Just det, hyllningsmail!!

Tydligen har jag sagt att jag ska skriva ett hyllningsinlägg till sagda kinesiska lillasyster. För två år sen, så hon tycker det är på tiden :) Och härom dagen gjorde jag en snäll sak för henne som jag kan skriva i hyllningsmailet. Tyvärr hade detta blivit bättre, klokare, roligare, mer välgenomtänkt om jag hade skrivit det för två år sedan. Kanske också sant om vi ändrar tiden till för två timmar sedan!

Min lillasyster har många strängar på sin lyra och många fjädrar i hatten. Fast hon är klädmässigt minimalistisk och skulle förr dö än faktiskt ha en fjäder i hatten eller en rosett på behån. Däremot är det där med lyrans strängar sant. Hon spelar piano sådär äckligt så det låter som om allt är lätt. Spelar orgel med händer och fötter och har vikat som kantor i gymnasiet, spelat på begravningar samt spelat Härlig är jorden (ja, ni vet väl vilket ställe jag tänker på, där man i princip använder alla fingrar och tår på samma gång i ett ackord, om det är på femte versen?) på julkonsert inför en fullsatt storkyrka i Borås. Har naglar som kan användas som skruvmejslar, måhända av allt trummande på cembalo-, flygel- och orgeltangenter genom åren. Gick två gymnasielinjer på samma gång och gjorde jämt sitt bästa fast hälften hade räckt för att vara bäst i klassen (det var min slappa metod). Putte mig uppför trappan i vårt hus på Getholmsgatan medan vi bodde hemma bägge två (är det en evighet sen?!) och jag hade fått ME. Matade mig med smörgås när jag var för trött för att lyfta armarna. Reste med mig till Kanarieöarna, Prag, USA och Strasbourg, och resten har jag glömt. Är lika galen i ordning som jag, så att retas innebär att hänga en galge åt fel håll eller lägga en lös strumpa i strumplådan. Eller, ännu värre, sätta ihop två som inte hör ihop. Städar lika ogärna som hon gärna organiserar. Har kryddor och potatismjöl som är från Tyskland. Där bodde hon för typ fem år sen. Eller är det mer? Åtta, nio?! (ett gott råd, ta inte med dem till Kina. Jag tror de är döda nu.) Hennes resväskor står i storleksordning. Hela huset är ordnat så man suckar av välbehag. Det finns flera sista minuten-gå bortspresenter av choklad art i matförrådet. Ni fattar.

Och så är hon modig och cool. Flyttade till Italien två dar efter studenten (minns jag fel?) och tänkte vara där några månader för att bättre på italienskan. Kom hem sex år senare och hade då dessutom bott i Frankrike och Tyskland. Ja, hon var hemma emellan. Nu läser hon klart universitetet på heltid, samt jobbar heltid (minst), och reser till Kina varje månad för jobbet. Jag tror dock inte hon tänker lägga så många krut på trädgården... Men hon har blivit befordrad. Dessutom arbetar hon volonärt för vår kyrka och är en ledare och ett föredöme för många. Hon har särskild hand med folk, ända sen barnaåren, då hon fick jordgubbar inne hos sura grannarna Elis och Hildur som inte tålde resten av syskonen, eller i alla fall pojkarna för de hade bollar. Jag tror att det finns en hel del människor, unga, som känner att Ellen har varit deras bästa och ibland enda vän.

Hon tillbringade barndomen med att komma på rimord till Ellen. Älgen är ett fuskord men det som har stannat kvar bäst. Jag kallar henne också Belven av nån anledning. Kerstin D kallade henne för Elle (med även andra e:et hörbart). Rob kallade henne för my love eller min älskarinn, fast det var mest för att retas, för han visste mycket väl vad det hette och att betoningen inte låg på ä:et.

Rob, ja. Kan man hylla Ellen utan att nämna Rob? Antagligen inte. Hon är 31 och änka, jag säger bara det. Och ja, det är antagligen lika vidrigt som det låter. Det är en sån där händelse som inte ens en med god fantasi kan föreställa sig. Hennes andra bedrifter bleknar i jämförelse med att ha kommit ut ur den chocken levande. Tala om att bre en människa tunt! Hans begravning var det vackraste och det hemskaste jag varit med om. Jag får dåligt samvete för att jag har Mikael, fast sen låter jag bli, för hon hade aldrig dåligt samvete för att hon hade Rob innan jag hade nån. Det hjälper ju inte. Och vi är inte svartsjuka på varandra. Eller jo, jag är avundsjuk på att hon kan ha kläder som börjar på en 3:a när mina oftast börjar på en 5:a. Men hon förtjänar att vara smal, så det är OK. Det har inget med mig att göra. Jag är bara lite hetsig inför tanken på att vara med på viktiga familjekort i sommar och... Nej förresten, hyllning! Jag tror att varje dag som hon lever utan "my love" är en hyllning till livet, till kampen om att göra det bästa av sig och sin plätt på jorden, en fanfar av förtröstan och tillit -- om måhända motvillig emellanåt -- till Gud och att han trots allt inte har glömt henne. Jag har sett på armlängds avstånd hur det inte hjälper att vara troende när nån dör, för man sörjer att de inte är hos en just nu. Tids nog kan man få tröst av Gud eller Allah eller Jahve eller Buddha, men saknaden är likadan för alla, sorgen över ett nu utan sin älskade, en morgondag utan, en jul utan. Att hon överlevde det är så storartat att jag blir rörd. Och det låter som om hon har kommit ut på andra sidan och nu är allt bra. Så tror jag ingalunda att det är. Men hon kan andas utan att vilja låta bli. Det är stort.

Och fast jag bytt blöjor på henne så är hon min storasyster. Jag är mer barnslig, har inte varit med om så många vuxengrejer, har svårare att fatta beslut, vara resolut och kavat. Men när Rob dog kände jag hur storasysterhjärtat gick fullkomligt i bitar och jag hade gjort allt för henne. Och när vi sågs häromsistens och hon tog mig om midjan och använde sin kraft för att hjälpa mig gå mot bilen, då påmindes jag om att hon skulle göra allt för mig också. Vi bara gör det på olika sätt. Lilla och stora.

Trots att jag på intet sätt är nöjd med den här hyllningen, trots att den bara skrapar på ytan av vad hon är värd att höra sägas om sig, så nöjer jag mig nu. Jag kan aldrig säga det rätt. Så jag säger det på italienska: Ti amo, sorellina!


P.S. Den här hyllningen blir det lite mer allvar med om hon, som jag hoppas, vinner 10 000:- på Zalando som jag drog en vers om att hon borde göra i nån tävling de hade. För den delen har hon vunnit 10 000:- i ett TV-program en gång. Hade vunnit ännu mer om hon inte just hade kommit hem från sex år utomlands. Det var förnamnet på nån typ Big brother-stjärna hon inte kunde. Rätt så, Belven!!!

6 kommentarer:

Sara sa...

Systrar är faktiskt det bästa! Och bröder!

Stina sa...

Vilken kvinna!!

Monnah sa...

Ja, du fick i alla fall mig att gråta. Jag har underbara systrar, men jag hade gärna adopterat Ellen också, särskilt efter den här beskrivningen.

Anja Olergård sa...

Ja, visst är det så. Men min ena bror skulle förr dö än att jag skrev ens ett ord om honom på bloggen. Jag kanske få passa på här i kommentarerna, för de är väl tekniskt sett inte själva bloggen:)

Anja Olergård sa...

Stolt som en tupp, när man beskriver hennes förtjänster sådär samlat och uppradat. Men hon är mänsklig, hon har fel. Jag lovar. Men jag håller dem hemliga. Den som inte ser dem själv får gärna tro att hon är så genomhäftig som jag beskriver henne :)

Anja Olergård sa...

Här ska inte adopteras bort den enda syster jag har. Men hon kan nog tänka sig att vara plastsyster. Det är väl det närmaste man kan komma :) När jag var liten, 11-16, kanske, var en syster nästan för mycket. Gräver i ens dyrbara krämrouge, kladdavtryck på ens älskade halsband, slarvar bort en pappersros jag fått av en kille, då var jag inte helt nöjd med henne. Och att som 11-åring få en koliksyster var jag väl i ärlighetens namn inte heller helt nöjd med. Men i takt med att hon fick mer förstånd, från fyraårsåldern eller så, har jag haft fantastiskt stor nytta och glädje av henne. Nu skulle jag gärna, som du, ha en hel drös.