Jag minns när jag skulle hitta våra bröllopsfärger. Jag tror inte M hade nån åsikt så jag fick välja fritt. Såg inspirationsbilder i långa banor. Brunt och rosa var med och tävlade ganska långt, men samtidigt ser inbjudningskort i brunt och rosa med sepia foto väldigt fina ut, men lite för gulliga, och ska man ha bruna dukar då eller? Eller ljusrosa?! Nej, där föll det. Jag kände nånstans att den färg jag tyckte allra mest om var antingen vinröd eller cerise. Såna nejlikor jag hade i brudbuketten älskar jag. Och så blev det en Granny Smith-grön accent där det behövdes, även om mycket gick i svart och vitt också. Äppelgrön är jag inte särskilt förtjust i så jag vet inte riktigt varför jag valde det. Tills jag såg nån färgcirkel och ser att cerise och äppelgrönt är komplementärfärger. Ja men då så.
Hade jag valt idag så hade jag valt snäppet mörkare cerise. Som de här inspirationsbilderna i magenta och plommon.
2 kommentarer:
Ljuvligt vackert!
Tjusigt värre. Men problemet med färger - som känns ganska viktiga i mitt liv - är att man, jag, tröttnar på dem så småningom och vill ha nåt helt nytt. Finns det nån i hela världen som köpt ny soffgrupp så ofta som vi? Och B tar snällt upp plånboken. Bara sen vi flyttade till VH för nio år sen är vi inne på minst vår tredje soffa och ännu fler fåtöljer.
Helst skulle jag vilja byta färger var tredje månad så där.
Glad att vi tapetserat om i köket och håller på att måla om i sovrummet. Lite smådjärvt med breda vertikala ränder i olika gröna färger. Provburkar. Jag tror t o m att båda döttrarna godkände det?!
Fast jag skulle aldrig gå efter vad andra tycker. Mitt hem och mina kläder bestämmer jag själv, med nödvändigt godkännande (vad gäller hemmet)av maken. Basta.
modren
Skicka en kommentar