Föräldrapolitisk fråga

På förskola kan det gå 5 stycken 1- och 2-åringar på en personal, som det kallas numera.

Men när folk är föräldralediga så måste de vara ensamma med sitt lilla barn och deras andra barn måste få vara på förskola.

Varför kan en förskolelärare klara av fem små barn när en förälder inte gör det?

Jag tycker det är hemskt att vårt samhälle nedvärderar föräldrarollen. Minns hur hemskt jag tyckte det var när jag lärde mig om kastlösa i Indien på mellanstadiet. Och visst är jag benägen att överdriva, men föräldrar är kastlösa i Sverige. Om nu kastlösa kan betyda värdelösa.

Vi har "världens bästa föräldraförsäkring". Ja, kanske man får mest pengar i ersättning längst tid. Men i andra länder är den ena föräldern ofta hemma med barnet tills de börjar på förskola vid tre års ålder. Vi får betalt för att lämna bort våra barn när de är som mest beroende av oss. Om jag ska vara ärlig tycker jag det är omänskligt att lämna bort en ettåring. Jag kan inte alla argument, all statistik, all forskning. Men min egen erfarenhet av ettåringar är inte sådan att jag tycker det är en bra ide att de får vara på förskola då. En del barn är tidiga, en del sena, och en del föräldrar är ensamstående utan val. Men för barnens skull borde föräldrarna vara huvudpersoner i deras liv. Alla debattartiklar om anknytning, psykisk ohälsa osv. Ja, ni vet själva. En nyfödd är väl allra mest beroende av andra. Men om den bara får vad den behöver av någon som beter sig kärleksfullt, då går det bra. Men en ettåring har fattat att det är mamma och pappa som är mitt liv. Dem de går till för trygghet såväl som hjälp att hantera känslor, och såklart mat, sömn och rena blöjor. Det jag alltid längtat efter med barn, det är förresten många saker, men en av dem skulle vara att förklara livet för nån. Att ge dem alla svar, på rätt nivå, och göra dem snälla, kärleksfulla, starka, roliga, förutom att se deras egen personlighet växa från dag 1. Det låter lite manipulativt när jag beskriver det, men det är vad ett demokratiskt samhälle försöker fostra sina medborgare till också, more or less.

Jag skrev en barnbok en gång, som refuserades, och sen var jag för trött för att orka försöka ändra och skicka till andra och hela den processen. Jag tyckte jag hade hittat en nisch som var tom bland månadsavgift, men tydligen var den inte så genialisk som jag trodde. Det skulle vara en pekbok med treordsmeningar om en typ ett-tvååring som blev ledsen, arg, hungrig, trött, ensam osv, på vänster sida problemet och på höger sida lösningen t ex att mamma ger en kram, storasyster kastar boll osv. Min tanke var att barn dels skulle börja lära sig tidigt att känna skillnad på olika känslor, kanske börja förstå dem och ge dem namn med tiden, men framförallt lära sig att det finns lösningar. En tvååring förstår inte konceptet att om du känner en negativ känsla så kan någon hjälpa dig om du visar din känsla och får respons. Men det är en av de viktigaste saker vi som människor kan lära oss. Inte bara barn, utan vuxna också. Vi behöver också lära oss att säga Det här känns inte bra för mig nu, kan vi...? Tala med chefen, pojkvännen, svärdottern, tandläkaren, barnens lärare, barnets kompis mamma, grannen, mannen, hunden. Eller "Min kropp! Jag säger stopp!" Och vi behöver känna att om jag är deprimerad och suicidal så går det att göra nåt åt den känslan också, bara jag berättar för någon så kan jag få hjälp. Så jag tror det här är oerhört viktigt både för små barn som ju kan skrika som om en allvarlig oförrätt har begåtts när de är sura för att de inte får äta jord. Men att om någon erkänner känslan, så känner man sig bekräftad och sedd, och så kan personen föreslå nåt annat att göra som passar alla i gruppen mer än att boka bord på kattpiss-i-sandlådan-restaurangen. Jag tror verkligen på det här.

Måhända är det underligt att jag som inte har några barn har så starka åsikter om familjepolitik. Men inte behöver man vara en hund för att veta att man inte ska slå dem?

Idag har Mikael berättat alla detaljer han kan om förlossningar. Han har även arbetat med kvinnor med förlossningsskador. Superintressant.

5 kommentarer:

Sara sa...

Genialisk bok. Gör om den nu!

Jag tror att Vi dels har varit för mycket experter (och nu talar jag i min roll som förskollärare och (nästan färdig)föräldraskapspsykolog och myndighetsperson) under framför allt 50-80-talen då institutioner många gångeransågs bättre för människor än familjer. Ja, faktiskt rent generellt ansågs det ju att om man skulle fostra nya samhällsmedborgare skulle givetvis samhället ha ett finger med i spelet. Finfin politisk inställning. Lite Mao sådär.

Hur som helst så ledde ju det till dagens situation där föräldrar (inte bara mammor) känner att de kanske är lite farliga för sina barn. Och att barnen har det bättre med utbildad personal och sina kompisar.
I viss mån finns det en liten poäng i resonemanget och det är att det blir en väldig nitlott om storasyskonet ska behöva bryta sin anknytning till förskolepersonalen och trygga vardag och tappa sina vänner för att det kommer ett litet syskon och de samtidigt blir brädade även på hemmafronten. Så jag är faktiskt all for att barn ska få behålla sin kontakt med förskolan -men max på 3-4h/dag, kanske 4 dagar i veckan. Som lekis, förr i tiden. Dessutom är det väääldigt ensamt att vara enda femåring på öppna förskolan när alla andra är under året.

Barn som deltar i gruppverksamhet lär sig väldigt mycket om att just delta i gruppverksamhet. Hur man ingår i en grupp, hur man leder en grupp, hur man initierar sociala kontakter etc, men också hur man litar på en vuxen som inte är ens anhörig, hur man ber om hjälp och hur man följer rutiner och instruktioner. Och att man kan känna sig sedd, trygg och glad i andra sammanhang än när föräldrarna är närvarande.

Därmed inte sagt att föräldrar inte ska få välja andra omsorgsformer, inklusive sig själva. Jag menar bara att det är komplext.

Sara sa...

Och Vi skulle inte vara med stor bokstav.

Monnah sa...

Ni är båda kloka och insiktsfulla. Jag håller på att samla forskning och artiklar skrivna om småbarn och anknytning. Det är spännande läsning. När jag nu undervisar historia och religion till särvux-elever måste jag tänka mycket noggrant på hur jag presenterar saker. Det är så lätt att tro att bara för att något är på ett speciellt sätt har det alltid varit så och kommer alltid att fortsätta vara likadant. Så är det ju inte! Den stora skillnaden i dagens samhälle är att familjer inte längre är en naturlig enhet. Man kan inte räkna med biologiska band och "it takes a village". Mammor och/eller pappor har nödvändigtvis inte varit de viktigaste vuxna i barns liv om man ser historiskt på barnuppfostran - de var ju de starka och arbetsföra! Ja, eller för "fina" att bekymra sig om barnuppfostran. Det var snarare mormor/farmor/barnflicka som hade ansvar för den känslomässiga anknytningen. Dock bekymrar det mig att man inte bryr sig om anknytningsforskning då det "ger dåligt samvete" för de vuxna. Intressant indeed.

Anja Olergård sa...

Ibland är ju institutioner bättre för ett visst barn än föräldrarna, så jag vill inte dra alla över en kam. Och det där om gruppsamarbete tror jag också är viktigt, men inte för ettåringar. Jag tror inte de har kommit så långt i sin utveckling att de kan skolas på det sättet. Min svägerska var så duktig med att alltid säga till tvillingarna att share, även när jag trodde de var för små för att förstå konceptet. Så jag utesluter inte att små barn kan lära sig mer än vad vi tror att de kan, men jag tycker att den där riktiga undervisningen med andra barngrupper än familjen gott kan komma lite senare.

Och Monnah, du har ju rätt i att föräldrarna inte var föräldrar utan jobbade på gården! Eller kanske var det som på Lilla huset på prärien, pappan jobbade och barnen var med mamman även i hennes sysslor, plus att de äldre barnen hade mer ansvar.

Som vanligt har jag ju beskrivit en känsla snarare än ett helt genomtänkt och vattentätt resonemang.

Monnah sa...

Jättebra och viktig känsla!