Dagens glosord

Min gamla barndomsvän, eller ungdomsvän rättare sagt, S, rider. Hon satte in en bild på insta av en häst som skos. Sånt tycker jag är lite coolt, och så började jag tänka på glosor, och kom ihåg att städ heter anvil. Normalt är det svårt att minnas en glosa som man bara förstår en minimal del av innebörden på, men anvil har fastnat. Sa till S att man inte använder sina smedjeglosor särskilt ofta. Hon påminde mig om att jag säkert kunde hammer, och det har hon ju rätt i. Så började jag sjunga inuti huvudet I'd rather be a hammer than a snail. Jo, så trodde jag det var när jag var barn. Kunde inte ordet nail, men ordet snail. Är så fascinerad av barns inlärning av andra språk!

Detta slutar dock med att S lärde mig en ny glosa, och den var så bra att jag måste dela med mig av den här: hovslagare heter farrier. Så kul att lära mig nåt nytt!

Livets stora frågor

När det är 27,3 grader i sovrummet och man måste ha kläder på sig för att DHL ska komma med paket (fast det gjorde de inte!! Bu!). Då vill hunden, varm som en kamin, ligga klistrad på mig med hela sin kropp.

Är hon inte smart nog att känna att det är varmt och att jag är varmare än luften och dra slutsatsen att det blir svalare en halvmeter ifrån mig? Eller betyder fysisk närhet mer för henne än att inte bli varm? Eller är hon inte så varm? Hon flämtar inte. Men jag skulle vara varm med päls i 27 grader. Men så är jag en människa, ingen hund.

Såna frågor kan man fundera på hela natten men aldrig få svar på.

Hashtag Om hundar kunde prata.

Måndagsbuketten, trädgård

Rätt och fel

Någon person hade tydligen kastat en tegelsten i huvudet på strandmördaren i Sousse härom dagen och sålunda satt stopp för massakern. Givetvis kallar vi den mannen för hjälte.

Samma sak med passagerarna som störtade det sista planet i ingenstans på "nine eleven". Trots att de faktiskt mördade människor så var det bättre än alternativet.

Läste, visserligen bara rubriken, om en man som blivit frikänd för att ha mördat sin dotters pedofil. De flesta kommentarer hyllade honom (och rättsväsendet) som hjälte. Jag vågade inte läsa artikeln av rädsla för att hålla med.

Själv tycker jag nämligen som princip inte att man får döda eller egentligen ens skada någons pedofil. Men jag har väldigt starka åsikter om att rättsväsendet borde låsa in pedofilen och slänga bort nyckeln. Sen är jag inte heller säker på varför pingis och tv:tid har ersatt stenhuggning eller tvätteritjänst. Men det är en helt annan sak. Jag tycker att vi ska ha ett väldigt starkt rättsväsende som skyddar medborgarna.

Däremot tycker jag inte att vi ska ha en mäktig stat, eftersom staten i sig inte har som mål att skydda invånarna utan att förslava dem. (Jag vet, förslava har väl inte förekommit i offentliga texter på det här årtusendet. Men ändå.)

Jag tycker därför också inte om veckans mest omtalade domslut. Jag är självklart för lika rättigheter för alla människor (utom pedofiler faktiskt, men det är en känslomässig åsikt som jag inte står för i verkligheten, då faller nämligen alla andras jämlikhet också). Tycker det är hemskt att homosexuella par inte fått ärva varandra eller besluta om livsuppehållande åtgärder, som det var förut och i vissa av USA:s stater. Men jag tycker att man istället för att ändra betydelsen av äktenskap skulle ha nöjt sig med att ett gaybröllop juridiskt skulle leda till registrerat partnerskap. Sambolagen är ju å andra sidan inte lika tät som äktenskapsbalken, men en vigsel är ju också ett starkare åtagande än att flytta ihop. Jag säger bara Stieg Larsson.

Men min anledning att inte lyckligt svälja beslutet har faktiskt inget med ovanstående att göra. Att nio personer däremot får avgöra frågan och dessutom vara så oeniga det över huvud taget går med fem mot fyra (fast fem myror är fler än fyra elefanter, eller kanske just därför), det känns inte rätt. Om det nu är tal om att ändra konstitutionen, så skulle väl den lagändringen gjorts i det organ som ändrar grundlagar, dvs senaten. Många amerikaner tycker dessutom att dessa nio inte representerar folket (de är ju inte valda) utan staten (som ju utsett dem) och att frågan avgjorts på ett felaktigt sätt, med mindre makt till folket och mer till staten, fastän beslutet själv gav många invånare mer personlig frihet och jämlikhet.

Jag drar likheter mellan detta och mannen som mördade pedofilen. Folk tyckte att handlingen var rätt och då bryr man sig inte om att man inte har rätt att ta lagen i egna händer på det viset. Det är precis vad jag tycker i det här fallet.

Men jag tycker att rättsväsendet ska vara starkt, men inte staten. Staten har inte längre (särskilt som kyrka och stat är skilda) något med folks giftermål att göra. Någon kanske måste kontrollera så man inte gifter sig med sin syster eller av tvång, men annars kan vilka myndiga individer som helst få vigas. Under vattnet, i rymden, eller på klingon. Detta är fullkomligt självklart. Men om individer och stater börjar göra det som är rätt men på ett orättfärdigt sätt, då urholkas samhällets själva kärna och när ett tomt skal stöter på påfrestningar faller det samman.

Mitt sista exempel för dagen är Grekland. Hur kan en regering gå till val på att inte sänka fler pensioner eller a-kassor, på att inte göra några fler åtstramningar, när den regeringen inte har pengar att uppfylla vallöftena? Som det är nu lånar Grekland pengar av andra för landets dagliga verksamhet, och när ordet skuldsanering hörs i sammanhanget blir jag upprörd. Hur kan man få låna över sina tillgångar och utan säkerhet? Det är inte rätt när privatpersoner gör det och sen låter nån annan stå för kalaset i den personliga konkursen. Det är lika fel när stater gör det. Även om det är behjärtansvärt både att ge sina medborgare hög a-kassa och sina barn sommarsemester. Men att nåt är rätt innebär inte att man kan överse med att man når detta på ett orätt sätt. En del säger skit i det, resultatet blev ju bra.

Och jag blir ju rörd när jag tänker på dem som har diskriminerats bara för att de älskar lika. Vi säger ju hela tiden att vi gillar olika, och just det var ett spel med orden som kanske inte var så smakfullt. När jag sett fb flöda över av regnbågar i veckan har jag tänkt på de personer som bakom flaggan satt in en lycklig bild på sig och sin partner. Att verkligen se människan innebär i det här fallet att något skulle gjorts åt saken för länge sedan. Orättvisor skadar människor. Men jag är inte säker på att det som skett nu verkligen har varit en bra sak. I det korta loppet, väldigt bra för homosexuella. Och det behövde de. Men jag tycker inte saker har gått till som de borde. Civilisationer behöver följa sina egna regler för att överleva. Det låter som om jag ser för långt in i framtiden istället för att glädjas över nuet. Men jag tror inte på att göra rätt fel. Jag tror inte på lagligt fusk. Kanske är det heller inte så enkelt att avfärda vissa resonemang som jag gjort här.

Å andra sidan är jag en trögtänkande, migränig passionata. Det är inte för inte som ingen ber mig skriva ledare i tidningarna. Men på min egen blogg har jag rätt till min egen åsikt, och här får ni den med smör på, som man säger.

Ett annorlunda tips

Ni som ska gifta er och vill ha bridesmaids. Det kanske inte finns supermycket variation bland det urvalet. Men här har jag hittat nåt, Saint Laurents Mondrian dress, från jag tror det var 1962 (eller 1965). Ingen skulle glömma dem, i alla fall!

More is more

Idag har min påklädning bestått av att ta på mig rena underkläder och behå. Fantastiskt. Nu låter jag varken bli att klä på mig pga den fantastiska värmen vi har den här goa sommaren, utan bara på grund av energibrist.

Men egentligen är inte less more, utan more is more! Såg denna guldiga klänning från Chanel och önskade att jag skulle gå nånstans så att en sån klänning passade.

Eller åtminstone nån av de alldeles vanvettigt vackra Elie Saab-klänningarna. Jag ska till optikern på fredag, är det overkill? Detta diskuterades idag. Nej, det är aldrig fel att vara överklädd känner jag. Önskar jag, som varken är över- eller ens påklädd.

Ska vi starta en revolution? Vi går i balklänning till allt.

Bröllopsreserapport

Jag har ju ännu inte gjort min plikt som prinsbröllopsrapportör, men jag börjar härmed i fel ända och berättar att paret för närvarande är på smekmånad på Fiji. Det är en privat ö och rummen, som är egna hus med egen personal och tillgång till ubåt, kostar 45 000:- per natt. Jag vet inte om det är per person eller per hus.

Det hade varit så mycket hemligheter att när prinsparet kom dit så visste personalen inte ens att det var en prins och prinsessa som skulle komma. Hellre hålla media borta än att få rosor på rummet, så gör vi också alltid.

Jag har dock förstått det som att detta inte är hela smekmånaden. Är man kunglig har man väl råd att faktiskt ta sig en hel, exotisk månad ledigt. Mikael och jag tog en sista minutenresa till Turkiet på en vecka som bröllopsresa, så jobbar vi. Men jag klagar inte. Det hade nog inte blivit vackrare minnen på Fiji, bara dyrare.

Förresten så står det i Gamla testamentet att en man som gifter sig ska vara ledig i ett år och glädja sin fru. Jag tycker det går väldig inflation i det där. Ett år har blivit en vecka! Det borde ju folk verkligen engagera sig för, snarare än Pisa-resultaten, folk som spottar på tiggare, eller att Grekland är bankrutt.

Bara ett par ord

Skogaholmslimpa
Goudaost
Hallonyoghurt
Oboy
Back to bed
Heaven.

Måndagsbuketten

Nu måste jag outa

Jag mår ju rätt kass efter resan, plus att jag dessutom har varit hostig, halsond, snuvig, febrig och inte orkat klä på mig kläder sen vi kom hem. Så jag var liiiiiite trött när jag ställde mig i duschen idag. Jag skippade midsommarfirandet från typ 12-16, som dessutom var i regn, men på kvällen skulle halva familjen komma, inklusive de där små typerna som är extra goa. N ritade en teckning av oss där vi höll varandra i handen (att jag inte dog) och B ville gärna sitta i mitt knä vid middagen. Vi lekte en del när morfar lekte med N. Pratade också med K, fast det blir ju alltid för lite och man kommer på tio saker till man undrade. Men trots att jag har en rätt så kass dag blev den så härlig! Särskilt med lite hostlindrande te före sänggåendet.

Och det var så mysigt med barnen. N berättade hur han hade hjälpt till att fylla en container till afrika med filtar, kläder, bänkar, hygienartiklar osv. Vilken erfarenhet, att göra nåt åt världens elände när man är fem. Det lät som hans pappa hade varit med också och sånt blir jag rörd av.

Sitta på fanget. Jag dör. Och jag blåste på hennes ramlade knä. Så tacksam för de stunder jag får känna moderskänslor. Eller plastmormorskänslor. Hur snabba var man förresten med hen? Är det inte viktigare att byta ut plast-?! Att bara säga extra- gör ju det hela vackrare. Men jag får väl bara vara Anja då.

N är en fin kille. Ja, honom är jag lite kär i. Men när han går i 120 km/h får han gärna trötta ut morfar.

En annan gång hade han frågat mig och Mikael om vi var kärester. Det frågade han inte nu. Antingen kommer han ihåg att vi var det, eller så uppför vi oss inte så att han misstänker det. Och det är ju kris då! Idag var jag lite sur på Mikael och jag tittade in på honom när han sov och tyckte han såg så fin ut tills jag kom på att jag fortfarande var sur.

Om han dog i sömnen skulle det som hände inte betyda någonting. Och nån dag är ju hans, eller min, sista. Vi borde ta vara på tiden, inte peta med småsaker. Fast för den som petar är det stora saker. Jaja, sover vi ordentligt i natt är vi nog de bästa vänner igen. Mycket smidigare att sova än att reda ut saker i timmar när man är övertrött. Fast jag är ju ingen expert.

N ritade oss hand i hand, sa han. Det blir inget lip, för jag har migränkänningar. Om det ändå är nån som lipar kan ni väl släppa en tår för N och B och deras kärlek. Tack, det uppskattar jag.

Rullstol i Italien?

Samma dag, precis när vi står och betalar för att hyra en rullstol inne i stan att ha med på italienresan, ringde arbetsterapeuten och sa att min hade kommit. Men Mikael missade hennes samtal med några minuter, och hon svarar inte när hon inte har telefontid, även om hon vill en nåt. Skulle vi lämna tillbaka den, och att Mikael skulle behöva jaga folk på förmiddagen före flyget? Nej, vi åkte med hyrrullen.

Ja, det kan jag ju rekommendera för en me-patient. Och flygplatserna säger så fint att de erbjuder assistans, men så fort de ser din egen rullstol säger de att då kan ni köra den själva till gaten. Okej, det går ju an när man har checkar in, men det värsta är hur man kommer till incheckningen. Mikael skulle dels gå och få nån stämpel på nån handikappparkeringslapp, under tiden stod mamma och jag i kön till incheckningen. Tre stora resväskor och en rejäl kvinna i rullstol. Mamma sprang som en tätting. För att komma från bilen och in på området körde Mikael en resväska mellan hjulen på rullstolen, och mamma drog två väskor efter sig. Cirkus. Jag fick bli körd av personalen allra sista biten (av säkerhetsskäl förmodligen) och fick gå på först. Ok. Fast otrevliga flygvärdinnor, eller den kvinnan i alla fall. Tala om deflation i ett serviceyrke. Hon var inte bara inte serviceminded, hon var otrevlig!! Man kanske borde skriva och påpeka det.

När planet landade fick jag sitta kvar mer än sist. Jag skulle visst få en särskild buss för handikappade. Men när jag äntligen gick ur planet står jag alltså uppe på där man går in. Ingen fint lutande gång, utan en trappa med typ hundrafemtio trappsteg. De två italienarna som skulle hjälpa verkade lite valhänta. Jag kan ju fysiskt gå, men kan inte leva med smärtan om jag skulle gå i alla lägen. Men jag hängde mig på Mikael och var så glad över väggen av fuktig värme som mött oss, att jag klarade vad som helst.

På hemvägen var det minsann annorlunda. Där kom en man med clipboard, tog oss före i kön och satte mig sedan att vänta på nån handikapplats. Här skulle jag få nån sorts höjdmaskin där hela skrovet lyftes, och sen vecklade man ut (och provgick) några plattor som en sista bro rätt in i planet. Kolla inte ner, så går det bra.

Är jätteglad för att jag slapp gå upp för massa trappsteg. Det hade inte gjort susen. Om jag inte skärper mig får jag ont av fyra trappsteg.

Ja, så kom vi då fram till hotellet. Ellen hade flugit från Malmö och var redan där. Dessutom kände hon nu all personal till förnamn, och de henne, och maitre d'n höll öppet restaurangen bara för oss och de andra som kom på samma gång fick nöja sig med den kalla buffén, men han hämtade spaghetti, och kalvkotlett med sås och potatis till oss. Ellen med sina piercing blue eyes och bubblande italienska har varit oss till stor nytta. Mer om det sen.

Vi ville ju ha rullstolen inte bara i samband med flygplatserna utan på hotellet, om det var avstånd. Och jo, det var det ju. Vårt hus låg mitt emellan Ellen och mammas hus och poolen, men restaurangen låg ett rejält antal hus bort, i en uppförsbacke dessutom. Med en del kullersten. Plötsligt verkar det inte så kul för Mikael, som har utomordentlig talang för att svettas, att kånka upp mig i 30 graders värme och komma fram rinnande till middagen. Så vi använde bara rullstolen till poolen, där det i princip var flatmark och bara kort sträcka, och sen hyrde han en vespa som han körde mig till middagen med. Själv körde han omkring i de olika byarna och hade massa äventyr för sig på förmiddagarna medan jag sov. Och jag kände mig väldigt hipp som varje dag halade upp kjolen, klev upp på vespan och höll händerna om min favoritmage. Jag är 44 år och bruden som blir hämtad på vespa :)

Mamma hängde med Mikael på skotern till Tropea, hon ville kolla på stranden, och Ellen åkte med och köpte glass. Så den gjorde god tjänst, inte bara som mina ben. Första dagen hade vi ju bil och åkte runt i omgivningarna. Kom man bort från kusten var det en hög platå med alldeles flack mark. Vi köpte varsin glass i Tropea, och satt med den där fantastiska utsikten över hela havet framför oss. Andra dagen var de andra på en liten seglingdutflykt medan jag vilade mig. Win - win.

Ja, här skulle jag ju sätta in ett foto av mamma och Mikael på vespan, men det finns på Mikaels telefon, inte min, så jag publicerar detta när jag fått fotot. Nej, jag orkar inte vänta mer. Fotot ligger på Mikaels dator och han är och seglar. Foto får komma senare, om ni alls vill se mamma och Mikael på vespatur.

Jag ska försöka förklara bilderna. Poolbilderna -- förresten var vi nästan ensamma den första veckan, vilket var ljuvligt (inte så mycket ljud och ingen hemsk s k underhållning). Jag badade så ofta jag orkade, kanske drygt hälften av dagarna. Det var fullkomligt gudomligt att ligga och flyta i det sköna vattnet, allt var lagom varmt och jag låg bara och njöt. Bakom oss hade vi berg, framför oss havet, och på ena sidan bara några sittplatser vid poolbaren, och åt andra sidan vårt hus, som man ser gaveln av. Och sen är det nåt helt misslyckat kort på undertecknad, men jag blir så glad av det, för jag har blöt fläta!!

Och titta vilket fint foto av Mikael, och nåt tjockt ufo med.vita dubbelhaka. Så går det när man inte orkar lyfta armarna och alla series blir tagna nerifrån, i grodperqpektiv under mina hakor... Hrm, får hitta på ny metod.

Ja, och så får ni ett fint foto på vårt rum. Här tillbringade jag ju faktiskt större delen av tiden och hade det så bra
I köket satt vi inte mycket, men på uteplatsen satt jag ofta och åt brunch. Där hade man Tropea längst till vänster, uppe på berget, och upplyst på nätterna, sen bara hav rakt fram, sen Ellen & mammas hus. De hade en vinkel mot havet som inte vi hade, de kunde inte se Tropea. Orten hette förresten Parghelia. Ja, men här kommer några foton. Det sista är alltså det platta landskapet uppe på platån.

Kalabrien?

Kalabrien är alltså tån på stöveln, möjligtvis också vristen och klacken, det måste jag ta reda på. Nej, bara foten och tån, inte vristen eller klacken. Så var det med det.

Området tillverkar eller producerar inte nåt (om man inte kan räkna de knappa 50 vindkraftverk vi såg när vi flög ner för landning) och regionen räknas som italiens fattigaste, tillsammans med den strax norr om.

Jag har ju bara ett par korta besök i Milano och en vecka på Sicilien att jämföra med, men att detta var "på landet" helt klart. Verkligen inte sån modeuppvisning som i norra Italien eller ens Sicilien. Man såg många mörka, dyra tyska bilar på Sicilien, medan bilarna i Kalabrien var vita och helt oanmärkningsvärda. Vi har ju dock ingen maffia här. Jag tyckte även det märktes lite överallt att det var fattigare. Skyltar såg lite hattiga ut, ingen som håller ordning på växtligheten, ounderhållna vägar osv. En av dagarna hyrde vi en bil och tog oss en tur inåt landet (uppåt alltså, eftersom inlandet är en platå) för att avsluta med en tur i Tropea. För övrigt hade Mikael och jag utsikt från vårt rum över Tropea både i dagsljus och by night, och det var makalöst vackert.

Det platta landskapet bland fotona är nånstans på platån i Kalabrien, sen är det ett foto av Tropea, som var lite som blink and you miss it, och sist ett foto på vår utsikt. Vi hade i princip hela horisonten utanför rummet, med 3-4 sandstränder, klippor, Tropea. En dag orkade jag inte äta lunch i restaurangen (mer om det sen) så jag åt på vår uteplats. Med världens utsikt, lukten av hav (det stank bara tång på kvällarna), det rofyllda ljudet av vågor som slår och som folk köper cd:ar fulla med, för att det låter så avslappnande. Och vid ett har inte myggorna vaknat, eller animationsteamet (mer om det sen) och jag fick en timme i himlen med flätat bröd, god ost, jordgubbsjuice och tid. Och frid.

Inte bara rödlök

Vi var ju i Kalabrien, regionen som är på tån på italienstöveln. Vi bodde i Parghelia, en by med ca 1300 invånare. Närmaste större stad är Tropea. Det är lite mer turistifierat. Vi åt en glass där en dag för €2.50 och hemma i Parghelia kostade en likadan (fast faktiskt godare) €1.50.

Tropea och regionen i allmänhet är känd för sin rödlök. Det fanns rödlök på buffébordet varje dag. Brukar tycka att rödlök är lite starkt för att äta rått. En tunn, tunn slirva kan gå ner, så jag undrade hur annorlunda denna rödlöken kunde vara. Men oj, säger jag bara! Den var mild, nästan lite söt, och försiktig i löksmaken. Sista dagen köpte vi en lång fläta med rödlök som vi delade upp mellan oss. Odlaren bodde granne med hotellet. Ekologiskt och närodlat när det är som bäst.

Lök heter cipolla på italienska, och nu efter den här kärlekshistorien med cipolla rossa, så har jag försökt utverka ett löfte av Mikael. Sen, i evigheten, när inga namn låter som porrstjärnor, så vill jag gärna att vi ska få en dotter som heter Cipollina. Söt, mild, men med ett svagt sting. Kanske inte på riktigt, men tanken är vacker! Det mesta låter underbart på italienska.

Jag lever!

Det kommer uttömmande rapporter, med bilder, jag lovar. Men jag är jätteglad efter resan (och var dålig hela veckan före, så det här var inte idealt.) Men samtidigt har jag haft bästa veckan i mitt liv. Måste bara sova hela dagarna nu. Godnatt. Kalabrien var vi i förresten. Ljuvligt.

Har ingen röst. Så glad man blir för det lilla man kan säga!

Så fort jag orkar ska jag också tycka till om prinsbröllopet, såklart. Tålamod, folkens! Hej på er!!

Måndagsbuketten

Måndagsbuketten

Musiktips

Nån nämnde I denna ljuva sommartid, som väl är Sveriges riktiga nationalsång, eller i alla fall nationaldagssång, så då var jag tvungen att ta mig en tur på youtube (patetiskt, jag vet, att det är där jag lyssnar på musik, men jag är en medelålders dam, jag gör vad jag vill!). Söker man på öhrwall också får man den fina versionen. Som de spelar för fort! Göteborgs gosskör sjöng en vacker En vänlig grönska, sen hamnade jag på Utan dina andetag med Lisa Nilsson och Kärleksvisan med SDF. Där fanns också barnens sång på kronprinsessbröllopskonserten, men den törs jag inte lyssna på om jag inte får gråta.

Sen lyssnade jag på Rigmor, som gör bästa versionen av How do you keep the music playing, som jag hade lyckan att höra på mitt bröllop. Min bästa låt. Så hoppfull, pragmatisk, realistisk, kärleksfull. Sen hörde jag några andras versioner, men iddes inte ens lyssna klart på de flesta. Drog sen en Baby, come to me. Alltid skön och gungig. Sen, och detta är ett ypperligt tips, kan ni söka på Bruno och Så ska det låta och så kommer avsnittet där min pappa var med. Skojar bara!! Han heter typ Bruno Matsogianis och hänger med Peter Johansson. Deras hela program från 2015 är 14 min långt och det från 2014 blev 18 min tror jag. Det är en glad, musikalisk, smäktande och livsfarlig halvtimme. Livsfarlig för jag fick den strålande idén att, när jag är frisk, ska Mikael och jag ha fest och dansa duetten på Stayin' Alive. What could go wrong, liksom!

Och så sjunger Bruno den smäktande All for you, om den nu ens heter så. Men på nåt sätt är den så ärlig när bruno sjunger den (jag kanske älskar honom lite) och inte så kommersiell som när den är med han jack london, jack lemmon, jag minns inte vad han heter. "Love your perfect imperfections." "Even when I lose I'm winning." Ska se om jag får in videon här. Jodå, klicka här.

Så irriterad!

Ja, så var det lördag och jag har även idag (och hela veckan!!!) vaknat efter 3-4 timmars sömn. Inget stör mig, Vanna har inte väckt mig, Mikael har inte råkat peta på mig, varför vaknar jag "mitt i natten"??? De andra dagarna har jag blivit gråtledsen men idag är jag arg. Jag är slut, har sömnbrist, behöver sova, har alla chanser att göra det, men vaknar. Förr har jag bara klagat på att jag inte kan somna, nu verkar jag inte kunna sova heller. Somna om utan piller kan jag inte, det har jag såklart testat mer än en gång.

Jag har testat några kombinationer sömnmedel, för jag vill ta minsta möjliga, men inte så lite att jag inte somnar om alls. Det har jag också provat en av dagarna. Då blev det bara slummer och medvetna mardrömmar. Så då går det åt en stilnoct till och två melatonin, och så sover jag förhoppningsvis fyra, drygt, timmar till. Men det är sämre kvalitet på 4+4 och till och med 5+5 än de 10 jag måste ha för att inte hamna på minus. Och när jag vaknar är jag så kissnödig att jag måste gå upp. Det är inte det som väcker mig, dock. Jag antar att jag fortfarande är kraschad efter USA-besöket förra veckan. Men jag avstod massor och tyckte jag tog det så lugnt man kan hoppas. Usch, nu går ilskan över och nu lipar jag snart. Ni vet vad som händer med huvudet om man inte sover va? Jag har haft väldigt lite ont i nacken för jag har käkat antiinflammatoriska två/tre gånger om dagen. Och triptanerna har jag inte vågat räkna. Jag har ju inget val när sömnen är så dålig, då måste jag bli migränfri om jag ska ha en chans att sova. Och migrän efter fyra timmars sömn är inte en överraskning utan ett förutsägbart faktum.

Varför???!!! Mina sömnproblem torterar mig. Jag knäcks verkligen. Blir också såklart rädd för att alla sömnmedicinerna börjar tappa sin verkan. Har kört med samma hästblandning i sju år och det är ett underverk att det har funkat så här långt. Om grejerna tappar effekt, eller som nu, att jag vaknar efter halva natten, så går det åt dubbelt av vissa, vilket inte går att fortsätta med (så mycket får man inte ta).

Om det inte vore så att jag skulle åka med Mikael på semester (vilket jag är ganska orolig för just nu -- om jag sover så här dåligt hemma i min egen säng, hur ska det gå borta? Och hur ska jag orka att ta mig till Arlanda och hela den balunsen om jag har sovit extremdåligt hela den veckan när jag skulle vila mig? Jag har skrivit upp massa saker jag inte skulle göra för att jag skulle vila mig istället. Och så blev det så att jag inte ens har orkat nån av de där sakerna så samlat ihop extra ork i förväg har jag inte kunnat göra. Kan jag få ett litet sammanbrott eller? Kan jag få några såna där gammaldags barbiturater eller vad det heter, som verkligen knockar en? Bara så jag kan sova en vecka i Italien? Jag vet, finns nog ingen läkare som skriver ut sånt.

Fy bubblan, eller värre, bugger, vad jag är less. Ledsen. Förtvivlad. Trött så in i själen. Måste gå upp (igen, fast jag inte orkade ens första gången) och dricka lite yoghurt. Alla dessa mediciner gör min mage lite känslig. Och så måste jag visst krama Mikael, eller så sitter jag bara i sängen och lipar. Jag måste ju somna om. Och jag får absolut inte stressa inför sömnen, för då förstör jag den också. Vilken självkontroll det krävs att varken vara upprörd och ledsen för att jag sover så lite, och inte få oroa mig eller stressa över att jag måste somna om. Jäpp, jag använder all min självkontroll till det och har ingen kvar för kanelbullar...

Klaga klaga klaga. Här var mitt lilla sammanbrott. Nu får Mikael krama mig.

- - - - - - - -

Nu är jag kramad, tröstad, har gråtit ner Mikaels tröja men bara snorat i papper. Och jag är lugn som en filbunke. Olycklig egentligen, men accepterande, och fridfull.

"Dé é no' tur jag har 'en".

Eloge till stackars Mikael som säger att han har svårt att känna empati. Han kan trösta mig å det grövsta! Tjohej.

Eller nåt. Jag är helt slut. Kanske somnar av utmattningsgråten. Ska prova. Godnatt.

Rituximab

Det har idag gått ut en påminnelse angående den norska rituximab-studien, som pågår på flera ställen i landet. Eftersom mitt liv, något dramatiskt uttryckt, men ändå, hänger på att den här medicinen verkar, och verkar för så hög andel som möjligt, så vill jag och de hundratusentals, eller miljontals, me-patienterna runt om i världen att studien ska bli vattentät och inte som en schweizerost. Ett av hålen som motståndare kan hitta är om information går ut i förhand. Så Haukeland och andra sjukhus, såväl som me-föreningen och Maria Gjerpes stiftelse, har brevledes eller via Facebook bett om två saker:

1) Du som är med i studien, berätta inte.
2) Du som är nyfiken, fråga inte.

Jag litar på dem som sagt detta. En person opponerade sig och sa att solskenshistorierna ger ju hopp, och det behöver vi alla. Maria Gjerpe svarade i stil med att om studien skjuts ner så är det slut med hoppet.

Jag vet inte precis hur sånt här fungerar, men när folk som vet hur det funkar ber oss som inte vet hur det funkar att inte ställa frågor utan hålla oss lugna tills saker är officiella, då vill jag gärna göra det. Hellre gå och vara nyfiken utan svar nu, och som belöning få en vattentät studie och mina egna doser rituximab och ett nytt liv. Så tålamod, jag säger som Bettan (som inte kan svenska, men som slängde ur sig till nån av killarna på perfekt svenska: Tålamod, lille man. Kom ihåg tålamod!) Jag vill absolut inte riskera nåt och kommer att sluta följa de bloggar som nämner att de är med i studien.

Tack för att ni också har tålamod och inte ställer deltagarna frågor förrän de får lov att besvara dem utan att riskera studien.

- - - - - - - - - - - -

Ett utmärkt blogginlägg från Maria Gjerpe förklarar detta (på norska). Läs gärna här.

Saker som gör mig glad

Var glad

Trots, eller på grund av, sin kropp, kan man vara glad.

Saknar mina syskonbarn…

…så här kommer några andra söta bebisar.

Århundradets hjälte?

"Each one of them is Jesus in disguise."

Bra tips

Andra natten jag vaknade för tidigt. Försökte fortsätta sova i fem timmar, lyckades ibland men då drömde jag om kidnappningar, så det var inte jättelyckat.

Det här tipset kanske kan göra dagen trevligare?