Lite ögongodis
Fick ett litet sammanbrott idag. Grät och var less på allt. Så totalt slut, ända inifrån. Mikael kramade, tröstade och gjorde ostmackor och varm oboy. Såsmåningom blev det bättre.
När man ser sånt här är det svårt att tro att man var färdig för döden för ett par timmar sen, eller hur?
Källa: Saipua. En av mina favoritflorister som jag hittade när jag bröllopssurfade.
När man ser sånt här är det svårt att tro att man var färdig för döden för ett par timmar sen, eller hur?
Källa: Saipua. En av mina favoritflorister som jag hittade när jag bröllopssurfade.
Inte jag heller
A little girl was diligently pounding away on her grandfather's word processor. She told him she was writing a story.
"What's it about?" he asked.
"I don't know," she replied. "I can't read."
"What's it about?" he asked.
"I don't know," she replied. "I can't read."
Soundtrack of my life
Håkanssonsystrarna har skrivit fascinerande inlägg om musik. Tänkte såklart härma dem -- detär väl vad man gör med en bra idé?
När jag var riktigt liten är det svårt att veta vad som fastnade då och vad som fastnade senare. Men från de små barnaåren har jag några favoriter:
"Emma finns bara i fantasin, men hon är fin, tycker Kalle." Ni känner igen den. Avancerad musik! Synkoper och grejer. Man daddar inte med småbarn, musikaliskt, och det gillar jag!
Air älskade jag, Beppe Wolgers inte så mycket. Återigen vad det musiken som fångade mig.
"En två tre fyra fem sex, sju åtta nio tio..." var så vacker att man liksom fick lite ont i bröstet.
För att inte tala om Var kommer allt vackert ifrån, säg, mor. Med Alice Babs och Titti Sjöblom. Jag måste ha blivit välutbildad musikaliskt, för det var inga skrikiga barngrupper eller konstnärliga figurer som "sjöng", utan hemma hos oss var det riktig musik. Bä, bä bita lamm i trio a la Mozart, a cappella från Alice Babs-LP:n. Det var grejer, det.
Sen fanns det en sångbok som mamma säger att jag kunde sitta i timtal i hennes knä när hon spelade och vi sjöng. Boken tejpades otaliga gånger. Och jag "skrev" i den... Där minns jag en sång om en tupp, hans hönor, och räven. Den slutade: "Och tuppen han grät, och tuppen han grät". Ljuva smärta!! Moll! Kanske lades här grunden till både att livet är svårt, men då släpper man ut sorgen i takt med den sorgliga musiken. Har ju alltid måste lyssna på sorglig musik när jag har varit unlucky in love.
Mormor sjöng också "Fågeln sitter i päronträd, sjunger så vackra visor". Men den gick i moll, och det var nåt sorgligt med den. Just det -- "Kära mor, ge barnen [glömt] och lite smäll utav riset."
Jag måste ha lyssnat på en viss LP med Carpenters när jag var så liten att jag knappt minns det, för den talar till ett ställe inne i mig som
Sen växte jag upp, fast inte särskilt mycket. Fick en singel med Spandau Ballet av Madlèn när jag fyllde tonår. Det var lite för vuxet för mig, men uppskattades när jag växt till mig lite.
Den första jag minns att jag gillade av mig själv var pinsamt nog Howard Jones. Jag hade till och med en poster av honom i mitt rum, det högra på ovanvåningen på Gårdskullavägen.
Kaj Kindvalls Tracks blev sedan den viktigaste stunden i mitt liv. Satt med bandspelaren och försökte kapa på rätt ställe, så jag inte skulle få med något tal. Det gick såklart inte. Mina föräldrar förstod inte hur superviktigt det var för mig att hänga med i den moderna musiken och skulle alltid ha mig att städa och sånt på lördagarna. Och jag fattade inte alltid vad texten var. Michael Jackson's "I'm bad" hörde jag som "A man". Betydligt oskyldigare. Pinsamt bara att sjunga "A man" i duschen efter gympan. Jaja, jag mognade sent.
Sen i tonåren var det ju de där gamla vanliga om man har glömt nu men skulle kunna sjunga med i på sekunden om man hörde dem igen. Jag kan väl inte ha gillat Rock me, Amadeus, för den är den enda jag kommer på just nu...
Nu börjar dock min verkliga kärleks spira. Toto. De är fortfarande mina absoluta favoriter. Africa, 99, I won't hold you back, Lea, Anna, I'll be over you, I will remember. Ojojoj. Det var nån låg på en av de nyare som gick hela dagen när jag hade träffat Giovanni i London och vi kände att vi inte var nog kära för att orka överbrygga geografiska och kulturella hinder för att vara tillsammans. THANK GOODNESS. Toto fick emellanåt lite konkurrens av Chicago när det gällde romantiska låtar som verkligen var the soundtrack to my sorry life -- alltid obesvarad kärlek: You're the inspiration, If you leave me now, Hard habit to break, Hard to say I'm sorry. Jag var ingen konsertnisse i tonåren och gick bara på en Toto-konsert. Nånsin. Sen i vuxen ålder har jag gått på lite Rigmor och Real Group och sånt. Jag är inte mycket för det där med tusentals människor och skrål och skrän och svettiga sångare. Och ringande öron...
Som vuxen har jag dragits åt musik där sångaren verkligen är huvudpersonen, inte låten eller the beat. Rigmor, som sagt, Jamie Cullum, Michael Bublé, Josh Groban. Kristina från Duvemåla måste nämnas också, i en egen kategori. Makalöst.
Sen är jag julmusiknörd. Och då måste jag säga John Rutter. Engelsk kompositör, måste ha Gud i ryggsäcken när han skriver både musik och texter. Rys!!!! Och han har nog skakat fram fler ugly cries än nån annan musiker. Kan sitta och hulka i min ensamhet över en enda strof. Jag är så knäpp.
Det roligaste jag själv gjort, musikaliskt, är när Maria, Ninni och jag sjöng O Divine Redeemer, ackompanjerade av Ellen, vid ett par tillfällen. Det var en musikalisk utmaning och ingen av oss kunde sätta den bara genom att titta på noterna. Och att sjunga med Mia och Ninni är som att åka skidor med Ulle -- man blir bara bättre själv!!
Jag tror den här listan är så komplett som jag orkar att den ska vara. Har säkerligen glömt viktiga saker och ersatt dem med vad jag råkade komma ihåg nu, men så är det. Inte ens bilden av ens eget liv är helt korrekt.
Ska jag avsluta med nåt klipp? Hur vågar man välja ut nåt och låta det representera en?
Jo, jag vet. Ninni som sjunger U2, det måste väl ändå räknas? (U2 är nog det band som hörts mest i vårt hus, alltså det hus där jag växte upp.)
Ninni
När jag var riktigt liten är det svårt att veta vad som fastnade då och vad som fastnade senare. Men från de små barnaåren har jag några favoriter:
"Emma finns bara i fantasin, men hon är fin, tycker Kalle." Ni känner igen den. Avancerad musik! Synkoper och grejer. Man daddar inte med småbarn, musikaliskt, och det gillar jag!
Air älskade jag, Beppe Wolgers inte så mycket. Återigen vad det musiken som fångade mig.
"En två tre fyra fem sex, sju åtta nio tio..." var så vacker att man liksom fick lite ont i bröstet.
För att inte tala om Var kommer allt vackert ifrån, säg, mor. Med Alice Babs och Titti Sjöblom. Jag måste ha blivit välutbildad musikaliskt, för det var inga skrikiga barngrupper eller konstnärliga figurer som "sjöng", utan hemma hos oss var det riktig musik. Bä, bä bita lamm i trio a la Mozart, a cappella från Alice Babs-LP:n. Det var grejer, det.
Sen fanns det en sångbok som mamma säger att jag kunde sitta i timtal i hennes knä när hon spelade och vi sjöng. Boken tejpades otaliga gånger. Och jag "skrev" i den... Där minns jag en sång om en tupp, hans hönor, och räven. Den slutade: "Och tuppen han grät, och tuppen han grät". Ljuva smärta!! Moll! Kanske lades här grunden till både att livet är svårt, men då släpper man ut sorgen i takt med den sorgliga musiken. Har ju alltid måste lyssna på sorglig musik när jag har varit unlucky in love.
Mormor sjöng också "Fågeln sitter i päronträd, sjunger så vackra visor". Men den gick i moll, och det var nåt sorgligt med den. Just det -- "Kära mor, ge barnen [glömt] och lite smäll utav riset."
Jag måste ha lyssnat på en viss LP med Carpenters när jag var så liten att jag knappt minns det, för den talar till ett ställe inne i mig som
Sen växte jag upp, fast inte särskilt mycket. Fick en singel med Spandau Ballet av Madlèn när jag fyllde tonår. Det var lite för vuxet för mig, men uppskattades när jag växt till mig lite.
Den första jag minns att jag gillade av mig själv var pinsamt nog Howard Jones. Jag hade till och med en poster av honom i mitt rum, det högra på ovanvåningen på Gårdskullavägen.
Kaj Kindvalls Tracks blev sedan den viktigaste stunden i mitt liv. Satt med bandspelaren och försökte kapa på rätt ställe, så jag inte skulle få med något tal. Det gick såklart inte. Mina föräldrar förstod inte hur superviktigt det var för mig att hänga med i den moderna musiken och skulle alltid ha mig att städa och sånt på lördagarna. Och jag fattade inte alltid vad texten var. Michael Jackson's "I'm bad" hörde jag som "A man". Betydligt oskyldigare. Pinsamt bara att sjunga "A man" i duschen efter gympan. Jaja, jag mognade sent.
Sen i tonåren var det ju de där gamla vanliga om man har glömt nu men skulle kunna sjunga med i på sekunden om man hörde dem igen. Jag kan väl inte ha gillat Rock me, Amadeus, för den är den enda jag kommer på just nu...
Nu börjar dock min verkliga kärleks spira. Toto. De är fortfarande mina absoluta favoriter. Africa, 99, I won't hold you back, Lea, Anna, I'll be over you, I will remember. Ojojoj. Det var nån låg på en av de nyare som gick hela dagen när jag hade träffat Giovanni i London och vi kände att vi inte var nog kära för att orka överbrygga geografiska och kulturella hinder för att vara tillsammans. THANK GOODNESS. Toto fick emellanåt lite konkurrens av Chicago när det gällde romantiska låtar som verkligen var the soundtrack to my sorry life -- alltid obesvarad kärlek: You're the inspiration, If you leave me now, Hard habit to break, Hard to say I'm sorry. Jag var ingen konsertnisse i tonåren och gick bara på en Toto-konsert. Nånsin. Sen i vuxen ålder har jag gått på lite Rigmor och Real Group och sånt. Jag är inte mycket för det där med tusentals människor och skrål och skrän och svettiga sångare. Och ringande öron...
Som vuxen har jag dragits åt musik där sångaren verkligen är huvudpersonen, inte låten eller the beat. Rigmor, som sagt, Jamie Cullum, Michael Bublé, Josh Groban. Kristina från Duvemåla måste nämnas också, i en egen kategori. Makalöst.
Sen är jag julmusiknörd. Och då måste jag säga John Rutter. Engelsk kompositör, måste ha Gud i ryggsäcken när han skriver både musik och texter. Rys!!!! Och han har nog skakat fram fler ugly cries än nån annan musiker. Kan sitta och hulka i min ensamhet över en enda strof. Jag är så knäpp.
Det roligaste jag själv gjort, musikaliskt, är när Maria, Ninni och jag sjöng O Divine Redeemer, ackompanjerade av Ellen, vid ett par tillfällen. Det var en musikalisk utmaning och ingen av oss kunde sätta den bara genom att titta på noterna. Och att sjunga med Mia och Ninni är som att åka skidor med Ulle -- man blir bara bättre själv!!
Jag tror den här listan är så komplett som jag orkar att den ska vara. Har säkerligen glömt viktiga saker och ersatt dem med vad jag råkade komma ihåg nu, men så är det. Inte ens bilden av ens eget liv är helt korrekt.
Ska jag avsluta med nåt klipp? Hur vågar man välja ut nåt och låta det representera en?
Jo, jag vet. Ninni som sjunger U2, det måste väl ändå räknas? (U2 är nog det band som hörts mest i vårt hus, alltså det hus där jag växte upp.)
Ninni
Modet att säga nej
 |
| Ordinary people. The courage to say no. |
The photo was taken in Hamburg in 1936, during the celebrations for the launch of a ship. In the crowed, one person refuses to raise his arm to give the Nazi salute. The man was August Landmesser. He had already been in trouble with the authorities, having been sentenced to two years hard labour for marrying a Jewish woman.
We know little else about August Landmesser, except that he had two children. By pure chance, one of his children recognized her father in this photo when it was published in a German newspaper in 1991. How proud she must have been in that moment.
Har sett detta på fejan men hittar inte ursprungskällan.
Good, bad, ugly?
Läste nån amerikan som hade beskrivit fördelar och nackdelar med att bo i hyreslägenhet. Tyckte det var en bra idé. Och filminblandningen gör det bara käckare. Nu bor vi i bostadsrättslägenhet (ett mellanting mellan hyres- och ägarlägenhet som jag inte tror finns i t ex USA) så det blir det jag jämför med:
The Good
Man kan kanske tjäna på värdeökning när man säljer lägenheten (det gjorde jag i Borås och den grundplåten sitter gött i den här lägenheten!!). Men då brukar den man köper också ha gått upp, så det blir kanske noll i slutändan ändå. Men att man betalar en viss del till sig själv varje månad istället för till hyresvärden ser jag helt klart som en fördel.
Fördelen är också att man kan renovera och byta ut, och det är ingen annans ansvar om man får odjur och man måste vänta ett halvår på att nån hyresvärd ska behaga komma igång.
The Bad
Det är lätt att göra dåliga affärer. Dels om man inte har haft pejl på marknaden länge och helt enkelt köper nåt som är prisfluffat, och dels om räntorna tokstiger. Vår boränta har varierat mellan 2500:- som högst och 900:- som lägst. Det är stor skillnad om man har tajta marginaler.
Nackdelen är också att man måste renovera och byta ut ur egen ficka. Där gick diskmaskinen sönder. Ja, då diskar vi för hand eller gör hål i fickan. Fickan där tusenlapparna ligger, alltså.
The Ugly
Man kan lätt, nej, med viss ansträngning, slippa the ugly i alla fall inomhus! Att få bestämma själv utan att behöva återställa till vita väggar när man flyttar är en härlig fördel. Jag skulle vilja ha grått hemma istället för beige, men det är ju för att alla kaffefärger inte är inne längre och jag har tröttnat. Det är ju inte som att vi har 70-talstapeter som man verkligen stör sig på. Eller bårder från 90-talet, eller var det 80-talet? Hur som helst. Vill måla de gustavianska Miobokhyllorna vita, byta de bruna Billy mot vita, och ha gråa väggar istället för beige. Men sånt är bara vad jag drömmer om när jag ska somna. Jag är nöjd. Iiiiiiiiiinget att klaga på.
Jag hade däremot gärna bott i en lägenhet utan insyn. Det hade varit trevligt att kunna ha persiennerna uppfällda och att titta ut istället för bli uttittad.
Jag hade också gärna sluppit att ha gräsmatta att klippa själv, men å andra sidan vill jag inte bo i annat än markplan för trappornas skull.
Hade jag haft barn hade jag också varit nöjd med en bostadsrätt. Man är skyddad ekonomiskt mot sånt som att behöva byta tak osv, men har ändå frihet att sätta sin prägel hemma. Och det där med stor trädgård. Inga av oss fyra barn har nånsin lekt i trädgården. En gång spelade vi volleyboll och en annan gång badminton på Sämgatan, men det är också allt. Hoppa twist gör man på gatan, spela fotboll gör man på fotbollsplanen eller mot garagedörren, cyklar gör man i närområdet, ja, vad har man gräsmatta till förutom en sån där tvåmeters plaskpool? Det skulle jag gärna ha här på somrarna :)
Nej, vi kunde inte vara mer nöjda med vårt boende. Ingen villa, usch. Så mycket arbete!!! Mikael skrattar fortfarande när han dammsuger här hemma, för att det går så fort jämfört med huset.
Lite större skulle vi egentligen vilja ha, men som det är nu så behåller vi gärna kostnaderna som de är också. Vi snackar ju inte Boråspriser precis... Och jag har bestämt mig för att rensa. Saker som jag inte använt eller längtat efter att använda sen vi gifte oss får inte behålla sin plats. Ska bara orka genomföra det också! Och saker som jag använder (trådrullar) ska jag ställa mer lättåtkomligt. Har ett hack i ett par vardagsbyxor som är grå, men har bara vit och svart tråd i min åtkomliga syskrin (som är en enlitersplastpåse). Vad det tar emot att börja röja i en stor kartong längst ner i garderoben, bakom symaskinen som väger sina modiga kilo (den är från 70-talet). Nej, det jag behöver ska finnas åtkomligt, det andra ska bort, och så ska taklampan spraymålas. Sen ska jag se om jag kan pimpa den med kristaller som blev över efter att jag dumpade nedersta lagret på sovrumslampan. Roligt.
Och så fick jag en bokidé i förrgår. Jag ligger och tänker på den när jag somnar, det är ungefär vad den duger till nu.
Men jag får helt enkelt se det som att mitt jobb är att lära mig att hantera min kropp och min sjukdom. Och det är faktiskt bra mycket mer än ett heltidsjobb!
Vilka äventyr
Klädde på mig tröja, kofta, leggings, byxor, varma stövlar, två par vantar, mössa, halsduk, jacka, fleecefilt runt benen och gav mig ut med min älskade komet. Det var bara -3 så jag tänkte att det skulle bli en trevlig tur. Det blev det också. Först till Apoteket. Och där träffade jag Johanna. Och visst hade de haft fel på Ica-apoteket när Mikael var där senast och skulle hämta ut triptaner. De kostade inte alls nåt. 77:- står det på asken, fast jag har högkostnadsskydd och betalar inget. Om man däremot inte har recept så kostar 2 tabletter 79:-. Och jag fick 18 tabletter för 77:-, eller gratis.
Sen åkte jag till Ica och hämtade ut ett rek. Det var rätt bra gjort, för jag hade köpt såna där gråa postpåsar till när man säljer nåt på tradera, och första paketet hade inte kommit, och när jag påpekade det skickade de en gång till fast denna gången rek. Som jag inte behövde betala för, och påsarna kostade typ bara £1.99. Rek kostar mer än så, så det var bra service!
Såg två tonåringar som pekade och började prata om min komet när jag hade parkerat den utanför Ica. Hade glömt brevet jag skulle posta, så jag fick gå ut igen och ingen kunde se att jag hörde ihop med kometen. Haha, det var kul att se. Folk var väldigt snälla, gick åt sidan osv. Fast två 10-åringar som stod mitt på gångbanan och lekte med sina mobiler blev lite rädda när jag körde förbi, för de hade inte sett/hört mig komma. Tutan låter som ett mindre foghorn så jag är lite tveksam till att använda det. Men jag lär mig hur jag ska bete mig. Kör man lite långsammare när man får möte så är det liksom en signal till att man har sett varandra osv.
Hemvägen var rätt kall. Behöver egentligen en skidmask på kinderna, eller en sån där mössa med skägg, haha. Och för första gången frös jag om händerna.
Och ni ska se hur snyggt jag har parkerat den! Man måste köra in i huset i mitten av dörren, men sen ska kometen stå närmare väggen, så man får liksom fickparkera. Idag klarade jag det på in -- backa/sväng -- kör fram/sväng och så stod jag perfekt. Lite stolt. Det är första gången på många år som jag lär mig nåt nytt, som jag blir bättre på något. En stor grej för mig.
Dagens andra "äventyr" är förresten att jag nog har lyckats sälja Iittala-grejerna. Det har varit ca 5 pers som har sagt att "de är jätteintresserade, finns de kvar?" Och när jag säger ja så händer inget mer. Men nu har jag kommit överens med en person om att hon ska köpa dem imorgon. Jag fick gå ner i pris, och nu kostar de circa hälften av vad de gör i affären, men jag tar hellre mindre pengar i plånboken är mer pengar som jag aldrig ser.
Sen åkte jag till Ica och hämtade ut ett rek. Det var rätt bra gjort, för jag hade köpt såna där gråa postpåsar till när man säljer nåt på tradera, och första paketet hade inte kommit, och när jag påpekade det skickade de en gång till fast denna gången rek. Som jag inte behövde betala för, och påsarna kostade typ bara £1.99. Rek kostar mer än så, så det var bra service!
Såg två tonåringar som pekade och började prata om min komet när jag hade parkerat den utanför Ica. Hade glömt brevet jag skulle posta, så jag fick gå ut igen och ingen kunde se att jag hörde ihop med kometen. Haha, det var kul att se. Folk var väldigt snälla, gick åt sidan osv. Fast två 10-åringar som stod mitt på gångbanan och lekte med sina mobiler blev lite rädda när jag körde förbi, för de hade inte sett/hört mig komma. Tutan låter som ett mindre foghorn så jag är lite tveksam till att använda det. Men jag lär mig hur jag ska bete mig. Kör man lite långsammare när man får möte så är det liksom en signal till att man har sett varandra osv.
Hemvägen var rätt kall. Behöver egentligen en skidmask på kinderna, eller en sån där mössa med skägg, haha. Och för första gången frös jag om händerna.Och ni ska se hur snyggt jag har parkerat den! Man måste köra in i huset i mitten av dörren, men sen ska kometen stå närmare väggen, så man får liksom fickparkera. Idag klarade jag det på in -- backa/sväng -- kör fram/sväng och så stod jag perfekt. Lite stolt. Det är första gången på många år som jag lär mig nåt nytt, som jag blir bättre på något. En stor grej för mig.
Dagens andra "äventyr" är förresten att jag nog har lyckats sälja Iittala-grejerna. Det har varit ca 5 pers som har sagt att "de är jätteintresserade, finns de kvar?" Och när jag säger ja så händer inget mer. Men nu har jag kommit överens med en person om att hon ska köpa dem imorgon. Jag fick gå ner i pris, och nu kostar de circa hälften av vad de gör i affären, men jag tar hellre mindre pengar i plånboken är mer pengar som jag aldrig ser.
Idag stör jag mig på...
... att jag på allvar börjar få lite problem med att veta hur gammal jag är. 41 eller 42 är helt oklart. Måste börja fundera på årtal, födelseår. Tuuuuuuuuuur att jag är född -70, för det är lätt att räkna med.
... det var nåt mer men det har jag glömt. Kanske skulle klaga på mitt dåliga minne, men nu visar det ju sig vara till nytta, om jag inte minns vad som irriterar mig :)
Däremot är det lite jobbigt när jag är väldigt trött att huvudet blir så trött också. Mikael sa en helt vanlig mening igår och jag förstod den inte. Sen förklarade han bit för bit, och han hade själv svårt att förstå vad det var jag inte fattade. Jag också. Det var helt normala ord och inte ens nåt vetenskapligt. Har sovit lite dåligt på sistone (tillbaka i det där att jag har supersvårt att somna före 05-tiden) så jag är väl bara lite ... som en småbarnsmamma. Degig på fler ställen än i midjan.
Men det var nåt mer. Jo, jag var ju sur på att jag inte orkar läsa, så jag tog fram en pocket av Åsa Nilsonne, som jag köpte för fem spänn på Myrorna på Söder efter ett neurologbesök en gång (snälla Mikael som tar mig på utflykter!). Har aldrig läst Åsa Nilsonnes deckare förr. Läste cirka 50 sidor första kvällen, för att jag skulle komma in i boken och inte glömma av vilka den handlade om. Det funkade sådär. Kvällen efter skulle jag glatt börja läsa vid bokmärket, men det gick inte. Juri? Har aldrig hört talas om. Matilda, varför har hon svart? Fick läsa bakåt i cirka 10 sidor. Hade kunnat svära på att jag hade stoppat bokmärket fel, på sidor där jag faktiskt aldrig läst. Men så är det. Nu fortsatte jag lite igår och nu minns jag faktiskt vem Juri är. Typ. Men det är lite irriterande att man måste läsa en bok två gånger för att minnas huvudpersonerna. Det kanske var det jag skulle skriva förut som jag stör mig på?
Men å andra sidan är jag rätt glad att jag över huvud taget har kunnat läsa en bok. Älskar böcker!
Och just det, Monnah, jag vill inte vara otacksam, men jag orkar typ inte gå på bio. Och inte orkade jag säga det heller, för jag läste inlägget i sängen med bara telefonen. För jobbigt att sitta där med millimeterstora bokstäver och trycka in en kommentar. Men jag lovordar idén. Snällt, generöst, roligt.
Och nu ska jag äta frukost och klä på mig. Ska på utflykt till Apoteket och posten. Med kometen. Spännande!! Har aldrig varit i centrum eller borta på lilla Ica med kometen förut. Man åker visst under pendeltågsspåren. Skynda mig! Det börjar redan bli mörkt!
Lev väl, alla ljuvliga!
... det var nåt mer men det har jag glömt. Kanske skulle klaga på mitt dåliga minne, men nu visar det ju sig vara till nytta, om jag inte minns vad som irriterar mig :)
Däremot är det lite jobbigt när jag är väldigt trött att huvudet blir så trött också. Mikael sa en helt vanlig mening igår och jag förstod den inte. Sen förklarade han bit för bit, och han hade själv svårt att förstå vad det var jag inte fattade. Jag också. Det var helt normala ord och inte ens nåt vetenskapligt. Har sovit lite dåligt på sistone (tillbaka i det där att jag har supersvårt att somna före 05-tiden) så jag är väl bara lite ... som en småbarnsmamma. Degig på fler ställen än i midjan.
Men det var nåt mer. Jo, jag var ju sur på att jag inte orkar läsa, så jag tog fram en pocket av Åsa Nilsonne, som jag köpte för fem spänn på Myrorna på Söder efter ett neurologbesök en gång (snälla Mikael som tar mig på utflykter!). Har aldrig läst Åsa Nilsonnes deckare förr. Läste cirka 50 sidor första kvällen, för att jag skulle komma in i boken och inte glömma av vilka den handlade om. Det funkade sådär. Kvällen efter skulle jag glatt börja läsa vid bokmärket, men det gick inte. Juri? Har aldrig hört talas om. Matilda, varför har hon svart? Fick läsa bakåt i cirka 10 sidor. Hade kunnat svära på att jag hade stoppat bokmärket fel, på sidor där jag faktiskt aldrig läst. Men så är det. Nu fortsatte jag lite igår och nu minns jag faktiskt vem Juri är. Typ. Men det är lite irriterande att man måste läsa en bok två gånger för att minnas huvudpersonerna. Det kanske var det jag skulle skriva förut som jag stör mig på?
Men å andra sidan är jag rätt glad att jag över huvud taget har kunnat läsa en bok. Älskar böcker!
Och just det, Monnah, jag vill inte vara otacksam, men jag orkar typ inte gå på bio. Och inte orkade jag säga det heller, för jag läste inlägget i sängen med bara telefonen. För jobbigt att sitta där med millimeterstora bokstäver och trycka in en kommentar. Men jag lovordar idén. Snällt, generöst, roligt.
Och nu ska jag äta frukost och klä på mig. Ska på utflykt till Apoteket och posten. Med kometen. Spännande!! Har aldrig varit i centrum eller borta på lilla Ica med kometen förut. Man åker visst under pendeltågsspåren. Skynda mig! Det börjar redan bli mörkt!
Lev väl, alla ljuvliga!
Mia är svensk
Jag hörde visst att när tvillingarna fick sina Sverige-klänningar, skulle de ta kort på tjejerna i dem, men Bella inte bara vägrade utan threw a tantrum. Det var tydligen förklädet som inte föll damen i smaken. Men det är OK. Vi får köpa en Messi-tröja till Bella. Eller är det inte nog fint?
Mia däremot lät sig både påklädas och fotas. Lite mer medgörlig och "mojnad" i temperamentet.
Mia däremot lät sig både påklädas och fotas. Lite mer medgörlig och "mojnad" i temperamentet.
14 år och ...
Slösurfade på SvD, DN, Aftonbladet och Expressen. Två saker slog mig. Minns inte längre var jag såg dem, för när jag såg dem fastnade de inte, var för sig. Men tillsammans blir de ett sorgligt monument över människans möjligheter:
14-åring erkände 150 brott (gick in på nån polisstation och började räkna upp).
14-åring köpte en aktie. Nu har han fastigheter för miljarder.
14-åring erkände 150 brott (gick in på nån polisstation och började räkna upp).
14-åring köpte en aktie. Nu har han fastigheter för miljarder.
Skynda fynda
Gick in på Blocket och sökte på bortskänkes. Här har ni att fynda, om ni vill:
 |
| Fläckig Howardsoffa |
 |
| Plastkärl 1000 l, har innehållit vegetabiliska ... var det tensider? Utmärkt för vattenförvaring. |
 |
| Vedumkök, vitvaror 400:-/st |
 |
| En styck villa för 1:- |
 |
| Antik tramporgel |
 |
| Travhäst med stamtavla |
 |
| Tjock-TV:ar |
 |
| Skidor, pjäxor, hjälmar, pojkskridskor, flickskridskor mm |
 |
| Många soffor, hoppas dock inte barnet följer med på köpet |
 |
| Många pianon |
 |
| Många kaniner, även hamstrar och sköldpaddor |
 |
| Micro, varmluftsugn (inkl byggdamm) |
 |
| Mio-soffa. Denna ser ju bra ut! |
 |
| Fritidshus i Haninge utan el/vatten |
 |
| Fungerande superläcker Ankarsrumspis från 1965 |
iPhone 4 med abonnemang och trasig skärm, eller hel iPhone med abo 699:-/mån
Omkullblåst 20 m gran
Gödsel (bild saknas)
10 saker innan man dör
Medborgarskolan har tagit reda på vad 821 stockholmare vill göra innan de dör. Lär mer här.
Vad är mina drömmar innan jag dör?
Stockholmarnas drömlista topp-10:
1. Åka på långresa
2. Lära sig ett främmande språk
3. Skriva en bok
4. Utveckla en konstnärlig talang
5. Lära sig spela ett instrument
6. Lära sig sjunga
7. Simma med delfiner
8. Lära sig dansa
9. Bestiga ett berg eller annat fysiskt utmanande äventyr
10. Gifta sig
Gift är jag redan, och det var nog den största saken jag har önskat med mitt liv. (Tänk att ha fått det allra största!) Sen hade jag velat ha barn, men det går inte. Jag gillar att resa och önskar mig att ha råd och ork att åka nånstans varje år, men jag längtar inte till Thailand på långresa. En vecka räcker för mig och hellre Italien. Jag orkar inte lära mig fler språk, vill inte lära mig spela nåt mer instrument (fast jag har varit sugen på tvärflöjt i många år -- ett behändigt instrument jämfört med min cello), även om jag hade velat bli bättre på piano. Jag hade också gärna tagit sånglektioner, men det är ingen prioritet längre. Egentligen har nog mina drömmar flyttat från de höga höjderna till vardagen. Jag skulle älska att orka laga mat och baka. För att inte tala om sy! Och givetvis skriva. Skulle också vilja orka tvätta håret oftare och ha nagellack. På sistone har jag också saknat att läsa böcker. Har inte orkat det på flera månader, så det längtar jag mycket efter. Att orka åka ut med min Komet och låna böcker på biblioteket, å vad underbart! Sen skulle jag gärna vilja orka göra nytta i kyrkan, t ex hålla lektion ibland. Sen skulle jag gärna vara smal också, och ha en hobby, nåt med händerna, kanske scrappa eller DIY. Eller både och! Att göra saker och sälja på Etsy. Och så skulle jag vilja ha en nära relation till ett barn, så som jag hade med Elsa och Kajsa. Passa, leka, dansa. Kunna lyfta upp i famnen. Jag skulle också vilja orka göra saker med och för Mikaels barn. Att innebära en positiv skillnad i deras liv, det vore fantastiskt. Fast det jag mest av allt önskar mig vågar jag inte riktigt skriva. Det är för stort. Men tänk om jag vore frisk. Då skulle jag kunna göra det där och det vore normalt, inte några drömmar. Jag vet att friska inte kan och hinner allt de drömmer om, men just nu är mina drömmar ganska anspråkslösa. Å, tänk att åka skidor! Susa nerför (nåja, ploga) en backe med solen i ansiktet. Nej, nu får jag sluta fantisera.
Jag har i alla fall plockat i och ur diskmaskinen idag.
Vad drömmer ni om?
Vem ska betala?
Ni har väl hört om det här med silikonbrösten med farligt industrisilikon i. Käck vinstidé. Läs t ex här: SvD.
Vissa länder betalar nu för uttag, andra länder betalar inte. Vissa betalar för uttag men inte nyinsättning. Det finns några olika varianter och jag har absolut inte ordning på dem. Dessutom har jag lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker -- för ovanlighetens skull.
Å ena sidan har staten givetvis inte ansvaret för om jag är så dum att jag stoppar in lösbröst, vilket ju måste anses som en dum idé rent hälsomässigt, godkänt silikon eller ej. Men å andra sidan så har ju nån lurats med kvaliteten, och tjänat pengar på det. Och om nån har tagit alla sina sparpengar till en förstoring och sen läcker det där industrisilikonet, då blir det ju ändå statens "ansvar" i form av akutbesök och kanske långvariga problem och sjukdomar, som ju riskerar att bli ännu dyrare för staten. Tänk om människan aldrig mer kan jobba! Och inte är det statens fel, inte, men det är ju omänskligt att bara ge oskyldiga sjuka sjukpenning, inte såna med självförvållade problem. Typ om man får leverproblem efter ett liv med ögat i flaskan, eller lungcancer efter för många dejter med nikotinpinnen. Eller varför inte om man bryter benet i skidbacken. Eller slår i huvudet i taket och får hjärnblödning. Tala om självförvållat.
Nej, det här är inte lätt faktiskt.
När pengar är inblandade är det inte lika lätt att säga vad rätt och fel är. Svart och vitt kan bli lite grått. För man ska inte bara stå på sig om det kostar oskyldiga personer oskydliga skattepengar. Fast hur kan man ha dubbelmoral, eller åtminstone flytande gränser, i ett fall utan att börja ha det i alla? Vad kostar redbarhet egentligen?
Vissa länder betalar nu för uttag, andra länder betalar inte. Vissa betalar för uttag men inte nyinsättning. Det finns några olika varianter och jag har absolut inte ordning på dem. Dessutom har jag lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker -- för ovanlighetens skull.
Å ena sidan har staten givetvis inte ansvaret för om jag är så dum att jag stoppar in lösbröst, vilket ju måste anses som en dum idé rent hälsomässigt, godkänt silikon eller ej. Men å andra sidan så har ju nån lurats med kvaliteten, och tjänat pengar på det. Och om nån har tagit alla sina sparpengar till en förstoring och sen läcker det där industrisilikonet, då blir det ju ändå statens "ansvar" i form av akutbesök och kanske långvariga problem och sjukdomar, som ju riskerar att bli ännu dyrare för staten. Tänk om människan aldrig mer kan jobba! Och inte är det statens fel, inte, men det är ju omänskligt att bara ge oskyldiga sjuka sjukpenning, inte såna med självförvållade problem. Typ om man får leverproblem efter ett liv med ögat i flaskan, eller lungcancer efter för många dejter med nikotinpinnen. Eller varför inte om man bryter benet i skidbacken. Eller slår i huvudet i taket och får hjärnblödning. Tala om självförvållat.
Nej, det här är inte lätt faktiskt.
När pengar är inblandade är det inte lika lätt att säga vad rätt och fel är. Svart och vitt kan bli lite grått. För man ska inte bara stå på sig om det kostar oskyldiga personer oskydliga skattepengar. Fast hur kan man ha dubbelmoral, eller åtminstone flytande gränser, i ett fall utan att börja ha det i alla? Vad kostar redbarhet egentligen?
Likdelar?!
På framsidan av Mitt i Haninge (som borde ha kommit igår?) stod det om en lämnad väska med mystisk lukt som blev lämnad i Haninge. Stanken föranledde misstanke om att det var likdelar i väskan, varpå man ringde polisen. Som kom, utryckandes, som sig bör (heja Sverige!).
Det var gamla räkor i väskan.
Vem som har gamla räkor i väskan vet inte jag.
Vem som glömmer sin väska och inte saknar den vet inte jag. Kanske om det inte fanns nåt annat i den än räkorna, förstås.
Men om detta var ett tjyvtag borde personen få böta 35 000:-, eller vad nu ett polispådrag kostar. Vissa saker skämtar man inte med. Mina skatteslantar, till exempel!!!
Det var gamla räkor i väskan.
Vem som har gamla räkor i väskan vet inte jag.
Vem som glömmer sin väska och inte saknar den vet inte jag. Kanske om det inte fanns nåt annat i den än räkorna, förstås.
Men om detta var ett tjyvtag borde personen få böta 35 000:-, eller vad nu ett polispådrag kostar. Vissa saker skämtar man inte med. Mina skatteslantar, till exempel!!!
"Asså, de' é ba' sååååå jag..."
Lockades till en för övrigt ointressant Sex & the city-anspelningskrönika av denna sentens:
Jag är inte bara populär och framgångsrik – jo jag har även ett brinnande intresse för höga klackar.
Fast jag hade givetvis satt ett komma efter jo. Men annars är det sååååå jag.
Jag är inte bara populär och framgångsrik – jo jag har även ett brinnande intresse för höga klackar.
Fast jag hade givetvis satt ett komma efter jo. Men annars är det sååååå jag.
Tveksamt kön?
Läste nyss med visst roat intresse en artikel i DN om ett Tourettesliknande utbrott i en skola i New York. Självaste Erin Brokovich är med och utreder nån gammal tågolycka med kemikalieutsläpp.
De två sista styckena i artikeln lyder, respektive:
Enligt sjukhusorganisationen Mayo Clinic löper kvinnor betydligt större risk än män att utveckla konversionssyndrom och det är också mycket vanligare hos ungdomar än hos vuxna.
Konversionssyndrom är ett nyare namn på masshysteri. Ni hallänningar kanske minns den mystiska Bua-sjukan i början av 80-talet.
Jaha, så det är masshysteriska tonårstjejer som har börjat rycka och svära okontrollerat.
Det ska jag väl inte säga nåt om.
Men artikeln slutar med följande clou:
Av de 15 eleverna är åtminstone 14 flickor.
Vad i hela världen betyder det???
De två sista styckena i artikeln lyder, respektive:
Enligt sjukhusorganisationen Mayo Clinic löper kvinnor betydligt större risk än män att utveckla konversionssyndrom och det är också mycket vanligare hos ungdomar än hos vuxna.
Konversionssyndrom är ett nyare namn på masshysteri. Ni hallänningar kanske minns den mystiska Bua-sjukan i början av 80-talet.
Jaha, så det är masshysteriska tonårstjejer som har börjat rycka och svära okontrollerat.
Det ska jag väl inte säga nåt om.
Men artikeln slutar med följande clou:
Av de 15 eleverna är åtminstone 14 flickor.
Vad i hela världen betyder det???
Världens bästa Ellen?
Ja, eller förlåt, det borde inte vara nåt frågetecken i den där rubriken.
Blev igår påmind om att jag har lovat att skriva ett ode till min syster på hennes 30-årsdag. Det var bara nåt halvår sen. Det där med Nobelklänningarna får vi ta en annan dag.
Problemet är att jag precis har tittat igenom T&P:s förlovningsbilder. Och efter nog mycket smör behöver man några grimaser för att normalisera det hela, som P gjorde på några av fotona. Och på samma sätt, hur ska jag kunna sjunga min systers lov utan att göra några grimaser emellanåt? Det är svårt att smöra på befallning :) Jag får försöka börja och så får vi se hur långt jag kommer.
Ellen har många goda egenskaper. Hon har lika många goda färdigheter också. En uppräkning i random order skulle bli ungefär att hon är smart men också ambitiös. Vill alltid göra sitt bästa. Hon är musikalisk och har till skillnad från till exempel undertecknad verkligen gjort något med sin gåva. Det ligger tusentals timmar i hennes händer. Hon är grym på piano. Och annat. Grimas. Och både apropå smart och musik så kommer jag ihåg hur flitig hon var när hon gick två gymnasielinjer på samma gång. Ofta var det visserligen bara hon och Ninni med Dan L i klassen, men det gör på ett sätt att man bara kan gömma sig mindre.
Hon är lite som en lång pinne, på ett bra sätt. (Säger jag avundsjukt.) Håller figuren på rätt sida kilona, fast kanske inte att Mariekex är den bästa dieten. Hon har också introducerat mina smaklökar för aubergine och sånt. Ja, det här var lite konstiga meningar bredvid varandra, eller bara konstiga period, men nu blir det så.
Ja, det måste jag också nämna. Hon flyttade till Italien, ensam, utan jobb, direkt efter gymnasiet. Hittade både jobb och erfarenheter. Och ett rejält flyt på italienskan. Dov'è la barba di Fabio? (Var är Fabios skägg?) är fortfarande frasen jag minns bäst från när jag hälsade på henne. Och alla italienare som doooooooog för hon hade så blåa ögon. Och så åt jag den mest fantastiska lasagne jag smakat, och den godaste sallad, med tomater som mognat i paradiset (och som var så söta att jag inte ens var allergisk mot dem), och tiramisú, och vad nu vi fick mer. Vänta, oj, jag kom visst från ämnet. Hon flyttade, lika orädd, till Frankrike (och sen tillbaka till Italien), och sen till Tyskland. Förutom att hon i sista sekunden hittade Rob där var väl det där med Tyskland mer ett bevis på uthållighet och kämparanda än njutning och kärlek till en kultur, som i Italien. När hon opererade ena handleden och jag kom dit (till Frankfurt alltså) och fönade hennes hår och skrev saker på lappar, kände jag att jag i någon mån betalade tillbaka när hon matade mig med smörgås på Getholmsgatan eller putte upp mig för trappor, överallt.
Vi har varit på några ställen tillsammans, förutom på ställena hon har bott. I Prag fick vi höra den mest effektiva mansbortjagande kommentaren nånsin: "When you have your period, does it trickle or does it gush?" Klassiskt. Var det Lucy hon hette? Och han italienaren som vi skrämde bort med den kommentaren, honom minns vi nog bägge två. Vi har också varit på Kanarieöarna tillsammans, en gång själva och en gång med pappa. Två veckor i egen bungalow är inga problem med Ellen. Vi fyllde resväskorna med böcker, läste ut våra egna och varandras, och kom hem nästan lika vita som vi åkte. Det kallar jag semester, det! Vi har också varit en sommar i USA tillsammans. Tredje gången vi ringde hem och ville låna mer pengar tvingade jag henne att ringa. Det gick bra. Efter den resan har Ellens bagage aldrig kommit fram, på samma gång som hon, till samma flygplats som hon. Men det gick också bra till slut, den gången. Vi fick alla noter, alla böcker, och alla kläder vi shoppat och sex rullar film som betydde en hel sommar. Sen när hon hälsade på mig på Skeppsbron, åt kinamat i en timme, faxade, och kallade mina kompisar för oförskämdheter, det kallar jag minnen. Alla skulle ha en tioårig assistent på jobbet. Hon var lite som en smart slav. Ungefär som hon är nu, bara med annan arbetsgivare.
Grimas. Inte för nån särskild anledning. Men nu känner jag hur mycket jag älskar min Ellys, så jag måste harkla mig lite.
En nackdel med Ellen är att hon är lite mer ambitiös och plikttrogen än vad som är bäst för henne. Jag varnar henne för ME, och hon svarar att hon är för lat för att få det. Men jag är inte säker.
Nu kommer jag plötsligt ihåg hur Ellen och jag var på Borås central och pappa ser nån kollega (antar vi, för hon såg för gammal ut för att vara elev) och går fram till personen och pratar. När vi tyckte att det började bli långtråkigt kom vi halvt fram till dem, varpå kvinnan kastar en blick på oss och säger: Dem där kan du inte svära dig fri från. Det är på nåt sätt tryggt att vara lik någon. Att höra ihop, utseendemässigt. Att ens ansikte talar samma dialekt som nån annan. (Så länge den dialekten inte är boråsiska då, såklart!) Jag drömde alltid om en tvilling när jag var yngre, och på ett sätt fick jag det till slut.
Sen är jag förresten väldigt sur å hennes vägnar också. På folk som har varit dumma mot henne. Dem är jag inte ens vän med på Facebook, som straff.
Sen har hon sån fin len hy. Utan rynkor. Men så är det när det är som att titta mig i spegeln minus 10 år, när jag tittar på henne. "Har du bytt kläder?" frågade nån som såg först henne, sen mig.
Ja, vi har faktiskt bytt kläder. I julas gav vi varandra en svart-vit-mönstrad kjol var, vilket vi inte visste om. En sommar träffades vi tre dar i rad på stan, när vi bägge bodde i Borås, och alla tre dagarna hade vi likadana kläder. Som varandra alltså, inte samma kläder tre dar i rad. Förresten, allt skryt om mig själv pekar automatiskt på min syster, eftersom hon är som jag, om ni undrar vad det här har men hyllningen av Ellen att göra.
Jag har bytt blöjor på Ellen. Ett tveksamt nöje, men ändock. Hon var min lilla docka när hon föddes och jag var 11 år. Sen blev hon den som kletade med mitt smink och förstörde aaaaaaaallt, men sen växte hon till sig och blev den bästa systern jag nånsin haft. Grimas igen. Hon var väl den enda i klassen som inte längtade efter att bli stor och få mens, för att jag tröttsamt många gånger hade upplyst henne om vilken smäääärta det är. Det kan väl diskuteras om det var min viktigaste insats nånsin. Som väl är hade hon sina bröder som lärde henne om musik, så hon fick någon nytta av sina storasyskon.
Ellens största sorg i livet var annars när jag flyttade hemifrån. Stackarn var ju inte ens tio år då, och att bli lämnad ensam och veta att till slut blir det bara man själv kvar med de där gamla föräldrarna, det var nog en hård erfarenhet. Fast hon räddade ändå livet på mig, som hon säger, när jag sov bredvid henne på Sämgatan och fick blindtarmsinflammation. Jag minns inte vad dödsfaran bestod av, men jag är tacksam ändå.
Det blev inte så bra, det där med långa listor på hur underbar hon är. Det är liksom inte så lätt att sätta ord på varför en människa är ypperlig, och varför man älskar dem. Egentligen älskar jag nog henne för att hon är min syster, och hur hon än var skulle jag älska henne, men nu har hon ju också den goda smaken att ha blivit en superförträfflig människa. Lite olik mig (modig, kan prata med folk, har hårda naglar) men nog lik för att jag ska ta åt mig det som en komplimang. Mmmm, just det.
När hennes Rob fick hjärnblödning i höstas var den hemskaste tanken inte att han kanske skulle dö, utan att om han dog så skulle min Ellen bli änka. 30 år och änka. Jag kunde inte stå ut med den tanken. Som så många gånger förr försökte jag förhandla med Gud. Men jag kom inte riktigt på något bra att erbjuda honom i byte -- min egen man var jag inte villig att offra för sakens skull -- och mina vädjanden räckte tydligen. Mina, och mångas. Årets bästa bedrift det där, att överleva.
Det är i kris man känner som starkast. När nån är dum mot Ellen så blir jag rent hatisk. När det krisade med Rob var jag villig att göra vad som helst för att han skulle överleva för Ellens skull. Jag köpte sex klädesplagg till Ellen i julklapp. Hon fick mest och bäst presenter av alla jag gav julklappar till (sorry, till exempel min make, som väl borde fått bäst present av mig...). Hon är liksom... en del av mig som ingen annan på jorden. Jag har bara en syster, så det är Ellen eller ingen för mig. Vi har så mycket DNA gemensamt, och så många minnen som binder oss samman. Och förbund, som binder oss samman som familj, för evigt.
Den som har en syster som Ellen, den är rik.
Sköt om dig!
Kram!
Blev igår påmind om att jag har lovat att skriva ett ode till min syster på hennes 30-årsdag. Det var bara nåt halvår sen. Det där med Nobelklänningarna får vi ta en annan dag.
Problemet är att jag precis har tittat igenom T&P:s förlovningsbilder. Och efter nog mycket smör behöver man några grimaser för att normalisera det hela, som P gjorde på några av fotona. Och på samma sätt, hur ska jag kunna sjunga min systers lov utan att göra några grimaser emellanåt? Det är svårt att smöra på befallning :) Jag får försöka börja och så får vi se hur långt jag kommer.
Ellen har många goda egenskaper. Hon har lika många goda färdigheter också. En uppräkning i random order skulle bli ungefär att hon är smart men också ambitiös. Vill alltid göra sitt bästa. Hon är musikalisk och har till skillnad från till exempel undertecknad verkligen gjort något med sin gåva. Det ligger tusentals timmar i hennes händer. Hon är grym på piano. Och annat. Grimas. Och både apropå smart och musik så kommer jag ihåg hur flitig hon var när hon gick två gymnasielinjer på samma gång. Ofta var det visserligen bara hon och Ninni med Dan L i klassen, men det gör på ett sätt att man bara kan gömma sig mindre.
Hon är lite som en lång pinne, på ett bra sätt. (Säger jag avundsjukt.) Håller figuren på rätt sida kilona, fast kanske inte att Mariekex är den bästa dieten. Hon har också introducerat mina smaklökar för aubergine och sånt. Ja, det här var lite konstiga meningar bredvid varandra, eller bara konstiga period, men nu blir det så.
Ja, det måste jag också nämna. Hon flyttade till Italien, ensam, utan jobb, direkt efter gymnasiet. Hittade både jobb och erfarenheter. Och ett rejält flyt på italienskan. Dov'è la barba di Fabio? (Var är Fabios skägg?) är fortfarande frasen jag minns bäst från när jag hälsade på henne. Och alla italienare som doooooooog för hon hade så blåa ögon. Och så åt jag den mest fantastiska lasagne jag smakat, och den godaste sallad, med tomater som mognat i paradiset (och som var så söta att jag inte ens var allergisk mot dem), och tiramisú, och vad nu vi fick mer. Vänta, oj, jag kom visst från ämnet. Hon flyttade, lika orädd, till Frankrike (och sen tillbaka till Italien), och sen till Tyskland. Förutom att hon i sista sekunden hittade Rob där var väl det där med Tyskland mer ett bevis på uthållighet och kämparanda än njutning och kärlek till en kultur, som i Italien. När hon opererade ena handleden och jag kom dit (till Frankfurt alltså) och fönade hennes hår och skrev saker på lappar, kände jag att jag i någon mån betalade tillbaka när hon matade mig med smörgås på Getholmsgatan eller putte upp mig för trappor, överallt.
Vi har varit på några ställen tillsammans, förutom på ställena hon har bott. I Prag fick vi höra den mest effektiva mansbortjagande kommentaren nånsin: "When you have your period, does it trickle or does it gush?" Klassiskt. Var det Lucy hon hette? Och han italienaren som vi skrämde bort med den kommentaren, honom minns vi nog bägge två. Vi har också varit på Kanarieöarna tillsammans, en gång själva och en gång med pappa. Två veckor i egen bungalow är inga problem med Ellen. Vi fyllde resväskorna med böcker, läste ut våra egna och varandras, och kom hem nästan lika vita som vi åkte. Det kallar jag semester, det! Vi har också varit en sommar i USA tillsammans. Tredje gången vi ringde hem och ville låna mer pengar tvingade jag henne att ringa. Det gick bra. Efter den resan har Ellens bagage aldrig kommit fram, på samma gång som hon, till samma flygplats som hon. Men det gick också bra till slut, den gången. Vi fick alla noter, alla böcker, och alla kläder vi shoppat och sex rullar film som betydde en hel sommar. Sen när hon hälsade på mig på Skeppsbron, åt kinamat i en timme, faxade, och kallade mina kompisar för oförskämdheter, det kallar jag minnen. Alla skulle ha en tioårig assistent på jobbet. Hon var lite som en smart slav. Ungefär som hon är nu, bara med annan arbetsgivare.
Grimas. Inte för nån särskild anledning. Men nu känner jag hur mycket jag älskar min Ellys, så jag måste harkla mig lite.
En nackdel med Ellen är att hon är lite mer ambitiös och plikttrogen än vad som är bäst för henne. Jag varnar henne för ME, och hon svarar att hon är för lat för att få det. Men jag är inte säker.
Nu kommer jag plötsligt ihåg hur Ellen och jag var på Borås central och pappa ser nån kollega (antar vi, för hon såg för gammal ut för att vara elev) och går fram till personen och pratar. När vi tyckte att det började bli långtråkigt kom vi halvt fram till dem, varpå kvinnan kastar en blick på oss och säger: Dem där kan du inte svära dig fri från. Det är på nåt sätt tryggt att vara lik någon. Att höra ihop, utseendemässigt. Att ens ansikte talar samma dialekt som nån annan. (Så länge den dialekten inte är boråsiska då, såklart!) Jag drömde alltid om en tvilling när jag var yngre, och på ett sätt fick jag det till slut.
Sen är jag förresten väldigt sur å hennes vägnar också. På folk som har varit dumma mot henne. Dem är jag inte ens vän med på Facebook, som straff.
Sen har hon sån fin len hy. Utan rynkor. Men så är det när det är som att titta mig i spegeln minus 10 år, när jag tittar på henne. "Har du bytt kläder?" frågade nån som såg först henne, sen mig.
Ja, vi har faktiskt bytt kläder. I julas gav vi varandra en svart-vit-mönstrad kjol var, vilket vi inte visste om. En sommar träffades vi tre dar i rad på stan, när vi bägge bodde i Borås, och alla tre dagarna hade vi likadana kläder. Som varandra alltså, inte samma kläder tre dar i rad. Förresten, allt skryt om mig själv pekar automatiskt på min syster, eftersom hon är som jag, om ni undrar vad det här har men hyllningen av Ellen att göra.
Jag har bytt blöjor på Ellen. Ett tveksamt nöje, men ändock. Hon var min lilla docka när hon föddes och jag var 11 år. Sen blev hon den som kletade med mitt smink och förstörde aaaaaaaallt, men sen växte hon till sig och blev den bästa systern jag nånsin haft. Grimas igen. Hon var väl den enda i klassen som inte längtade efter att bli stor och få mens, för att jag tröttsamt många gånger hade upplyst henne om vilken smäääärta det är. Det kan väl diskuteras om det var min viktigaste insats nånsin. Som väl är hade hon sina bröder som lärde henne om musik, så hon fick någon nytta av sina storasyskon.
Ellens största sorg i livet var annars när jag flyttade hemifrån. Stackarn var ju inte ens tio år då, och att bli lämnad ensam och veta att till slut blir det bara man själv kvar med de där gamla föräldrarna, det var nog en hård erfarenhet. Fast hon räddade ändå livet på mig, som hon säger, när jag sov bredvid henne på Sämgatan och fick blindtarmsinflammation. Jag minns inte vad dödsfaran bestod av, men jag är tacksam ändå.
Det blev inte så bra, det där med långa listor på hur underbar hon är. Det är liksom inte så lätt att sätta ord på varför en människa är ypperlig, och varför man älskar dem. Egentligen älskar jag nog henne för att hon är min syster, och hur hon än var skulle jag älska henne, men nu har hon ju också den goda smaken att ha blivit en superförträfflig människa. Lite olik mig (modig, kan prata med folk, har hårda naglar) men nog lik för att jag ska ta åt mig det som en komplimang. Mmmm, just det.
När hennes Rob fick hjärnblödning i höstas var den hemskaste tanken inte att han kanske skulle dö, utan att om han dog så skulle min Ellen bli änka. 30 år och änka. Jag kunde inte stå ut med den tanken. Som så många gånger förr försökte jag förhandla med Gud. Men jag kom inte riktigt på något bra att erbjuda honom i byte -- min egen man var jag inte villig att offra för sakens skull -- och mina vädjanden räckte tydligen. Mina, och mångas. Årets bästa bedrift det där, att överleva.
Den som har en syster som Ellen, den är rik.
Sköt om dig!
Kram!
Två glada utrop!
1) Färsk tagliatelle med köttfärssås. Ovanligt god och snabb (bara köttfärs, vitlök, Dolmio tomatsås, två skvättar grädde) middag. Favoritmat!
2) Igår ringde Jocke K och sa att min stol är -- lika mysteriskt som den försvann -- uppdyken. Han såg den i källaren i kyrkan igår morse. Tänkbar teori: Någon av de äldre tempelmissionärerna, som inte har fått vartenda ord översatt för sig och därför inte förstått att stolen efterlysts i två månader, har lånat hem den för att de har haft typ ont i ryggen och tyckt att stolen var käck? Men det är en sak att låna hem t ex en psalmbok, som det finns hundra av, och en annan att låna hem en specialstol, som det bara finns en av. Men om de såg den i källaren kanske de inte trodde att den används varje söndag. Men hur som helst är jag suuuuuperglad. Det gör stor stor skillnad på om jag orkar gå till kyrkan eller inte att jag får sitta/ligga i den stolen istället för sitta på en vanlig stol/bänk. Har haft två eller tre söndagar hemma på raken, inte kul.
Förresten mår jag inte så dåligt idag. Fick migrän igår, ovanpå allt. Det var visst rekord för årstiden i vädertryck. Sånt märks. Men idag känns huvudet alldeles tomt, som det ska. Och om jag har gått över gränsen för vad jag orkar fast bara lite, kommer effekterna med en gång, och igår tog jag i lite för häftigt, så då mår jag OK idag men imorgon kommer det. Så idag får jag njuta.
Så nu blir det pasta framför TV:n. Hoppas det är Qi nu.
2) Igår ringde Jocke K och sa att min stol är -- lika mysteriskt som den försvann -- uppdyken. Han såg den i källaren i kyrkan igår morse. Tänkbar teori: Någon av de äldre tempelmissionärerna, som inte har fått vartenda ord översatt för sig och därför inte förstått att stolen efterlysts i två månader, har lånat hem den för att de har haft typ ont i ryggen och tyckt att stolen var käck? Men det är en sak att låna hem t ex en psalmbok, som det finns hundra av, och en annan att låna hem en specialstol, som det bara finns en av. Men om de såg den i källaren kanske de inte trodde att den används varje söndag. Men hur som helst är jag suuuuuperglad. Det gör stor stor skillnad på om jag orkar gå till kyrkan eller inte att jag får sitta/ligga i den stolen istället för sitta på en vanlig stol/bänk. Har haft två eller tre söndagar hemma på raken, inte kul.
Förresten mår jag inte så dåligt idag. Fick migrän igår, ovanpå allt. Det var visst rekord för årstiden i vädertryck. Sånt märks. Men idag känns huvudet alldeles tomt, som det ska. Och om jag har gått över gränsen för vad jag orkar fast bara lite, kommer effekterna med en gång, och igår tog jag i lite för häftigt, så då mår jag OK idag men imorgon kommer det. Så idag får jag njuta.
Så nu blir det pasta framför TV:n. Hoppas det är Qi nu.
Färger
Jag börjar -- av födsel och ohejdad vana -- vilja ändra nåt hemma. Vill inte ha färger längre, orkar liksom inte med något högenergiskt, inte ens några kuddar i soffan, utan vill bara ha det milt och lugnt. Det har jag i alla fall inbillat mig på sistone.
Och tester på Internet, det vet vi ju att de alltid har rätt! Härom dagen gjorde jag nåt test på telefonen i sängen, och har ingen aning om var det var, men jag fick fem färger som "svar" och när jag klickade på den jag tyckte bäst om kom det upp en färgskala som består av beige, grå och vintervit. Precis som jag vill ha det hemma just nu. Mer grå, mindre beige.
Och det här testet gjorde jag nyss, och fick i princip samma resultat. Det här är två av förslagsbilderna. Och färgerna är ljuvliga. Jag blir alldeles lugn. Jag som alltid varit en starka-färger-människa. Jag gillar fortfarande färger på kläder, men inte hemma. Tror det är för att jag vill, som Dorro kallar det, skala -- skala av, skala ner, lugna ner. Världen måste snurra långsammare om jag ska kunna hänga med. Så då börjar jag med att snurra långsamt hemma. (Se det framför er om ni vill fnissa lite.)
Och tester på Internet, det vet vi ju att de alltid har rätt! Härom dagen gjorde jag nåt test på telefonen i sängen, och har ingen aning om var det var, men jag fick fem färger som "svar" och när jag klickade på den jag tyckte bäst om kom det upp en färgskala som består av beige, grå och vintervit. Precis som jag vill ha det hemma just nu. Mer grå, mindre beige.
Och det här testet gjorde jag nyss, och fick i princip samma resultat. Det här är två av förslagsbilderna. Och färgerna är ljuvliga. Jag blir alldeles lugn. Jag som alltid varit en starka-färger-människa. Jag gillar fortfarande färger på kläder, men inte hemma. Tror det är för att jag vill, som Dorro kallar det, skala -- skala av, skala ner, lugna ner. Världen måste snurra långsammare om jag ska kunna hänga med. Så då börjar jag med att snurra långsamt hemma. (Se det framför er om ni vill fnissa lite.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)