Två miljoner anledningar

Just Norge är ME mycket på tapeten på grund av de två cancerforskarnas genombrott tidigare i höst. Jag läste nyss ett inlägg hos SerendipityCat att det finns två kompetensscenter i Norge för ME, ett för vuxna och ett för barn. Det för vuxna leds av Barbara Baumgarten-Austrheim, som är internationellt erkänd. Hon har varit med om att utarbeta de internationella konsensuskriterierna för diagnos och ser ME som en allvarlig fysisk sjukdom med prevalens på 0,2-0,4%. Förutom trötthet och ansträngningsutlöst utmattning förekommer också symptom av neurologisk, immunologisk och gastroenterologisk art, annars ställer man inte diagnosen ME.

ME-kliniken för barn leds av Vegard Bruun-Wyller. Han anser att sjukdomen är en stressrespons och rekommenderar behandling med kognitiv beteendeterapi och gradvis ökad träning. Diagnoskriterierna är breda, och alla som är trötta länge nog och inte har något annat, har ME. Han har tillrått både barn och ungdomar att gå Lightning Process-kurser (som kostar i runda tal 15 000:- för ett par dagar, och går ut på att övertala sig själv om att man är frisk och att ignorera sina symptom så att de försvinner, eller med deras egna ord: att sluta "göra ME, ta ansvar för sin egen hälsa och skapa sig ett friskt liv").

Vansinne. Det är inte konstigt då att jag blir rejält upprörd när jag läser nrks rapport om en 13-årig kille med ME som av överläkaren på sagda center fick rådet att gå på en LP-kurs. Killen blev inte frisk och fick istället ett sammanbrott och försökte ta livet av sig två veckor senare. Killen kände sig så dålig när han inte blev bättre av kursen att han inte stod ut med misslyckandet och skulden. Jag blir galen när jag läser det.

Det är inte det att jag inte kan acceptera att det finns en psykisk komponent i sjukdomen. Att man ska tänka rätt. Det är när det påstås att det helt och hållet är en psykosomatisk sjukdom som man ska tänka sig frisk ifrån som jag blir upprörd. På samma sätt som en positiv livsinställning och god attityd kan hjälpa en cancerpatient genom behandlingen, är  ju attityden inte det som i sig botar patienten.

Jag tycker det är hemskt hur barn med ME i Norge får inte bara sämre vård än vuxna, utan även felaktig behandling. Jag önskar den där överläkaren till och med något värre än att trampa på en legobit, ja, jag önskar honom nästan ME.