Har haft samma bloggbakgrund ett tag nu, och idag har jag som ni ser bytt. Fortfarande Klimt i headern. Inte lika vårlikt som jag tänkt mig, men jag skulle tröttna på tussilagor lite för fort.
Det jag är riktigt stolt över är att jag lyckades ändra bloggrubriken från centrerad till högerställd, och ändra bredden på headern. I html!!!! (Utan att titta på en tutorial på YouTube först.)
Hursomhelst, ta av er skorna och känn er som hemma.
2 fel, grr
Brukar alltid göra ordförståelseprovet från högskoleprovet. Har hittills aldrig fått alla rätt. I år hade jag 2 fel, som vanligt. Av närmare 10 000 test-tagare, hade endast 6% alla rätt. Himla besserwissrar!
En fras erkänner jag att jag inte visste vad den betydde (fast jag hade hört den förr), och ett ord trodde jag att jag visste, men det var den engelska versionen av ordet som betydde vad jag trodde. Det hade en lite annan mening på svenska.
Whatever, jag måste skylla ifrån mig lite.
Och förresten säger jag inte mer än så här för att inte spoliera nöjet för nån annan testnörd. Vet inte om jag vågar uppmana er att berätta om resultatet. Blir nog lite galen om nån klarar alla rätt. Men bring it on, jag är stark. Tror jag.
En fras erkänner jag att jag inte visste vad den betydde (fast jag hade hört den förr), och ett ord trodde jag att jag visste, men det var den engelska versionen av ordet som betydde vad jag trodde. Det hade en lite annan mening på svenska.
Whatever, jag måste skylla ifrån mig lite.
Och förresten säger jag inte mer än så här för att inte spoliera nöjet för nån annan testnörd. Vet inte om jag vågar uppmana er att berätta om resultatet. Blir nog lite galen om nån klarar alla rätt. Men bring it on, jag är stark. Tror jag.
OK, ett förtydligande
Idag står det i SvD att den ryske adoptivpojken (enligt ryska media i alla fall) lär ska ha misshandlats i sitt amerikanska adoptivhem.
Mitt förra inlägg i ämnet kanske fick er att tro att jag godkände mammans agerande.
Men allt jag menade var att man inte ska döma utan alla fakta. Eller, man ska ju egentligen inte döma då heller.
Mitt förra inlägg i ämnet kanske fick er att tro att jag godkände mammans agerande.
Men allt jag menade var att man inte ska döma utan alla fakta. Eller, man ska ju egentligen inte döma då heller.
Svårslagen dag!!!!!
Idag har jag haft det riktigt bra! Det började med att jag vaknade när väckarklockan ringde (min och Mikaels ringde faktiskt ikapp och började på samma sekund eftersom de är radiostyrda-- en liten symfoni sådär på morgonkvisten!), det vill säga, för första gången på 2-3 veckor har jag inte vaknat klockan 5 på morgonen! Så tacksamt och glatt har jag inte hoppat ur sängen på länge!
Senåkte vi till kyrkan och var där halv nio,m för jag skulle sjunga idag med fem andra tjejer och vi skulle öva. Två saker om det: Det var verkligen skönt att inte vara där i sista sekunden, som det har blivit lite väl mycket av det sen jag gifte mig med Mikael. Och för det andra var det ca ett-två år sen jag sjöng, så det var fantastiskt roligt! Och duktiga tjejer (dubbeltrio) och bra pianist. Mmmmm!
Sen var det vittnesbördsmöte (favvo), Mikael bar sitt vittnesbörd, jag höll en bebis en liten stund (Henrettas senaste), jag fick klädkomplimang, pratade med Camilla, och fick sen åka hem och vila mig. Var alldeles hög av morgonens upplevelser, men helt slut (orkade knappt stå på benen), men jag lyckades lugna ner mig och sov en timme (utan konstiga drömmar! Tack för det!!). Bara det hade ju räckt för att göra detta till en superdag!
Sen åkte vi hem till mamma -- ryggont -- och träffade också Camilla lite mer. Det var bra. Berättade om mötena (vanliga ritualen när mamma inte har kunnat gå till kyrkan), tjejsnackade (egentligen var det mer "vanligt" prat, men man får ju passa på och känna sig som en tjej när man kan!) medan Mikael lagade mat till allihopa. En trevlig stund på det hela taget.
Sen när vi kom hem efter mat och efterrätt vilade vi, och vilade lite mer. Tittade på alla omöjliga och möjliga TV-program för att vi inte orkade nåt annat. Fick migrän. Medicinen hjälpte. Kände mig dock så trött att jag ville gråta. Men 30 sekunder efter det kom Mikael med en fusk-Magnum, och jag fick ny energi och orkade ligga en timme till på soffan.
Nu har jag tagit mina sömnpiller för nästan en timme sen och ser grymt mycket fram emot att lägga mig.
För sjutton, jag glömde ju det viktigaste! När Camilla var på väg att gå sa jag till Mikael: "Passa på att titta, för en sån midja får du inte se på länge." Då svarar den uuuuuuunderbara karln: Men det är ju så jag ser dig!
Slå det, om ni kan :)
Senåkte vi till kyrkan och var där halv nio,m för jag skulle sjunga idag med fem andra tjejer och vi skulle öva. Två saker om det: Det var verkligen skönt att inte vara där i sista sekunden, som det har blivit lite väl mycket av det sen jag gifte mig med Mikael. Och för det andra var det ca ett-två år sen jag sjöng, så det var fantastiskt roligt! Och duktiga tjejer (dubbeltrio) och bra pianist. Mmmmm!
Sen var det vittnesbördsmöte (favvo), Mikael bar sitt vittnesbörd, jag höll en bebis en liten stund (Henrettas senaste), jag fick klädkomplimang, pratade med Camilla, och fick sen åka hem och vila mig. Var alldeles hög av morgonens upplevelser, men helt slut (orkade knappt stå på benen), men jag lyckades lugna ner mig och sov en timme (utan konstiga drömmar! Tack för det!!). Bara det hade ju räckt för att göra detta till en superdag!
Sen åkte vi hem till mamma -- ryggont -- och träffade också Camilla lite mer. Det var bra. Berättade om mötena (vanliga ritualen när mamma inte har kunnat gå till kyrkan), tjejsnackade (egentligen var det mer "vanligt" prat, men man får ju passa på och känna sig som en tjej när man kan!) medan Mikael lagade mat till allihopa. En trevlig stund på det hela taget.
Sen när vi kom hem efter mat och efterrätt vilade vi, och vilade lite mer. Tittade på alla omöjliga och möjliga TV-program för att vi inte orkade nåt annat. Fick migrän. Medicinen hjälpte. Kände mig dock så trött att jag ville gråta. Men 30 sekunder efter det kom Mikael med en fusk-Magnum, och jag fick ny energi och orkade ligga en timme till på soffan.
Nu har jag tagit mina sömnpiller för nästan en timme sen och ser grymt mycket fram emot att lägga mig.
För sjutton, jag glömde ju det viktigaste! När Camilla var på väg att gå sa jag till Mikael: "Passa på att titta, för en sån midja får du inte se på länge." Då svarar den uuuuuuunderbara karln: Men det är ju så jag ser dig!
Slå det, om ni kan :)
Man vet att man börjar bli gammal när...
... när man hittar grejer som ska vara moderna, som man själv hade redan förra gången de var moderna. Fast mina var kornblåa. Men annars precis likadana.
Tänka i nya banor
Vaknade 05.10 imorse, och efter att inte ha kunnat somna om på ett bra tag kände jag att jag var hungrig. Gick och tog mig en macka med Philadelphiaost och en kopp te. Det var jättegott. Men jag har ju en del doft-hallucinationer, och teet luktade mögel. Lite läskigt, men jag fortsatte. Jaja, ni har redan kommit på det allihopa, men jag var seeeeeeeeeeeg, och inte förrän på näst sista tuggan av smörgåsen insåg jag att det var där mögeldoften kom ifrån. Och -smaken! Spottade snabbt ut tuggan i soporna och kikade i brödpåsen. Jodå. Men det var sånt där mörkt grovt bröd så det var inte lätt att se, och jag hade ju varit lite trött och inte precis "med".
Lärdom? Man mår bra av att kunna ändra sitt tankesätt, anamma nya synvinklar, inte förutsätta saker. Självklart? Inte på morgonen :)
Lärdom? Man mår bra av att kunna ändra sitt tankesätt, anamma nya synvinklar, inte förutsätta saker. Självklart? Inte på morgonen :)
Vrida och vända
Ni har kanske, precis som jag, sett i tidningen de senaste dagarna om en adoptivmamma i USA som skickade tillbaka sin adoptivson till Ryssland med nån lapp om att hon inte ville ha honom längre. Satte honom på ett plan "hem" med enkel biljett. Upprörande.
Så såg jag i nån annan tidning att det visst hade stått nåt på lappen i stil med: Allvarliga psykiska problem, våldsam mm. Kanske hade hon inte kryssat i rutan om att få ett barn med speciella behov, och så blev hon lurad av barnhemmet och fick det ändå.
Hur som helst har detta utlöst en diplomatisk kris mellan de två länderna.
Jag blev först väldigt upprörd över att kvinnan trodde att man har bytesrätt på adoptivbarn. Hur kan man göra så mot ett barn, osv osv. Men sen tänkte jag att den andra tidningen beskrev kvinnans handlande på ett sätt som gjorde att man förstod det bättre. Om killen faktiskt var en fara för sig själv och andra kanske hon helt enkelt inte vågade ha honom i huset, bland köksknivar och andra dödsredskap. Hon kanske hade fler barn, adoptiv- eller andra, som killen hotade. Eller så kanske hon hade tagit honom till läkaren, som konstaterat allvarlig psykisk sjukdom som hennes försäkring inte täckte behandlingen av, eftersom hon beställt ett friskt barn. Nu kan man ju inte gardera sig mot sjukdomar, men killen kan ju faktiskt ha haft sjukdomarna redan från början och då gäller inte försäkringen, tror jag.
Nu babblar jag. Vad jag menar är att saker och ting kan vinklas i media. Och gör det som regel snarare än undantag. Jag måste bli bättre på att inte tro på allt jag läser. Sanningen kan ju vara långt ifrån det jag ser. Det var jag ju med om själv, den enda gången jag var i tidningen (och då var rubriken: "Gud talade till dig, syster Anja" -- inte en stavelse rätt jämfört med vad jag hade sagt i intervjun).
Första april trodde jag knappt på nåt som stod i tidningen eftersom jag vet att jag är så lättlurad. En sån dos behöver jag även andra april, och tredje, och tionde.
Så såg jag i nån annan tidning att det visst hade stått nåt på lappen i stil med: Allvarliga psykiska problem, våldsam mm. Kanske hade hon inte kryssat i rutan om att få ett barn med speciella behov, och så blev hon lurad av barnhemmet och fick det ändå.
Hur som helst har detta utlöst en diplomatisk kris mellan de två länderna.
Jag blev först väldigt upprörd över att kvinnan trodde att man har bytesrätt på adoptivbarn. Hur kan man göra så mot ett barn, osv osv. Men sen tänkte jag att den andra tidningen beskrev kvinnans handlande på ett sätt som gjorde att man förstod det bättre. Om killen faktiskt var en fara för sig själv och andra kanske hon helt enkelt inte vågade ha honom i huset, bland köksknivar och andra dödsredskap. Hon kanske hade fler barn, adoptiv- eller andra, som killen hotade. Eller så kanske hon hade tagit honom till läkaren, som konstaterat allvarlig psykisk sjukdom som hennes försäkring inte täckte behandlingen av, eftersom hon beställt ett friskt barn. Nu kan man ju inte gardera sig mot sjukdomar, men killen kan ju faktiskt ha haft sjukdomarna redan från början och då gäller inte försäkringen, tror jag.
Nu babblar jag. Vad jag menar är att saker och ting kan vinklas i media. Och gör det som regel snarare än undantag. Jag måste bli bättre på att inte tro på allt jag läser. Sanningen kan ju vara långt ifrån det jag ser. Det var jag ju med om själv, den enda gången jag var i tidningen (och då var rubriken: "Gud talade till dig, syster Anja" -- inte en stavelse rätt jämfört med vad jag hade sagt i intervjun).
Första april trodde jag knappt på nåt som stod i tidningen eftersom jag vet att jag är så lättlurad. En sån dos behöver jag även andra april, och tredje, och tionde.
En torsdagskväll som bara återkommer vart 30:e år
Igår kväll var Mikael och jag i tempelvillan och hälsade på Amy Oscarson Carr, den första vännen jag kan minnas att jag nånsin haft i livet. Hon kom ihåg några andra saker än jag från vår gemensamma barndom(t ex hur hon och jag utklädda till påskkärringar när våra pappor var och reste i missionen, hamnade i tidningen med rubriken "Local girls nåt"). Men jag glömmer aldrig hur vi lekte skola i rummet till höger när man kom in i hallen, och hur vi lekte gömme och jag gömde mig så bra att ingen hittade mig och jag låg där tyst och stilla i evigheter och hade jättetråkigt. Jag låg i utrymmet under trappan som var försett med nån sorts liten förrådsdörr, och nån sträckte till och med in armen och kände på mitt ben, men antog att det var nåt som skulle ligga där, bland madrasser och annat Ja, och så minns jag att jag älskade henne av hela mitt hjärta och inte förstod varför jag inte kunde få gå i engelska skolan jag också. Jag menar, jag kunde ju engelska. Och då skulle jag kunna leka med Amy varenda rast!
Amy och jag upptäckte däremot att bägge var rädda för de stora killarna som höll till vid våra skolor. Hennes var kanske en högstadieskola intill, men mina var 6:or i min egen skola. De hade vattenpistoler! Livsfarligt ju. Hon gömde sig dock betydligt smartare än jag, som bara kröp ihop bakom en kulle på gångvägen till skolan. Inga av killarna hade nånsin gjort oss nåt, de var bara farliga för att de var stora. Och, i mitt fall, hade vapen.
På det hela taget tyckte jag det var mycket underligt att min första bästis nu var vuxen och hade egna barn. Det är som när man ser på bilder från ungdomsaktiviteter och inte fattar att de där små glinen man hade i Primär, nuförtiden svänger sig med både körkort och universitetsexamen och till och med barn!
Det var i alla fall jättekul att träffa Amy. Deras kameror åkte fram när vi skulle gå, men jag var för lat för att sticka fram min mobil till Mikael, så jag ska få sno nåt av deras kort. Det sätter jag in här, såvida jag inte ser alldeles för mycket ut som ett haklöst sjölejon.
P.S. Om nån av mina läsare känner Amy, kan ni veta att hon skriver en rolig blogg: Unlimited tater tots.
Amy och jag upptäckte däremot att bägge var rädda för de stora killarna som höll till vid våra skolor. Hennes var kanske en högstadieskola intill, men mina var 6:or i min egen skola. De hade vattenpistoler! Livsfarligt ju. Hon gömde sig dock betydligt smartare än jag, som bara kröp ihop bakom en kulle på gångvägen till skolan. Inga av killarna hade nånsin gjort oss nåt, de var bara farliga för att de var stora. Och, i mitt fall, hade vapen.
På det hela taget tyckte jag det var mycket underligt att min första bästis nu var vuxen och hade egna barn. Det är som när man ser på bilder från ungdomsaktiviteter och inte fattar att de där små glinen man hade i Primär, nuförtiden svänger sig med både körkort och universitetsexamen och till och med barn!
Det var i alla fall jättekul att träffa Amy. Deras kameror åkte fram när vi skulle gå, men jag var för lat för att sticka fram min mobil till Mikael, så jag ska få sno nåt av deras kort. Det sätter jag in här, såvida jag inte ser alldeles för mycket ut som ett haklöst sjölejon.
P.S. Om nån av mina läsare känner Amy, kan ni veta att hon skriver en rolig blogg: Unlimited tater tots.
Räknas detta som stöld från barn?
Jag begriper att folk som stjäl av sina barn rankas rätt lågt på listan över moderskänslor.
Hur är det med det här då, om man stjäl (och äter upp alltså) en påse bilar som ens mans 25-årige son glömt i bilen för en vecka sen? Är jag en dålig plastmor nu också? (Jag har i alla fall inte nallat på hans påskägg som hans far glömde ge honom.)
Snälla, ni som har tagit godis av era barn, kommentera, så jag inte tycker det är nåt oförlåtligt jag gjort.
Succumed to the godissug, det är väl i och för sig inte helt högt på självdiscinplinskalan. Usch.
Men jag gillar mig ändå för att ... jag är rolig och rätt så pålitlig och för att jag gör Mikaels liv så mycket bättre med mina många kärleksbevisningear :)
Hur är det med det här då, om man stjäl (och äter upp alltså) en påse bilar som ens mans 25-årige son glömt i bilen för en vecka sen? Är jag en dålig plastmor nu också? (Jag har i alla fall inte nallat på hans påskägg som hans far glömde ge honom.)
Snälla, ni som har tagit godis av era barn, kommentera, så jag inte tycker det är nåt oförlåtligt jag gjort.
Succumed to the godissug, det är väl i och för sig inte helt högt på självdiscinplinskalan. Usch.
Men jag gillar mig ändå för att ... jag är rolig och rätt så pålitlig och för att jag gör Mikaels liv så mycket bättre med mina många kärleksbevisningear :)
Bästa sortens tjänande för en som jag
Pappa ringde och väckte mig kl14.10. Men det var OK, eftersom jag vid det laget hade kommit ikapp mina sömntimmar, med tanke på att jag var vaken tre timmar i natt. Han ville dock hämta mig om en kvart, eftersom han skulle ha hämtat amerikaresenärerna kl 12.15, men deras plan blev försenat, och nu krockade det med att han skulle ta emot en soffa i Brandbergen. Så jag skulle få ta emot soffan, och ligga på sängen och läsa min braiga bok. Inte helt tokigt, fast 4 timmar kändes lite mycket (de skulle komma senast 19).
Hur som helst, jag hjälper gärna mina familjemedlemmar med det jag kan, och detta kunde jag ju! Inte för koncentrationssvårt eller tungt eller energikrävande för mig, då är jag där!
Så sitter vi i bilen och har inte ens kommit till första avfarten när Ove ringer från Paris och säger att de har blivit ytterligare försenade och kommer inte förrän 21.55 tror jag det var. Då kan pappa skriva på MIO-soffan och ändå hämta USA-folket, och jag får åka hem igen och vila mig hos mig själv!
Bästa sortens tjänande när man är lite under isen är den man är villig att göra, men ändå inte behöver. Som Abraham och Isak. Jag kan behöva alla mina krafter idag till att steka pannakakor och tvätta underkläder.
Hur som helst, jag hjälper gärna mina familjemedlemmar med det jag kan, och detta kunde jag ju! Inte för koncentrationssvårt eller tungt eller energikrävande för mig, då är jag där!
Så sitter vi i bilen och har inte ens kommit till första avfarten när Ove ringer från Paris och säger att de har blivit ytterligare försenade och kommer inte förrän 21.55 tror jag det var. Då kan pappa skriva på MIO-soffan och ändå hämta USA-folket, och jag får åka hem igen och vila mig hos mig själv!
Bästa sortens tjänande när man är lite under isen är den man är villig att göra, men ändå inte behöver. Som Abraham och Isak. Jag kan behöva alla mina krafter idag till att steka pannakakor och tvätta underkläder.
Quid pro quo
Jag minns hur Sanne, när hon gifte sig, eller rättare sagt både Sanne och Lars, sa att de kände sig tacksamma över att nån ville ha dem -- Sanne, med sin whiplash, och Lars, skild med tre rätt små barn som han hade hela vårdnaden om. På ett sätt känner jag ju mig likadan -- att jag, som inte duger till nåt, duger till nån, är fantastiskt! Det är inte lätt att alltid motstå diverse komplex när man inte kan så mycket och orkar ännu mindre (även om M blev lite sur på mig igår för att jag rackar ner och talar respektlöst om hans fru, och det antar jag att han har rätt i...)
Nu har jag blivit fysiskt sämre i ett par veckor, vilket alltid leder till att jag blir labil och orolig. Hur ska det gå, jag kunde ju så lite förut, ska jag inte orka nåt nu eller? låter tankarna. Förutom att jag inte fattar hur jag ska stå ut med hur det känns i kroppen, har jag dessutom lätt att känna mig värdelös när jag ser allt som behöver göras och jag kanske på en hel dag har lyckats med två saker: Bädda sängen och vattna blommorna. "Wow..." Hursomhelst, i förrgår hade jag dessutom sovit ovanligt dåligt och var alldeles under isen. Till slut grät jag så kraftigt att Mikael fick ta med mig och lägga mig i sängen medan han höll om mig. Så småningom slutade jag skaka. Jag var utmattad, fysiskt och känslomässigt -- det är jobbigt när fasaden rämnar.
I såna stunder är man lite konfliktartad mot sin partner. På samma gång som jag känner en oerhörd tacksamhet och kärlek, känner jag mig lite i underläge. Så därför blev jag glad igår för att jag fick betala tillbaka tjänsten (fast inte för att det behövdes, såklart!) . Pappa ringde nämligen och sa att de inte visste vad de skulle göra med Mikael, för han var på gästhemmet och hade lågt socker. Jag packade ner lite mjölk och godis och pappa körde dit mig. Nu hade Gerald redan fått i honom nästan en hel Fanta, så en minut efter att han druckit min flaska mjölk genom medtaget sugrör, så var han sig själv igen.
Hursomhelst, och det är detta som är poängen, så fick jag hjälpa honom, som han hade hjälpt mig. Vi är bägge "trasiga produkter" som behöver lite extra emellanåt -- men vem behöver inte det? Jag är absolut inte glad för att Mikael har diabetes eller för att jag har ME, men nu när saker och ting är som de är med mig är det skönt att hjälpen inte alltid är riktad åt mitt håll. Man är gjord för att vara till nytta för andra. Det är bara bebisar som klarar av att vara helt beroende av någons hjälp, vi vuxna har fått omprogrammerade hjärnor. Vet inte hur och när det händer, men bara att så är det.
Och vad skönt, nu gäspade jag för första gången sen jag vaknade 05.10 och inte kunde somna om. Snart kan jag lägga mig igen, med älsklingens snarkningar som bakgrundsmusik. Nattinatti!
Nu har jag blivit fysiskt sämre i ett par veckor, vilket alltid leder till att jag blir labil och orolig. Hur ska det gå, jag kunde ju så lite förut, ska jag inte orka nåt nu eller? låter tankarna. Förutom att jag inte fattar hur jag ska stå ut med hur det känns i kroppen, har jag dessutom lätt att känna mig värdelös när jag ser allt som behöver göras och jag kanske på en hel dag har lyckats med två saker: Bädda sängen och vattna blommorna. "Wow..." Hursomhelst, i förrgår hade jag dessutom sovit ovanligt dåligt och var alldeles under isen. Till slut grät jag så kraftigt att Mikael fick ta med mig och lägga mig i sängen medan han höll om mig. Så småningom slutade jag skaka. Jag var utmattad, fysiskt och känslomässigt -- det är jobbigt när fasaden rämnar.
I såna stunder är man lite konfliktartad mot sin partner. På samma gång som jag känner en oerhörd tacksamhet och kärlek, känner jag mig lite i underläge. Så därför blev jag glad igår för att jag fick betala tillbaka tjänsten (fast inte för att det behövdes, såklart!) . Pappa ringde nämligen och sa att de inte visste vad de skulle göra med Mikael, för han var på gästhemmet och hade lågt socker. Jag packade ner lite mjölk och godis och pappa körde dit mig. Nu hade Gerald redan fått i honom nästan en hel Fanta, så en minut efter att han druckit min flaska mjölk genom medtaget sugrör, så var han sig själv igen.
Hursomhelst, och det är detta som är poängen, så fick jag hjälpa honom, som han hade hjälpt mig. Vi är bägge "trasiga produkter" som behöver lite extra emellanåt -- men vem behöver inte det? Jag är absolut inte glad för att Mikael har diabetes eller för att jag har ME, men nu när saker och ting är som de är med mig är det skönt att hjälpen inte alltid är riktad åt mitt håll. Man är gjord för att vara till nytta för andra. Det är bara bebisar som klarar av att vara helt beroende av någons hjälp, vi vuxna har fått omprogrammerade hjärnor. Vet inte hur och när det händer, men bara att så är det.
Och vad skönt, nu gäspade jag för första gången sen jag vaknade 05.10 och inte kunde somna om. Snart kan jag lägga mig igen, med älsklingens snarkningar som bakgrundsmusik. Nattinatti!
Soltecken? Skojar bara. Idag har vi:
Lite grr är det väl nu. När det är alldeles vitt på alla träd och bilar. Men vi tar nya tag tills imorgon. Då ska allt vara smält!
Årets säkraste soltecken?
Min gamla granne, som har föreningens vackraste trädgård, brukar bland annat ta sig en promenad varje dag. I gul-svart täckjacka (vet inte om han är AIK:are eller om färgerna bara är en slump), mössa och handskar.
Nu har vårtecknet kommit: Mössan har rykt! Det är vår!!!!!!!!!!!!!
Förresten har min man också initerat våren. När han går till jobbet eller nåt sånt, har han ingen jacka på sig. Och när han går och tränar går han i shorts och lämnar överdragsbyxorna hemma.
Dessutom har snön smält synbart från dag till dag. Jag kan tro på att det faktiskt smälter bort helt.
Å andra sidan, lilla Ellen, som ju bor avsevärt mycket mer söderut i vårt kära land, tyckte vi hade det svinkallt häruppe, fast vi har 10 grader.
Oavsett vad folk säger, så väljer jag att säga att vintern är slut och våren är här.
Nu har vårtecknet kommit: Mössan har rykt! Det är vår!!!!!!!!!!!!!
Förresten har min man också initerat våren. När han går till jobbet eller nåt sånt, har han ingen jacka på sig. Och när han går och tränar går han i shorts och lämnar överdragsbyxorna hemma.
Dessutom har snön smält synbart från dag till dag. Jag kan tro på att det faktiskt smälter bort helt.
Å andra sidan, lilla Ellen, som ju bor avsevärt mycket mer söderut i vårt kära land, tyckte vi hade det svinkallt häruppe, fast vi har 10 grader.
Oavsett vad folk säger, så väljer jag att säga att vintern är slut och våren är här.
Blott Sverige svenska krusbär har!
Läs gärna en läskande essä om engelska låneord. Här, i DN:s språkspalt varannan söndag.
Jag ska se om jag klarar av att skriva helt utan engelska låneord. Det borde jag.
Heja krusbär!
Jag ska se om jag klarar av att skriva helt utan engelska låneord. Det borde jag.
Heja krusbär!
Mera påskklokord
Påskklokorden snodda av Dr Laura (som visserligen är judinna??), men är det bra sagt, så är det:
The joyful news that He is risen does not change the contemporary world. Still before us lie work, discipline, sacrifice. But the fact of Easter gives us the spiritual power to do the work, accept the discipline, and make the sacrifice.
Rt. Rev. Henry Knox Sherrill
President of the National Council of Churches USA, 1950-1952
The joyful news that He is risen does not change the contemporary world. Still before us lie work, discipline, sacrifice. But the fact of Easter gives us the spiritual power to do the work, accept the discipline, and make the sacrifice.
Rt. Rev. Henry Knox Sherrill
President of the National Council of Churches USA, 1950-1952
Glad påsk
Här är vad en glad påsk är för mig:
Familj. Från långt bort och nära, både Mikaels och min.
Mat. Ägg och sill, ugnsstekt laxfilé, lamm med potatisgratäng.
Fjädrar. Okejdå. Fast det är lite hysteriskt. Borde göra ett påskris på mitt sätt istället för att bara klaga. Ett med fjärilar urklippta ur vackra papper och kristaller och kanske garnbollar som knoppande blommor.
Vacker dukning där allt det julrödtunga är borta och man anar våren.
Och även om jag inte gillar dem så mycket, påskliljor. Helst i trädgården
så man kan få vackrare blommor på köksbordet. Denna från Interflora, 300:-
Den här påsken är det också generalkonferens. Foton från lds.org.
Och varje påsk, huvudpersonen -- and no, that's not the easter bunny! -- Jesus Kristus. Alla konstverk är hämtade från Liz Lemon Swindles hemsida hos sitt galleri.
Familj. Från långt bort och nära, både Mikaels och min.
Mat. Ägg och sill, ugnsstekt laxfilé, lamm med potatisgratäng.
Fjädrar. Okejdå. Fast det är lite hysteriskt. Borde göra ett påskris på mitt sätt istället för att bara klaga. Ett med fjärilar urklippta ur vackra papper och kristaller och kanske garnbollar som knoppande blommor.
Vacker dukning där allt det julrödtunga är borta och man anar våren.
Och även om jag inte gillar dem så mycket, påskliljor. Helst i trädgården
så man kan få vackrare blommor på köksbordet. Denna från Interflora, 300:-
Den här påsken är det också generalkonferens. Foton från lds.org.
Och varje påsk, huvudpersonen -- and no, that's not the easter bunny! -- Jesus Kristus. Alla konstverk är hämtade från Liz Lemon Swindles hemsida hos sitt galleri.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)