Alldeles för liten eulogy

Min bästa doktor, eller, jag är lite tveksam om han vinner över min neurolog, som ju är ung och snygg på ett sätt som en gammal man har svårt att slå. Jo, min bästa doktor är död! Rättare sagt dog han den 4 september 2011 i den ringa åldern av 69 år. Han spelade fiol, spexade i Lund i ungdomen och var den mest soft spoken människa jag träffat. Bara för att jag själv är lite av en mistlur betyder inte att jag inte märker och framförallt uppskattar när folk inte drar på hela orkestern i ff i onödan. Han var så söt. Liten gubbe med lite vitt hår. Alltid svart skjorta under läkarrocken. Skrev under de gula recepten med vacker reservoarpenna och lika vacker namnteckning. Till och med den var soft spoken. Och när jag desperat och år efter år frågade varför jag fortsatte att bli sämre, svarade han stilla: Du gör för mycket.

Kunde aldrig förstå det. Tyckte jag redan gjorde nästan ingenting, hur kan jag göra mindre? Först den här hösten,när hälsan så påtagligt tvingat mig att göra mindre än mindre, har jag börjat förstå att jag gör jättemycket. Lagar mat varje vecka, fast jag egentligen inte orkar. Tvättar håret fast jag inte orkar. Duschar fast jag inte orkar. Får hjärtklappning och andfåddhet av att långsamt dra ut kläderna ur tvättmaskinen. Vad är att göra mindre? Jag håller på att få en riktig kris. Jag börjar inse saker jag varit blind för i 18 år. På Anders Ö:s 14-sidiga formulär (hey, Danderyd hade nog 25) får man kryssa ja eller nej om man kan en del saker och hur många gånger i veckan. Det öppnade mina ögon.

Värdelös eulogy det här, jag lyckas inte hålla mig till ämnet.

Jag hade tyckt om att få veta nåt om hans begravning. Köpa nån blomgrej om man kan få nåt för några hundra. Kanske kostar sånt bara tusenlappar. Har aldrig gått å köpt sånt själv. Det fattas vissa vuxenpoäng i mitt liv.

Hade jag fått vackert liv i min cello skulle jag ha spelat Albinonis Adagio på begravningen. Han förtjänade att hedras. Och nu är jag alldeles ledsen för att han är död. Han var så viktig för mig i så många år. Och när han skrev Bäste Broder till Försäkringskassans läkare, så förstod jag att han nog just hade tryggat min ekonomiska framtid.

Han sörjde när jag sa att jag bara kan spela sånt på piano som sitter helt i fingrarna. Ska hjärnan vara med får det bli nybörjarstuk och c-dur. Han blev ledsen när jag fick sluta i Vokalensemblen, både för att jag inte kunde sitta på en stol så länge, eller nånsin orkade åka på konserter och stå upp, och sen ens inte orkade läsa noter a vista tre timmar på raken på övningarna. Han förstod hur sjuk jag måste vara om jag inte orkade det roligaste. Han förstod saker! Och han visste. När jag hade nåt konstigt symptom sa han typiskt fibromyalgi, och så behövde man inte oroa sig för att det var en blodpropp i knät. Han försökte verkligen hjälpa mig. Hans försök blev mer å mer desperata i slutet när han t o m frågade om jag hade provat Noni-juice. Det hade jag, och blev bara allergisk mot det.

Han var en sån god man. Dö av cancer efter många års behandlingar, eller ska man säga helvetesplågor, för det är väl så cancerbehandling känns. Han förtjänade en bättre död.

Min lilla, goa Jan-Axel Axelsson. Du fattas mig. Hoppas du får spela fela i den celestiala orkestern. Och kanske bota nån på riktigt. Jag sa att jag så gärna ville studsa in på hans rum en dag och svara att Jag mår jättebra, hur mår du själv? Nu kanske han kan få den reaktionen han har förtjänat i så många år.

A eulogy over my greatest little doctor.

4 kommentarer:

Sara sa...

Och tänk vilken tur du har haft som fått möta honom!

Visst är det konstigt att endel människor är sådär lugna och som du säger soft spoken. När man själv är mistlur. Vårt tvillingskap sträcker sig även dit.

Monnah sa...

Du skriver så vackert. Jag förstår att han var en fin man, den där doktorn. Och tänk hur man kan sakna en människa som inte finns här på jorden längre. Till och med om människan faktiskt finns här. Kram!

Anja Olergård sa...

Å, jag suger på berömmet som på en Werther's! Tusen tack. Kul att helgen i Vegas var lyckad.

Anna Linda sa...

Hoppas att han stod över din axel och läste när du skrev, för det var nog den sortens euology från en f.d. patient som hade fått honom att le i hjärtat.