Vad är du kapabel till?

Läser på nyheterna om Paris. Brodern till en av självmordsbombarna och som greps i Belgien, har nu släppts. Avförd, får man tro, medan den tredje brodern fortfarande är en av världens mest eftersökta men. Most wanted, som det stod på Lucky Luke när man var liten. Så surrealistiskt. Men han eller mamman har inte märkt att bröderna radikaliseras, säger de enligt engelska medier. Självklart går det knappt att tänka sig att de HADE märkt att bröderna tänkte begå massmord. Jag skulle kunna sätta livet på att mina bröder inte planerade något liknande. Så citeras den stackars brodern, internationella medias mest populära intervjuoffer de senaste dagarna, med "Alla här vet vad jag är och inte är kapabel till." Men det är ju just det. Alla vet inte alls. Du visste inte vad dina bröder var kapabla till. Och finns det till exempel någon mamma som tror att hennes man, son eller bror är pedofil? Jag tror man har en mekanism för att inte tro nåt illa om sin familj, sina nära, förrän man blir fullkomligt överbevisad om motsatsen, och inte ens då tror somliga.

Dessutom fäster jag mig vid ordvalet kapabel. Brodern var inte kapabel att göra nåt liknande. Jag är inte heller kapabel. Jag försöker nästan missa om jag måste slå ihjäl en geting, och då har jag ändå en fobi mot dem. Men den stora saken är väl inte vad man är kapabel till. I yttersta extremfall är man kapabel att lyfta en bil om den står på ens barn, det säger ju en del om vad man i själva verket är kapabel till. Men i det här fallet handlar det väl inte vem som är kapabel att begå massmord eller inte, utan vad man är intresserad av att göra. Jag blir paranoid, för jag tycker verkligen synd om den oskyldige brodern. Men när nån påpekade att eftersom syrianska flyktingar inte kan få avslag på sin asylansökan av humanitära skäl, så kan per automatik även syrianska terrorister beredas asyl. Eller andra terrorister som är papperslösa och kanske ljuger om att de är från Syrien. Det kanske både är sant och rasistiskt på samma gång. Jag inser själv att jag är omdömeslös.

Och jag avskyr att jag är rädd och tycker det känns obehagligt att tänka sig bomber i huvudstäder. Mikael är på bio ikväll, han tog sig egentid för första gången på kanske en månad. Inte är det särskilt troligt att det smäller på just den bion just ikväll, men Paris var ju osannolikt tills det faktiskt hände. Och jag är så irriterad på de argument som framförs ibland och som får en att vara tveksam till andra människor, att tro att de är kapabla till hemska saker. Om man inte kan tro att någon är kapabel till det, och det ändå händer, så har man ju bevisat att man inte har en aning om vad någon är kapabel till, och det är förfärligt och skrämmande. Jag vill vara naiv och human. Tro precis alla om gott. Misstänksamhet är inte vackert. Jag vill inte vara kapabel till det.

6 kommentarer:

Monica sa...

Jag är i högsta grad kapabel till att misstänkliggöra vissa människor. T ex blev jag ju bestulen på de 10 000 kr vi hade på kontot av två kvinnor från ett annat europeiskt land med något annorlunda och mycket utpräglade kläder(de knäckte min kod som de såg mig använda i julhandeln och snodde sedan min plånbok då jag var ouppmärksam och en av dem avledde mig). När jag skrev att jag numera alltid håller handväskan väldigt hårt då jag ser personer som liknar dessa kvinnor och som numera är mycket allmänt förekommande lite överallt i Sverige i något Facebookinlägg fick jag svåra bannor av flera av mina vänner som "ALDRIG hade trott att jag skulle vara så fördomsfull". Ja, alltså, har man blivit stucken av en geting i halsen blir man väldigt noga att akta sig för andra getingar. Detsamma gäller tjuvar. Det finns nu parallella diskussioner i sociala medier där folk håller på att gå i bitar, för deras förnuft säger en sak, deras kroppar säger en annan och PK-media säger en tredje. Vi vill så gärna vara goda och ansvarstagande och generösa. Jag tror alla har minst en vän som STÄNDIGT råkar ut för män som slår dem eller är alkoholiserade, en annan vän som fortsätter låna ut pengar trots att aldrig någon betalar (och de blir LIKA besvikna och står oförstående då det händer igen och igen) osv. Jag känner att Sverige och stora delar av Europa nu får stå sitt kast. Stackars alla muslimer som råkar illa ut då folk är fördomsfulla och rädda! Fy sjutton för de radikaliserade muslimer som inte drar sig för att ha ihjäl vem som helst. Livet är inte rättvist och det är sannerligen inte lätt att hålla sig på någon rak och smal stig... Kram!

AL sa...

Ja, den fina skillnaden mellan att tro på godheten i andra och att vara godtrogen. Inte helt enkelt.

modren sa...

Bra rutet, Monnah! Jag delar din misstänksamhet på grund av flera olyckliga erfarenheter. Om man blir illa sedd kanske man inte skulle klaga på andra i första hand utan fråga sig om det ligger något i det?
Ellens Rob sa att han hade gjort ett aktivt val att lita på sina medmänniskor i stället för att vara misstänksam. Ja, han blev rejält blåst några gånger, men ändå känns det som en rätt härlig inställning.
Ordet "kapabel" har för mig bara en positiv klang. Som duglig. "Kapabel att döda"? Aldrig.
modren

Anja Olergård sa...

Du skrev hela mitt blogginlägg med några ord. Vill du ha jobb som spökskrivare?

Anja Olergård sa...

Jag vet en polis som sa att han aldrig hade träffat romer som inte stjäl. Naturligt, då alla romer han träffat var i arbetet. Fast hans sanning behöver inte vara allas sanning. Och det gäller att hitta sin misstänksamhetsbalans. Inte roligt att det ska behövas.

Anja Olergård sa...

Jag minns också Robs tillitsfulla inställning. Och lite av det slm brände honom. Det är väl egentligen så man ska leva sitt liv. Om man har pengar nog att bli blåst, pengar och tillit och självkänsla som räcker och blir över.