläder på känns det lite bättre.

Jag köpte lite nya klänningar på Lindex, och blev alldeles kär i en ljusgul maxihängselklänning i bäckebölja. Som en sån här nattlinne-klänning. Och jag kör ju dygnet runt klädsel så den var helt perfekt. Man kan inte dela bilder i kommentarerna va? Jag får dela I mina stories på insta.

Kramar från Humlan 🐝