Hittade en bra beskrivning på skillnadmellan.se. Men de gör reklam nedanför inlägget om skillnaden mellan de och dem samt procent och procentenhet. Jag vill ju inte gärna få min information från ett sånt ställe, men som sagt tyckte jag trots allt att förklaringen var bra.
Skillnaden mellan sarkasm och ironi
Vad är skillnaden mellan sarkasm och ironi? Det enkla svaret är att sarkasmen är en avsiktlig elakhet medan ironi är ett bredare begrepp för att säga en sak men mena en annan.
Sarkasm – bara för elakingar
Vill man spetsa till det kan man säga att sarkasm är användandet av ironi eller dubbelmening för att håna eller såra. Själva ordet kommer från grekiskans sarkasmos, som betyder just att håna. Till skillnad från ironi är det svårt att tänka sig snäll sarkasm, vilket är den kanske tydligaste skiljelinjen mellan dessa båda ord.
Ironi – att beskriva motsatsen till det man menar
Ironi kommer från grekiskans eironeia (betyder ungefär ”falsk ignorans”). Enkelt uttryck så omfattar ironi alla tillfällen då vi säger en sak men menar en annan. Men till skillnad från sarkasm behöver det inte vara i syfte att håna eller skada, utan kan röra sig om så enkla saker som att säga ”Vilket härligt väder” när det stormar ute.
Vad är då skillnaden mellan sarkasm och ironi?
Ironi
Ironi behöver inte vara något som faktiskt uttrycks i tal eller skrift, utan det kan också beskriva sakers tillstånd.
Att Sverige är ett mycket glest befolkat land medan det samtidigt råder bostadsbrist i många av våra storstäder är ironiskt.När du pekar på en stor hund och säger ”oj vilken liten vovve” är du ironisk.När den enda regniga dagen på sommaren är Midsommarafton så är det ironiskt.
Enkelt sagt så är ironi när något verkar vara på ett visst sätt men egentligen är det rakt motsatta. Det kan vara något som bara händer eller något som aktivt sägs av en person.
Kul exempel på ironi.
Sarkasm
Sarkasm är som sagt mer avsiktligt och kan antagligen aldrig ske utan en människas inblandning.
Om du tittar på nyheterna och ser en politiker du tycker är korkad och säger ”Vilken begåvad person” är du sarkastisk.Om du har en kollega som gjort ett dåligt jobb och säger ”Bra jobbat” och samtidigt visar att det inte alls är vad du menar så är det sarkasm.Om du gör något korkat och säger ”Vilket geni jag är” så är du sarkastisk om dig själv.
Så sarkasm = ironi, eller språk i allmänhet, som grepp för att förlöjliga eller göra någon illa. Sarkasm är inte ”naturligt förekommande” utan måste uttryckas av någon.
Wikipedia beskriver ironi med något högre språk och såhär:
Ironi
Ironi (grekiska εἰρωνεία eironeía, bokstavligen "omkasta", "förställa") är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas. Denna skillnad består ofta i att man säger motsatsen till vad man menar, och visar med tonfall och andra medel att man inte menar vad man säger.[1] Publiken, åtminstone en del av den, förutsätts även vara införstådd med detta. Ironi kan vara humoristisk, men behöver inte vara det. Även när den används för att locka till skratt kan avsikten vara att demonstrera ett förakt och undvika öppen konflikt. Det kan handla om att antyda sidor av en företeelse, en person, en tanke etc som man anser svåra eller olämpliga att utpeka öppet.
Ironi syftar generellt på något och sarkasm syftar på någon[2]. Sarkasmen uppfattas därför ofta som en mer taskig variant av ironi. Dock kan även "snäll sarkasm" förekomma. Ironi och sarkasm kan missbrukas, vilket är vanligt inom politiska uttalanden på sociala medier. En person skriver vad denne tycker, och om det blir hårdare kritik mot det, försöker komma undan med att det var ironi eller sarkasm.
Ödets ironi
Ironi kan också vara oavsiktlig. Man kan bland annat tala om "ödets ironi", när något på ett slående sätt går emot vad man planerat. En olycklig händelse är dock inte i sig ironisk. Om en kommunalpolitiker drar ned på stadens renhållningsbudget och därefter halkar på ett bananskal, kan det ses som ironiskt. Att någon i allmänhet halkar på ett bananskal och slår sig är däremot inte ironiskt, utan ses normalt som bara en olycka. Oavsiktlig ironi är inte heller ett stilmedel i egentlig mening. Däremot kan en outtalad ironisk kontrast mellan händelser eller egenskaper vara ett strukturellt element i en berättelse, t.ex. mellan Hamletsbegåvning och intelligens och hans möjligen spelade vansinne, eller i Albert CamusFrämlingen där Meursault mördar en man, i princip av en slump, och sedan döms till döden av en domstol som tycks styras mer av andra faktorer än av det den får veta om själva mordet, nämligen sin bild av Meursault som en dålig son och en amoralisk ateist.
Litterär ironi
En av de historiskt mest berömda formerna av ironi är den sokratiska ironin. I Dialogerna låter Platon Sokrates uppträda som okunnig och underlägsen inför de uppblåsta sofisterna, och avslöjar på det sättet deras okunnighet.[3]
Bland senare tiders ironiker märks Jonathan Swift och Voltaire. En senare form är den så kallade romantiska ironin, i vilken den fria, genialiska personligheten leker med sina egna värden, även de högsta och finner nöje i att motsäga sina egna ideal och förlöjliga sina egna tankegångar.[3]
Den förekom i det tidiga 1800-talets romantiska litteratur (till exempel E.T.A. Hoffmann, Ludwig Tieck, Nikolaj Gogol och Carl Jonas Love Almquist).
Som estetiskt begrepp uppmärksammades ironin särskilt av Jean Paul och Søren Kierkegaard. Kierkegaard såg ironin som en övergångsform mellan det "estetiska" och det "etiska" livsstadiet. Andra viktiga företrädare för litterär ironi var Anatole France.[3]
Inom litteraturvetenskap och litteraturkritik kan ironi också ha betydelsen att en text snabbt skiftar perspektiv fram och tillbaka mellan två eller flera motstridiga synvinklar utan att författaren tycks ta ställning definitivt för någon av dem. Detta bruk av ordet är vanligt inom poststrukturalismen, t.ex. i Horace Engdahls Den romantiska texten och hos Walter Benjamin. Det har rötter i den romantiska ironin.
Uttryck under förändring
Betydelsen av ordet ironi i svenskan har förskjutits något under senare årtionden.[källa behövs]Fram till åtminstone ca 1980 var den skarpa motsättningen mellan intention och utsaga, eller intentionen och karakteriseringen av en figur, det avgörande. Men i och med att ironin har blivit ett alltmer omtyckt stilgrepp och vanligare både i litterära sammanhang, i media och i vardagen har det oftare handlat om en strävan att peka på det absurda, löjliga eller missriktade utan tydlig kontrast till vad någon anses ha för bestämda syften. Överdrivet kroppsspråk eller pipigt, affekterat röstläge i förening med hysteriskt allvar (jfr John Cleese och Killinggänget) kan numera ofta ses som ironiskt färgat oavsett vad den som talar så (en rollfigur eller en verklig person) förutsätts vilja uppnå.
Dubbelironi
Som ett led i ironin kan man, i avancerad form, skapa dubbel och trippelironi. I dubbelironin ironiseras ironin. Du säger vad du faktiskt tycker men med en ironisk ton eller på ett ironiskt sätt, exempelvis som en rättelse.
Se även
Sarkasm
En sarkasm (av grekiskans sarkasmos, σαρκασμός, med samma betydelse [1] från σαρκάζειν"slita sönder kött"[2], "skära tänder (i raseri)", till σάρξ (gen. σαρκός), "kött") är ett yttrande där något sägs på ett skenbart humoristiskt sätt med ett överdrivet, sarkastiskt tonfall med avsikt att håna den eller det man syftar på. Sarkasmens sakinnehåll är ofta en stark överdrift och syftar till att förlöjliga. I Nationalencyklopedin definieras sarkasm som ett "yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik",[3] man kan också tala om sarkasm som sarkastisk kritik i en mer allmän bemärkelse; sarkasm är då en extra bitsk och/eller nedvärderande form av ironi. [4][5]
Exempel
- När något har gått dåligt: "Det där gick ju bra."
- Som reaktion till ett dåligt skämt: "Du borde bli komiker."
- När någon har gjort bort sig eller varit klumpig: "Grattis" eller "Snyggt!"
