Hederlig sjukdom

Mikael är engagerad i ungdomarna i kyrkan. I söndags var flera stycken av dem hemma och förkylda, och jag blev faktiskt glad över det. Glad för att det inte är Corona längre och att en gammal hederlig förkylning nu är det nygamla normala.

Själv är jag dock rätt befriad. På de tolv eller om det är tretton år jag bott här har jag varit sjuk två gånger. En gång i en magsjuka som Mikael fick på julbord med jobbet (alltså av en kollega, inte av restaurangen) och sen covid förra mars-april. Men jag är ju å andra sidan alltid sjuk.

Har just ikväll haft det rätt jobbigt. Tog äntligen min migränspruta, men den retar liksom migränet så efter att ha haft migrän i några dagar (effekten räcker oftast 26 dagar, inte 28) var det lugnare idag men då fick jag tillbaka det ikväll när sprutan började verka. 

Och det kliar och svider i ansiktet, det känns som om jag bara ätit jordgubbar i en vecka, och hårbotten är likadan, jag har 35,8° på vänster sida ansiktet men 36,9° på höger. Har ont överallt, hugg i axeln, blåmärken, snuva och hosta som gör så svinont i huvudet. Och ikväll har jag haft ångest och gråtit flera gånger. Det får man också ont i huvudet.av, så för inte så länge sen gick jag upp, började gråta av det omöjliga i att behöva bestämma vilken medicin jag får "unna" mig, och tog sen en Treo Comp. Det börjar kännas bättre nu, men det skalar bara av toppen på smärtan, inte som en del andra gånger när den tar allt och lite till så jag nästan mår bra. Har också haft ångest över sömnen så jag har skjutit upp att lägga mig för att det inte går när man har ångest, men då blir sömnmedicinernas effekt för svag, och särskilt om man har ont också, så nu tog jag en specialmedicin. De senaste tre dagarna har jag tagit special av allting, flera gånger. Men jag gråter inte längre, alltid nåt. Idag tror jag att jag dels blev lite orolig inför att somna, för jag känner igen hur det känns i kroppen när det inte kommer att gå så bra, och då blir jag rädd för det. Men sen blir jag också rädd för att det ska bli så här oftare och att det inte finns några fler stenar att vända på. Vad ska jag ta för mediciner om jag redan har fem sorter och ändå inte somnar? Sen, och det här var nytt för idag, så får jag som en känsla av att detta är alla gånger som jag haft sömnångest på samma gång. Jag har inte analyserat känslan förut men tror att jag har den aspekten också så som jag har numera av vårdtrauma. Då kommer plötsligt gamla händelser fram och känns in my face, som att den genren av erfarenheter (läkare som säger dumma saker) nu har flyttats från Irriterande/Jobbiga till Traumatiska. Hjärnan har ändrat hur den lagrar erfarenheten och vad den säger till min kropp att den ska reagera på. Jag vet inte om det specifikt hjälper att jag analyserar så här, men jag känner ju mig själv och vill gärna bena ut saker. Då kan jag släppa dem lite. Att hänga i luften är fruktansvärt för mig. 

Men nu har det gått en stund. Jag har fått effekt av både sömnmedicinen och smärtmedicinen och har hanterat mina känslor på ett konstruktivt sätt. Jag åt en skiva bröd när jag tog medicin för att ha nåt i magen och jag kom ihåg hur man kan tänka på olika sinnesförnimmelser när man har ångest, så jag tänkte på hur brödet smakade och hur jag tuggade på det. Det är verkligen krävande att gå ifrån den allomfattande ångesten till att tänka på nåt så oviktigt som bröd (när det känns som om jorden håller på att gå under). Men det funkade, jag klarade det. Ångesten detroniserades snarare än försvann. Men när den inte var farlig längre så hade den ju på ett sätt försvunnit.

Nu känner jag mig i alla fall lugn och trött. Det har bara tagit sex timmar. Det är hårt arbete att vara sjuk. Mina tre värsta symptom med ME är PEM (ansträngningsutlöst symptomförvärring), huvudvärk/migrän och insomni (och övriga sömnproblem som att jag inte vaknar utvilad). Och den här helgen har jag haft alls tre på full volym. Det har varit riktigt hemskt faktiskt. Och allt kom av att jag åkte hemifrån fast jag egentligen inte orkade det. Underbart att träffa familjen, särskilt de små (❤️💙💙), men så ledsamt att det blir så fantastiskt svårt att stå ut med följderna.

Men det är alltid en annan dag imorgon. Vi behöver aldrig bära morgondagen utan bara nuet. Och imorgon kan bli så mycket bättre. Och om det inte blir det så har jag med mina upplevelser, tankar och känslor blivit en lite starkare, snällare och mer medkännande människa. Kanske också mot mig själv. 

It's been a hard day's night, 
and I've been working like a dog. 🎵

8 kommentarer:

modren sa...

Trist det där med ångesten, det måste vara jobbigt. Själv har jag aldrig upplevt nåt sånt. Men du är i gott sällskap. "Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen." Var det inte så han skrev, den gode Pär Lagerkvist?
I morgon blir det laseroperation på ena ögat, igen. På måndag andra ögat, igen.
Och din moster ligger på Sahlgrenska med förmodad liten hjärtinfarkt.
Hon säger till mig att jag inte ska gruva mig, lustigt när hon själv är en sån gruvare i kvadrat. :-)
Jag gruvar mig faktiskt väldigt lite för saker. Och sällan för sånt jag ändå inte kan påverka. Det gör livet enklare så.
modren

Anja Olergård sa...

Jag vet, du är väldigt bra på att inte oroa dig! Grattis till det, om det är ansträngning eller läggning.

Jag har ju alltid varit lite harig av mig, på vissa områden förutom att berätta för killar när jag är kär i dem. Och det är ju egentligen rätt modigt. Men jag har blivit så annorlunda av sjukdomen. Inte konstigt att jag famlar efter vem jag är. Såg ett gammalt foto härom dagen och mindes att jag hade så mycket grimaser och gester för mig. Och var väldigt intensiv och passionerad. Jämfört med Morgan på Ullared är jag fortfarande intensiv 😂

Jag är för dum för att tro att man behöver oroa sig för ögonoperation. Tänker att de har gjort tiotusentals såna operationer redan och vet vad de gör. Hoppas det går bra i alla fall, bägge gångerna!

Och hälsa Rachel. Det var så fint foto från i söndags, har tänkt på det flera gånger. När jag ser C och S är de inte så lika mig men varenda gång C sätter in ett foto av sig på sociala medier så tror jag först att det är jag. Det är mer än bara hprfärgen. Det är nåt som jag känner igen så mycket som jag antar är Mårdby.

Johanna visade ett foto av Neo som bebis i lördags och sen ett på Sebbi. Tvillingar! Och Alvin är ju ut som Sebbi också, bara lite äldre, men de ser mer ut som bröder än kusiner. Belle och Emmi är ju blonda bägge två men det är svårt att säga hur lika de är. Emmi är så kär i sin farfar, och jag är helt okej med det. De till bringar tid ihop varje vecka så det är inte konstigt. När hon såg mig blev hon glad och så, men frågade Var är farfar? Ungefär som Elsa när Ellen ringde på: Komme Lob?

Om jag bara behövde träffa familjen, från er till syskon och syskonbarn, och till Mikaels (och mina) barn och barnbarn, så skulle jag vara fullkomligt lycklig. Jag kan skita i att nånsin få nån karriär, inte skriva en endaste bok (till), inte uträtta nånting. Om jag bara får träffa familjen då har jag ett bra liv. Det blir svårare och svårare. Jag hade inte hämtat mig inför förra helgen heller men Mikael hade en som skulle köpa bilen så vi fick åka hem vare sig vi var färdiga eller inte. Så det blev inte så långt men ändå var det för mycket. Och hade vi varit på festen hade min hjärna blivit kokt levande.

Hjääääääääälp vad jag är verbose. Vet inte ens om jag hade tänkt säga nåt.

Apropå verbose så längtar jag efter Dan Browns nya, som jag visserligen inte har hört nåt om, bara för att ringa in alla eerie. Minns bara nio i den jag läste på bröllopsresan men tror du hade sett fler.

modren sa...

Lite eerie att längta efter Dan Brown ... men jag förstår vad du menar.
Jag hade gärna blivit professor i svenska men jag fick hellre, utan jämförelse, en stor familj.
Men inte är du det minsta lik C?
Och stora festen var jobbig för oss också. Fast det var nog den sista i sitt slag.
Det är så härligt att se M och Emmi tillsammans. Det är kärlek det.
modren

Anja Olergård sa...

Nej, jag är inte alls lika C, men jag blandar så ofta ihop oss att det måste vara nåt. Så som jag ofta blandar ihop Ellen och Mia. Att det är nåt vid första anblicken som är familjärt.

Monica sa...

❤️❤️❤️

Humlan sa...

Det är verkligen ett jobb att vara sjuk! Och att hantera ångest! Jättebra jobbat av dig 👏👏❤️.

Var rädd om dig vännen!

Kram Humlan 💖🐝

Anja Olergård sa...

Tack Monnah!

Anja Olergård sa...

Vad snäll du är, Humlan!