Klokord

Jag minns inte hela citatet från härom kvällen men det var nåt liknande att Boten mot negativa känslor inte är positivism, utan tröst. Dvs om man är ledsen för nåt behöver man inte höra att det inte är så farligt, man har inget att oroa sig för, man behöver inte vara ledsen el dyl. Utan att nån ser att man är ledsen och gör nåt, vad som helst, för att trösta. Ge en kram eller köpa en glass. (Fast man ska inte tröstäta. Men det funkar ju av en anledning. 😂) 

Kommer ihåg att förstå gången jag fick hjälp på det emotionella planet för min ME var hos en kurator på vårdcentralen. Jag skulle få KBT-behandling. Ibland hjälpte det, fast oftast inte. Jag tyckte nämligen att det gick ut på följande, som är mitt enda kvarstående minne av den "hjälpen", förutom känslan. 

T ex kan jag inte bara ta ett plan till Paris på minisemester imorgon. Det är jag ledsen för. Men det kan inte andra göra heller. De har barn eller jobb eller inga pengar så jag ska inte känna mig ledsen för att jag inte kan åka till Paris imorgon för det kan ingen annan heller. 

Okej, men problemet är att jag inte nånsin kan åka till Paris, och knappt ens till Arlanda. KBT går ut på att man ska förändra sina tankar som är felaktiga och så att man därför inte längre känner de dåliga känslorna som kommer av ens felaktiga tankar. 

Men hela grejen är ju att det ÄR synd om mig! Redan för tio år sen eller så när detta inträffade var det synd om mig! Det är synd om alla som får en svår kronisk sjukdom, eller som möter vilken som helst i raden av prövningar, som att mista en partner till död eller skilsmässa, förlora barn, vänner, jobb, ekonomi, hälsa, you name it. Man behöver inte känna pity för dem men medlidande och förståelse. Så som jag känner för alla människor som har det svårt på olika sätt, vilket är alla. 

Men det där med att jag inte får tycka synd om mig själv är inte ett sunt narrativ. Jag ska inte för den skull gräva ner mig i sorg och bitterhet, men en vårdpersonal som ska hjälpa mig med mina känslor ska absolut tycka att min sjukdom har tagit ifrån mig stora delar av mitt liv. Detta var på samma gång som jag också blev ordinerad besök hos sjukgymnast på vårdcentralen. Han hette mitt favoritnamn Michael men han var hemsk. Han skrev i journalen att jag hade rörelserädsla som jag behövde ta upp med psykolog. Jag skulle göra Hitlers hund tio gånger om dagen, sa han. Nu hade jag inte kunnat ställa mig på alla fyra och ännu mindre kommit upp igen. Men då kunde jag det, men klarade bara en eller två Hitlers hund. Han frågade Varför gjorde du inte fler? Just det, han trodde inte att ME var en sjukdom utan att jag var lat och rädd. Efter ett par dagar av bara en eller två fick jag ändå inflammation i musklerna i ryggen. Såklart. Jag vet ju att det inte är inbillning att jag inte klarar träning/ansträngning. Eftersom jag fick förskrivet KBT och träning på samma gång så är jag övertygad om att KBT:n jag fick också utgick från den felaktiga tanken att ME inte innebär några fysiologiska förändringar utan är dekonditionering och rörelserädsla som man ska komma över genom KBT och GET.

Tänk vad lätt det hade varit för kuratorn att bekräfta mina känslor så att hon hade kunnat hjälpa mig med dem. Hur kan det hjälpa nån att säga om deras sorger Du har inga problem, du bara tänker och känner fel. 

(Jag inser dock att KBT kan vara nyttigt om man faktiskt lider av små eller stora vanföreställningar om sitt liv. Eller, ni fattar. Jag kan inte låta bli att ge stick, så det är känsligt! Men teoretiskt har ju även jag felaktiga tankar om livet och som ger mig oönskade känslor. Det har ju varenda levande människa. Ingen är objektiv och korrekt. Alla möter livet med sin ryggsäck på sig. Ja, ja. ) 

Jag läste en bra tråd på Insta igår kväll om ångest och vad olika personer tyckte hade varit bra för dem att höra/göra. En sa ungefär att ångesten finns för att skydda en och är en fysisk reaktion. Hon kunde känna sig hjälpt av att faktiskt sätta fingret på vad det var som kändes hotande. Att jag har ångest för sömn och för vården är inte så konstigt. Bägge har svikit mig och därför är det som det är. Kanske kan jag klara det lite bättre om jag klappar mig själv på handen och säger Inte konstigt att du är rädd nu. Det måste ju vara acceptans. Och så kan jag ge mig själv vad jag behöver, vilket inte är käcka tillrop som Det är inget att vara rädd för, utan Jag förstår att det känns jobbigt för dig. 

Jag älskar citatet Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd. Så att man möter nåt som är så skrämmande att kroppen reagerar fysiskt innan man ens har hunnit reagera medvetet, är faktiskt bra gjort. 

Jag undrar om inte all läkning kommer först när man möts med omtanke och förståelse, inklusive från sig själv. För annars blir det ett svek till, Du har inget att vara ledsen för. Och vad som är rätt känslor när det gäller en individs sorgearbete är svårt för en annan person att avgöra. Kanske måste man bara förutsätta att personen verkligen lider och har rätt i det. För annars kan man inte hjälpa. Det är som att nån har ramlat ner i en brunn och man inte släpper ner ett rep utan ska tala dem tillrätta. 

Så principen jag talar om är att om man ska läka så måste personen som hjälper en börja med att inse att människan lider. Och inte försöka säga att man inte gör rätt i att lida. 

Så kanske måste jag möta _mig själv_ i detta med samma förståelse och omtanke. Kanske får jag inte bedöma om jag har rätt till mina känslor (och det tycker jag innerst inne inte att jag har, det finns ju folk som har ångest "på riktigt"...) utan bara möta mig med att Så är det nu. Och Det är synd om mig, men nu jobbar vi med det. Det är inte _bara_ synd om mig, så det är inte den enda känslan jag ska acceptera att jag har.

Jag fick faktiskt ett litet genombrott nu ikväll när jag tänker tillbaka på kuratorn och inser att jag gör samma sak mot mig själv. Och att det inte kommer att fungera, liksom kuratorns metod inte fungerade. Jag har ju hört om acceptans i så många år. Kanske har jag aldrig fattat förrän nu varför det är så nödvändigt. För att man inte kan ändra nåt som man inte accepterar att det finns. Om man nu är ute efter förändring. Men det känns som att en del av acceptans är att acceptera att man kanske inte kan ändra sig själv eller sina omständigheter. Ungefär som att man får köpa att livet ibland blir plan B på nåt eller ett par plan. Jag har inte tänkt färdigt på detta. 

Men att jag behöver behandla mig själv så som jag vet fungerar. Jag kanske aldrig kommer att komma nån vart om jag hela tiden förnekar min rätt till mina känslor och dömer mig själv för dem. För att jag inte accepterar att jag är sjuk. Det borde jag ha gjort när jag varit sjuk i över 30 år. Men jag förstår att jag inte har det, och att det är en av bromsklossarna. 

P. S. Dessa tankar sätts igång bland annat av min utmärkta terapeut Monica Bernpaintner. Hon är exemplarisk på alla sätt och vis. Kan rekommendera henne, verkligen! Hade jag varit influencer hade jag sagt att ni får 10% rabatt med min kod Anja10 😂, men hennes priser är redan humant satta.