Pearl S Buck

Jag läste och uppskattade Selma Lagerlöf tidigt och Jane Eyre och Svindlande höjder på högstadiet. Svindlande höjder var lite för dyster för mig men jag älskade Jane Eyre. Där väcktes min kärlek till litteraturen och till brittiska klassiker. Gärna kvinnliga författare såklart. Är lika imponerad av Charles Dickens som av August Strindberg. Man vet att man borde vara imponerad, för det är ju bra, men oftast är det bara inte my cup of tea. Jag minns ärligt talat inte när jag upptäckte Austen, men Bronte var först. (Sorry, kan inte göra specialtecken på det här tangentbordet.)

Minns också att jag läste Den goda jorden av Pearl Buck. Jag hade hittat den själv på biblioteket, om jag minns det rätt. Och blev golvad! Ser hyllan där hennes böcker stod framför mig, det blev sträckläsning av alla som fanns där. Inte alla var lika bra som Den goda jorden. Men jag minns hur jag verkligen älskade sättet hon skrev på och hur hennes kärlek för Kina var som en egen karaktär, eller snarare en förutsättning för skrivandet, ska man nog hellre säga. Hon skrev så att jag älskade Kina lika mycket som hon. Det är det ultimata maktutövandet med en roman, att övertala folk med text som inte är menad att övertyga, utan roa.

Jag minns att jag för första gången i mer medveten ålder ville bli författare pga Pearl Buck. Jag ville det när jag var sex år också, författare och pilot men absolut inte hårfrisörska. 

Den här texten om Pearl Bucks liv ser jag ikväll för andra gången på fb. Man ska inte tro på allt man läser på Facebook, men jag föreställer mig att det är sant! Njut. 

It's the birthday (igår) of writer Pearl S. Buck, born in Hillsboro, West Virginia (1892). Her parents were Christian missionaries, and she was raised in China from the age of three months. She said: "I spoke Chinese first, and more easily. [...] I did not consider myself a white person in those days." She was tutored in the mornings by her mother, but spent the afternoons with her beloved Chinese nurse, who told her stories and took her to visit friends, where young Pearl listened to women gossip. She played with Chinese friends, joined their parties, and hid her blond hair underneath a hat.

She married an agricultural missionary. They lived in northern China and then Nanking, where she taught English literature. In 1920, she gave birth to a daughter, Carol, who had a severe developmental disability. Her husband did not know how to cope with Carol and withdrew from his family. At times, Buck doted on Carol, desperately hoping that her condition would improve. And other times, she was frustrated and embarrassed by the girl, who would scream and cry for hours on end. She said, "Sometimes I can scarcely bear to look at other children and see what she might have become."

By the winter of 1927-28, Buck was living in Shanghai, and she was unhappy. Earlier that year, they had been forced to evacuate their home in Nanking after a violent skirmish called the Nanking Incident — among those targeted were white foreigners, and their home was destroyed. She had just completed the manuscript of her first novel, working in her own private space in the attic, but the only copy was destroyed by looters. The Red Cross sent them to Japan with nothing but the clothes they were wearing, and they lived there for seven months before moving to Shanghai. Her husband returned to Nanking for work, so she was left caring for the children, sharing a run-down rental house in Shanghai with two other families. Her marriage was deteriorating. Her salary was tiny, and her husband forced her to sign it over to him and then ask for an allowance. She knew that the only hope of giving Carol long-term care was in the United States, but her husband didn't want to leave China. She realized that she might end up responsible for Carol and that she had to figure out a way to provide for her.

So she returned to writing, not out of passion but as a way to earn money. She had written a few stories here and there, and the novel that had been destroyed, and she felt it was her best chance of earning a living. She found an old trade magazine in a Shanghai bookstore, and it listed three literary agents, so she wrote to all three. Two of them told her there was no market in America for Chinese subjects. The third, David Lloyd, agreed to take her on, and remained her agent for 30 years.

In 1929, Buck took Carol back to America to find her long-term care. Touring institutions depressed her, and although she found a place she liked, she said that leaving Carol was the hardest thing she did in her life. She took out a loan from a member of the Mission Board to afford the care. At the same time, her first novel, East Wind, West Wind (1930), was accepted for publication by John Day Company. Her agent had sent it to 25 publishers, and John Day was the last on his list; if they refused it, he was going to withdraw the manuscript. John Day's president and publisher, Richard Walsh, later became Buck's lover, and eventually her husband. She started writing her second novel, The Good Earth (1931), as soon as she got back to China, and it took her just three months. Buck was floored when it was chosen by the Book-of-the-Month Club and she was sent a check for $4,000 — with that money she could pay for several years of Carol's schooling. The Good Earth sold nearly 2 million copies in its first year of publication, and was the best-selling book of 1931 and 1932. She earned more than $100,000 dollars in a year and a half, and put $40,000 toward Carol's care. She won the Nobel Prize in literature in 1938.
Credits : Garrison Keillor

Och kolla bara vad vacker hon var! Som en intellektuell Grace Kelly. 

Får mig inte bara att vilja bli författare, utan att låta håret växa när det blir vitt och ha det i knut. Att vara stilig. 







Reflektioner från en stadstjej

Mikael hade köpt en lite avlång sorts svensk, ekologisk sallad. Han skar av typ toppen till nån dags sallad. Sen skulle jag ta av några blad och ha i hamburgarna. Vi brukar köpa färdigskuren sallad så bara det där med att den satt ihop och hade en typ botten kändes exotiskt nog.

De yttersta bladen var lite sladdriga så jag fortsatte inåt. Helt okej. Men sen var en fjärdedel av salladshuvudet geggigt och jag blev lite äcklad. Tänkte att det kanske var att man tryckt för hårt på ena sidan eller så. Men tänkte använda andra sidan för där såg det fortfarande bra och spänstigt ut.

Sen tar jag bort några bra blad och slänger några andra i matskräppåsen. Ser sen massa svarta prickar. Vet inte riktigt vad jag tänker om dem men den största hade även ludd på sig och nu började jag tycka det var lite väl läskigt. Är det såhär det blir utan bekämpningsmedel är jag inte säker på att jag gillar ekologiskt. 

Plötsligt ser jag en mask! Inte så stor som en daggmask men bra över en centimeter lång. Och jag inser att det där sladdriga på ena sidan är maskens typ sekret och de svarta prickarna är hans avföring! Och jag lovar, jag inte bara slängde salladen utan blev nästan carnivore på stört. Eller, usch så fel det blev, jag vill ju verkligen inte äta upp masken men jag vill inte äta grönsaker med djur på! 😱😱😱

Och så tänker jag på nån sommar när jag plockat in nåt från trädgården. Och om det kom med en tvestjärt så blir jag så offput att det inte blir några fler blommor den sommaren.

Så går det när man är militant stadsmänniska. #naturupplevelsernejtack

P. S. Vi hade en geting inne härom dagen. Jag blev rädd men inte hysterisk. Förbättring! Det hjälpte säkert att den rätt snabbt flög ut igen helt på egen hand. Men det där med djur och natur är inte min grej, särskilt inte när de är inne hos mig, oinbjudna. Tacka vet jag en biblioteksbok. 

Lite tankar om Mors dag

Det är ju snart Mors dag och självklart går mina tankar till min egen mamma, som jag älskar. Som jag inte kan säga nog mycket gott om. 

Mors dag var en svår dag under en period i mitt liv. Jag har alltid längtat efter barn och velat ha många. Men när jag var 36 hade jag inte träffat nån än och började inse och acceptera att man och barn kanske inte var nåt som fanns i min framtid. Jag var ofrivilligt barnlös på ett annat sätt än vad som oftast menas med det uttrycket. 

Men sen träffade jag en frånskild man med fyra barn. Fyra ljuvliga, vuxna barn. Jag kallar mig inte styvmamma eller bonusmamma för jag har aldrig fostrat dem. Men jag är en extra vuxen som älskar dem och är stolt över dem. Mina drömmar om att få barn har blivit verkliga genom dessa fyra som nån annan fött. Vi har också fått fem barnbarn och ett sjätte är i magen. Kan man få det bättre än så? 

När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster, är beskrivningen av hur jag känner på Mors dag. Jag har fått det allra finaste, att älska en familj som om den vore min egen. För det är den. #mammahelaveckan


Det saknas två döttrar, en svärson, och två barnbarn samt en flickvän på bilden, men det här är det senaste fotot på så pass många av oss. 


Gamla saker

Jag är en hoarder som har nog mycket självdisciplin för att inte drunkna i mina saker. Men det är svårt. Härom dagen hittade Mikael en oanvänd bricka av Nadja Wedin ovanpå frysen. När jag sa att jag tänkte sälja den på tradera skrattade han som att det var värsta skämtet. Tänkt om jag hade fått en tio för varje gång jag sa att jag skulle sälja nåt på tradera. 

Jag är fäst vid en del saker, t ex min cello, medan andra saker inte är särskilt viktiga för mig och jag mycket väl skulle kunna tänka mig att börja om från ingenting. Nuförtiden finns ju alla foton på andra ställen än i svåråtkomliga fotoalbum. Jag saknar ofta kläder och skor som jag behövt göra mig av med. Just nu har jag massor med kläder till salu på sellpy som jag vuxit ur, inte heller det frivilligt utan pga mediciner. Klackskor funkar inte heller nu som förr och ibland kan jag komma ihåg vissa skor jag hade, vissa outfits, hur jag hade små och stora väskor i alla färger och stilar som kunde matcha allt. Brudklänningen är jag däremot 100% stolt över att jag sålde för 100% av inköpspriset. 

Sen kommer vi till ämnet böcker. Jag är osentimental och har slängt mina första matteböcker och sånt för många många år sen. Även mina första böcker, oftast också all skönlitteratur jag läst redan och under femtio år, och många som jag inte läst än men inte kommer att orka läsa, också ofrivilligt pga sjukdom. Har även gjort mig av med de flesta av mina universitetsböcker. Det var riktigt tråkigt. Vem är jag utan Oxford dictionary of literary terms. Den hade jag förresten bara köpt för skojs skull, den var aldrig kurslitteratur. Foyle's på Charing Cross Road. Jag har aldrig varit i någon affär så många timmar sammanlagt som på den bokhandeln, som närmast är en institution. 

Här ligger det på kartan. 

I högra änden där Oxford street slutar går Tottenham Court Road till vänster och där finns det elektronik. Till höger går Charing Cross Road, där det finns bokhandlar. Längst ner på bilden syns Shaftesbury Ave, där nån känd teater ligger, typ den där Les Mis gått/går. På andra sidan av Charing X Rd låg det förr massvis med små specialistbokhandlar eller secondhandbokhandlar. Jag tvivlar att de har överlevt Internets ankomst. Jag tror aldrig förresten att jag har varit i London när jag haft Internet. I alla fall har jag aldrig haft wifi. Har nog aldrig ens burit med mig en telefon i London. Hur stenålderslängesen måste det ha varit sen jag var där????? Det känns som nyss, men bevisligen inte. Så mina uppgifter om vad som finns eller inte är nog 20-40 år gamla. Men ska det hindra mig från att reminisce? Inte på min egen arena. 

Vi har haft problem med vattenläcka i förrådet så M har varit där ett par dagar. Igår tog han med sig en miniatyrbok hem med Emily Dickinsons dikter. Den ska jag verkligen läsa om. Sätter en spänn på att den är från Foyle's också. 

Den godaste nyheten är dock att jag har trott att jag i ett svagt ögonblick har gått med på att slänga alla mina Montalbano-filmer. Men de låg i förrådet! Och det senaste halvåret när jag har trott att jag har slängt dem, har jag saknat dem så förfärligt mycket. Så nu ska jag verkligen titta på dem.

Google maps är annars verkligen en sak för oss som är sentimentala över platser. Härom dagen tänkte jag på när det skulle vara familjebröllop en timme från där jag bott i Schweiz, och den helt makalösa tour jag fick av Pratteln, BL, Schweiz, med bilder. På hus  och gator och där var spårvagnshållplatsen och allt sånt.

Nyss tittade jag på Charing Cross Road på Google maps. Saknar verkligen London. Jag hittar bättre i London än i Stockholm. Så många fina minnen.

Kläder har jag dock inte direkt åkt till London för att handla på väldigt många år. Dels är jag längre än medelbritten så alla ärmar och alla ben blir för korta. Och eftersom jag sedan bott i tyg- och postordermeckat Borås så gick det alltid att konkurrera ut ett dyrt pund med Borås alla outlets. Köpte på fullt allvar en marinblå skepparkavaj i ull för 69,90:- istället för 699:-. H&M:s outletbutik innan man ens kallade saker för outlet. Näst sista hållplatsen för Hulta-bussen. Min danska kompis Sanne var med mig en gång där, hon var helt hög. Det var där min syster lärde mig att syna ett plagg med kritiska ögon innan man tar med sig det till provrummet. Kjolar/klänningar som är skurna på diagonalen ser alltid fruktansvärt oklädsamt ut på mig, så varför ens prova en sån kjol bara för att den kostar mindre än vad knapparna kostar på sybehörsaffären? Jag är inte alltid styrd av logik, det är min syster bättre på, men man kan alltid träna sig. 

Jag har glömt vad jag tänkte säga. Nej, det var att jag blev så glad för mina Montalbanofilmer. Han är kommissarie på Sicilien, för er som inte känner till honom. 

Och dagens trevlighetstips, gå och kolla nåt ställe på Google maps. Jag ska titta på de adresser jag bodde på som barn nu! 

Allt på en gång

Vi har visst fått vattenläcka i förrådet, men pappa har slitit med det i två dar och säger att våra grejer verkar ha klarat sig. Vi delar förrådet med mamma och pappa. 

Men sen ikväll fick Mikael lågt socker och fick sen sitt vanliga magkaos så han fick rusa upp innan sockret var normalt och då ligger jag spänd och lyssnar så han inte ramlar. Han har bara ramlat en gång men det var en gång för mycket. 

Och bara för att en olycka sällan kommer ensam så har sängen gått sönder. När jag hade vattnat växten i sovrumsfönstret satte jag mig för att vila mig vid fotändan innan jag skulle lägga mig. Då brakade sängen ner en bit i ena hörnet och man såg var träet hade brustit. Och det var så obehagligt att jag tvingade M att kolla på skadan när han nu var så igång efter att ha ätit socker, och han drog upp rammadrassen lite och då gick brädan tillbaka lite. Men vi behöver köpa ny säng typ imorgon.

Men då kan jag kontra med underbara nyheter! Efter min konstiga (?) reaktion (som jag skrev på 1177 om, inför återkopplingssamtalet) på kortisoninjektionen är jag nu smärtfri! Har ont i en annan led i tummen som jag. LG inte har noterat förr r att rumbaswn gör ondare. Och det gör väldigt mycket mindre ont där än på det vanliga stället. Kan knappt fatta det. 

Såg dessutom en som säger att hennes kortisoninjektioner räcker ett år. Det har jag aldrig hört förr men om jag nu kan vara smärtfri en månad eller två så tar jag det. Nu får vi bara hoppas att reaktionen inte gör att de säger att det gör vi aldrig om.

Dessutom fick jag migrän i torsdags efter vårdbesöket men det var försiktigt migrän. Som det hjälpte med Alvedon och Ipren för. Då är det ju inte farligt. Och igår tog jag migränspruta och det brukar trigga migrän samma kväll men inte igår!

Dessutom sa A mitt namn för första gången förra helgen. Han brukar inte tycka sig behöva prata så mycket så det var underbart när han sa Hejdå Anja! E gav oss en teckning och den var till både farfar och mig.

Ja, men då kollar jag för säkerhets skull efter sängramar på Blocket. 

En djärv ide

Detta jag skriver på här är en inte ens en vecka gammal telefon. Jag har hittat en hel del funktioner och saknat en del lösenord. Somligt med hjälp av Mikael som också har en Samsung (detta är min första Samsung) och en del har jag upptäckt själv. Vad stolt man känner sig då.

En sak jag inte hittat är hur man gör accent. På min gamla telefon höll man inne bokstaven e till exempel och då gav den en alternativ att sätta ovanpå e:et. Men det gör man inte här, så ni får lita på att jag vet hur ide stavas. Inte verkar den rätta det heller. När jag skrev nåt på engelska för första gången på telefonen var det så lagom roligt. Faktiskt lite som det är på bloggen nu, när inga av mina felskrivningar rättas. Jo, där fixade den faktiskt "rättas" . Så ironiskt. Men inte annat i samma mening. 

Känner ni till Henrik Wahlström? Jag känner i princip bara till namnet men fick reklam från honom på Insta nyss. Om att han har gjort ett TED-talk som kommer ut snart. Han sa att när de påade honom hörde han inte riktigt vad de sa. Men nu hade han fått presentationen skriftligt. Och kände sig som att så djärv hade han aldrig varit i beskrivningen av sig själv men att det var trevligt att tänka att nån såg på honom så.

Jag försökte fota inlägget men det finns en handgest för det som jag inte aktiverat än. På min gamla telefon tryckte man med tre fingrar på skärmen och det saknar jag nu. Här ska man trycka på både volymknappen och påknappen på samma gång men jag får det inte att fungera. Men han heter alltså Henrik Wahlstroem om ni vill kolla inlägget. Tydligen är han en förespråkare för psykisk ohälsa. Eller, det är inte det han _förespråkar_ såklart, jag orkar inte formulera mig klart men ni fattar. Vem var det förresten som inte skulle blogga på sömnmedicin? 

Givetvis började jag tänka. Vad skulle folk presentera mig med för ord om jag skulle hålla ett TED-talk?

I vanliga fall är jag rätt allergisk mot folk som framhäver sig själva. Jag skulle inte ens kalla mig bloggare fast jag bokstavligen är det. Jag skulle inte heller kalla mig bagare fast jag har bakat kakor när Mikael skulle komma hem från sjukhuset. Så tanken att beskriva mig själv med superlativer är väldigt främmande för att jag avskyr det så mycket hos andra.

Men enligt denna killen Henrik så kände han att orden var lite väl stora för honom. Fast det för mig lät helt rimligt i beskrivningen. Så att beskriva sig så är kanske det minsta man borde göra?

Jag har inte kommit så långt att jag faktiskt gör det experimentet, varken här i bloggen eller ens i hemlighet. Men kanske kan tanken få växa och gro och bära frukt.

Tre gånger tre

1. Tre saker jag vill börja med
1. Läsa böcker istället för mindnumbing surfande. 
2. Vara lite lugn, lite avmätt, lite går det så går det. Låta folk vara. Inte tro att jag ska fixa allt. Hålla tyst. 
3. Vill steppa upp med syskonbarn och barnbarn men är inte säker på hur det ska gå till med tanke på min ork. 


2. Tre saker jag vill fortsätta med
1. Arbeta med min hälsa, min aktivitetsnivå, mina rädslor. 
2. Uttrycka och visa kärlek och tacksamhet för Mikael. 
3. Ge mig själv näring, andligt, fysiskt, emotionellt, socialt, intellektuellt. 


3. Tre saker jag vill sluta med
1. Läsa massa AI-genererad skit på Reddit om folk som är helt dumma i huvudet. 
2. Klaga så mycket på mig själv. 
3. Borde säga äta godis/socker/bullar. Borde också säga köpa saker på tradera. 

Reklam

Jag har anmält en annons till Facebook och fått svar idag att de inte tar bort den. Har de nånsin tagit bort nåt som kan vara provocerande om det inte handlar om vaccin? Eller folks övriga politiska åsikter.

Affären hette ungefär dildoshop. Fine. Det finns ju gulliga dildosar. Men reklamen jag såg var av en enorm och verklighetstrogen avbildning. Även om nu just detta exemplar kanske inte var genomsnittligt utan i kategorin monster-.  

Jag tycker ju amerikaner kan vara lite löjligt pryda när de pixlar en bebisrumpa. Och jag är själv mer pryd än exhibitionistisk. Men om man inte får se en bröstvårta på Facebook, hur kan det vara ok att se en erigerad penisattrapp? Nu har jag oftast inga småbarn bredvid mig när jag kollar på Facebook men porrfri barndom gäller även medelålders tanter tycker jag. Man ska få välja vilken porr man ser och när. En dildo tycker jag inte är provocerande i sig men detta var lika välkommet som en dickpic. Det var faktiskt en dickpic. Inte bra gjort, Facebook.

Svårt

Nåt jag tycker är riktigt svårt är att visa väldigt rudimentära utkast för Mikael. Jag gjorde det härom dagen och det var förfärligt. Jag funderade på vad det var. Först är jag rädd att han ska säga att jag är en idiot, pga det jag skrivit som var idiotiskt. Sen är jag rädd att han ska få reda på att det där är jag. Det dåligt tänkta, ologiska, långrandiga, det är jag. Inte bara det klartänkta, snabbtänkta och utsökta.

Sen kom jag ihåg en gammal känsla som jag hade när jag varit sjuk ett antal år och liksom inte orkade reagera så på saker som mitt friska jag. Att jag misslyckades mer på massa olika sorters plan. Och att det var jättejobbigt att konfronteras med den delen av mig själv som -- tyvärr säger jag -- är en äkta del av mig själv och som inte är värd applåder.

Det är kanske lika illa att låta nån man älskar se en när man inte är bildligt fullsminkad. När det bara är man själv som är det så kan man skämmas i ensamhet. Nu får jag skämmas inför den jag älskar mest.

Men kanske är det där skon klämmer. Jag ska inte skämmas alls. Varför skulle jag skämmas för att jag också börjar på låg nivå? Måste jag vara proffs på allt jag gör för att duga? Tydligen.

Men nu kommer jag i alla fall på det. Och tänker att jag vill ändra det.

Så därför skriver jag faktiskt det här inlägget, det första på länge sen det blev för mycket för mig att skriva också när Mikael låg på sjukhus.

Alltså, jag lägger medvetet in ett nytt inlägg utan att kräva att det ska vara mitt bästa nånsin. Bara ett helt vanligt inlägg. Välkomna tillbaka!

Fråga?

Jag sackade ju minst sagt när Mikael låg på sjukhus i höstas och sen har jag bara inte kommit tillbaka hit.

Och jag vet inte hur man ställer en fråga utan att det ska vara att man manipulerar folk till att ge en komplimanger.

Men jag funderar på att återuppta skrivandet. Är det nån som är intresserad av det?

Vet inte heller hur ni läser min blogg, jag läser i Feedly så får alla som publicerats sen senast. Men om man går in på min blogg när man vill läsa nåt så har det ju varit tyst ett halvår och då kanske man inte ser detta heller.

Så ett försök. Vi får se. Men säg gärma nåt. Känner ni att den spelar ut sin roll så är det respons så god som nån annan.

Tack!
❤️

Fynd

Minns så väl hur jag och mormor gick och tittade i tygaffärer i Göteborg efter fynd som kunde bli avslutningsklänning osv. Min mintgröna trevolangerskjol i sexan var en favorit som jag inte kan glömma. Och hon var alltid så noga med att fynda. Hon kunde köpa en stuv för 10:- och sy sig en kjol. Hon kombinerade alltid mode med prismedvetenhet och det har jag kvar. När jag har köpt nåt och visar upp det för Mikael visar jag inte bara plagget utan också vad det kostade. Till mormors ära. Här är hon i sin ungdoms glans dagar.



Nu köper jag ju inte saker i affärer utan på nätet. Och det mesta jag köper är begagnat, eller kanske oanvänt men köpt av privatperson. Det gillar jag också.

Mina senaste fynd är faktiskt på skofronten. Har inte köpt sko i affär på ca 10 år men det här är vad jag fyndat mer eller mindre nyligen. Har blivit kallad Imelda men numera är jag ganska modest.

Sköna gympaskor i min favoritfärg, 200:-

Handgjorda skor från Portugal med skinn inne och ute. Sitter som en handske på foten. Liten för stor rosett för min smak men det är bra att gå utanför sina bekväma ramar ibland. En hundring gick de på.


Sen ett par skor, också skinn även på insidan och som nog är tre år vid det här laget. Så sköna så det liknar ingenting. Minns inte vad de kostade, en hundring eller två, och skinnet är fint som snus!


Har faktiskt likadana eccostövletter som min syster. Men jag köpte mina för ca 300:- på tradera. Kommer inte ihåg om de var oanvända eller minimalt använda. Tänker att det inte är läskigt att ha min systers skor på mig och främlingars fötter behöver inte skrämmas. De flesta människor är ju faktiskt rätt fräsha. Och det är helt klart värt en tusenlapp att nån har haft skorna på sig ett par gånger men inte trivts med storleken eller dyligt. Men dessa har jag haft i två säsonger så slitet är mitt. Ser att de skulle behöva en omgång skokräm. Det har jag inte tänkt på på många år. Jag vet inte ens om vi har nån skokräm och var den i så fall är. 

Men detta var lite av min hobby. Måste väl kalla det så, att shoppa och fynda.

Bästa semestern

Jag kommer ihåg när min familj kom och hälsade på när jag hade bott i Schweiz och vi åkte till Italien tillsammans. Jag minns att vi var på stranden och i staden ihop och att jag översatte åt en familj som inte kunde prata med receptionen. Och sen minns jag hur alla var i samma rum och läste varsin bok. När vi var klara bytte vi och så fick man läsa fem böcker på fem dagar. (Johan bodde i England och var inte med.) Jag minns att nån hade en Mrs Pollifax-bok med sig.

En annan gång när Ellen och jag var två veckor på Gran Canaria hade vi med oss en fantastisk hög med böcker av Alistair MacLean (uttalas MacLäjn, inte MacLin, se även hur Reagan uttalar sitt namn) och vi läste en per dag. Nu är det ju böcker, inte litteratur, men i avkopplingssyfte är jag inte kräsen.

Böcker är absolut den bästa semestern. Man hinner självklart göra annat också, som vara på stranden, turista, äta gott. Men det finns inte mycket som är så avkopplande och påfyllande för mig som att läsa böcker.