Duktig fru?

Mikael behövde äta nåt förut för sin diabetes och jag ville gärna vara en duktig fru och steka omelett till honom. Det gick sådär.

Hur man absolut inte gör omelett
Knäckte två ägg i en plastbunke. Hällde i lite grädde och mjölk. Kryddade med en skvätt chilisås. Tog av locket på vitpepparburken och doftade över, samt svartpepparburken.

Skillnaden var att svartpepparburken inte har ett helt lock, utan man lyfter av ena halvan för småhål eller andra för ett större. Jag fick alltså cirka 3 msk peppar i äggsmeten.

Var smart och stängde av plattan och flyttade på stekpannan vars smör började bli brunt.

Fiskade svartpeppar över slasken, testade olika metoder varav centrifugeringsmetoden verkade mest lovande men dessvärre inte fungerade bättre än skedgrävarmetoden.

Tog för säkerhets skull och knäckte ett ägg till i plastbunken, för att mildra pepparsmaken.

Ställde bunken bredvid stekpannan och vispade med en gaffel.

Hmm. Något luktar! (Tur jag har sån bra näsa! En gång kände jag bränd mjölk tre rum bort i Frankfurt.)

Plastbytta på varm platta!!! Tog snabbt bort bunken och skrapade bort den smälta/brända plasten med rakbladsskrapan. Hmm, att plattan står på nollan och inte är röd betyder inte att den är kall. Glömde visst det. Ska vi skaffa sånt där barnpetskydd eller?!

Satte tillbaka stekpannan, satte på 12:an, hällde i äggsmeten (som var rätt svartprickig), klippte färsk gräslök på, delade på ett par röda körsbärstomater (eller vad de kan heta, de var alldeles avlånga), och rev lite parmesan på. Å, så fint det skulle bli. Om nu det inte bara smakade peppar.

Hmm, inser att jag har glömt hur man steker omelett. Stänger av plattan för att köpa mig mera tid.

Mikael kommer, säger att äggen är jättegamla, frågar om jag märkte nåt. Men det gjorde jag inte, dessutom vispade jag dem i bunken så jag kunde inte se om vitan flöt ut en massa som den ska på gamla ägg.

Omeletten på bilden har inget som helst med min svartprickigiga sak att göra, hälsar han.
Vet fortfarande inte hur man gör omelett, ser att kanterna är för bruna, tar en ansats till att vända på alltihop men Mikael hinner stoppa mig, och jag inser att så blöt kan den inte vara i mitten. Man vänder den inte som en pannkaka utan viker den dubbel. Han tar stekspaden och jag känner mig lättad. Kaoshuvud.

Jag smakade på en tugga och den omeletten var pepprig. Men inte så illa som jag trodde. Mikael åt faktiskt upp hela, även mitt hörn som jag inte ville ha efter smakprovet.

Han läste också på sin Nutrilett. Han köpte ett flak billigt och försökte nu se om det var långsamma kolhydrater i den. Han går ut från köket, jag tänker inte mer på det, förrän han glatt visar upp en tomflaska som det har varit Trocadero i. Så visar han upp läskflaskan och bantningsdrycken i varsin hand och säger Det finns mer socker i den här. Och ja, han höll upp Nutriletten.

Han drack i alla fall sin Nutrilett. Nutritung torde vara ett mer passande namn.

Och jag sa till Mikael att jag inte skulle utföra hjärnkirurgi efter den maten.

Vet inte om skriva blogginlägg borde höra till den kategorin också...

4 kommentarer:

Sara sa...

Hahaha, underbart!
Jag har en liknande berättelse som handlar om min farfar sjökaptenen med tordönstämma och skepparkrans, numera avliden. Detta är en rekonstruktion av vad som hände:
Farmor skulle komma ut till ön med passbåten och farfar ville överraska med en god(?) laxstuvning till lunch. Han hade därför en bit lax, som tillsammans med diverse andra ingredienser stoppades i en gryta med måttot "är det gott så tar vi det med". Lax är gott, rödbetor är gott, lite mjöl ska man ha, grädde är gott ... ja du förstår. Och peppar är gott, varpå han utförde samma manöver som du och hel pepparburken följde med.
Det är nu rekonstruktionen börjar ta riktig fart: först försökte han blåsa bort pepparn, men det gick ju inget vidare eftersom han råkat röra lite i smeten så satt pepparn som klistrad. Således behövs kraftigare blås tänkte farfar och gick efter dammsugarn som var av den gamla omkopplingsbara sorten.

När farmor kom möts hon på kökstrappan av en högst agiterad make, fortfarande iförd nattskjorta med dammsugarn i ena handen och kastrullen i den andra. Han hade nämligen kommit på, efter att ha testat sin metod, att den bäst utfördes utomhus ...

Tilläggas kan att efter detta gick han ner i sin båt och söp, varpå farmor skurade golv, väggar och tak i köket och var klar framåt elvasnåret på kvällen.

Anja Olergård sa...

Sara, jag skrattar ihjäl mig. Och så typiskt att farfar gick och söp och farmor städade. Misslyckanden är aldrig roliga. Jo förresten, detta var hejdlöst roligt. Tusen tack för en dos gott humör! Kram

Monnah sa...

Hahaha! Tack, både Anja och Sara. Roligt värre! :)

Anna Linda sa...

Roligt med omeletten (s.k. igenkänningshumor för min del). Men farfar med dammsugaren vinner med hästlängder.