Idag

När klockan ringde och jag vaknade för andra gången (typiskt), så orkade jag bara gå upp och sätta mig på en stol i köket och försöka att inte gråta. Men ögonen läckte ändå. Jag ringde till Mikael, och han var på väg hem. Förklarade läget, hur ledsen jag var för att missa saker jämt, och särskilt nu att inte få vara med och träffa mina kusiner. Min ingifte farbror hade nämligen 80-årskalas. Det slutade med att jag satt på duschpallen när Mikael tvättade mitt hår, torkade det och även fönade det. Jag klädde på mig någorlunda själv, sminkade mig i ca 20 sek, och sen åkte vi. Till andra sidan rondellen. Och Mikael körde mig i rullstolen när vi kom ut, så jag har bara gått mellan badrummet och sovrummet och köket idag, som vanligt. Vi hade bestämt att vi skulle vara där i en kvart. Vi gick igen efter 25 minuter. Sitta i rullstol i 25 minuter verkar inte så jobbigt?

Men strax efter att jag kom hem började jag frysa och låg i sängen och blundvilade i tre timmar. Efter det orkade jag öppna ögonen, gå upp och äta. Men att bli så knäckt av att göra nåt jag inte orkar som var så litet. Jag är lite sur, lite bekymrad, och mera som jag inte kan klä i ord.

Fast å andra sidan vill jag gärna sluta klaga och vara glad istället. Men jag vet inte hur man gör. "Sluta bara!" Ja, kanske, men det känns som om jag vill klaga. Vill få sympati, vill att folk ska förstå att jag lider, vill släppa ut lite etter så det inte samlas inuti. Kanske är detta som ett kolhydratberoende som man bara kan bestämma sig för att sluta med. Men så när abstinensen gått över inser man att man inte alls behövde det, som man trodde.

Hur slutar ni med nåt ni vill men vill sluta med?

6 kommentarer:

~SerendipityCat ~ sa...

Men det ER da fryktelig vanskelig å la være å klage når livet er så tøft mot deg! <3

Jeg kjenner meg i alle fall veldig godt igjen i det. Psykologen min kalte det "å ventilere" - få ut sorgen og sinnet over å gang på gang ikke klare! Man skal jo ikke BARE ventilere, men det opplever jeg ikke at du gjør heller.

Dessuten tror jeg rett og slett hjernen vår er "forgiftet" (eller inflammasjon eller noe) når vi er så dårlige. Jeg har flere ganger trodd jeg har fått en skikkelig depresjon ved tilbakefall, men så snart dagene er litt bedre igjen forsvinner "depresjonen". Og det gjør ikke vanligvis depresjoner.

Ønsker deg bedre dager. <3

Monnah sa...

För djup fråga för mig... Jag klarar inte ens att sluta göra saker som jag INTE vill!

Harriet Klarin sa...

Dr Phil säger alltid åt folk som gör saker de inte vill göra, som att vara otrogna eller att porrsurfa eller vansinnesshoppa: Just stop it!
Så enkelt är det alltså.
Han säger också att man inte bara kan sluta med något utan att göra nåt annat i stället. Tomrummet måste fyllas. Det tror jag på.
Som att när man vill sluta med kolhydrater måste man hitta något nyttigare att ersätta det med. Problemet är nog för oss innerst inne att vi inte vill sluta med kolhydrater. Vi älskar dem för mycket.
Och det är allmänmänskligt att klaga när man haft det väldigt jobbigt väldigt länge. Svårt att ersätta det med skratt... Bara man inte klagar jämt, särskilt hemma. Passa på att klaga hos psykologen/kuratorn eller vilka du nu ska träffa.
Men tänk ändå om du levde i något fattigt u-land och skulle försörja dig och ett antal barn med jordbruk?
modren

Harriet Klarin sa...

Idag hade jag sånt sötsug att jag bakade en sockerkaka. Bottennivå.
Vi åt upp halva och frös andra halvan. Så värst gott var det ändå inte. Mormors gamla enkla recept.
Men kladdkaka vågar jag inte göra, det är för gott. Går inte att sluta äta.
Men jag har också idag skrivit av recept på grönsaksröror och köttsås på linser.
Får se om recepten blir verklighet.
Jag har ett osunt intresse för mat.
modren

Sara sa...

Hur jag slutar med sånt jag vill fortsätta med? Igen och igen.

Anonym sa...

Amen till Modrens första och ett igenkänningens skratt til Sara.

Det enda jag tänkte nær jag læste inlægget var: Fantastiskt att du fick komma ut i 25 minuter! En kærleksfull hårtvætt och föning !, sedan ansträngde du dig før att klæ på dig, kunde åka bil, och i 25 minuter så hade du mer av ett "liv" æn du haft på længe!!! Blev väldigt glad av att du "fick" det. Visst ær det tråkigt att man inte kan næstan någonting, men nu gjorde du ju något du ville! Det væger inte upp før allt det andra, samtidigt måste det ändå räknas som en glædjesmula! Att det skulle komma surt efter, det ræknade du ju med, det enda som ær dumt ær nær du inte glæds åt det du faktiskt fick till, då ær priset du betalar efteråt helt bortkastat.

Mina klagovisor till himlen har annars så många kapitel att jag tappat rækningen. Jag tror precis som psykologen ovan att ventileras inte en plats med jämnt mellanrum finns det inte plats før nytt syre och vi kväver oss själva sakta. Samtidigt tror jag att det vi väljer att fokusera på växer i oss. Så min kompromiss ær att bara konstatera. Jag har gett oss tillåtelse att klaga "det hær ær jobbigt", men bestämt att jag måste komma ihåg att sætta punkt efter det. Att konstatera att uppförsbacken ær brant ær ett konstaterande. Att jämra över att alla kullar verkar mindre, att matpakken var godare igår, att det vore lættare om någon puttade en dær bak, eller alla førældrars favorit "ær vi inte fraaaamme snart?"osv . dær någonstans övergår min sunda ventilation till något annat....