Hörde en jätterolig sak idag och en jättetråkig. För att visa att livet inte är svart ELLER vitt utan BÅDE svart och vitt tar jag härmed till mitt trognaste argument, mode. Varsågoda.
Australien
Min kyrka gick ut med att alla medlemmar skulle be för regn i Australien i helgen och idag har det regnat. Jag såg en bild på en genomblöt brandman och det var en rörande bild.
En fin ME-vän har startat en svensk grupp för att virka/sticka/sy till djur som blivit skadade. Det är visst en världsvid rörelse.
Men så har jag fått reda på att bränderna till stor del varit anlagda! Ett femtiotal personer är misstänkta. Hur är man funtad när man sätter eld under torka, värmebölja och med de stora avstånd som finns i Australien? Jag blir så arg så jag kokar! Är det roligt att skada djur, att folk mister sina hem, att folk som äger mark nu bara äger aska? Jag vet att Jesus sa att det inte längre ska vara öga för öga, men jag tycker att fängelse låter för snällt som straff. De borde få känna på vad de har orsakat andra. Hur kan det kännas att bara en känguru som försöker hoppa bort från branden, men vet inte vart den ska ta vägen, och för varje hopp så sveder branden pälsen. Vilken smärta, vilken oro. Och att mista sitt hem och alla ägodelar är nåt som man inte vill vara med om. Många saker kan ersättas men många är oersättliga. Och det är ett trauma att kanske behöva lämna sitt hem barfota. Att med vilje utsätta andra för sånt är förfärligt. Jag blir så arg och ledsen. Den som satte eld skulle betala brandkårens insatser, ersätta förlorade hem och marker, betala skadestånd till skadade djur. Och sen sitta i fängelse.
Tack och lov för regnet. Men jag vet inte hur mycket det fortfarande brinner och om det bara har regnat på ett litet område.
Tänk vad naturen är farlig. Eld har vi ju respekt för, men även vatten och vind kan orsaka stora skador i form av tsunamis och orkaner. Det var fler som dog i tsunamin för 10 år sen än vad som dog i nine eleven. Och en droppe vatten som är så liten. Men den kan urholka sten och rädda liv och släcka bränder. Jag blir lite berörd av allt det här.
Måndagsbuketten
Nu var det ett tag sen vi hade blommor. Och i takt med att julblommorna dör och julprydnaderna plockas bort kan vi drömma om till exempel den här buketten.
Vilken tragik!
Expressen säger att en 80-årig man har vådaskjutit sin jaktkompis svårt i ryggen vid tvåtiden på natten när han skulle lägga tillbaka geväret i bilen efter vildsvinsjakten.
80-åringar ute på jakt? Det tycker jag låter lite ovist. Man märker kanske inte när man blir äldre men jag tycker inte 80-åringar i allmänhet ska hantera varken vapen eller bilar långt efter midnatt.
Och för det andra, är det inte så med vapen att de måste osäkras innan man skjuter med dem? Automatvapen kan man bara peppra på med, men annars är det väl ett skott i taget som gäller. Och det är väl ett väldigt nybörjarmisstag att hantera ett laddat vapen som om det vore oladdat?
Jag blir i alla fall upprörd. Tycker inte det låter som en oskyldig olycka utan som slarv och ålderdom och dåligt omdöme i sällsynt hemsk kombination. Det är fruktansvärt tragiskt och borde aldrig ha hänt.
Källa: https://www.expressen.se/kvallsposten/man-skjuten-efter-jakt-nar-vapen-lades-in-i-bil-/
Det börjar bra, året alltså
Igår fick jag för mig att det här med jul och nyår gick hur bra som helst. Bara det borde ju utlösa röda blinkande, tjutande alarm, men nej. Jag tyckte jag mådde rätt bra när jag gick ur sängen, så jag plockade i och ur diskmaskinen. Det gör jag nästan aldrig, i alla fall så sällan att jag inte minns precis hur trött och snurrig jag blir efteråt. Men såhär gick det.
Kokade färsk pasta. Tänkte att jag kunde klara att stå upp i 3 minuter. Satte först på fel platta, där osthyveln låg, men jag hann märka det i sista sekunden innan den började smälta. Skulle öppna en liten tetra med svartvinbärsdricka men var lite ranglig i nävarna och svepte ut i ett vackert mönster på diskbänken och kaklet. Såg ut som blod på CSI. Minns att jag hann tänka då att jag verkligen måste passa mig för det verkar vara en dålig dag idag. Så var pastan färdig, rättare sagt trodde jag det för trots att jag tittade tre gånger vad klockan var när den började koka kunde jag inte komma ihåg när 3 minuter efter det var. Så jag skulle kolla först så pastan faktiskt var klar och höll på allvar på att sticka ner fingrarna i det kokande vattnet för att plocka upp en tagliatelle!
Och idag fick jag feber för att jag satt ner och blev duschad och sen värmde frysmat medan Mikael jobbade (han hade ätit ute med barn och barnbarn (som jag inte orkade följa med på, buhu!!!) Kraschad? Nejdå, det går strålande. Med humöret i alla fall.
Ska ni höra en så god nyhet att jag nästan lipar när jag tänker på den? Jag har börjat sjunga igen, eller nynna. På toa, när jag häller upp vatten, ni vet. Men det orkar man inte göra om livet är alltför dåligt. Så jag kanske har det bra, trots duschfebern!
Kokade färsk pasta. Tänkte att jag kunde klara att stå upp i 3 minuter. Satte först på fel platta, där osthyveln låg, men jag hann märka det i sista sekunden innan den började smälta. Skulle öppna en liten tetra med svartvinbärsdricka men var lite ranglig i nävarna och svepte ut i ett vackert mönster på diskbänken och kaklet. Såg ut som blod på CSI. Minns att jag hann tänka då att jag verkligen måste passa mig för det verkar vara en dålig dag idag. Så var pastan färdig, rättare sagt trodde jag det för trots att jag tittade tre gånger vad klockan var när den började koka kunde jag inte komma ihåg när 3 minuter efter det var. Så jag skulle kolla först så pastan faktiskt var klar och höll på allvar på att sticka ner fingrarna i det kokande vattnet för att plocka upp en tagliatelle!
Och idag fick jag feber för att jag satt ner och blev duschad och sen värmde frysmat medan Mikael jobbade (han hade ätit ute med barn och barnbarn (som jag inte orkade följa med på, buhu!!!) Kraschad? Nejdå, det går strålande. Med humöret i alla fall.
Ska ni höra en så god nyhet att jag nästan lipar när jag tänker på den? Jag har börjat sjunga igen, eller nynna. På toa, när jag häller upp vatten, ni vet. Men det orkar man inte göra om livet är alltför dåligt. Så jag kanske har det bra, trots duschfebern!
Årets bästa
Vi har en oerhört smart och vältalig medlem i ME-communityt som har rättat många lögner och påhitt genom åren. Nu har han skrivit en kommentar till personerna bakom pace-studien, som är en studie på me, men i själva verket på alla möjliga sorters allmänt trötta personer med ett smörgåsbord av diagnoser, och som fick fantastiska resultat för att man flyttade gränsen för vad som behövdes för att räknas som frisk lägre ner än gränsen man ursprungligen behövde komma under för att räknas som sjuk. Dvs de friserade statistiken så att även de som fick ett försämrat mående av behandlingen ansågs recovered. Och det här är det bästa ME-skämt jag nånsin sett.
Selfie
Jag känner några som har lagt in en bild om dagen på Insta hela förra året. Jag är superimponerad och det har dessutom varit så kul att se folks verklighet, inte bara de där specialfotona när man är nog snygg (de har nog bara såna dagar!) och som jag som sätter in ett per fem år. Jag blir inspirerad och vill göra samma, men vet att det är alldeles orimligt att jag ska klara ett om dagen. Så jag försöker inte ens.
Men jag SKA försöka ta fler kort. Tänka lite som de yngre som har mobilen på sig, inte med sig i väskan som man inte minns var man ställt. Det var så trevligt att få ett kort på mig och Mikael också som är aktuellt, det vi tog på julafton och som jag satte in här. Väl? Jag har känt nästan ända sen min systers man dog att om Mikael dog vill jag inte ha bara våra bröllopsfoton och sen ett kort som togs på ett nyår när jag fortfarande hade det långa håret dvs säkert för fem år sen, jag vill ha bevis på oss, nu. Och det har jag nu. Och så ska jag fortsätta. Om vi ska nånstans ska jag ta kort på oss. Försöka i alla fall. Somliga brukar vara lite sena och då vill man inte försena det ytterligare med fotouppdrag.
Men helt i enlighet med min fotosträvan för det nya året lägger jag här in senaste selfien. Det är jag och två kompisar som skojar lite bara, helt normalt som vi brukar. Och bilden blev så bra så Dolce & Gabbana ville faktiskt använda den som reklam. Bara för att vi råkade ha julklännkngar på oss alla tre. Men jag vet, min syster var först med det i familjen, hon blev Ikea BoKloks ansikte utåt. Men jag kom i alla fall tvåa.
En gång för ca 15 år sen ringde min bror och sa att du är med på en jättestor plansch i musikaffären vid Viskan. Då hade de börjat sälja min körs CD och jag var med i fönstret. Jag tror jag var först i familjen att släppa en CD. Och nej, det handlar inte om att ha trevligt, det handlar om att vinna! Men som väl är kombinerar jag min tävlingslystnad med ett osedvanligt gott humör när jag förlorar. Tur är väl det.
Fast på allvar hade jag på mig en blus jag inte haft på länge och jag minns varför (den är så tunn så jag fryser ihjäl) och nu har medicinmagen blivit större. Fattas bara annat när jag äter 30 mg istället för 20 av den medicinen jag går upp i vikt av. Inte kul!!! Ska in och läsa på apoteken och se vad de har att säga om när man kan få ut 10 mg igen. De har skjutit upp det tre gånger redan! Jag vill inte bli fetare!
Men konstigt nog syns det inte så mycket på fotot. Alltid nåt!
Men jag SKA försöka ta fler kort. Tänka lite som de yngre som har mobilen på sig, inte med sig i väskan som man inte minns var man ställt. Det var så trevligt att få ett kort på mig och Mikael också som är aktuellt, det vi tog på julafton och som jag satte in här. Väl? Jag har känt nästan ända sen min systers man dog att om Mikael dog vill jag inte ha bara våra bröllopsfoton och sen ett kort som togs på ett nyår när jag fortfarande hade det långa håret dvs säkert för fem år sen, jag vill ha bevis på oss, nu. Och det har jag nu. Och så ska jag fortsätta. Om vi ska nånstans ska jag ta kort på oss. Försöka i alla fall. Somliga brukar vara lite sena och då vill man inte försena det ytterligare med fotouppdrag.
Men helt i enlighet med min fotosträvan för det nya året lägger jag här in senaste selfien. Det är jag och två kompisar som skojar lite bara, helt normalt som vi brukar. Och bilden blev så bra så Dolce & Gabbana ville faktiskt använda den som reklam. Bara för att vi råkade ha julklännkngar på oss alla tre. Men jag vet, min syster var först med det i familjen, hon blev Ikea BoKloks ansikte utåt. Men jag kom i alla fall tvåa.
En gång för ca 15 år sen ringde min bror och sa att du är med på en jättestor plansch i musikaffären vid Viskan. Då hade de börjat sälja min körs CD och jag var med i fönstret. Jag tror jag var först i familjen att släppa en CD. Och nej, det handlar inte om att ha trevligt, det handlar om att vinna! Men som väl är kombinerar jag min tävlingslystnad med ett osedvanligt gott humör när jag förlorar. Tur är väl det.
Fast på allvar hade jag på mig en blus jag inte haft på länge och jag minns varför (den är så tunn så jag fryser ihjäl) och nu har medicinmagen blivit större. Fattas bara annat när jag äter 30 mg istället för 20 av den medicinen jag går upp i vikt av. Inte kul!!! Ska in och läsa på apoteken och se vad de har att säga om när man kan få ut 10 mg igen. De har skjutit upp det tre gånger redan! Jag vill inte bli fetare!
Men konstigt nog syns det inte så mycket på fotot. Alltid nåt!
Som en knarkhund
Kollade lite lojt på armband på Tradera. Det brukar vara gott om varor efter julafton så det är ett roligt tidsfördriv. Hittade fem jag gillade, två bijouterier och tre som kostade 20 000, 30 000 resp 70 000. Det för 70 var det näst dyraste på hela Tradera. Tydligen ser dyra saker bättre ut än billiga, för jag sniffar upp dem som en knarkhund.
Har alltid önskat mig ett s k tennis bracelet. Det här kostar inte ens 20 laxar. Eller är det nollplural på det så man säger tjugo lax? Ska inte slänga mig med ord och använda dem fel, det är ju verkligen en giveaway.
Jag vet inte om man ska ha dem just när man spelar tennis, det hade nog inte jag vågat (jag är till och med nervig när jag går på toa med bijouteriarmband för att jag tror att de ska paja och ramla ner i toan). Däremot blev jag rätt skrämd för jag stoppade telefonen i behån när jag gick till soffan med popcorn och ett glas. Då hade jag råkat trycka på Köp nu på bilden ovan, eller behån hade tryckt åt mig, men som väl är krävs det mer än ett klick för att råka köpa nåt. Men jag blev nervös när det stod mitt namn och adress på armbandet. Tänk om jag hade rört mig så den tryckte på bekräfta också!! Jag tror inte jag ska stoppa telefonen i behån om jag har några program öppna nån mer gång.
Det har ju kommit nyordslista för 2019 och heter det fickringning när man stoppar telefonen i fickan och den ringer nån? Mitt nyord i så fall är behåköp. Fast det låter ju bara som om man handlar en behå.
Jag tappade faktiskt ett armband jag fick av mamma och pappa när jag slutade nian i handfatet (och så rasslade det ner i rören fortare än kvickt) i Spanien. I Lloret de Mar strax utanför Barcelona.
Jag har i alla fall påmint mig själv om att jag har nog många ringar, örhängen, halsband, armband, hårspännen, smink, nagellack, skor, handväskor, scarfar, kläder, påslakan, kuddfodral. Men tapeter har vi inte nog mycket av. Och en flygel behöver vi. Men sen så.
Inte det förgångna, kanske nuet och framtiden?
1. Vad skulle jag göra om jag vann på lotteri?
Beroende på hur mycket. 25 000:-extra i månaden, spara lite, köpa bättre bil, inte snåla på möbler och boende. Åka på semester, 25 000 blir en najs resa!
10 miljoner däremot, ny bil, en bil med chaufför till mig, lägenhet med högt i tak och breda lister. Nej, bygga ett enplanshus som ser ut som en östermalmslägenhet i Österhaninge med den där underbara utsikten. Och med plats för flygel och matbord för 12 eller så.
2. Vem var din hjälte när du var barn?
Kitty. För hon löste brott eller? Har inte haft prinsessmani eller sånt.
3. Vad var du mest rädd för när du var barn.
Läskiga, elaka killar. Såna som gick i sexan och kunde spruta vattenpistol på en på rasten, sen andra killar som ropade kycklingen efter mig för att jag hade gula gabardinbyxor. Det värsta var nog brösten, när en ointelligent kille vid namn Anders Nilsson helt sonika tog mig på brösten och sa Du har ju inga. Det hade jag inte heller. Än. Han myntade också uttrycket två pressade lingon på en bräda. Kanske är han författare nu 🤪. Nu skulle han se mig, han skulle sett hon som hade strl 36-38 och f-kupa. Med magisterexamen. Han har nog inget jobb där man behöver kunna läsa ens.
4. Vad är du mest rädd för nu?
Tre saker. Att Mikael ska dö. Att Mikael ska tröttna på att jag gradvis byts ut mot en gammal, fet sjukling som bara behöver och behöver. Och att jag själv ska bli så sjuk att jag inte kan kommunicera och massa saker är jobbiga och jag inte kan säga det. Och att jag ligger och lider utan intryck och inte kan någonting. Och att jag hamnar på hem istället för hemma och de inte bryr sig om hur man måste vårda en svårt me-sjuk patient.
5.Hur var er första dejt?
Vi gick på julkonsert på Lucia med Real Group i Linköping. Vi parkerade, gick i ljuset fram till stället och sen åt vi mat (jag åt en go pepparbiff) och sen konserten som var så jättebra. Men vi visste inte var bilen stod, och nu var det ju becksvart och vi visste inte ens åt vilket håll vi skulle gå. Men Mikaels lokalsinne är bättre än mitt så det räddade oss. Men jag tror vi gick runt en halvtimme extra. Men det tålde ju jag då.
6.Om du kunde resa i tiden, vilket år skulle du vilja åka till då?
År 32 e Kr, när Jesus fått igång predikoverksamheten, botandet av de sjuka, underverken, liknelserna. Döden vill jag inte se, ens nu när jag vet hur det slutar.
7. Hur skulle "er" låt gå?
Love and marriage
Love and marriage
Go together like a horse and carriage??
Nej, givetvis skulle den vara Carpenters Only Yesterday
https://youtu.be/evETS8_WFGE
eller möjligtvis Happy. https://youtu.be/D0bOHk3a_iE
Kolla båda, finns där musik finns, annars här (där jag hittar).
8. Vems äktenskap beundrar du och varför?
Jättesvårt att svara med namn. Många gör bra saker, funkar bra, men det är ju deras kärlek, deras personligheter, deras kärleksbevis, grälhantering och kompromisser. Jag kan nog inte säga att jag vet nog mycket om någons äktenskap att jag skulle vilja ha det. Jag vill ju helst ha mitt eget. With a few tweaks 😘
9. Om vi hade en båt, vad skulle den heta? Den frågan borde jag ställa till Mikael, för han kan mer om båtar och skulle säkert komma på ett coolare namn än Snipan.
10. Nämn en sak som din make gör och som verkligen får dig att känna dig älskad.
De där kärleksspråken är svåra. Jag äääälskar när han köper hem blommor. Men även när han har smugit med några färska tagliatelle för att höra mig glad. När han satt och läste recept på nätet inför vad vi skulle äta på nyår, och jag hjälpte bara till i ca 5 ,minuter så det var verkligen hans verk. Han säger aldrig nej när jag vill åka till Ikea eller nånstans. Han säger alltid ja, ja, vi åker till Ikea, ja, du är vacker, ja, här för du en kram när du är ledsen, ja du är så sexig.
11. Förutom förlovningsdagen, bröllopsdagen, och eventuella barnafödslar, vilken har varit er bästa dag?
De många ställen vi ätit på, det var nästan bara det jag orkade förut. Sen har vi varit på Real Group, Rigmor Gustafsson, och Riverdance. Vi åt mat först på circus och som var nåt alldeles osedvanligt extra i matväg. Sen uppträdandet!! Vi satt rätt långt fram och var nästan i själva framförandet. Och det var så varierat med sång, musik, solo, olika slags dans, förutom det där ljuvliga livsbejakande temat med synkoper som man borde kunna använda som antidepressiva. Och dansen när de sprattlar sådär är heeeeeelt magisk.
Sen älskade jag när vi åkte Segway i en timme i Tallin och när vi var på Sicilien. I början av vår dejtingperiod gick vi på bio ibland och om filmen inte var nog bra så hånglade vi istället. Så såg vi en Jane Austen-film som Mikael tyckte var urdålig och hade väntat sig "muntligt utbyte", men jag älskade den så där satt han på en för honom värdelös film som jag älskade och absolut inte ville missa för att hångla.
12. Vad skulle du vilja uppnå år 2020?
Två saker. 1) stoppa försämringen ytterligare. Önskar mig att bli bättre, men det räknar jag inte med. 2) Att Mikael och jag har det bra i vårt äktenskap, både han och jag.
13. Vilken ny hobby skulle du vilja prova? Jag vill inte ha nån ny, jag vill göra mina gamla, resa, läsa, sjunga, spela, sy, inreda och ha fester och middagar.
14. Vad skulle du vilja äta om det var din sista måltid?
Förrätt: liten rund smörgåstårte-portion med lax och räkor
Huvudrätt: perfekt stekt oxfilé med klyftpotatis, både rödvinssås och Bea. Grillade grönsaker med baguettebitar med smör på. Gott alkoholfritt vin.
Efterrätt: en buffé av Caffer cake, chokladtiramisu, morotskaka med glasyr, hembakade pinfärska bullar utan socker på (10 st), citron- och marängpaj och som avslutning en munsbit av pumpapaj. Allt kanske får vara munsbitar men jag vill helst inte ha kvar några cravings när jag ska dö.
15. Vad tycker din partner om att du har på dig?
Jag tror klänning, snygga strumpor och klackar. Gärna rött. Eller min födelsedagsdräkt. Den är jag dock inte själv lika bekväm med, men jag tränar mig att se mig med hans ögon, för då är jag vacker!
16. Vilka tre filmer skulle du ta med dig till en öde ö?
Får man säga serier? Line of Duty, 5 säsonger, Downton Abbey, rubbet, och alla 18 Commissario Montalbano. Mikael gillar inga av dessa så då kan han bygga oss ett hus under tiden.
17. Vad är ditt drömresmål?
Har så många platser i Italien som jag vill se, så det är Italien för evigt.
Men sen vill jag gärna till Västindien igen och nån av de mindre kända öarna i Asien, t ex Filippinerna.
18. Vad irriterar du dig mest på hos andra?
När de skryter om sig själva men de har inte ens nåt att skryta om utan är bara pinsamma. Det blir jag alldeles rabiat av.
19. Vilken superkraft skulle du välja, om du fick välja fritt?
Jag antar att det inte finns någon superhjälte som botar sjukdomar?
20. Hur många gånger i veckan är lagom att ha sex?
Tänker jag verkligen svara på den frågan?
Först säger jag ingen, för sex varje vecka pallar jag inte. Om man typ grovhånglar och greppar tag i vissa angenäma kroppsdelar men det håller på 5-10 minuter så kanske varannan vecka. Men jag får tyvärr inte bli emotionellt engagerad eller för ähem orgastisk för då blir jag för dålig. Om M och jag har vänslats lite så vet han att då behöver jag middagen värmd och serverad vid bordet. Sex är som musik, även om Mikael gör allt jobbet så sker det ju saker i ens känsloliv och vissa kroppsliga upplevelser är sköna men man orkar dem inte. 15 sekunder då kanske. Så jag är med sex som med musik, jag blir för berörd och orkar egentligen inte med att bli så påverkad. Det är lite bättre om han bara hoppar på mig än planerar det, för då får jag prestationsångest (hängbröst, inte rakat armhålorna, luktar svett i mina valkar och är orolig att jag inte ska orka om jag måste fixa allt det där först). Jag brukar vara med på noterna rätt med en gång även om jag själv inte hade tänkt på nåt som har med pang eller rödbetan. Men det beror väl på. Man är ju på olika humör olika gånger.
Men jag skulle bokstavligen avlida av Kama Sutra. Några minuter pallar jag, inte några timmar!
Tillbakablick på 2019
Dag från 2019 du alltid kommer att minnas?
När vi hälsade på några timmar gamla Emmi på sjukhuset.
När vi hälsade på några timmar gamla Emmi på sjukhuset.
Bästa köpet?
Allt jag lät bli!
Allt jag lät bli!
Gjorde något dig riktigt glad?
Ja, att den nya migränsprutan faktiskt tar bort 100% av allt migrän. (Att jag har kvar andra sorters huvudvärk är lite trist, men man ska inte vara sur för att man inte vann två miljoner om man vann en.)
Ja, att den nya migränsprutan faktiskt tar bort 100% av allt migrän. (Att jag har kvar andra sorters huvudvärk är lite trist, men man ska inte vara sur för att man inte vann två miljoner om man vann en.)
Genomdrev du någon stor förändring?
Nej, jag genomdriver inte nåt, varken stort eller litet.
Nej, jag genomdriver inte nåt, varken stort eller litet.
Vad skrattade du åt?
Det kommer jag verkligen inte ihåg. Men jag tror jag skrattar varje dag. Flera gånger. Ofta åt foton av barnen/barnbarnen/syskonbarnen. Och Mikael såklart.
Det kommer jag verkligen inte ihåg. Men jag tror jag skrattar varje dag. Flera gånger. Ofta åt foton av barnen/barnbarnen/syskonbarnen. Och Mikael såklart.
Vad har du tittat på på tv/nätet?
INTE Downton Abbey-filmen på bio! Men snart kommer den på dvd. Folk som vet hur man gör kan nog fusktitta men sånt kan inte jag.
Sen älskade jag den brittiska serien The Bodyguard och det var inte så konstigt eftersom det var gänget bakom Line of Duty som gjort den.
Tror jag har sett en ny säsong av Line of Duty också.
Vad önskar du att du gjort mer?
Allting!!!!! Till och med städa, tvätta, slänga sopor.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Gråtit. Bekymrat mig. Varit rädd.
Gråtit. Bekymrat mig. Varit rädd.
Största musikaliska upptäckten?
Ingen alls. Lyssnar sällan på ny musik eftersom jag har så lite ork går orken åt till gamla favoriter som jag kan ha saknat i åratal.
Ingen alls. Lyssnar sällan på ny musik eftersom jag har så lite ork går orken åt till gamla favoriter som jag kan ha saknat i åratal.
Den maträtt du åt oftast?
Jag har ju gott minne när det gäller mat, men jag vet inte alls vad jag ätit oftast i år. Har ingen som helst aning. Men har tyckt bäst om spaghetti och köttfärssås, lax och tacos och kyckling.
Något du önskade dig och fick?
Bada en gång i somras.
Vilka saknade du?
Familj. Barnbarn och syskonbarn. Vänner.
Familj. Barnbarn och syskonbarn. Vänner.
Var du gladare eller ledsnare jämfört med året innan?
Gladare. Jag har två anledningar, dels migränsprutorna men också den senaste sömnmedicinen. Jag får fortfarande ofta små sammanbrott men min grundnivå är lite gladare på grund av förbättring av två av de tre värsta problemen hälsomässigt.
Gladare. Jag har två anledningar, dels migränsprutorna men också den senaste sömnmedicinen. Jag får fortfarande ofta små sammanbrott men min grundnivå är lite gladare på grund av förbättring av två av de tre värsta problemen hälsomässigt.
Största misstaget?
Att jag inte stod på mig och sa Nej, jag vill inte prova tyngdtäcket en gång till och jag vill inte sluta med sömnmedicinen under tiden. Det tog så mycket tid och de negativa effekterna är inte ute ur systemet än. Så synd att så mycket energi gick åt till att återvända till normalfallet när jag hade kunnat hamna på plus eller göra nåt roligt.
Att jag inte stod på mig och sa Nej, jag vill inte prova tyngdtäcket en gång till och jag vill inte sluta med sömnmedicinen under tiden. Det tog så mycket tid och de negativa effekterna är inte ute ur systemet än. Så synd att så mycket energi gick åt till att återvända till normalfallet när jag hade kunnat hamna på plus eller göra nåt roligt.
Lärdom om dig själv under året?
Jag kan våga mer än jag tror, men det är inte bekvämt eller gratis och blir nödvändigtvis inte så bra bara för att jag vågade.
Finns det något som kunde gjort ditt år ännu bättre?
Bot mot ME.
Bot mot ME.
Vad fick dig att må bra?
Oerhört svår fråga. Det finns faktiskt inget som får mig att må bra, men det betyder inte att jag inte har något i mitt liv som ger mig lycka. Jag har massor av glädjeämnen och hälsan är egentligen mitt enda allvarliga problem. Men helt ärligt är den ett så stort problem att även alla glädjeämnen staplade på varandra bara blir ett svajigt, halvhögt torn. Men jag väljer ju att leva, jag är tacksam för mitt liv, det positiva är ovärderligt för mig. Men för att använda en liknelse så är benet alltid brutet, det gör alltid ont att gå på. Men man kan ju skratta ändå.
Lärde du dig något nytt?
Nygammalt, kuben. Men bara första lagret. Varför trodde jag att jag skulle komma på hur man löser den nu, 40 år senare, med ME-hjärna, utan att titta på kompisar hur de gjorde.
Något du var stolt över?
Att jag börjar bestämma mig för att tycka om hur jag ser ut. Varför ska man bara få tycka att man är snygg när man är smal och ung och välmodulerad?
Din högsta önskan just nu?
Botemedel mot ME! Eller i alla fall lite förbättring. Jag har verkat hindra försämringen i år, men om jag fick tre uppetimmar per dag skulle jag vara nöjd. Då kan man göra saker, åka och handla, bada, träffa folk, gå på bio, åka på semester.
Botemedel mot ME! Eller i alla fall lite förbättring. Jag har verkat hindra försämringen i år, men om jag fick tre uppetimmar per dag skulle jag vara nöjd. Då kan man göra saker, åka och handla, bada, träffa folk, gå på bio, åka på semester.
Döden döden döden
Ett nytt år, ett nytt årtionde, och frågor om vilka som fötts, dött, gift sig eller gjort slut fyller i alla fall blaskornas sidor, jag har inte orkat kolla om seriösa media också tar upp sånt.
Jag tycker sällan det är en tragedi när mycket gamla dör. När de vill det själva, kanske har velat det i åratal. En bekant har varit i den situationen så länge och nu dog han i jul. Det blir jag nästan glad för, men han har en dotter i min ålder och det är för ungt att bli föräldralös tycker jag.
I jul har också Ari Behn dött och det är däremot bara ren tragik. Kanske känner han dock samma lättnad. Folk som tar livet av sig berör mig. De måste ha lidit så svårt, så svårt för att tycka att döden är ett bättre alternativ än livet. Särskilt när man har barn. Man måste må ofantligt dåligt för att vilja ge upp den kontakten.
Sen har två sjuka kvinnor dött för tidigt, eller kanske precis i rätt tid, Marie Fredriksson och Sara Danius. Bägge starka, framgångsrika, svårt sjuka. Sjukdomar bryr sig inte om sånt.
De där Filip och Fredrik har en punkt i sitt program som heter Lever den j*****. Jag tycker det är hemskt när jag inte ens vet om nån är levande eller död. Men man kan inte hålla reda på alla.
Folk mister sina barn, sina män och fruar, sina föräldrar. En del mister sina djur och känner lika stor sorg för dem. Jag drömmer mardrömmar om att Mikael blir knäpp och rymmer ut i skogen och jag vet inte om han lever eller är död och om han kommer tillbaka till mig eller inte. Jag vet att det är freudianskt språk för rädsla att han ska dö. Min tro på Gud och på eviga familjer hjälper bara delvis. Sorg är saknad och då hjälper det inte att man får ses igen om 50 år. Det är för länge bara.
Mikaels mamma var i riktigt dåligt skick men är nu cancerfri och mår bra. Så kan det också gå!
Och vi har fått ett litet barnbarn som vi fick hålla bara några timmar gammal.
Och det finns platser i hjärtat som är stora som slottssalar för alla barn i familjen. Särskilt barnen men de vuxna också.
Livet går vidare. Det är det enda som är riktigt säkert.
Blå droppe blod?
Jag lät mig som vanligt luras av nån rubrik och hamnade på nån skvallersida där det stod att brittiske Harry och Meghan har tagit en sex veckors paus över Thanksgiving och jul. För att vila upp sig från året, det har varit påfrestande tydligen.
Hur då? Vad är så påfrestande att man flrjtlm föräldraledighet också behöver ha sex veckors oavbruten semester? Att bli fotograferad när man lämnar hemmet och handlar mat? Att man blir påpassad i media, som säkerligen hittar på så mycket trams att man får vara bra dum om man går på allt? Att folk vill ta selfies med en (men det tror jag brittiska kungahuset har som regel att de inte gör)? Att det står en stor publik och hurrar och hejar när man klipper ett band eller långsamt och tydligt läser upp ett kort tal som någon annan har skrivit och som av praktiska skäl egentligen inte ska säga särskilt mycket om nåt?
Jag tycker det är lite rikemansfasoner över det. Hans bror är ju den som ska ta över tronen och de har säkerligen långt mycket mer uppdrag, plus tre barn, inte ett. Jag förstår att det är påfrestande att vara überkänd, på samma sätt som jag förstår hur det är att vara sjuk, och att ett foto en gång inte är samma sak som hundratals fotografer i buskarna under en livstid. Lika väl som att tre dagars förkylning inte är som 25 års ME. Men ärligt talat så är mitt liv en plåga på många sätt, hur plågsamt kan det vara att bli påpassad utanför ett slott? Rör er inte bland folk då, vi i ME-communityt har många tips på hur man får sitt liv att funka när man inte KAN gå hemifrån till skillnad från "upplever viss påfrestning" Man beställer Linas matkasse, köper saker på Amazon, har en stylist som skaffar hem kläder åt en som man provar hemma osv osv. Om tandkrämen är slut så finns det nån assistent som skriver upp det på shoppinglistan.
Om man ska vara kunglig, vad ska man kräva i retur? Harry och Meghan ska visst bo delvis i USA, delvis i UK. Frågan är ju oerhört aktuell även i vårt eget kungahus. Att man är kunglig om man har en blå bloddroppe det må vara hänt. Det dog nån 103-årig syssling till kungens farfarsfar eller så och hon var minsann med på alla dop. Jag vet inte vem min farfarsfars syssling är. Det är inte precis så att man umgås i så vida kretsar. Man kan inte bjuda alla dem på födelsedagskalas, eller så får man ha bjusningen i de två/tre större salongerna på slottet så alla 200 får plats.
Att man har kungligt blod är visst viktigt. Farmor brukade säga att vi var släkt med Esaias Tegnér men det gör inte att jag känner mig som varken en bättre eller sämre människa. Vår kultur bygger på egna meriter, vilket jag tycker är sympatiskt och som det ska vara. Till skillnad mot t ex USA, där min bror bor och arbetar och märker hur svensk han är, för att deras rykte inte handlar om vilka bra saker man tidigare har gjort utan hur bra man säger att man är, "You won't be disappointed, Sir" är ju bara en floskel i USA. Här talar ens bedrifter högre än ens ord. Jag har klippt flera personers hår i flera år, är jag då frisör? Jag lagar middag emellanåt, är jag då kock? Jag har även bjudit andra på mat och fest, är jag då festfixare? Jag spelar cello, piano och sjunger, är jag då cellist, pianist, musiker, sångerska och artist? Och det värsta, om jag säger att jag är vacker så undrar jag hur vacker den person är som ingen kommer på tanken själva när de ser vederbörande utan att man måste tala om det! På tradera står det ofta fjantiga adjektiv som vacker, fantastisk, underbar osv. Låt mig avgöra själv om plagget verkligen är snyggt eller om du har smak som passar i Ex on the Beach.
Men jag kommer av mig. Om man är kunglig eller inte är en sak, men vem som ska ha apanage och utföra kungliga arbetsuppgifter är helt olika saker. Apanage ska ingen ha som inte också utför kungliga uppgifter. Och om det enda man gör ett år är gå på Nobelfesten, Nobelmiddag och två Childhoodgalor och två boksigneringar så kommer galakläderna att kosta massor. Jag vet inte hur de gör, om man får olika utefter hur många uppdrag man haft. Men om man går på fyra galor så kostar ju kläderna mer på galorna än på över 20 landskapsvandringar, så det går inte bara att säga si och så per uppdrag. Jag vet inte. Men de är visst så rika att de gott kunde stå för sina egna arbetskläder om det är privata välgörenhetsgalor de ska på, inte Nobelbanketten som är kungligt arbete.
Och om man uppbär apanage så ska man arbeta 40 timmar i veckan. Man kan givetvis få föräldraledigt och ha en barnflicka. Jag vet inte om det är bäst att resa tillsammans för att man då för stöd av varandra, eller om det är bättre för barnen om inte bägge föräldrarna är på resa på samma gång. Men hur är det med alla andra svenska barn vars ena förälder får åka till Singapore eller Mexiko? Då förväntas den andra klara ruljansen själv. Och om bägge reser hemifrån, som mina föräldrar har gjort, så hade vi mormor boende hos oss. Vet inte om alla klarar det, men med personal och släktingar borde det gå. De är inte så speciella att de inte kan styra landet och folket på samma villkor som folket.
Sen vad är då 40 timmars arbete? Om man ligger i badet en timme och läser in sig på vad ens bordsherrar på Nobelbanketten har för familj och vad de vunnit pris för, så räknar jag det som arbete. Jag tycker nog faktiskt också att det är arbete när de sitter och blir sminkade och friserade inför Nobelbanketten. Men ingen skogspromenad. Till vardags borde det inte ta mer tid än för nån annan, och de behöver inte vara snyggare än andra, t ex ministrar, företagsledare osv. Sen kan man ju gärna vara snyggast i landet, men mycket av det kommer nog av att ha en makalöst stor och välfylld garderob, juveler av alla färger och slag och stilnivåer, folk som ger en manikyr, smink av dyraste och bästa kvaliteten och ansiktsbehandlingar, hårinpackningar, extensions, proffscpfrisörer och såklart stylister. Nu har jag inte figur för kungahuset, men jag tror nog jag hade kunnat bli nog snygg med alla de där hjälpmedlen när jag hade BMI på 18. Och lärt mig att ha en eldgaffel i ryggen så hållningen talar om att man är kunglig. Jag hade sannerligen inte klått Madeleine, men jag hade inte behövt abdikera av fulhet med ett skönhetsstall bakom mig.
Jag minns hur kungen nån gång svarade med nåt meh-liknande ljud, och sen "Men jag arbetar ju nästan varje dag". Ja, jo, det är vad arbeta betyder. Om det arbetet är att skjuta lite fasan med några kompisar så tycker jag inte så synd om honom.
Victoria däremot är fantastisk. Hon står inte som en torrboll med stenansikte. Hon är Sveriges (blivande) urmoder. Hon gråter när hon hedrar offren på Drottninggatan, hon ser folk i ögonen och ser så intresserad ut av allting som ibland måste vara så trist att hon dånar. Men hon ser det verkligen som att Sverige och svenskarna är min familj och jag ska ta hand om dem, göra det bästa för dem i mina internationella kontakter osv.
Det är ett nytt årtionde nu, 20-talet. Jag hoppas för Sveriges skull att hon blir drottning. Kanske inte för hennes barns, men om 10 år är Estelle 17 och kungen 83? Det låter som ett bra byte.
Hur då? Vad är så påfrestande att man flrjtlm föräldraledighet också behöver ha sex veckors oavbruten semester? Att bli fotograferad när man lämnar hemmet och handlar mat? Att man blir påpassad i media, som säkerligen hittar på så mycket trams att man får vara bra dum om man går på allt? Att folk vill ta selfies med en (men det tror jag brittiska kungahuset har som regel att de inte gör)? Att det står en stor publik och hurrar och hejar när man klipper ett band eller långsamt och tydligt läser upp ett kort tal som någon annan har skrivit och som av praktiska skäl egentligen inte ska säga särskilt mycket om nåt?
Jag tycker det är lite rikemansfasoner över det. Hans bror är ju den som ska ta över tronen och de har säkerligen långt mycket mer uppdrag, plus tre barn, inte ett. Jag förstår att det är påfrestande att vara überkänd, på samma sätt som jag förstår hur det är att vara sjuk, och att ett foto en gång inte är samma sak som hundratals fotografer i buskarna under en livstid. Lika väl som att tre dagars förkylning inte är som 25 års ME. Men ärligt talat så är mitt liv en plåga på många sätt, hur plågsamt kan det vara att bli påpassad utanför ett slott? Rör er inte bland folk då, vi i ME-communityt har många tips på hur man får sitt liv att funka när man inte KAN gå hemifrån till skillnad från "upplever viss påfrestning" Man beställer Linas matkasse, köper saker på Amazon, har en stylist som skaffar hem kläder åt en som man provar hemma osv osv. Om tandkrämen är slut så finns det nån assistent som skriver upp det på shoppinglistan.
Om man ska vara kunglig, vad ska man kräva i retur? Harry och Meghan ska visst bo delvis i USA, delvis i UK. Frågan är ju oerhört aktuell även i vårt eget kungahus. Att man är kunglig om man har en blå bloddroppe det må vara hänt. Det dog nån 103-årig syssling till kungens farfarsfar eller så och hon var minsann med på alla dop. Jag vet inte vem min farfarsfars syssling är. Det är inte precis så att man umgås i så vida kretsar. Man kan inte bjuda alla dem på födelsedagskalas, eller så får man ha bjusningen i de två/tre större salongerna på slottet så alla 200 får plats.
Att man har kungligt blod är visst viktigt. Farmor brukade säga att vi var släkt med Esaias Tegnér men det gör inte att jag känner mig som varken en bättre eller sämre människa. Vår kultur bygger på egna meriter, vilket jag tycker är sympatiskt och som det ska vara. Till skillnad mot t ex USA, där min bror bor och arbetar och märker hur svensk han är, för att deras rykte inte handlar om vilka bra saker man tidigare har gjort utan hur bra man säger att man är, "You won't be disappointed, Sir" är ju bara en floskel i USA. Här talar ens bedrifter högre än ens ord. Jag har klippt flera personers hår i flera år, är jag då frisör? Jag lagar middag emellanåt, är jag då kock? Jag har även bjudit andra på mat och fest, är jag då festfixare? Jag spelar cello, piano och sjunger, är jag då cellist, pianist, musiker, sångerska och artist? Och det värsta, om jag säger att jag är vacker så undrar jag hur vacker den person är som ingen kommer på tanken själva när de ser vederbörande utan att man måste tala om det! På tradera står det ofta fjantiga adjektiv som vacker, fantastisk, underbar osv. Låt mig avgöra själv om plagget verkligen är snyggt eller om du har smak som passar i Ex on the Beach.
Men jag kommer av mig. Om man är kunglig eller inte är en sak, men vem som ska ha apanage och utföra kungliga arbetsuppgifter är helt olika saker. Apanage ska ingen ha som inte också utför kungliga uppgifter. Och om det enda man gör ett år är gå på Nobelfesten, Nobelmiddag och två Childhoodgalor och två boksigneringar så kommer galakläderna att kosta massor. Jag vet inte hur de gör, om man får olika utefter hur många uppdrag man haft. Men om man går på fyra galor så kostar ju kläderna mer på galorna än på över 20 landskapsvandringar, så det går inte bara att säga si och så per uppdrag. Jag vet inte. Men de är visst så rika att de gott kunde stå för sina egna arbetskläder om det är privata välgörenhetsgalor de ska på, inte Nobelbanketten som är kungligt arbete.
Och om man uppbär apanage så ska man arbeta 40 timmar i veckan. Man kan givetvis få föräldraledigt och ha en barnflicka. Jag vet inte om det är bäst att resa tillsammans för att man då för stöd av varandra, eller om det är bättre för barnen om inte bägge föräldrarna är på resa på samma gång. Men hur är det med alla andra svenska barn vars ena förälder får åka till Singapore eller Mexiko? Då förväntas den andra klara ruljansen själv. Och om bägge reser hemifrån, som mina föräldrar har gjort, så hade vi mormor boende hos oss. Vet inte om alla klarar det, men med personal och släktingar borde det gå. De är inte så speciella att de inte kan styra landet och folket på samma villkor som folket.
Sen vad är då 40 timmars arbete? Om man ligger i badet en timme och läser in sig på vad ens bordsherrar på Nobelbanketten har för familj och vad de vunnit pris för, så räknar jag det som arbete. Jag tycker nog faktiskt också att det är arbete när de sitter och blir sminkade och friserade inför Nobelbanketten. Men ingen skogspromenad. Till vardags borde det inte ta mer tid än för nån annan, och de behöver inte vara snyggare än andra, t ex ministrar, företagsledare osv. Sen kan man ju gärna vara snyggast i landet, men mycket av det kommer nog av att ha en makalöst stor och välfylld garderob, juveler av alla färger och slag och stilnivåer, folk som ger en manikyr, smink av dyraste och bästa kvaliteten och ansiktsbehandlingar, hårinpackningar, extensions, proffscpfrisörer och såklart stylister. Nu har jag inte figur för kungahuset, men jag tror nog jag hade kunnat bli nog snygg med alla de där hjälpmedlen när jag hade BMI på 18. Och lärt mig att ha en eldgaffel i ryggen så hållningen talar om att man är kunglig. Jag hade sannerligen inte klått Madeleine, men jag hade inte behövt abdikera av fulhet med ett skönhetsstall bakom mig.
Jag minns hur kungen nån gång svarade med nåt meh-liknande ljud, och sen "Men jag arbetar ju nästan varje dag". Ja, jo, det är vad arbeta betyder. Om det arbetet är att skjuta lite fasan med några kompisar så tycker jag inte så synd om honom.
Victoria däremot är fantastisk. Hon står inte som en torrboll med stenansikte. Hon är Sveriges (blivande) urmoder. Hon gråter när hon hedrar offren på Drottninggatan, hon ser folk i ögonen och ser så intresserad ut av allting som ibland måste vara så trist att hon dånar. Men hon ser det verkligen som att Sverige och svenskarna är min familj och jag ska ta hand om dem, göra det bästa för dem i mina internationella kontakter osv.
Det är ett nytt årtionde nu, 20-talet. Jag hoppas för Sveriges skull att hon blir drottning. Kanske inte för hennes barns, men om 10 år är Estelle 17 och kungen 83? Det låter som ett bra byte.
IG i matte del 2
Går tillbaka till sidan. Nu står det 65%.
Är det jag som minns fel eller har de redan rättat det? Jodå, det stod verkligen 95% förut.
Vilken mäktig bloggare jag är:-)
Är det jag som minns fel eller har de redan rättat det? Jodå, det stod verkligen 95% förut.
Vilken mäktig bloggare jag är:-)
IG i matte!
Jag roar mig lite. Nu är jag inne på en kinesisk sida och det brukar vara roligt i sig att läsa deras förvanskade svenska (inklusive att de skriver slida om alla klänningar. Jag kan inte räkna ut vad det skulle kunna betyda. Slide på engelska har väl inte med klänningar att göra?)
Men idag är jag stolt matematiker.
Om ett plagg kostar 3000:- och är sänkt till 1000:- så har man tagit bort 2/3 eller ca 66%, inte 95% som de påstår här. Men lugn, jag köper inget, jag bara roar mig med att tänka på vad jag skulle ha på mig på olika fester.
Men idag är jag stolt matematiker.
Om ett plagg kostar 3000:- och är sänkt till 1000:- så har man tagit bort 2/3 eller ca 66%, inte 95% som de påstår här. Men lugn, jag köper inget, jag bara roar mig med att tänka på vad jag skulle ha på mig på olika fester.
Va?
Jag är inte säker, och det här är ju dessutom någons syster, dotter och bästa kompis. Hoppas inte er, då gör jag bort mig lite.
Men jag undrar en sak. Är det en gran de har bakom sig?
Var är i så fall granen????
Men jag undrar en sak. Är det en gran de har bakom sig?
Var är i så fall granen????
Där fick jag förklaringen
De har utsett Pantones Color of the Year och det är en koboltblå färg med en del svärta i sig. Läste det nyss, vet inte hur länge det varit ute. Jag är ju alltid seg.
Nästan!!!
Skulle ta ögondroppar. Det var visst inte enda flaskan på soffbordet. Det var nära ögat, i dubbel bemärkelse!
Goda inredningsnyheter
Sängen, som väl är vad Ikea egentligen säljer i bilden nedan, bryr jag mig väl inget vidare om. Men den blåa väggfärgen, dörren, det rosa på väggen som jag inte ens vet vad det är, det gör mig knäsvag! (bilden är alltså reklam från Ikea och syns i senaste numret av Leva & bo.) Jag älskar blått och äntligen börjar det finnas blått i inredningstidningarna igen. Jag skulle gärna måla sovrummet blått. Eller ja, jag skulle gärna att nån annan skulle måla sovrummet blått.
Eller hellre skulle jag gärna ha en dubbelt så stor lägenhet där sovrummet skulle vara blått. Jag ligger och inreder imaginära lägenheter på nätterna när jag inte riktigt kan somna. De senaste par nätterna har jag dock varit rätt dålig pga överansträngning så då har jag behövt sjunga julsånger för mig själv för att inte hetsa upp mig och få sovångest. Inatt var kulmen. Jag tog sömnpiller, somnade inte på fem timmar, tog tre sorter igen, somnade inte på 1 1/2 timme eller om det var 2 och då gick jag upp igen och tog piller en tredje gång. Jag vet inte om det nånsin har hänt, i så fall bara i enstaka fall. I morse behövde jag också kramas med Mikael och dricka honungsvatten, för ägg och sill och O'boy hade inte funkat, och inte heller julpsalmerna i huvudet. Fy, det var en rätt hemsk natt och när klockan ringde för dusch var jag så borta i huvudet och fattade inte på jättelänge vad det var som väsnades. Håll tummarna för mig för inatt (dumt sagt, om ni är vakna nu behöver ni själva hjälp!). Det är lagom kul att lägga sig vid midnatt och somna halv nio på morgonen. Det är fortfarande tyngdtäcket som spökar. Hade jag varit mitt normala jag hade jag tålt att göra för mycket bättre, nu går det åt skogen så fort.
Jag brukar beskriva det som att när jag är sämre i ME:n så är det som att nån har tagit bort drivrutinerna till Somna i hjärnan. Jag har så många tricks och knep för saker jag gör som ska hjälpa kroppen att komma ihåg hur man somnar, och i vanliga fall blir jag konstigt nog inte så stressad heller, det är ju självbevarelsedrift för om jag hetsar upp mig kan jag ju absolut inte somna. Ja, men jag känner det som att mekanismen man liksom slår på och sen somnar är helt borta. Som att det blir hål i hjärnan där Somna ska vara. Man kan inte ha ME om man inte har sömnstörningar, det ska bli intressant när man får reda på vad det är som är vajsing. Nu ska jag läsa nåt tråkigt så jag kan somna. Ingen mer inredning, ingen mer kommunikation. Kanske en tråkig julsång om en stund.
Förresten såg vi ett underbart program igår. Först hade vi sjungit karaoke (och man må säga vad man vill men Bohemian Rhaosody utmanar en verkligen musikaliskt!!!) och sen hittade Mikael ett program från BBC med Storbritanniens 10 mest älskade julsånger. Royal Albert Hall var fullt av publik, tre körer, orkester och gäster och vi sjöng med även när det skulle vara solo. Den enda jag inte kunde och älskade var melodin på O, Betlehem du lilla stad, det finns ju flera. O Helga natt var nummer ett och den har jag hört framföras mycket bättre i verkligheten (välj valfri Bautista eller Österlund, fast jag inte hört just dem). Han som sjöng den var känd för publiken men inte för mig och hade för modern röst för FALL ON YOUR KNEES.
Nu är julen slut. Jag är verkligen osentimental. Ut med det gamla, in med det nya. Men jag kommer att behöva lyssna på ett par låtar från Ninni, Josh Groban och John Rutter innan vi packar in julen för den här gången.
Med ofantlig risk för att glömma nån så har jag haft en osedvanligt fantastisk december. Det stora paketet med kalender i och komplimanger var mest oväntat. Jag trodde jag hade kommit på vem det var ifrån men hon nekar! Sen älskade jag Luciorna och de hembakade lussebullarna, julbordet med Mikael (och örhängen, klänning och smink), trevlig middag med barnen och när Jonte bjöd oss på mat, min älskade vardagsrumskonsert, vörtbrödmackor med skinka eller köttbullar och rödbetssallad. Och en underbart lugn julafton men med uuuuuunderbara foton på alla i familjen. Inklusive oss själva. Jag säger att Mikael och jag måste ta mer foton på oss. För om han dör och så har vi bara ett foto från fem år sen och sen bröllopsfotona så skulle jag verkligen ångra mig. Så om jag ska ha nåt nyårslöfte så ska det bli att ta mer foton, av oss, av alla. Det blir bra!
Emmi är för liten fortfarande för att ta illa vid sig om jag kritiserar henne, men hon ser för skön ut. För det mesta ser kinderna så tunga ut att de hänger på bröstet, hon har ju inte nån hals att tala om. Och så ser hon bokstavligen ut som om hon inte fattar nånting av vad som pågår. Folk, ljud, rörelser, intryck, känslor, bajs och magknip, hunger, "allt är fel" och sen tillbaka till Jag fattar inte vad det är som händer. Hon ser lite ut som en alzheimersoatient. Tittar sig omkring men fattar inte ändå. Vilket oerhört arbete det måste vara för hjärnan att lära sig vad allt det där runt omkring en egentligen är!
Imorgon ska vi få träffa J och G och lika tveksam som J är, lika öppen är G. Jag kallar henne skrattmaskin. Hon garvar hela tiden och man blir ju själv på så hemskt gott humör av en skrattande bebis. Imorgon ska jag pussa henne som om det var det sista jag skulle göra innan jorden går under. Det gör den ju snart, lovar Greta.
Julefrid och julenöd
Idag fyllde min norske bonussvärson 47 år. Idag dog Ari Behn, f d man till norska prinsessan Märtha Louise, av självmord, 47 år gammal. Idag dog en gammal vän till familjen efter en oerhört lång period av ohälsa och trots att man är lättad för hans skull så är man aldrig så gammal att man tål att bli föräldralös. Julen är verkligen kontrasternas period. Jesus är orsaken till att vi firar, dock upplevs tomten, paketen, maten vara det viktigaste. En person som jag är stolt att kalla vän blev lämnad ensam på julafton av pojkvännen som åkte till Mexiko, men istället för att vara hemma och sörja frågade hon om nån i bostadsrättsföreningen behövde en tomte, och en 8-årig pojke med ensamstående mamma (jag har aldrig ens kommit på att ensamstående föräldrar inte har nån tomte som kan passa på att "gå på toa" eller vad man säger nuförtiden) blev överlycklig. Jag var så stolt över att känna en så stark och omtänksam person som satte tillbaka "Good will towards men" framför "tusentals klappar till alla".
Så många känslor, så många som är ensamma, ofrivilligt. Jag hade gärna varit ensam hemma och ätit spaghetti och köttfärssås, men det är ju för att jag har en man och en familj. Om man inte har nån enda att fira med så måste det vara förfärligt att sitta ensam och vilja vara med nån. Jag är ju heller inte ledsen när jag är ensam hemma utan tycker det är skönt. Jag är introvert och gillar tystnad, men alla har det inte så. Nu hade jag världens bästa julafton och är tacksam för det, men inser att det inte är så för alla.
Alla dessa tankar om lidande på den stora glädjehögtiden kom till sin spets igår kväll. Jag har sovit riktigt dåligt i flera nätter. En svårt me-sjuk skulle avvisas från sitt boende, för att hennes önskan om att bli lämnad ifred efter att hon gjort något jobbigt, dvs att behandla hennes sjukdom så den inte försämrar henne, inte går ihop med boendets rutiner och god vård ur deras perspektiv. Hur det kan vara god vård att vården bestämmer hur en patient ska behandlas när de dessutom skadar patienten med sin vård är oerhört upprörande. Polisen skulle avvisa henne, men ingen hade packat. Hon hade transporterats 5 km till Sahlgrenska vid nåt tidigare tillfälle och blivit försämrad av det, och nu fick hon besked om att hennes nya boende låg 20 mil bort. Och när ingen polis kom och ingen sjuktransport, fick hon en lapp med att hon skulle ta taxi själv. Men hon kan inte ens sitta upp i rullstol, och har en kran som hjälp att lyfta henne ur sängen och på toa. Så åka taxi 20 mil precis före jul till ett boende som visst inte hade någon kran installerad är så nära vårdskada man kan komma.
Detta hände lagom till helgen, lagom till jul, lagom till att ingen enda människa brydde sig. För när hon blivit utskriven så fick hon inte längre nån mat från boendet och sköterskorna fick order om att de inte får hjälpa henne på toa. Hon har en mamma och bror som kommer med mat, såvitt jag förstår, men de har inte tillgång till kranen. Dessutom är hon ju inte längre inskriven och då får hon inte heller ta emot besökare när boendet är stängt, som under helgen och juldagarna. Jag tror fortfarande att det är nån information som fattas, även om en journalist från GP har varit hos henne och skrivit två artiklar i tidningen de senaste dagarna. Men det låter ju helt absurt att en person med liggsår inte får nån mat eller hjälp att gå på toa. Det låter ju som Mengelefasoner. Och det har tagit hårt på mig. Dessutom är det så mycket i december så jag har extra små marginaler och har sovit dåligt i flera nätter över det här. Härom dagen försökte jag anmäla saken till IVO men då behöver man hennes personnummer, och jag klarar inte av att vara part i nån anmälan, jag vet ju inte ens vem det är. När jag ligger i sängen så måste jag koncentrera mig för att hålla tankarna borta. Jag är så ledsen för hennes skull, för familjen, för de me-sjuka som mitt i att de själva försöker hålla ihop under jul engagerar sig i detta. Sen insåg jag att jag måste avlägsna mig emotionellt från saken för jag är inte till nån hjälp om jag också får ett sammanbrott. Men att inte tycka synd om henne känns som ett svek. Jag vet ju inte heller hur det kommer att gå för mig de närmaste åren, om jag kommer att bli så sjuk själv och det är jätteskrämmande hur dåligt vården fungerar för de allra svårast sjuka. Men igår kväll bad jag att Gud skulle hjälpa mig att tänka mindre på henne, oroa mig mindre. Jag kände mig som tidernas svikare. "Dina problem gör att min perfekta bubbla blir lite kantstött", kände jag mig som.
Men eftersom det ju är jul tänkte jag på Gud. Han har en jord full med barn som lider. De svältande barnen i Afrika är hans, flyktingbarnen som spolas upp på stranden i Medelhavet är hans, flickorna som könsstympas och sen våldtas av sina män, som inte får gå i skolan. Eller de många svenska barn och ungdomar som går otrygga och blir rånade på sina jackor och mobiler. Kanske ska man inte ge en tonåring en jacka som är så värdefull att nån vill stjäla den, men det är ju min uppfostringsmetod, inte allas. Det är i alla fall både unga och gamla som är otrygga, gamla som blir lurade, senila som bor hemma för att man har fått skära ner på boendena och de öppnar aningslöst dörren för vem som helst och lämnar den öppen så vem som helst kan gå in och rota medan den senila letar godis eller pengar eller vad som helst som man lurar dem till. Vi är alla Guds barn och han känner medkänsla med oss alla, och ömhet som den förälder han är. Visst vill han bara röja fram några hundra änglar och riva boendet där hon inte får mat och ordna upp hela grejen. Nån extra bestämd ängel kan ta ett snack med chefen. Och barnen, det behövs många jordnötspåsar, många änglar som vaktar de dementa. Men Gud har allt vad som behövs inom räckhåll, är jag övertygad om. Visserligen tror jag att jag ska vinna varje gång jag får en skraplott för att jag besvarat enkäter om funktionshindrade. Men Gud kan. Han är universums härskare (sorry Trump, but that is not you!!!). Men likt en förälder som inte låter barnen leka med knivar men låter dem falla hundratals gånger medan de lär sig gå, så håller Gud sig tillbaka och ingriper inte när vi håller på att lära oss nåt. Och när jag bad Gud att kunna släppa me-tjejen så jag skulle få sova, så kände jag med Gud. Han får säkert sänka volymen på människobarnens lidande många gånger för att inte komma med en himmelsk härskara som stoppar alla krig och allt elände.
Kanske är det inte gudomligt att förstöra sig själv när man inte kan göra nåt, utan visdom att se vad man kan göra, göra det, och sen överlåta det åt andra. Är man ett vrak kan man inte hjälpa nån, så det är faktiskt omtänksamt att ta hand om sig själv också.
Hoppas därför du har fått en bra blandning den här julen. Både ett tillfälle att göra något gott, äta något gott, och bli glad när någon gått :-)
Så många känslor, så många som är ensamma, ofrivilligt. Jag hade gärna varit ensam hemma och ätit spaghetti och köttfärssås, men det är ju för att jag har en man och en familj. Om man inte har nån enda att fira med så måste det vara förfärligt att sitta ensam och vilja vara med nån. Jag är ju heller inte ledsen när jag är ensam hemma utan tycker det är skönt. Jag är introvert och gillar tystnad, men alla har det inte så. Nu hade jag världens bästa julafton och är tacksam för det, men inser att det inte är så för alla.
Alla dessa tankar om lidande på den stora glädjehögtiden kom till sin spets igår kväll. Jag har sovit riktigt dåligt i flera nätter. En svårt me-sjuk skulle avvisas från sitt boende, för att hennes önskan om att bli lämnad ifred efter att hon gjort något jobbigt, dvs att behandla hennes sjukdom så den inte försämrar henne, inte går ihop med boendets rutiner och god vård ur deras perspektiv. Hur det kan vara god vård att vården bestämmer hur en patient ska behandlas när de dessutom skadar patienten med sin vård är oerhört upprörande. Polisen skulle avvisa henne, men ingen hade packat. Hon hade transporterats 5 km till Sahlgrenska vid nåt tidigare tillfälle och blivit försämrad av det, och nu fick hon besked om att hennes nya boende låg 20 mil bort. Och när ingen polis kom och ingen sjuktransport, fick hon en lapp med att hon skulle ta taxi själv. Men hon kan inte ens sitta upp i rullstol, och har en kran som hjälp att lyfta henne ur sängen och på toa. Så åka taxi 20 mil precis före jul till ett boende som visst inte hade någon kran installerad är så nära vårdskada man kan komma.
Detta hände lagom till helgen, lagom till jul, lagom till att ingen enda människa brydde sig. För när hon blivit utskriven så fick hon inte längre nån mat från boendet och sköterskorna fick order om att de inte får hjälpa henne på toa. Hon har en mamma och bror som kommer med mat, såvitt jag förstår, men de har inte tillgång till kranen. Dessutom är hon ju inte längre inskriven och då får hon inte heller ta emot besökare när boendet är stängt, som under helgen och juldagarna. Jag tror fortfarande att det är nån information som fattas, även om en journalist från GP har varit hos henne och skrivit två artiklar i tidningen de senaste dagarna. Men det låter ju helt absurt att en person med liggsår inte får nån mat eller hjälp att gå på toa. Det låter ju som Mengelefasoner. Och det har tagit hårt på mig. Dessutom är det så mycket i december så jag har extra små marginaler och har sovit dåligt i flera nätter över det här. Härom dagen försökte jag anmäla saken till IVO men då behöver man hennes personnummer, och jag klarar inte av att vara part i nån anmälan, jag vet ju inte ens vem det är. När jag ligger i sängen så måste jag koncentrera mig för att hålla tankarna borta. Jag är så ledsen för hennes skull, för familjen, för de me-sjuka som mitt i att de själva försöker hålla ihop under jul engagerar sig i detta. Sen insåg jag att jag måste avlägsna mig emotionellt från saken för jag är inte till nån hjälp om jag också får ett sammanbrott. Men att inte tycka synd om henne känns som ett svek. Jag vet ju inte heller hur det kommer att gå för mig de närmaste åren, om jag kommer att bli så sjuk själv och det är jätteskrämmande hur dåligt vården fungerar för de allra svårast sjuka. Men igår kväll bad jag att Gud skulle hjälpa mig att tänka mindre på henne, oroa mig mindre. Jag kände mig som tidernas svikare. "Dina problem gör att min perfekta bubbla blir lite kantstött", kände jag mig som.
Men eftersom det ju är jul tänkte jag på Gud. Han har en jord full med barn som lider. De svältande barnen i Afrika är hans, flyktingbarnen som spolas upp på stranden i Medelhavet är hans, flickorna som könsstympas och sen våldtas av sina män, som inte får gå i skolan. Eller de många svenska barn och ungdomar som går otrygga och blir rånade på sina jackor och mobiler. Kanske ska man inte ge en tonåring en jacka som är så värdefull att nån vill stjäla den, men det är ju min uppfostringsmetod, inte allas. Det är i alla fall både unga och gamla som är otrygga, gamla som blir lurade, senila som bor hemma för att man har fått skära ner på boendena och de öppnar aningslöst dörren för vem som helst och lämnar den öppen så vem som helst kan gå in och rota medan den senila letar godis eller pengar eller vad som helst som man lurar dem till. Vi är alla Guds barn och han känner medkänsla med oss alla, och ömhet som den förälder han är. Visst vill han bara röja fram några hundra änglar och riva boendet där hon inte får mat och ordna upp hela grejen. Nån extra bestämd ängel kan ta ett snack med chefen. Och barnen, det behövs många jordnötspåsar, många änglar som vaktar de dementa. Men Gud har allt vad som behövs inom räckhåll, är jag övertygad om. Visserligen tror jag att jag ska vinna varje gång jag får en skraplott för att jag besvarat enkäter om funktionshindrade. Men Gud kan. Han är universums härskare (sorry Trump, but that is not you!!!). Men likt en förälder som inte låter barnen leka med knivar men låter dem falla hundratals gånger medan de lär sig gå, så håller Gud sig tillbaka och ingriper inte när vi håller på att lära oss nåt. Och när jag bad Gud att kunna släppa me-tjejen så jag skulle få sova, så kände jag med Gud. Han får säkert sänka volymen på människobarnens lidande många gånger för att inte komma med en himmelsk härskara som stoppar alla krig och allt elände.
Kanske är det inte gudomligt att förstöra sig själv när man inte kan göra nåt, utan visdom att se vad man kan göra, göra det, och sen överlåta det åt andra. Är man ett vrak kan man inte hjälpa nån, så det är faktiskt omtänksamt att ta hand om sig själv också.
Hoppas därför du har fått en bra blandning den här julen. Både ett tillfälle att göra något gott, äta något gott, och bli glad när någon gått :-)
Det här...
... är livet för mig. Jag älskar verkligen människor också, men jag tror jag behöver lugn ensamtid för att ladda mina batterier eller nåt.
Johans tvillingtjejer är ju en av varje, om man säger så, på de flesta områden även om de verkar ha musiken gemensamt. Den ena kan sitta och läsa hela dagen medan den andra vill göra nåt, hemifrån, jämt. Vice la différence som jag alltid säger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)