Fin bulle. Vill baka.
Dessa smarta lussebullar hittade jag på Mitt liv på landet. Om man bara lägger en klutt deg sådär i en bullform kanske jag orkar baka. Helt opretentiöst. Mmmmm!
P.S. Detta inlägg kan ju inte taggas annat än Mat. Eller hur?!
Fin väska. Vill sy.
En i varje färg, så man alltid kan matcha sina kläder. Mmmmm.
Denna hittade jag på Etsy. Glömde notera var... Sorry.
Kommunikation. Blaha :)
Mikael och jag har försökt prata med varandra i tre dar. Det är inte så illa som det låter, dock! Vi började en äktenskapskurs med några andra par i församlingen i söndags. Kurs å kurs, man ska läsa ett tal från en apostel om ett visst ämne, tänka på det under två veckor och diskutera med sin man/hustru hur man kan tillämpa den principen för att skapa sig ett bättre äktenskap, och sen träffas och gemensamt gå igenom principen, och fika :) Vårt äktenskap är ingalunda i kris, men vi är bägge smärtsamt medvetna om att det kan gå åt skogen ändå. Så vi vill verkligen investera allt vi har i vårt förhållande och inte missa några viktiga signaler.
Första talet i boken handlar om enighet, och det har jag följdaktligen tänkt extra på. Mikael sa vid nåt tillfälle att han (nuförtiden) inte läser min blogg för han vill ha reda på mina tankar från mig, inte från Internet, och jag har tänkt på att det här med kommunikation måste vara kittet som håller alla de andra äktenskapbrickorna samman. Och vi har som sagt kommit till en ny punkt i äktenskapet, den punkten när nyförälskelsen inte längre räcker för att ensamt styra äktenskapet åt rätt håll. Det är som sista backen på Flumeride. Även efter backen (=nyförälskelsen) åkter man framåt ett tag på plan "mark", men till slut tar det stopp. Och då behöver man nån sorts makapär för att föra fram båten. Eller motor. Och nu har vi kommit dit att vi måste hjälpa till lite själva, i alla fall vissa dagar.
Så vi har försökt prata med varandra i tre dar. Det har varit synnerligen dåliga tre dar på många andra vis, bland annat att jag har mått jättedåligt och att Mikael har varit superupptagen och kommit hem efter fantastiskt långa dagar, jättetrött. Så ingen av oss har orkat vara sitt bästa jag och vi har återfallit i gamla ovanor. Jag talar som om han ser in i min hjärna, och han blir irriterad om jag inte säger vad jag menar.
Efter tre dars talträning (och ett helt liv före det, antar jag!) inser vi att vi är olika, att vi har svagheter bägge två och att båda måste arbeta med sig själva, och dessutom ge den andre inte bara en chans extra, utan alla extra chanser i hela världen.
Det var nån som sa nåt om att "när det gäller äktenskap ska man hålla ögonen vidöppna före, och halvslutna efter". Man ska bara titta på sin man med: Vad-du-är-vacker-och-underbar-glasögonen. (Fast det hindrar inte att man kan påpeka vänligt att diskmaskinen behöver plockas ur igen...)
Det bästa är fortfarande Rebeckas uttryck: "När jag är arg på Richard är han alltid så ful". Jag tänker ofta på det och försöker minnas att när Mikael är "ful" är det oftast mitt fel.
Optikern har glasögon för det med. De kallas kärlek, kort och gott. Kostar inget, förutom hela hjärtat.
Första talet i boken handlar om enighet, och det har jag följdaktligen tänkt extra på. Mikael sa vid nåt tillfälle att han (nuförtiden) inte läser min blogg för han vill ha reda på mina tankar från mig, inte från Internet, och jag har tänkt på att det här med kommunikation måste vara kittet som håller alla de andra äktenskapbrickorna samman. Och vi har som sagt kommit till en ny punkt i äktenskapet, den punkten när nyförälskelsen inte längre räcker för att ensamt styra äktenskapet åt rätt håll. Det är som sista backen på Flumeride. Även efter backen (=nyförälskelsen) åkter man framåt ett tag på plan "mark", men till slut tar det stopp. Och då behöver man nån sorts makapär för att föra fram båten. Eller motor. Och nu har vi kommit dit att vi måste hjälpa till lite själva, i alla fall vissa dagar.
Så vi har försökt prata med varandra i tre dar. Det har varit synnerligen dåliga tre dar på många andra vis, bland annat att jag har mått jättedåligt och att Mikael har varit superupptagen och kommit hem efter fantastiskt långa dagar, jättetrött. Så ingen av oss har orkat vara sitt bästa jag och vi har återfallit i gamla ovanor. Jag talar som om han ser in i min hjärna, och han blir irriterad om jag inte säger vad jag menar.
Efter tre dars talträning (och ett helt liv före det, antar jag!) inser vi att vi är olika, att vi har svagheter bägge två och att båda måste arbeta med sig själva, och dessutom ge den andre inte bara en chans extra, utan alla extra chanser i hela världen.
Det var nån som sa nåt om att "när det gäller äktenskap ska man hålla ögonen vidöppna före, och halvslutna efter". Man ska bara titta på sin man med: Vad-du-är-vacker-och-underbar-glasögonen. (Fast det hindrar inte att man kan påpeka vänligt att diskmaskinen behöver plockas ur igen...)
Det bästa är fortfarande Rebeckas uttryck: "När jag är arg på Richard är han alltid så ful". Jag tänker ofta på det och försöker minnas att när Mikael är "ful" är det oftast mitt fel.
Optikern har glasögon för det med. De kallas kärlek, kort och gott. Kostar inget, förutom hela hjärtat.
Bortgjord!
Pappa körde mig till tempelplatsen där jag skulle översätta/spela in en avslutningsbön på en utsändning. Jag kom för tidigt och stod i foajén och pratade med Göran och Sophia Mc.Jag frågade henne vad hon gjorde här och hon svarade att hon besökte templet. Jag svarade, innan jag hann tänka efter: "Javisst ja, jag glömde att det ligger här."
Okej, jag är senil. Men jag vet inte om jag kan skylla på det. Snarare är det nog en sak jag har fruktat svårligen som har satt in: den förfärliga känslan blasé. Jag blir inte alldeles till mig när jag ser templet längre. Jag glömmer att jag tillhör en kyrka som har tempel, såsom Salomos tempel i Gamla testamentet, och som det i Jerusalem. Jag har sett det så många gånger sen jag flyttade hit att jag inte reagerar längre. Jag bryr mig visst, men jag tänker inte på det längre.
Och det var det jag var rädd för när jag flyttade hit. Rädd å rädd, inte så att det spelade nån roll vid mitt beslut att flytta, men det var en sak som jag var oroad för kunde hända och som jag verkligen inte ville skulle hända. Det är ju som med mat -- vi i Sverige blir möjligtvis till oss för årets första semla eller julskinka eller för all del en sillrumpa med gräslök (en del är sålunda hågade), men inte reagerar vi som svältande människor när vi får oss en vanlig Polarpärla eller ens en söt vinterapelsin. Det är klart att vi är glada att vi har mat. Och vi kan himla med ögonen och saliva oss bra redigt över en hemlagad lasagne, eller vad vi nu går igång på som han barfotainredaren säger, men vi är så vana att vi är blasé. Det är så fult att vara blasé. Det är så nära otacksamhet att jag blir lite nervös!
Så vad gör man då? Tackar Gud i sin kvällsbön för att man har mat, tak över huvudet, inte bara paltor att skyla sig med utan oftast rätt så snygga och moderiktiga kläder och dessutom alldeles för många ombyten? Att tacka är väl en bra början. Inklusive att tacka för templet. Men det känns inte som om det räcker.
Förresten tänker jag på ett citat som tillskrivs Joseph Smith. Han sa nåt som liknar detta: En religion som inte kräver svåra saker av sina medlemmar lär aldrig kunna frammana tron som leder till frälsning. Med tanke på templet och hur jag kände för det när det låg 40 mil från mitt hem jämfört med nu när det ligger 200 m (?) från mitt hem, så inser jag att det är en vanlig mänsklig svaghet som ligger till grund för citatet: Det vi inte betalar för betyder inte lika mycket för oss. Givetvis försökte mina föräldrar lära oss detta, genom ekonomiska läxor fast tanken är filosofisk och gäller bra många fler områden i livet än pengar: Vi skulle alltid betala hälften av saker vi ville ha, om de var "stora". Inte för att jag minns något av det jag köpte på det viset, men jag minns faktiskt känslan av att längta efter något, att inte få lättvindigt, med en gång. Jag tror människan mår bra av den känslan.
För inget som är värt nåt kommer gratis.
Fast å andra sidan kostade det inte ett rött öre att gifta mig med Mikael, och det är värt allt.
Men det är ett annat blogginlägg.
Okej, jag är senil. Men jag vet inte om jag kan skylla på det. Snarare är det nog en sak jag har fruktat svårligen som har satt in: den förfärliga känslan blasé. Jag blir inte alldeles till mig när jag ser templet längre. Jag glömmer att jag tillhör en kyrka som har tempel, såsom Salomos tempel i Gamla testamentet, och som det i Jerusalem. Jag har sett det så många gånger sen jag flyttade hit att jag inte reagerar längre. Jag bryr mig visst, men jag tänker inte på det längre.
Och det var det jag var rädd för när jag flyttade hit. Rädd å rädd, inte så att det spelade nån roll vid mitt beslut att flytta, men det var en sak som jag var oroad för kunde hända och som jag verkligen inte ville skulle hända. Det är ju som med mat -- vi i Sverige blir möjligtvis till oss för årets första semla eller julskinka eller för all del en sillrumpa med gräslök (en del är sålunda hågade), men inte reagerar vi som svältande människor när vi får oss en vanlig Polarpärla eller ens en söt vinterapelsin. Det är klart att vi är glada att vi har mat. Och vi kan himla med ögonen och saliva oss bra redigt över en hemlagad lasagne, eller vad vi nu går igång på som han barfotainredaren säger, men vi är så vana att vi är blasé. Det är så fult att vara blasé. Det är så nära otacksamhet att jag blir lite nervös!
Så vad gör man då? Tackar Gud i sin kvällsbön för att man har mat, tak över huvudet, inte bara paltor att skyla sig med utan oftast rätt så snygga och moderiktiga kläder och dessutom alldeles för många ombyten? Att tacka är väl en bra början. Inklusive att tacka för templet. Men det känns inte som om det räcker.
Förresten tänker jag på ett citat som tillskrivs Joseph Smith. Han sa nåt som liknar detta: En religion som inte kräver svåra saker av sina medlemmar lär aldrig kunna frammana tron som leder till frälsning. Med tanke på templet och hur jag kände för det när det låg 40 mil från mitt hem jämfört med nu när det ligger 200 m (?) från mitt hem, så inser jag att det är en vanlig mänsklig svaghet som ligger till grund för citatet: Det vi inte betalar för betyder inte lika mycket för oss. Givetvis försökte mina föräldrar lära oss detta, genom ekonomiska läxor fast tanken är filosofisk och gäller bra många fler områden i livet än pengar: Vi skulle alltid betala hälften av saker vi ville ha, om de var "stora". Inte för att jag minns något av det jag köpte på det viset, men jag minns faktiskt känslan av att längta efter något, att inte få lättvindigt, med en gång. Jag tror människan mår bra av den känslan.
För inget som är värt nåt kommer gratis.
Fast å andra sidan kostade det inte ett rött öre att gifta mig med Mikael, och det är värt allt.
Men det är ett annat blogginlägg.
Dagens klokord 2
Såg härom dagen hur Michael Wilcox hade använt termen "disposition to be pleased" i nån artikel på LDS Living. Det slog mig verkligen som en blixt från klar ... ni vet resten själva, vill inte nöta på uttänjda uttryck. Men om man har en disposition to be pleased, vilket trevligt liv man kan ha då! När man hör att det regnar (det gör jag nu och det började precis) kan man vara glad för att folk slippper skrapa rutorna när det är plusgrader, istället för att tänka att Nu regnar snön bort. Dåligt exempel. En del tycker att alternativ nummer två är något positivt också. Men jag har så kloka bloggläsare, jag behöver inte förklara mig mer än så.
Mats-E må man säga vad man vill om, men han hade dagens bästa statusuppdatering på FB: "
Mats-E må man säga vad man vill om, men han hade dagens bästa statusuppdatering på FB: "
Dagens klokord
"Be kinder than necessary, for everyone you meet is fighting some kind of battle."
Man vet inte vem som har sagt det, men prova här.
Man vet inte vem som har sagt det, men prova här.
Skypeat med tvillingarna och Beth
Min dator är så full att jag inte har brytt mig om att försöka ladda ner Skype på den. Men igår chattade jag med Beth på FB och jag var trött på att aldrig få se tvillingarna. Mikael låg och sov och jag visste att han hade laddat ner Skype till sin dator, så jag smet över bordet och skapade mig ett eget Skypekonto.
Egentligen heter det väl att jag skypeade med Beth, men alla vet ju vad det var jag egentligen var ute efter. TVILLINGARNA!!!!!!!!! De är så söta och roliga att jag dör. Nästan. Men i alla fall så längtar jag efter dem så hjärtat spricker. Neo i all ära, men han är också lite halvlångt bort, och skillnaden är att han inte är släkt med mig. Det är bara ibland när Mikael gör nåt som är exakt likadant som Neo gör, som jag fnissar lite och känner mig "connected". Men jag har inte sett några Olergårdpersoner i sin barndom, så jag har liksom inget att hänga upp det på. Däremot blev jag nästan rörd när det stod plastmormor på inbjudningskortet till Neos 1-årsdag.
Tvillingarna dock, är mitt eget kött och blod, inblandat med lite annat förstås. Och så egotrippat är det, att när de gör nåt gulligt som man själv har gjort likadant när man var liten, så tycker man liksom mer om sig själv, för att man var lika söt som de :)
Hur som helst. Jag blev helt uppfylld av gårdagens samtal. Mia gossar massor, kryper upp och kramas hela tiden. Bella far omkring och klättrar på soffryggar och sätter sig på leksakspianot. Hon kommer fram mot datorn ibland och glor på en, med allvarlig blick, sen springer hon och leker igen. Mia sitter i knät och låter sig tränas på "Ja - älska - dej". Och Anja gick rätt så lätt att säga. Bettan upprepade det några gånger och när blygheten försvann (jag var ju faktiskt en ny person för dem) så sa hon det själv flera gånger också. Så nu är jag med i leken igen! Det sötaste var när Mia plötsligt försvann och man bara såg hennes panna (som tyvärr är rätt hög och hårlös, stackars barn -- men hon är superblond!). Då var det för att hon ville se bättre och hade stoppat näsan i datorn. Jag längtar tills hon kan få glasögon!! Hon kunde i alla fall räkna till nio (för sen kom six igen), och nu ska hon lära sig samma sak på svenska. Men Bettan vill inte att hon ska sitta och ropa "sex" i kyrkan. Och sju kan hon inte säga själv, så vi får se.
Vid nåt tillfälle rörde Mia sin hand så att den såg ut exakt som Ellens. De vinklar handleden på ett sätt som jag till exempel inte gör.
Såg också att Bella är kortare, har mer hår, och som sagt att deras personligheter är jätteolika, så som de var "redan från moderlivet". Bettan påminde mig om hur hon kallade Bella för Spice och Mia för Sugar. Då säger Mia Spice med sin söta röst och jag bara fattar inte hur jag ska stå ut utan att träffa dem!!!!!! Förhoppningsvis kommer de nån gång på våren nästa år. De hann inte spara ihop pengar till att komma på jul, för det var så pass nyss Johan fick jobb. Gissa om jag längtar!!!!!!!!!!!!!!!!!
I helgen hade de träffat Jennifer och hennes Tilly som är typ två månader. Jennifer är Beths syster. Bettan berättade hur Jen hade köpt tvillingarna varsin bebisdocka med flaska och allt, och de hade suttit och matat dem och blivit riktigt haja på vad det här med bebis är. Så hade Mia sett när Jen ammade och undrat vad som pågick. Jen hade förklarat att Tilly åt, och när det gick in att det var "milk", så skrattade Beth och undrade hur länge det skulle dröja tills de vill ha milk från Beth. Men de har tydligen inte frågat än. De kanske fattar att de inte är bebisar och de får sin mjölk i flaska.
Här är i alla fall senaste fotot på Tilly. Hon är inte spädbarn längre utan bebis!
Jag önskar att jag hade tänkt på att ta foton igår med webbkameran på tvillingarna, men ni vet hur de ser ut. Bella har lite vilda lockar, ser väldigt söt ut, och ofta ganska eftertänksam. Mia flinar ofta och ler artigt och glatt mot folk, har ingen lugg, men lite blonda testar där bak som tyvärr gör att hon ser ut som om hon har hockeyfrilla. Men det sa jag inget om till Beth :)
P.S. Mia tål socker (hon kallades ju Sugar!) men när Bella hade fått i sig lite Halloween candy blev hon som Rob -- "arapapia" brukar vi kalla det. Det tändes nåt i henne när sockret hade kommit ut i blodet och hon sprang runt the mall. Mormor fick bokstavligen kämpa för att hinna i fatt henne.
Men hejdå, go' vänner. Nu ska jag klä på mig innan Mikael kommer hem, och sen göra lasagne. I förrgår åt jag spaghetti med pesto, igår åt jag spaghetti med ketchup (M fick burksoppa i förrgår och gjorde sig omelett igår, så det behövs lite riktig mat i det här huset. Och jag har ju hämtat mig efter söndag nu).
Hejhej.
Förresten, bara en sak till. Bettan hade frågat Mia vem de skulle Skypa och då svarade hon Farfar. Hur gulligt är det (sorry mamma, men hon hade faktiskt sagt farfar den gången...). Gissa om jag har börjat tävla om att hon ska svara Anja när Bettan frågar henne :)
Egentligen heter det väl att jag skypeade med Beth, men alla vet ju vad det var jag egentligen var ute efter. TVILLINGARNA!!!!!!!!! De är så söta och roliga att jag dör. Nästan. Men i alla fall så längtar jag efter dem så hjärtat spricker. Neo i all ära, men han är också lite halvlångt bort, och skillnaden är att han inte är släkt med mig. Det är bara ibland när Mikael gör nåt som är exakt likadant som Neo gör, som jag fnissar lite och känner mig "connected". Men jag har inte sett några Olergårdpersoner i sin barndom, så jag har liksom inget att hänga upp det på. Däremot blev jag nästan rörd när det stod plastmormor på inbjudningskortet till Neos 1-årsdag.
Tvillingarna dock, är mitt eget kött och blod, inblandat med lite annat förstås. Och så egotrippat är det, att när de gör nåt gulligt som man själv har gjort likadant när man var liten, så tycker man liksom mer om sig själv, för att man var lika söt som de :)
Hur som helst. Jag blev helt uppfylld av gårdagens samtal. Mia gossar massor, kryper upp och kramas hela tiden. Bella far omkring och klättrar på soffryggar och sätter sig på leksakspianot. Hon kommer fram mot datorn ibland och glor på en, med allvarlig blick, sen springer hon och leker igen. Mia sitter i knät och låter sig tränas på "Ja - älska - dej". Och Anja gick rätt så lätt att säga. Bettan upprepade det några gånger och när blygheten försvann (jag var ju faktiskt en ny person för dem) så sa hon det själv flera gånger också. Så nu är jag med i leken igen! Det sötaste var när Mia plötsligt försvann och man bara såg hennes panna (som tyvärr är rätt hög och hårlös, stackars barn -- men hon är superblond!). Då var det för att hon ville se bättre och hade stoppat näsan i datorn. Jag längtar tills hon kan få glasögon!! Hon kunde i alla fall räkna till nio (för sen kom six igen), och nu ska hon lära sig samma sak på svenska. Men Bettan vill inte att hon ska sitta och ropa "sex" i kyrkan. Och sju kan hon inte säga själv, så vi får se.
Vid nåt tillfälle rörde Mia sin hand så att den såg ut exakt som Ellens. De vinklar handleden på ett sätt som jag till exempel inte gör.
Såg också att Bella är kortare, har mer hår, och som sagt att deras personligheter är jätteolika, så som de var "redan från moderlivet". Bettan påminde mig om hur hon kallade Bella för Spice och Mia för Sugar. Då säger Mia Spice med sin söta röst och jag bara fattar inte hur jag ska stå ut utan att träffa dem!!!!!! Förhoppningsvis kommer de nån gång på våren nästa år. De hann inte spara ihop pengar till att komma på jul, för det var så pass nyss Johan fick jobb. Gissa om jag längtar!!!!!!!!!!!!!!!!!
I helgen hade de träffat Jennifer och hennes Tilly som är typ två månader. Jennifer är Beths syster. Bettan berättade hur Jen hade köpt tvillingarna varsin bebisdocka med flaska och allt, och de hade suttit och matat dem och blivit riktigt haja på vad det här med bebis är. Så hade Mia sett när Jen ammade och undrat vad som pågick. Jen hade förklarat att Tilly åt, och när det gick in att det var "milk", så skrattade Beth och undrade hur länge det skulle dröja tills de vill ha milk från Beth. Men de har tydligen inte frågat än. De kanske fattar att de inte är bebisar och de får sin mjölk i flaska.
Här är i alla fall senaste fotot på Tilly. Hon är inte spädbarn längre utan bebis!
Jag önskar att jag hade tänkt på att ta foton igår med webbkameran på tvillingarna, men ni vet hur de ser ut. Bella har lite vilda lockar, ser väldigt söt ut, och ofta ganska eftertänksam. Mia flinar ofta och ler artigt och glatt mot folk, har ingen lugg, men lite blonda testar där bak som tyvärr gör att hon ser ut som om hon har hockeyfrilla. Men det sa jag inget om till Beth :)
P.S. Mia tål socker (hon kallades ju Sugar!) men när Bella hade fått i sig lite Halloween candy blev hon som Rob -- "arapapia" brukar vi kalla det. Det tändes nåt i henne när sockret hade kommit ut i blodet och hon sprang runt the mall. Mormor fick bokstavligen kämpa för att hinna i fatt henne.
Men hejdå, go' vänner. Nu ska jag klä på mig innan Mikael kommer hem, och sen göra lasagne. I förrgår åt jag spaghetti med pesto, igår åt jag spaghetti med ketchup (M fick burksoppa i förrgår och gjorde sig omelett igår, så det behövs lite riktig mat i det här huset. Och jag har ju hämtat mig efter söndag nu).
Hejhej.
Förresten, bara en sak till. Bettan hade frågat Mia vem de skulle Skypa och då svarade hon Farfar. Hur gulligt är det (sorry mamma, men hon hade faktiskt sagt farfar den gången...). Gissa om jag har börjat tävla om att hon ska svara Anja när Bettan frågar henne :)
Era nissar!
Jag vill givetvis inte göra mig av med flygeln. Jag vill ha luft och utrymme.
Dessutom fattar jag att alla redan fattar det, men jag kan inte låta det stå osagt. Då känns det som om flygeln redan står där med flyttlaget.
Dessutom fattar jag att alla redan fattar det, men jag kan inte låta det stå osagt. Då känns det som om flygeln redan står där med flyttlaget.
Populär?
Jag var inte "inne" när jag var tonåring. Jag var för förskrämd, osjälvsäker, rädd helt enkelt. Alltid rädd för att inte duga i andras ögon. Nu duger jag så väldigt bra i mina egna ögon att jag inte bryr mig om andras åsikt. Jag har till och med på mig kläder som Ellen har sagt är fula (den blommiga kavajen med pälskrage från Ann Taylor till exempel). Det är bra att inte bry sig om vad andra tycker om en, att koncentrera sig på att själv tycka om en, och bara vara snäll mot andra. Det tror jag är vägen till popularitet. Och om man inte vet var man ska börja -- när gillar andra att vara med en? När de känner sig väl till mods i ens sällskap. Hur ordnar man det? Jag tror att det kan vara så enkelt som komplimanger. Vilka människor tycker jag bäst om? Jo, de som gillar mig. Man är nog inte mindre egotrippad än så, är jag rädd. Man älskar ju folk som beundrar en!
Och visst finns det nåt att beundra hos alla? Snygg tröja, smal midja, vackra ögon, smittande leende, ögonfransar som spindelben, sportig, bra smak, klassisk filmstjärnefrisyr från 50-talet, smart, snabbtänkt, vänlig, hjälpsam, rolig, lyssnar intresserat, bra lektion, fin bön, vackert hem, kreativ, fin sångröst, duktig scrappare, bakar världens godaste bullar, fast rumpa, fin hårfärg, din bebis har kramgoa lår, ovanliga örhängen, fint nagellack, modig, ståndaktig, pålitlig, springer snyggt, rak rygg, rakryggad, snyggt halsband, stark tro, ögon man drunkar i, gör sina läxor utan tjat, spelar piano fint, cool slips, säger bra saker på söndagsskolan, dina blommor dör inte!, duktig på att laga mat, ler alltid, aldrig oanständiga kläder, på gott humör osv osv osv.
Visst är människor härliga! Det finns så mycket i dem att beundra.
Kom på en ärlig komplimang om nästa person du ser när du höjer blicken från datorn, och säg den med ett leende.
Vad mysigt vi får det!
Och visst finns det nåt att beundra hos alla? Snygg tröja, smal midja, vackra ögon, smittande leende, ögonfransar som spindelben, sportig, bra smak, klassisk filmstjärnefrisyr från 50-talet, smart, snabbtänkt, vänlig, hjälpsam, rolig, lyssnar intresserat, bra lektion, fin bön, vackert hem, kreativ, fin sångröst, duktig scrappare, bakar världens godaste bullar, fast rumpa, fin hårfärg, din bebis har kramgoa lår, ovanliga örhängen, fint nagellack, modig, ståndaktig, pålitlig, springer snyggt, rak rygg, rakryggad, snyggt halsband, stark tro, ögon man drunkar i, gör sina läxor utan tjat, spelar piano fint, cool slips, säger bra saker på söndagsskolan, dina blommor dör inte!, duktig på att laga mat, ler alltid, aldrig oanständiga kläder, på gott humör osv osv osv.
Visst är människor härliga! Det finns så mycket i dem att beundra.
Kom på en ärlig komplimang om nästa person du ser när du höjer blicken från datorn, och säg den med ett leende.
Vad mysigt vi får det!
Ilon på väggen!!
Jag tror jag måste ha en större lägenhet. Eller i alla fall fler väggar. Och skrivbord, så jag kan ha scrapgrejerna framme, och symaskinen.
Högt eller lågt?????????
Mikael pratar på Skype med nån i England som har med hans missionskall att göra (han ska vara deltidsmissionär och svara på frågor om datorer/Family Search). Karlen är 80 år och skulle bokstavera sin e-mailadress för Mikael och bokstaverade ".com" som "dot cee o em". Jag tror inte riktigt han hade fattat hur mycket Mikael kan om datorer... Å andra sidan hade karlen haft träning med en annan svensk som inte visste vad en browser var. Vad svårt det måste vara att undervisa när folk har så olika bakgrund. Man tror man lägger sig i mitten och ändå blir det fel för bägge, i det här fallet i alla fall.
Det var bara det som var dagens filosofering.
Det var bara det som var dagens filosofering.
Blivit vallad i Haninge centrum
Att bli vallad brukar betyda att man som mordmisstänkt får gå på promenad med polisen på mordplatsen. Eventuellt betyder det också att man går omkring på fjället med sina fårkamrater och sin herde.
För mig betyder det att gå i affärer. Och det har jag gjort idag!
Först var jag hos optikern. Brukar vända bort vänstra ögat från TV:n så jag trodde att min syn hade försämrats. Det hade den, men jag ser grymt bra med glasögon, och synförändringen var marginell, men på det ögat jag trodde. Eller, rättare sagt så var det snarare astigmatismen som hade blivit värre, inte synskärpan. Hur som helst så ser jag finfint och har inte heller tryck i ögat (Mårdbysidan har ju grön starr i generna). Mikael kollade på såna där pensionärsglasögon (minns inte vad nåt heter nu, men ni vet, såna där med olika styrkor i samma glas) och de kunde erbjuda sin bästa modell för 6 000:-. Inte som hittat. Men M klarar sig ändå, som väl är.
Efter det bytte vi en tröja till Mikael på Dressman. Han köper kläder utan att prova dem i butiken först (karlar?! Hur kan de?????) och ... hrm... han behöver större storlek nuförtiden om man säger så. Han är inte 20 eller 30 eller ens 40 längre. Inte för att åldern nödvändigtvis har nån direkt motsvarighet i vikten, men ni fattar. Så det blev en större storlek, och på köpet en snyggare modell, tyckte jag. Han hade vid samma tillfälle köpt en annan tröja på Dressman (när Port 73 öppnade) och när jag tvättade den blev det en stor fläck, där en yoghurtfläck hade varit före tvätten. Supermysko! Så han fick en ny tröja; det var bra service.
Sen måste jag bara tipsa om en grej! De hade strumpor med tryckknappar på. Tjejen förklarade att man har på sig dem som vanliga strumpor, men sen när man lägger dem i tvätten knäpper man ihop dem, och så sitter de ihop både i tvättmaskinen och i torktumlaren. Aldrig mera omaka par!
Sist släntrade vi in på Axelssons, där jag hade ett presentkort sen min 40-årsdag i somras. Hittade masssssor av snygga plagg, men jag borde haft en eller två storlekar mindre och en eller ett par storlekar större plånbok, om allt skulle ha varit riktigt perfekt. Men jag hittade en supersnygg kjol i ulligt vintermaterial, med rutigt tyg (ni vet, ränder som går åt olika håll) i svart/grått/rosa/lila och med några olika våder. Det finns jätteont om kjolar i de vanliga affärerna nu, men här fanns det massor. Hittade en jätteklädsam lila kjol också, men 46:an var för mycket korvskinn och det fanns ingen större. Jag såg många andra snygga kläder och det var roligt att gå omkring i det vackra. Väldigt mycket lila och fuchsia och magenta. Mmmmm! Jag slängde fram en blus och frågade Mikael om han visste att det var min favoritfärg i hela världen. Det visste han.
Mikael hade ätit med Jonte efter bowlingen, så jag fick mig en McFeast-meny till avslutning. Man tror att det ska vara godare än det är. Det är nästan så det smakar ... apa. Sorry. Men jag är mätt och har inte behövt laga mat idag!
Och så har jag en jättefin kjol!!!!!!!!
För mig betyder det att gå i affärer. Och det har jag gjort idag!
Först var jag hos optikern. Brukar vända bort vänstra ögat från TV:n så jag trodde att min syn hade försämrats. Det hade den, men jag ser grymt bra med glasögon, och synförändringen var marginell, men på det ögat jag trodde. Eller, rättare sagt så var det snarare astigmatismen som hade blivit värre, inte synskärpan. Hur som helst så ser jag finfint och har inte heller tryck i ögat (Mårdbysidan har ju grön starr i generna). Mikael kollade på såna där pensionärsglasögon (minns inte vad nåt heter nu, men ni vet, såna där med olika styrkor i samma glas) och de kunde erbjuda sin bästa modell för 6 000:-. Inte som hittat. Men M klarar sig ändå, som väl är.
Efter det bytte vi en tröja till Mikael på Dressman. Han köper kläder utan att prova dem i butiken först (karlar?! Hur kan de?????) och ... hrm... han behöver större storlek nuförtiden om man säger så. Han är inte 20 eller 30 eller ens 40 längre. Inte för att åldern nödvändigtvis har nån direkt motsvarighet i vikten, men ni fattar. Så det blev en större storlek, och på köpet en snyggare modell, tyckte jag. Han hade vid samma tillfälle köpt en annan tröja på Dressman (när Port 73 öppnade) och när jag tvättade den blev det en stor fläck, där en yoghurtfläck hade varit före tvätten. Supermysko! Så han fick en ny tröja; det var bra service.
Sen måste jag bara tipsa om en grej! De hade strumpor med tryckknappar på. Tjejen förklarade att man har på sig dem som vanliga strumpor, men sen när man lägger dem i tvätten knäpper man ihop dem, och så sitter de ihop både i tvättmaskinen och i torktumlaren. Aldrig mera omaka par!
Sist släntrade vi in på Axelssons, där jag hade ett presentkort sen min 40-årsdag i somras. Hittade masssssor av snygga plagg, men jag borde haft en eller två storlekar mindre och en eller ett par storlekar större plånbok, om allt skulle ha varit riktigt perfekt. Men jag hittade en supersnygg kjol i ulligt vintermaterial, med rutigt tyg (ni vet, ränder som går åt olika håll) i svart/grått/rosa/lila och med några olika våder. Det finns jätteont om kjolar i de vanliga affärerna nu, men här fanns det massor. Hittade en jätteklädsam lila kjol också, men 46:an var för mycket korvskinn och det fanns ingen större. Jag såg många andra snygga kläder och det var roligt att gå omkring i det vackra. Väldigt mycket lila och fuchsia och magenta. Mmmmm! Jag slängde fram en blus och frågade Mikael om han visste att det var min favoritfärg i hela världen. Det visste han.
Mikael hade ätit med Jonte efter bowlingen, så jag fick mig en McFeast-meny till avslutning. Man tror att det ska vara godare än det är. Det är nästan så det smakar ... apa. Sorry. Men jag är mätt och har inte behövt laga mat idag!
Och så har jag en jättefin kjol!!!!!!!!
Reslust?
Lonely Planet har gjort en top ten-lista på vart vi "ska" resa nästa år, om vi vill vara hippa globetrotters (hittad på SvD).
1. New York, USA
2. Tangier, Marocko
3. Tel Aviv, Israel
4. Wellington, Nya Zeeland
5. Valencia, Spanien
6. Iquitos, Peru
7. Gent, Belgien
8. Delhi, Indien
9. Newcastle, Australien
10. Chiang Mai, Thailand
Min egen lite mer anspråkslösa lista ser ut såhär:
1. Sharm-el-Sheikh, Egypten
2. Lund, eller om det heter Kävlinge [syster]
3. Kungens Kurva
4. Syracuse, NY, USA [bror och TVILLINGARNA]
5. London, England
6. Nynäshamn
7. Jerusalem/Betlehem/Nasaret, Israel
8. Borås/Göteborg/Kungsbacka [massa kusiner och vänner]
9. Oslo, Norge [plastbarnbarn]
10. Enköpings obygd; Vreta kaningård [svärmor]
1. New York, USA
2. Tangier, Marocko
3. Tel Aviv, Israel
4. Wellington, Nya Zeeland
5. Valencia, Spanien
6. Iquitos, Peru
7. Gent, Belgien
8. Delhi, Indien
9. Newcastle, Australien
10. Chiang Mai, Thailand
Min egen lite mer anspråkslösa lista ser ut såhär:
1. Sharm-el-Sheikh, Egypten
2. Lund, eller om det heter Kävlinge [syster]
3. Kungens Kurva
4. Syracuse, NY, USA [bror och TVILLINGARNA]
5. London, England
6. Nynäshamn
7. Jerusalem/Betlehem/Nasaret, Israel
8. Borås/Göteborg/Kungsbacka [massa kusiner och vänner]
9. Oslo, Norge [plastbarnbarn]
10. Enköpings obygd; Vreta kaningård [svärmor]
Krossade tomater
På alla finbloggar använder de bara Muttis krossade tomater. Själv älskade jag Lidls glasburar med färdiga tomatsåser, men de finns inte kvar i sortimentet.
Men i SvD:s blindtest vinner ICA:s egna, med fem av sex tärningsprickar, och Mutti (och en hel drös andra märken) får fyra prickar.
Ska i alla fall till optikern om en timme. Där kör jag med Specsavers. 395:- för billigaste glasögonen, 1:- för synundersökning. Märkesbågar för en spottstyver. När det är tusenlappar det handlar om bryr jag mig inte om att företagen ska få överleva, då kör jag med billigaste made in Bangladesh-varianten.
Men i SvD:s blindtest vinner ICA:s egna, med fem av sex tärningsprickar, och Mutti (och en hel drös andra märken) får fyra prickar.
Jag vill både stödja Mutti (familjeföretag i Parma) samtidigt som jag gärna köper ICA:s tomatsås som är billigare än Muttis, och tydligen godare. Det är kluvet, det där med "butikens egna märken": Dumpa priserna, konkurrera ut Heinz som kursar, sen kan vi bara köpa butikens egen ketchup.
Ska i alla fall till optikern om en timme. Där kör jag med Specsavers. 395:- för billigaste glasögonen, 1:- för synundersökning. Märkesbågar för en spottstyver. När det är tusenlappar det handlar om bryr jag mig inte om att företagen ska få överleva, då kör jag med billigaste made in Bangladesh-varianten.
Vekling, jag.
Alla ni stackars kvinnor som har mens varje månad (jag har inte haft det på över ett år för jag blir så dålig av hormonförändringar att jag äter p-piller utan att göra uppehåll en vecka på varje karta): Sicka hjältinnor!
Jag sitter här å stönar av smärta, håller mig för magen som en gravid, och svettas. Darrar. Man mår ju pest! Hade totalt glömt bort det. Och ändå är det bara en liten stilla fläkt jämfört med hur mensen blir om man inte äter p-piller. Kommer ihåg hur det var förr, när jag gick omkring och skrek och grät av smärta i timtal och mamma sa att jag inte får bo hemma längre om jag inte går till gynekolog :) (Dr Janos Amosy i Borås rekommenderas, om ni är boråsare.)
Men det här är ju verkligen för vidrigt, förutom smärtan och det där. Läcka som ett såll är rätt ociviliserat. Slav under sina hormoner. Kunde detta inte ha skötts på ett smidigare sätt???
Som sista inspiration får ni här ett par hemsydda tygbindor härifrån.
Tamponger i natursvamp med en tråd isydd får ni föreställa er själva. Men glöm då inte att vattnet ni sköljer ur tampongen ska hällas i en vacker kruka och gå tillbaka till naturens kretslopp. Så vattna ett stort träd med ditt livgivande rosa vatten och tacka naturen för att du är kvinna en månad till. (Nu kan jag inte bli mer sarkastisk.)
P.S. Jag har väl berättat om den gången Ellen och jag var i Prag med 20 ungdomar. Tjejerna bodde i en trerumslägenhet, och vårt sovrum var också vardagsrummet. En kille ville inte gå därifrån men vi ville sova. Så då säger engelska Lucy illmarigt: When you have your period, does it trickle or does it gush? Killen var ute på en sekund.
Jag sitter här å stönar av smärta, håller mig för magen som en gravid, och svettas. Darrar. Man mår ju pest! Hade totalt glömt bort det. Och ändå är det bara en liten stilla fläkt jämfört med hur mensen blir om man inte äter p-piller. Kommer ihåg hur det var förr, när jag gick omkring och skrek och grät av smärta i timtal och mamma sa att jag inte får bo hemma längre om jag inte går till gynekolog :) (Dr Janos Amosy i Borås rekommenderas, om ni är boråsare.)
Men det här är ju verkligen för vidrigt, förutom smärtan och det där. Läcka som ett såll är rätt ociviliserat. Slav under sina hormoner. Kunde detta inte ha skötts på ett smidigare sätt???
Som sista inspiration får ni här ett par hemsydda tygbindor härifrån.
Tamponger i natursvamp med en tråd isydd får ni föreställa er själva. Men glöm då inte att vattnet ni sköljer ur tampongen ska hällas i en vacker kruka och gå tillbaka till naturens kretslopp. Så vattna ett stort träd med ditt livgivande rosa vatten och tacka naturen för att du är kvinna en månad till. (Nu kan jag inte bli mer sarkastisk.)
P.S. Jag har väl berättat om den gången Ellen och jag var i Prag med 20 ungdomar. Tjejerna bodde i en trerumslägenhet, och vårt sovrum var också vardagsrummet. En kille ville inte gå därifrån men vi ville sova. Så då säger engelska Lucy illmarigt: When you have your period, does it trickle or does it gush? Killen var ute på en sekund.
Äktenskapet går bara utför...
...teoretiskt sett alltså, inte annars. Här kommer min senaste upptäckt:
Äktenskap går faktiskt utför. Det är deras egen riktning, om de inte bearbetas av någon motkraft. Det har jag märkt de senaste par veckorna, när jag har upptäckt mig själv med att vissa stunder knappt vara förälskad alls. Blev först helt livrädd när jag märkte det, men sen insåg jag att jag måste ha kommit till nån sån där berömd platå, som saker ofta utvecklas i. Första gången Mikael satt vid datorn och jag låg i soffan hade jag nästan dåligt samvete över att vi inte umgicks hela tiden vi var tillsammans, men nu är det inget man höjer på ögonbrynen åt, särskilt inte med en man som jobbar hemma. Så visst vänjer man sig vid saker. Vi har ju varit sambo i ett år nu, och gifta. Och visst går den där sjukliga nyförälskelsen över. Kroppen skulle nog inte tåla att det pirrade i magen jämt. Det är äktenskapets riktning.
Men det enda alternativet till nykär är inte "inte kär alls", så som många i media verkar ta det -- "Ojdå, jag älskar inte honom huvudlöst varje sekund, då är det nog dags att dra vidare och skaffa ett kärleksbarn med nästa man. För honom pirrar det när jag träffar!" Nej, det finns olika sorters kär -- nykär, mittemellankär, gammalkär. Typ.
Hur som helst. Mikael har också märkt att det har förändrats mellan oss, och han tyckte att vi pratade för lite. Det gjorde vi nog. Jag insåg att jag hade en lista med prioriteter i mitt liv (gå till kyrkan, få middag på bordet, tvätta lakanen innan det börjar lukta djurpark), men "äktenskapet" stod inte ens på listan. Pinsamt! Hur kan jag som är så smart vara så dum. Så jag började anstränga mig mer för att hälla lim på vårt äktenskap -- prata, kramas, längta efter honom -- och det tog bara ett par små, små ansträngningar så är jag lika kär igen. Att mota bort äktenskapets egen fallande riktning kräver inte många knop, eller decibel, eller vad man nu mäter i. Det är det fina med kärleken.
Men kruxet är att man måste ha nåt mothugg till äktenskapets eget sönderfall. Nån medveten tanke om att man fortfarande vill allt det där man lovade på bröllopsdagen. En medveten kram eller en kyss med nyborstade tänder är allt som krävs, tror jag. Eller en komplimang, gärna på en lapp, eller att man kommer ihåg att klippa med ögonfransarna och le med hela ansiktet när han kommer hem. Och för all del, låta honom ta av sig jackan och ställa ner väskan innan man ska kramas, fast det är tråkigt att vänta.
Tur att jag är så vis. Har varit gift i ett år... Ni andra firar väl allt från 15-årig till 40-årig bröllopsdag i faggorna. Men jag har ju sagt att jag tycker en massa, vare sig jag begriper eller inte. Och det här börjar jag begripa :)
Äktenskap går faktiskt utför. Det är deras egen riktning, om de inte bearbetas av någon motkraft. Det har jag märkt de senaste par veckorna, när jag har upptäckt mig själv med att vissa stunder knappt vara förälskad alls. Blev först helt livrädd när jag märkte det, men sen insåg jag att jag måste ha kommit till nån sån där berömd platå, som saker ofta utvecklas i. Första gången Mikael satt vid datorn och jag låg i soffan hade jag nästan dåligt samvete över att vi inte umgicks hela tiden vi var tillsammans, men nu är det inget man höjer på ögonbrynen åt, särskilt inte med en man som jobbar hemma. Så visst vänjer man sig vid saker. Vi har ju varit sambo i ett år nu, och gifta. Och visst går den där sjukliga nyförälskelsen över. Kroppen skulle nog inte tåla att det pirrade i magen jämt. Det är äktenskapets riktning.
Men det enda alternativet till nykär är inte "inte kär alls", så som många i media verkar ta det -- "Ojdå, jag älskar inte honom huvudlöst varje sekund, då är det nog dags att dra vidare och skaffa ett kärleksbarn med nästa man. För honom pirrar det när jag träffar!" Nej, det finns olika sorters kär -- nykär, mittemellankär, gammalkär. Typ.
Hur som helst. Mikael har också märkt att det har förändrats mellan oss, och han tyckte att vi pratade för lite. Det gjorde vi nog. Jag insåg att jag hade en lista med prioriteter i mitt liv (gå till kyrkan, få middag på bordet, tvätta lakanen innan det börjar lukta djurpark), men "äktenskapet" stod inte ens på listan. Pinsamt! Hur kan jag som är så smart vara så dum. Så jag började anstränga mig mer för att hälla lim på vårt äktenskap -- prata, kramas, längta efter honom -- och det tog bara ett par små, små ansträngningar så är jag lika kär igen. Att mota bort äktenskapets egen fallande riktning kräver inte många knop, eller decibel, eller vad man nu mäter i. Det är det fina med kärleken.
Men kruxet är att man måste ha nåt mothugg till äktenskapets eget sönderfall. Nån medveten tanke om att man fortfarande vill allt det där man lovade på bröllopsdagen. En medveten kram eller en kyss med nyborstade tänder är allt som krävs, tror jag. Eller en komplimang, gärna på en lapp, eller att man kommer ihåg att klippa med ögonfransarna och le med hela ansiktet när han kommer hem. Och för all del, låta honom ta av sig jackan och ställa ner väskan innan man ska kramas, fast det är tråkigt att vänta.
Tur att jag är så vis. Har varit gift i ett år... Ni andra firar väl allt från 15-årig till 40-årig bröllopsdag i faggorna. Men jag har ju sagt att jag tycker en massa, vare sig jag begriper eller inte. Och det här börjar jag begripa :)
Starka grejer 2
I Råd & Rön som kom i posten idag står det bland annat att läsa att vid jul dricker svenskarna upp 32 miljoner liter julmust. Resten av året dricker vi 8 miljoner liter.
Låt oss för enkelhetens skull låtsas att Sverige har 8 miljoner invånare.
Det betyder att på påsk dricker varje svensk 1 l julmust. Har ni en bebis så får ni dela på hans/hennes ranson. Alla ska dricka en liter.
Och på jul dricker vi fyra liter per person.
1,5 liter per flaska. Det betyder 2 och 2/3 flaska per person. Säg tre flaskor, så har vi räknat bort alla bebisar.
Det är mycket starkt, det.
Själv tycker jag att de ska göra en midsommarmust. Varför ska det bara finnas vid jul och påsk?
Låt oss för enkelhetens skull låtsas att Sverige har 8 miljoner invånare.
Det betyder att på påsk dricker varje svensk 1 l julmust. Har ni en bebis så får ni dela på hans/hennes ranson. Alla ska dricka en liter.
Och på jul dricker vi fyra liter per person.
1,5 liter per flaska. Det betyder 2 och 2/3 flaska per person. Säg tre flaskor, så har vi räknat bort alla bebisar.
Det är mycket starkt, det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)