Akuten

Vaknade som i förrgår av smärta, denna gången inte i magen utan i bröstet. Och det gjorde mycket ondare än härom dagen. Ringde Mikael, som lämnade jobbet och körde mig till akuten. Efter att han klätt på mig.

Kom in efter typ tre minuters väntan. Gräddfil om man har bröstsmärtor. Vidrigt ont, svårt att andas. Kallsvettig. Skrek som en barnaföderska när jag orkade. Grät såklart massor. Lät två manliga systrar ta ekg med brösten i vädret och jag brydde mig inte. Hjälp.

När ekg inte visade hjärtfel blev det slut på gräddfilen. Efter ett par timmar med dropp i korridoren hade jag plats 10 i kön och inte högsta prioritet. Fanns ingen toa i närheten så snälle Mikael körde mig på britsen. Ett smockfullt väntrum ser mig i tunn blöt top utan behå och med det feta håret lika svettblött som topen. Jeansen torkade inte ens tills vi kom hem. Förresten hade smärtan försvunnit lika snabbt som den kom strax efter att sköterskorna hade satt dropp. Kanske hade fått behålla min plats i gräddfilen om jag hade skrikit i korridoren också... Men jag är glad att smärtan försvann. Det räckte med 2-3 timmar.

Klockan åtta hade jag som sagt plats 10. Mikael hade tagit reda på mina provsvar och inget var jättedåligt. Möjligtvis levervärdena. Han gick förresten omkring och botade folk i korridoren som dr Richard Kimble i Jagad. Han såg en tjej vars dropp var slut och påsen var rosa av blod. Men sköterskorna hade pejl på det, sa den tacksamma patienten. En gammal tant begrep inte vad droppet var och efter att tre sköterskor i omgångar sagt åt henne, bandagerat och sen tejpat tog sig Mikael tid att prata med henne. Det kliade. En annan kvinna hörde vår diskussion om mina prover och bad att få tala med Mikael. Hon trodde hon var på ett annat sjukhus. Hon låg blick stilla hela tiden hon var där, och var så tunn som ingen jag sett förutom min klasskompis som hade anorexia. Hon var ett liggsår waiting to happen och Mikael erbjöd sig att vända på henne. Till slut kom det fram att Mikael inte var anställd. --My Doctor Kimble.

När jag klockan nio fick veta av min hjälte till man att jag nu var nummer tio i kön (!) gav vi upp. Eftersom det inte var hjärtat och vad det istället var säkert inte skulle komma fram inatt, tyckte jag inte det var lönt att vänta. Jag hade börjat få ont av britsen och migrän av en dags ofrivillig fasta och ville inte riskera att vara nummer tio för tredje gången en timme senare, and then what? De fick inte lov att skriva ut provsvaren men vi får ringa efter dem imorgon. Och så får jag ta saken till min husläkare. Hon är bra på remisser!

Börjar undra om det är nåt fel eller om det är ME. De med svår ME har ofta seriösa smärtor som de behöver morfin för. Jag har inte haft det förr, men min sjukdom utvecklas ju åt fel håll. Och det var en jätteansträngande dag på söndagen med fyra gäster som var mer mina gäster än Mikaels, så jag tog nog i mer än jag gör annars. Så detta kan ha varit smärta utan orsak/fel, dvs "bara" ME. Eller så är det nåt fel inne i bålen. Men de hade inte sprättar upp mig ikväll för att se efter ändå, så vi får se.

Ska försöka somna tidigare idag. Två svåra smärtupplevelser gör att jag verkligen måste komma på plus om detta var ME-orsakat, så jag inte kraschar igen pga idag. Det kan lätt bli en ond cirkel. Det räcker med ont nu.

Började förresten dagen, eller avslutade gårdagen 05.30, med att chatta med en god vän som hade fått förfärliga nyheter och inte kunnat sova.

Strindberg hade förvisso rätt i att det är synd om människorna.

Men jag är helt klart mer tacksam för och förälskad i Mikael. Alltid nåt :)

1 kommentar:

Stina sa...

Men Anja! Inte bra, inte bra! Jag tycker du ska kolla upp det vidare.. Låter ju fruktansvärt. Kram på dig!