Skitvård!!!

Har sorterat in lite papper i pärmar och slängt en del. Jag hittade en anteckning från vårdcentralen i Borås som jag gick på strax efter insjuknandet 1994 eller 1995 och nu blir jag så arg att jag smäller av.

Mitt järn var 10 med ref 14-36. Dvs redan då var det lågt. Jag minns att han sa till mig angåendet järnet att så bra Hb är ovanligt att se hos en fertil kvinna. Men om de andra järnvärdena ligger under referens ska man väl för sjutton göra nåt när patienten kommer med trötthetssymptom! "Fast forward" till mina järninfusioner tjugo år senare!

Det var samme läkare som avfärdade mig med orden Sånt händer ofta kvinnor i din ålder. Skitläkare! Magnus Bokrantz hette han och mamma var jättenöjd med honom. Inte jag!

Sköldkörtelvärdena fick jag ju också syn på. Tsh 3,5 (0,4-4,0) vilket är förhöjt inom referensen även om det inte är sjukligt ännu, samt ft4 på 17 (med ref 12-28). Det är ett rätt dåligt värde och det enda jag minns att de sa var att det absolut, absolut inte var fel på sköldkörteln. Men det kan det visst ha varit med de värdena. Det skulle ha följts upp i alla fall. Nu gick jag med det i åratal innan jag kände att det är nåt som inte stämmer. Fick inte medicin förrän tio år senare.

Jag var sur nog på min VC här i Vh som ignorerade att mitt d-vitamin var under referens och mitt ferritin ensiffrigt i tio år.

Nu har alltså min VC i Borås sett att mina järnvärden var låga och att mina sköldkörtelprover borde följts upp men de har bara avfärdat mig.

Jag har ju ME, så jag blir inte frisk för att jag får upp järnvärdena, men hur kan vården vara så värdelös att de inte följer upp de vanligaste trötthetsorsakande provsvaren som visar dåligt redan vid insjuknandet?

Häromdagen läste jag en artikel, nej, jag läste faktiskt bara ingressen, men det stod hur viktiga tarmbakterierna är för hur man hanterar virus. Och jag minns att jag fick fyra antibiotikakurer när jag insjuknade i England. När jag kom hem sa de på Infektionskliniken på sjukhuset att det var barndoser, både i styrka och längd. Så allt de gjorde var att förstöra de goda magbakterierna utan att ta kål på eventuella fientliga bakterier jag hade. Och så att de virus jag hade fick utökad kraft vilket ledde till att jag fick ME. Jag var ung och naiv, jag trodde att man bara fick antibiotika om man verkligen behövde det. Och att doserna var tillräckliga. Fem dagar är bara en släng av antibiotika, det vet jag nu, men då visste jag inte det. Jag hade haft migrän ett par gånger, opererat bort blindtarmen och sen varit sjuk en gång. Det var hela min erfarenhet av vården. Hur skulle jag kunna veta att man inte kan lita på läkaren?

Så jag har många gånger känt mig ansvarig för att jag blev sjuk, för att jag inte vägrade äta de där antibiotikakurerna.

Men jag hade inte fattat att det var så mycket fel på mig redan samma år som insjuknandet och som vården borde ha reagerat för.

Tänk om jag hade fått korrekt vård med en gång.

Hur kan det vara okej att det fungerar så dåligt???

2 kommentarer:

modren sa...

Jag läste nyligen om en man som hade tarmcancer. Hans fru skrev att vården hade så många skriande brister att man borde anmäla, men hon orkade inte med det också.
Min syster hamnade på sjukhuset förra veckan p g a liten hjärtinfarkt. Då var vården effektiv, men hon berättade att de frågade henne om hon hade några allergier och om det var nån mat hon inte tålde. Hon sa mjölk, inte laktos utan mjölkprotein, så det skrev de på hennes matkort. Varje dag de tre dagar hon låg inne fick hon gröt med vanlig mjölk till frukost. Hon protesterade och den som kom med maten sa bara: Ja, de i köket har väl inte sett det. - Men det står ju på lappen här på matbrickan? Varför frågar ni när ni ändå inte läser på kortet?
Och när hon, också nyligen, låg inne för jag minns inte vad, bad flera gånger om att få sina blodtrycksmediciner på kvällen, eftersom hon alltid tar dem på kvällen. Men de kom aldrig med några mediciner. På morgonen blev det ståhej när hon hade 220/90 i tryck.
Man kan bara sucka. Var finns yrkesstoltheten? Var finns ansvarskänslan?
Och då har jag ändå inte nämnt hemtjänsten.
Man kan bara sucka.
modren

Monica sa...

Hemtjänsten på vår ö är helt fantastisk. Jag förundrades över den vård mamma fick, men i storstäder verkar det vara kaos. Vet inte om det är någon som är sugen på yrkesstolthet längre då det alltid skrivs om hur hemskt jobbiga alla yrken är. Underbetalda, stressiga, omänskliga, slavaktiga - allt detta medan somliga håvar in storkovan genom att puta på läpparna eller sitta och spela datorspel inför publik. The times they are a-changin’.

Ps: Skönt att du kunnat städa ut, Anja. Att släppa och gå vidare är inte alltid så lätt.