Åldern har sin rätt

Vad är det bästa med att vara så gammal som du är nu?

Jag tror jag måste svara det tråkiga "Det är en kombination". Dels är jag inte särskilt rynkig, både tack vare botox (fast man får det mot migrän hjälper det ju mot rynkor också) och att jag inte solat särskilt mycket i mina dagar, plus att jag har lite fyllning i rynkorna om man säger så. Jag känner mig med andra ord inte som en gammal tant utseendemässigt, även om jag snart börjar närma mig vad som väl ändå måste kallas medelålders. Såklart man skulle vilja vara smal och stram som en 15-åring, men jag väljer ändå hellre 43 på grund av hur jag känner mig. Fast jag är i och för sig bara 42.

Jag bekymrar mig inte lika mycket om vad andra tycker nu som jag gjorde förr, och det är skönt. Jag vågar åka rullstol inne på Ikea, utan att vara rädd för att träffa nån jag känner. Jag vågar öppna dörren fast jag ser ut som skräp. Måste inte sminka mig för att gå på Ica. Har på mig vad jag gillar och inte vad min syster gillar. Även om jag lyssnar på henne. Ibland. Vågar göra saker på annorlunda sätt än det normala. Det är skönt att våga vara sig själv, även om man inte är särskilt märkvärdig eller så, utan bara som man är.

Sen är det skönt att vara i mitten. Inte ha dagar kvar till slutet, även om vi (indeed!!!) inte vet om det är så. Det känns som om jag har många chanser kvar, att göra, att bli, att uppleva. Särskilt om det finns ett botemedel i horisonten.

Sen är det en hel annan sak som är lite festlig och har med ålder att göra. Ett nyår var Mikael äldst och jag yngst på festen. Nuförtiden firar vi med hans nyårsgäng från många år och där är han yngst (tror jag i alla fall). Några där är närmare mina föräldrar i ålder än mig, och jag är ju 10 år yngre än Mikael. Det här är inget jag bryr mig om. Om jag vore smal skulle jag njuta av att vara den unga, snygga, men nu är jag bara mig och åldern spelar ingen roll. Men det är festligt hur relativt det är med ålder. Samma person kan ses som gammal eller ung beroende på sällskapet och "glasögonen".




Den bästa komplimangen var Joshua B som, antar jag, tyckte att jag verkade vara vuxen på samma sätt som hans mamma. Jag kunde fixa disken, tvätten, passa barn och sånt som en mamma gör. Fast jag var bara 18 då, men det hade ju inte han nån pejl på. Och vid nåt tillfälle säger han (fyra år gammal?) att jag är väldigt snygg för min ålder.

Kanske skulle besöka nån på nåt hem för åldersstigna. Tala om att känna sig som en ung flicka på en sekund! Billigare än botox :)

2 kommentarer:

Anna Linda sa...

Haha, med andra ord: "om jag vore smal kunde jag vara skadeglad över de andras fulhet, men eftersom jag är tjock kan jag lika gärna låtsas som jag är 70". Du har ett intressant sätt att motivera varför du älskar att vara 42!

Anja Olergård sa...

Sa jag så??? Det är nog sant att jag hade varit skadeglad över de andras fulhet om jag var smal, så det är väl tur då att jag får ödmjukas. Som om mitt "jag" är ett straff åt mig? Nej, vad jag än säger blir det fel. Måste komma över det här på nåt vis!!