En torsdagskväll som bara återkommer vart 30:e år

Igår kväll var Mikael och jag i tempelvillan och hälsade på Amy Oscarson Carr, den första vännen jag kan minnas att jag nånsin haft i livet. Hon kom ihåg några andra saker än jag från vår gemensamma barndom(t ex hur hon och jag utklädda till påskkärringar när våra pappor var och reste i missionen, hamnade i tidningen med rubriken "Local girls nåt"). Men jag glömmer aldrig hur vi lekte skola i rummet till höger när man kom in i hallen, och hur vi lekte gömme och jag gömde mig så bra att ingen hittade mig och jag låg där tyst och stilla i evigheter och hade jättetråkigt. Jag låg i utrymmet under trappan som var försett med nån sorts liten förrådsdörr, och nån sträckte till och med in armen och kände på mitt ben, men antog att det var nåt som skulle ligga där, bland madrasser och annat Ja, och så minns jag att jag älskade henne av hela mitt hjärta och inte förstod varför jag inte kunde få gå i engelska skolan jag också. Jag menar, jag kunde ju engelska. Och då skulle jag kunna leka med Amy varenda rast!

Amy och jag upptäckte däremot att bägge var rädda för de stora killarna som höll till vid våra skolor. Hennes var kanske en högstadieskola intill, men mina var 6:or i min egen skola. De hade vattenpistoler! Livsfarligt ju. Hon gömde sig dock betydligt smartare än jag, som bara kröp ihop bakom en kulle på gångvägen till skolan. Inga av killarna hade nånsin gjort oss nåt, de var bara farliga för att de var stora. Och, i mitt fall, hade vapen.

På det hela taget tyckte jag det var mycket underligt att min första bästis nu var vuxen och hade egna barn. Det är som när man ser på bilder från ungdomsaktiviteter och inte fattar att de där små glinen man hade i Primär, nuförtiden svänger sig med både körkort och universitetsexamen och till och med barn!

Det var i alla fall jättekul att träffa Amy. Deras kameror åkte fram när vi skulle gå, men jag var för lat för att sticka fram min mobil till Mikael, så jag ska få sno nåt av deras kort. Det sätter jag in här, såvida jag inte ser alldeles för mycket ut som ett haklöst sjölejon.

P.S. Om nån av mina läsare känner Amy, kan ni veta att hon skriver en rolig blogg: Unlimited tater tots.

Inga kommentarer: