Att lämnas

Till Funkisfeministen, jag har glömt vem du är, om du ens gått ut med det.

Jag vill bara säga tack för ditt senaste blogginlägg om att bli lämnad. Jag blev berörd när jag läste det, kände igen mig i så mycket och såg sen slutet av nån romantisk film och började gråta. Aha, tänkte jag, två känslosamma saker på en gång, då blev den emotionella belastningen för stor. Och jag klarar inte av att gråta, jag har kronisk migrän, så jag tvingade mig att sluta gråta och börja analysera istället.

I mitt liv så har jag alltid haft lätt för att lita på människor, lätt för att prata och charma, lätt för att visa omtanke och generositet. Men sånt som var lätt har blivit svårt de senaste åren. Jag tror det beror på att jag har försökt ändra om bevekelsegrunderna till mitt värde som människa så många gånger de senaste 23 åren. Nästa år har jag varit sjuk lika länge som jag varit frisk. Mycket har ju hänt och jag har försökt anpassa mina "tankar jag säger till mig själv" till att fokusera på det jag fortfarande kan och gör. Men nu känns det löjligt att basera mitt självvärde på att jag kan plocka ur diskmaskinen en gång i veckan.

Och jag drabbas av fler dystra tankar om den jag är, bara till besvär, hjälper aldrig till, bidrar inte med annat än mina små pengar från fk, gråter och behöver tröst, bryter ihop och behöver pizza mm. Det finns inget rum för min man att vara deppig för jobb och misslyckanden och olyckligheter, han måste vara glad annars blir jag också deppig. Och på sistone har jag mist förståelsen för varför han skulle vilja vara gift med mig. Vi har det bra i äktenskapet, tycker jag, men jag är jättenojig. Felet är att om jag inte älskar mig, hur kan nån annan älska mig? Och till slut blir det väl som jag fruktat, eftersom jag har levt som om det redan var sant.

Boten är att ACT AS IF,  dvs leva som om jag vore underbar och älskad av alla:-) Så jag måste låta vårt äktenskap få ta tid, energi, pengar. Det allra viktigaste i mitt liv måste få kosta om det ska ge utdelning. Och jag känner mig nyare än en nybörjare. Som barn lär man ju sig att folk ser snälla ut om man ler. Och sen börjar man lära sig att vippa med ögonfransarna och allt det där. Men jag kan inte flirta längre. Det finns inget sånt i mitt liv, i mitt liv finns otvättat hår tills hemtjänsten kommer. Jag har glömt av att flirta med min man och det är inte bra.  Jag säger att jag är för trött, men kanske handlar det om att jag prioriterar nåt annat mer. Fast jag har inte märkt det, för jag är ju så lycklig med honom att det inte ens föll mig in att han kunde bli trött på mig. Och nu känns det mer och mer som ett oundvikligt faktum. Så vill jag verkligen inte tänka, för då KOMMER JAG ATT FÖRSTÖRA DET! Jag vill att Mikael ska älska mig mest i världen och för evigt, att han ska känna så oavsett hur och vad jag är. Så det här är ju än så länge nojor som jag inte har arbetat mig igenom med psykologen.

Men Funkisfeministen, du är inte ensam! Tack för att du fick mig att fundera på dessa viktiga frågor!

5 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Tänk vad du brottas med dina inte-värd-nåt-känslor. Du kommer tillbaka till det som den som hela tiden pillar upp och pillar av sina sårskorpor.
Det finns hur många råd som helst för det, men du har hört dem alla och inte tagit till dig dem.
Ditt huvud säger att du är en human being, du jämförde själv med en älskad baby, men ditt hjärta lider av hur lite du kan göra, för det är tydligen trots allt det som räknas.
Och vi som står bredvid bryr oss inte om hur mycket eller lite du gör, vi älskar dig för den värdefulla person du är. (Förlåt om jag börjar låta som FB.) Du har en bländande personlighet som värmer hela omgivningen, utan att du tycks anstränga dig. Du vet, en del är snygga och vet det. Andra är helt omedvetna om sin skönhet Sån är din personlighet. Det räcker gott.
modren, ständigt bländad

Anja Olergård sa...

Ja, det är mitt egenvärde och mina sömnrädslor jag arbetar med just nu hos psykologen. Framsteg att jag vågat lämna alla halvdåliga saker som jag haft i vägen som skydd, och gå rätt på det värsta. Men det kan ju också ge störst utdelning.


Jag vet ärligt talat inte hur dum jag måste vara som tror att en sjuk människa inte är värd att älskas. Vad har jag för värdelöst, felaktigt band i hjärnan??? Du har ju alltid varit "sjuk" och jag har ju sett dig som en förebild! Men du har ju gjort massor för andra och varit oerhört duglig ändå. Det måste vara där skon klämmer. Att jag mäter mitt värde i handlingar. Måste byta referensmaterial!

Annars var det nog den vackraste kärleksförklaring jag läst, mamma. Blev helt tagen. Och visst är Johannes bäst i världen, även om han bara kan skratta och bajsa.

Harriet Klarin sa...

Tror du att vi kommer att skratta som dårar åt oss själva i nästa värld? För att vi begrep så lite?
Vi kan börja redan nu. Inte med att begripa lite, utan skratta.
Såg på lite av AFV igår. En mamma pussade sig baby på munnen och man såg hur de njöt båda två. Sen kräktes babyn rätt in i hennes mun, så det rann ner över hennes ansikte och kläder.
Den babyn hade ju inget värde alls! :-) Helt värdelös.
modren

Anja Olergård sa...

Det förklarar saken, jag spydde ju i pappas mun :-)

Harriet Klarin sa...

Det gjorde du ja! Men han fick skylla sig själv, han höll dig högt över huvet och du hade nyss ätit...
modren