WOW!

Vilket bra möte det var! Jag älskar både äldste Holland och äldste Bednar och -- lo and behold -- bägge talade ikväll. Dessutom var det en kör av primärbarn och även om musiken inte var lika högklassig som med MoTab, så var det en lika go anda.

Äldste Bednar talade om bön. Tänk egentligen, att få höra vad en av Herrens 12 apostlar på jorden idag har lärt sig om bön och som han vill berätta för mig, för oss, om jag och vi vill lyssna. Lärde mig flera saker, men särskilt en, som både har med bön att göra och inte.

Han återgav en berättelse från när han var rektor för BYU-I och det kom en apostel och hälsade på dem. De skulle ha kvällsbön tillsammans och äldste Bednar bad sin fru. Till saken hörde att bara några timmar tidigare hade de fått höra om någon närståendes död, och de längtade efter att be för att den överlevande maken eller makan och barnen skulle få hjälp och styrka. Men då säger aposteln att han tycker att hon ska hålla en bön av bara tacksamhet.

Ja, nu kommer o me of little faith, eller vad man ska kalla det. Ibland är kyrkans ledare bara människor, eller rätt ofta faktiskt. (Eller som Ellen sa efter julfesten i Frankfurt: Äldste Perry talar som en apostel men äter som en gammal man.) Kanske var det inte ett inspirerat genidrag att förvägra dem "rätten" att be Gud om hjälp för deras nära vänners skull, i ett tillfälle när man om nåt behöver sin himmelske Faders hjälp. Ja,ja. Jag är inte så naiv att jag tror att allt vad varenda ledare i kyrkan gör alltid är inspirerat och rätt och så.

MEN här kommer lärdomen. Frun höll en bön, bara med saker de var tacksamma för. Nu minns jag inte exakt vad äldste Bednar sa, men det var saker som att de var tacksamma för de många goda minnen de hade haft tillsammans, för Andens gåvor som hjälpte dem att uthärda, för kunskapen om evangeliets återställelse och att Kristus har gjort det möjligt för familjen att leva tillsammans även efter döden. Kvinnan tackade inte bara för sånt de var tacksamma för som hade med annat att göra, utan ansträngde sina tankar till att centreras kring tacksamhet fast i samband med deras bekants bortgång. Det är inte så att man "ska" vara tacksam och glad när nån dör, men det kanske är ett bra perspektiv att börja med, att minnas det goda man har välsignats med.

Och nu kommer jag då till den ANDRA lärdomen, förutom den ovan om bön. Om vi tror att de som leder kyrkan är inspirerade av Gud och kallade av honom, även om de ibland (hur ofta vågar och vill jag inte uttala mig om) faktiskt inte är smartast och mest lyhörda och mest lämpade att säga "ledarsaker", och vi väljer att följa deras råd i alla fall, också i situationer som den ovan när det kanske känns naturligt att tycka att de inte vet riktigt vad de talar om, så blir vi alltid välsignade. Man kan alltid lära sig saker som man själv inte vet om att man behöver. Det är ju liksom inbyggt i sakens natur att inte veta om vad man inte vet. Det var en stor grej för mig. För som vuxen, icke-naiv medlem i kyrkan, en som dessutom har fått en liten inblick i hur somligt går till, är det så skönt att veta att detta är Herrens kyrka TROTS alla ledare. Don't get me wrong, de är våra ledare för att de har kommit långt i sin andliga utveckling och/eller sin villighet att dra tunga ok med de andra av Guds oxar, vi kan lära oss något av dem, men alla kan inte lära alla alla.

M skulle ringa när han hade lagt sig i sängen och jag undrar om han har somnat redan. Men inte kan vi missa vårt typ årslånga rekord att inte ha missat att hålla kvällsbön tillsammans en enda gång (särskilt efter ett sånt tal). Här ska väckas! -- Haha, han ringde precis. Han har städat ut hörnet där den gamla kylen stod och har torkat ur den nya innan han satte in alla matvaror. Alltså, hur tacksam är jag över att jag har en kyl, en frys, en diskmaskin, elektriska lampor, el i uttagen till både tandborste, fön, locktång, micro, epilator, väckarklocka, tvättmaskin, torktumlare, dammsugare. Ojojoj. Och att jag har en dator, låt gå för att den har fått nippran och är varm och högdljudd som ett tröskverk. Jag har det så bra! Hoppas ni har det med och att magsjukan är förpassad och inte passad till näste man (ursäkte för det Våge-skämtet, nu börjar det blir sent...).

Kram!