Älskar mat!

Idag åt jag lite "rolig" mat till middag -- två assietter med rester. Kokade potäter själv, som förresten skurna i småbitar till bara en person i kastrullen såg löjligt lite ut, men det var precis lagom, och så värmde jag respektive en bit Sahlgrenska fiskpudding på ena assietten och en snutt köttgryta från härom dagen (som i kontrast till fisken var ännu starkare, fast jag vet inte av vad, kanske de tre vitlöksklyftorna, och fruktsmakande, vilket väl beror på svartvinbärs- och sen äpplesaften jag hade i istället för vin). Ja, det var så gott att jag satt och ropade högt till Mikael, fast han var intill, att jag äääääälskar mat. Han hade ätit innan jag vaknade och jag misstänker att han led av en äcklig frysrätt som jag inte gillar och han är duktig och äter slut på. Fast han lider inte så mycket av mat, och njuter kanske inte så mycket heller. Med mig är det tvärtom. Om maten jag äter inte är god blir jag på dåligt humör och inte mätt. Har den lite hackade färska örter på/i blir jag generöst inställd och tål mer underligheter.

Igår hackade jag förresten en halv lök och mosad vitlöksklyfta och påse färsk spenat, sloknade/blankade allt med lite salt och peppar på, hyttade i en gräddskvätt och lät puttra medan pastan blev klar. I sista sekunden kom jag på att jag behöver kött (fast det hade jag kunnat skippa, så mycket järn som det nog var i spenaten, men så långt tänkte såklart inte jag) och skar ner tre skinskivor och massor av parmesanen som Samantha hade med sig från Italien till begravningen och som pappa snällt rivit ner i en burk till oss. Vår "andel" alltså, jag tror Samantha, med en italiensk familj på sju (?) barn, inte riktigt vet hur mycket parmesan det går åt i svenska kök. Jag vräkte hur som helst ner parmesan också. Och sen vände jag ner pastan, som bara var på håret färdig, och lät såsen täcka all pastan i pannan. Det går ju an när det är pasta till en person. Jag vet inte hur stora stekpannor hon måste ha som får plats med pasta för typ tio personer... Pastan blev -- som Samantha sagt -- lagom färdig i pannan, och såsen, som var så ynkligt liten när allt kokat ihop och bort, räckte ymnigt till varje tugga. Det hade den inte gjort om man hällde på den på toppen bara. Så det var min italienska snabbmiddag, allt annat än snabbmats vanliga skräpighet. Mmm. Sa jag att jag älskar mat?

Nu har jag ätit (jag vet att klockan är 3:35, men jag vaknar sent och har bara ätit middag idag så detta är frukost, lunch och kvällsmat) nästan två dubbelmackor av nån ny sort, typ havrefjälla eller nåt. I denna haver jag lagt skinka, sallad, gurka, dip och sen krossat några chips. Hellow, vad gött! Skrev jag detta igår? Det är min favvomacka för veckan. Och så en kopp varm nyponsoppa till. Är jag i himlen eller?

Dessutom känner jag mig så mycket lugnare. Har lyckats sänka hastigheten inuti kroppen, eller vad man ska säga, så jag inte går på högvarv som igår. Och utan melatonin hade min kropp helt tappat koncepterna om vad som var natt och läggdags och när man skulle vara trött. Well, trött är jag ju alltid, men sömnig är det lite svårare med. Men nu har jag tagit precis vad jag tror blir en lagom blandning sömnpiller, och ska sluta här och lägga mig i sängen, och ta sista pillret om femtio minuter. Jag kan fortfarande inte gå till kyrkan (som börjar 10), men i morse tror jag det tog 2½ timme att somna -- efter tio eller elva eller vad klockan var när jag bestämde mig för att försöka sista gången. Så det här verkar väldigt lovande i jämförelse. Har dessutom många timmars sömnskuld efter i "natt" så jag tror jag kan somna om ett par timmar. Ser mycket fram emot det. Sova och äta, livet gör mig lycklig :) Och att jag kan snyta mig själv, och har orkat börja klä på mig igen. Det går framåt. Det värsta har kanske vänt? Det har bara gått bakåt, inget nytt med det, men mycket snabbare än det brukar, sen Rob dog ungefär, och om jag har nått botten och har vänt näsan uppåt ljuset nu, så är jag först i kön att tacka för vänligheten.

Ha det så gott, era ufon.

P.S. Vad är det man pratar om när man blir gammal? Maten, sömnen, the stools? Jag besparar er den sista delen men noterar att jag är på god väg till ålderdomen.

7 kommentarer:

Stina sa...

O jag älskar också mat.. Det där lät jättegott!

Kostvetaren i mig kan dock inte låta bli att påpeka att om du behöver få i dig mer järn och inte vill äta järntabletter så var noga med att inte blanda järnrika livsmedel med mjölkprodukter. Kalcium hämmar nämligen kroppens upptag av järn. Tänk också gärna på att ta ett glas juice eller en frukt till järnrik mat då c-vitamin istället gynnar upptaget.

Du får ursäkta mig, du kanske redan kände till allt det där. :-)

kram!

Anja Olergård sa...

Nej, tack snarare! Jag hade ingen aning om det.

Anja Olergård sa...

Nej, tack snarare! Jag hade ingen aning om det.

Anja Olergård sa...

Nej, tack snarare! Jag hade ingen aning om det.

Anja Olergård sa...

Nej, tack snarare! Jag hade ingen aning om det.

AL sa...

Kriget. Du glömde kriget!

Anja Olergård sa...

Haha, ja, kriiiiget. Hoppas inte vi har nåt krig att tala om när vi blir gamla.