Fyra år!!!

Idag har Mikael och jag varit gifta i fyra år. Jippi!!! När jag var 20 trodde jag att jag skulle gifta mig mycket tidigare än 39, och när jag var 35 trodde jag nog inte jag skulle gifta mig alls. Men så bra det blev, i alla fall med det.

Vi åkte på utflykt på den nya motorvägen (jag vet, det krävs inte mycket för att liva upp mig) till Nynäshamn och hade tänkt äta på ett ställe som ligger granne med Hembygdsgården. Men det var stängt. Vi fick i alla fall en underbart vacker rundtur och äkta vatten och till och med havslukt. Sen åkte vi till centrum men hittade på fullt allvar bara en korvmoj och en stängd strömmingsvagn. M hoppade ur och frågade några lokalbor och det finns typ inget öppet på vintern. Tydligen räknas detta som vinter, trots tjejen vi såg i shorts. Det fanns visst nån thaibod där Inger & Bengt bodde förut (ha! Lokalborna förklarade inte läget så, men det gjorde Mikael) och vi tänkte åka dit. Men så i backen ner från centrum såg jag en skylt med Restaurang Lydia och fönster med lampor i. Kanske var det nåt som var öppet? Det var det!

Och vilken festlig erfarenhet. Servitören gav oss menyerna supersnabbt. Vi bestämde oss till slut för oxfilé provencale för två. Men vi fick inte beställa nån förrätt (där rök min toast skagen) för vi skulle bli så mätta av huvudrätten att vi gjorde bäst i att inte beställa förrätt. Ha, servitören, en gubbe faktiskt måste jag säga, var lite burdus tyckte vi, men lovade att komma med lite bröd. Och när han sen kom med våra drickor hade han glömt mitt glas så han sprang faktiskt och hämtade det.

Efter en stunds trevligt samtal med min man med sån snygg bak fick vi ändå varsin toast med fräsch tomatsalsa. Och sen kom ett stort fat med mat för ett regemente. Oxfilén var well done men föll nästan i bitar så mör var den. Den råstekta potatisen var rikligt tilltagen, och bredvid det fanns det ett halvdussin olika grillade grönsaker. Eller fler, när jag tänker efter. Över detta ringlades det vitlök, rödvinssky och persilja. Ja, det var väl snarare skyn än vitlöken som ringlades. Bredvid serverades en gryyyyym bea som låg kvar i skedform med vågor på tallriken. Ni hör att jag är lyrisk. Det var jättegott och servicen var bra. Efteråt kom det fram att servitörgubben dessutom var kocken! Och han hann dessutom med att småprata med Mikael medan han betalade. Och stället var nästan fullt at one point. Vilken jonglör! Så förutom maten och sällskapet så gjorde servitörkocken kvällen minnesvärd. Fick inte ta förrätt, det har vi aldrig hört förr. Men han kunde laga mat.

Jag hade piffat till mig men inte gått så långt som mascara och örhängen, vilket jag var tacksam för när jag kom hem. Nagellacket kan dessutom sitta kvar till en annan dag, så det var ett smart drag. Note to self.

Så jag har haft en bra dag. Är glad att jag har Mikael. Är glad att jag klarar att göra nåt roligt. Är lite besviken över att jag inte orkat nåt den här veckan mer än duscha idag. Trodde jag skulle bli lite bättre av det där LDN:et, men sjukdomen går ju också i vågor så jag har väl bara en dålig vecka. Haft en hel del migrän på sistone, det tär. Fast jag har ju orkat med ett besök hos naprapaten, det hade jag glömt. Eller var det förra veckan? Minnet är i alla fall lika illa som alltid. Men det gör mig egentligen inte så mycket. Jag har lärt mig att jag är glömsk så jag tittar ofta på almanackan i köket där allt står. Och det blir mycket roligare att se film om man inte minns den från förra gången. Mikael och jag kanske återanvände en del samtalsämnen ikväll också, vad vet jag?!

Men nu bryter jag ju mot min regel att inte skriva när jag tagit sömnpiller. Jaja, det här inlägget känns rätt simpelt. Hoppas inte det är villfarelse. Men då kör vi vår vanliga two-step: Ni frågar vad jag menar och jag har ingen aning.

Fridens, och så passar jag på att önska er en trevlig bröllopsdag. Ni som inte har nån än får behålla hoppet om att hitta nån en dag. Men det viktigaste är faktiskt att man hittar sig själv. Jag har inte letat på sistone, så jag ska faktiskt börja tänka på det. Mikael måste nu ha nån att älska, inte bara ett torrt skinn som blev kvar när djuret ömsade.

Nu börjar jag förvilla mig in bland skumma liknelser. Då är risken stor att det är sömnpillrena som börjar snacka goja.

Vi hörs!

2 kommentarer:

Sara sa...

Å, det är så trevligt med bröllopsdagar så även om man råkar vara singel så kanske man kan ha en lite då och då i alla fall!

Och den nya motorvägen (som väl har ett antal år på nacken nu) är jämn och bra, och det känns inte som att man ska krocka så fort man får möte, som det gjorde på den gamla.

Och Nynäshamn är trevligt. Leffe brukar hoppa in i ett brassband och spela där lite då och då, och på den tiden jag stod ut med brassmusik (eller ljud öht) följde jag gärna med.
Skulle kunna tänka mig att bo där också en vacker dag.

Men bäst är bröllopsdagar. I år blev det inget firande, men förra året var vi i Trosa och bodde i en svit på Ågården. Perfekt när det var lite eftersäsong och inte mkt folk nånstans. Och Leffe blev sjuk så det gjorde inget att jag behövde ligga i sängen mesta tiden.

Monica sa...

Stort grattis i efterskott! Att det har gått fyra år?! Jaja, det är väl bara att acceptera att tiden går snabbare när man har roligt (eller hur det nu var).