Lura barn

Nej, inlägget ska inte handla om att lura i barn att tomten finns. Det har jag ingen åsikt om. Förutom att det är OK ett tag. Man behöver inte vara tomtenazist och "tala sanning" med sina barn från de föds. Man kan också byta en tappad tand mot en peng och säga att det var tandfén. Men inte behöver man göra lögnen större och bifoga brev eller bilder etc. På nåt sätt ska ett barn stort nog att tappa tänder veta att vi leker, mamma och jag, att jag ska få pengar av tandfén för min framtand.

Inget av detta kallar jag att lura barn.

Trots vad vissa kan tycka, anser jag det inte heller att lura barn att berätta för dem om Jesusbarnet i krubban, och vad man tror på som har med det att göra.

Ur min synvinkel är det också OK om man som agnostiker berättar varför man "firar jul", eller varför judar firar Hanukka, eller varför muslimer ... ja, ni fattar. På samma sätt borde det ju då också vara okej för rasister att berätta varför vår vita jul är bättre än de svartas kwanzaa. Men det finns en gräns. Om det man berättar för sina barn handlar om att vissa människor automatiskt är sämre än de, då är det inte lika OK längre. Men var lagen ska gå, det vet jag inte. Barnen är ju föräldrarnas, inte samhällets, medan det är samhället som får ta hand om spillrorna av barnen om det blir alltför felprogrammerade.

Däremot har en vuxen ljugit för mig. Det var min musiklärare i mellanstadiet på Alléskolan. Jag tror han var vikarie ett halvår. Han var gammal och tjock och pratade om stenplattor, som vi inte var ett dugg intresserade av. Vid ett tillfälle skulle han ha frågesport, och vinnaren, om det var nån som fick alla rätt, skulle han bjuda på West side story, som gick på bio då. Gubben visste nog inte om att jag nog kunde se mager ut, men att huvudet var supersnabbt. Och spelar man cello och har spelat andra instrument sen sex års ålder och har en mamma som köpte partitur och ledde orkestrar på stereon när hon var ung, som hobby, och överägde en karriär som musiker, så har man nog tvingats i lite musikaliska årtal om Mozart, och då kan man nog några enkla musikaliska termer också. Till och med några balettermer har slunkit med.

Så han hade med mening gjort frågesporten så svår att han inte skulle behöva pröjsa bio för nån unge.

Men jag klarade alla frågorna. Men han försökte slingra sig ur sitt löfte.

Varpå mamma fick reda på historien när jag kom hem. Modersilska, värsta sorten. Hon tog mig med till läraren, då, på den gamla goda tiden när det fanns en tjock tjock bok där det stod vad alla hade för adress och telefonnummer till hemtelefonen. Hon upprepade helt enkelt: "Du hade en frågesport där den som fick alla rätt skulle få gå på bio och se på West side story. Anja hade alla rätt. Var är biljetterna?" Surgubben plockade fram nån hundring (man fick nog två biljetter för en hundring på den tiden) och jag och mamma njöt av min vinst ("Mariiia..."), av min kunskap inom musiken, och av hennes mod att gå på en ljugande gubbe som försökt manipulera en tävling och lura ett barn. HA!

Morsor rule!

2 kommentarer:

Monica sa...

Jaaaaaa! Underbar historia!!! Heja H. Vilken supermorsa...

Stina sa...

Go Harriett!!

Jag skulle nog reagerat likadant. När det gäller ens barn finns det inga gränser för vad man klarar av som man annars inte skulle vågat.

Det påminner mig faktiskt lite om en sak jag var med om när jag gick i sjuan kanske. En lärare lovade mig 100 kronor om jag sydde en boxningspåse till hans lärarum på syslöjden. (Förstår inte varför jag gick med på det för så lite pengar! Men det var väl inte så lite för mig då. Och jag gillade läraren.) Jag jobbade med den länge och väl och när jag sen kom för att lämna den tog han fram plånboken och sa typ: "Jag har bara 90 kronor, räcker det?" Nej, det gör det inte, tänkte jag, men vågade naturligtvis inte säga något, så jag tog de 90 kronorna och gick. Men jag kände mig besviken, även om det bara handlade om tio kronor. Istället för att få en hel hundralapp fick jag några tjugor och tior.

Och jag tycker faktiskt det var väldigt fel. 100 kronor är 100 kronor. Jag önskar jag hade haft modet att säga att då kommer jag tillbaka en annan gång och hämtar pengarna. Hade han erbjudit mig 500kronor så visst, då hade 490 inte varit några problem. Men nu när jag bara skulle få 100 blev det faktiskt en 10 procentig minskning.

Vad gäller att "lura" barn med tomten osv. får jag säga att jag är lite kluven till det. Vi firar gärna med tomte, men Clara får gärna se vem det är som klätt ut sig. Jag vill liksom inte att hon ska växa upp och tänka att mamma och pappa sa att tomten fanns på riktigt men det gjorde han inte, de sa att tandfén fanns på riktigt, men det gjorde hon inte, de sa också att Kristus fanns på riktigt...hmmm? Men jag vet inte...jag kanske överanalyserar. =)