Vardagsglädje

Låg kvar i sängen länge i "morse". Spejade lite på fejan, spelade yatzy och leta ord, glodde på några bloggar, tog det lugnt. (Tack, E, för världens bästa födelsedagspresent -- telefonen!)

Apropå telefoner måste jag bara citera Robs son som sa att det kom in en gammal tant i affären med sin sladdlösa hemtelefon och ville uppgradera den till en smartphone. Gulligt :)

Men när jag började bli hungrig och gick upp såg jag världens finaste meddelande på en lapp som låg på min dator. Alltså, Mikael är uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuunderbar. Skulle ringa och tacka, men jag blev så till mig att jag inte visste vilket nummer jag slog, och ringde mamma istället och blev snopen.

Mer vardagsglädje, idag i alla fall, är att hitta en liten bit lakritssnöre under filten i soffan.

Och mer är att äntligen, efter några år, använda sin värdecheck på Interflora och komma hem med en bukett pioner som är så maffiga att vasen nästan välter! En är utslagen och den är stor som Mikaels knytnäve. Minst. Blir seriöst orolig för att jag måste hitta en tyngre vas. En pion kostade 85:-, så det är sannerligen ingen vardagsglädje utan festglädje snarare! Att ha levande blommor på köksbordet är fantastiskt! De behöver inte alltid vara så dyra som importerade pioner. En sån där floristkyl är nog förresten det vackraste som finns i hela världen, förutom en älskad nacke.

Sen gick jag som vanligt ut barfota och hämtade posten. Lite kallt. Men spännande.

Fick ett par bruna långa shorts eller 3/4-byxor eller vad de egentligen var, i linne från Monsoon, men de var stora som hus. Kändes 1-2 storlekar för stora. Det var ju kul, eftersom det var min vanliga storlek. Men jag inbillar mig inte att det var jag som var för smal utan byxorna för stora. Men det är ändå trevligt att dra ner ett par byxor utan att knäppa upp dem först. Man känner sig väldigt nätt.

När jag kom hem efter florist och Apotek hade jag haft en trevlig åktur. Hade åkt lite långsammare och tittat in på kyrkogården och njutit av luft och lukt. Men när jag kom hem frös jag om öronen. Också en sensation. Kanske inte vardagsglädje, men något upplevde jag i alla fall!

Och just det, jag fick också höra att man inte ens ser håren på mina ben (de är mycket ... hrm, vintriga). Är inte det vardagsglädje, så vet jag inte vad. Det är rätt bra att vara gift. Det var värt att vänta på.