Jag är glad för att jag inte vill dö. Jag är inte rädd för själva döendet, det tror jag blir superkul, men att lämna folk är inte roligt och och att de ska få det jobbigt när de sörjer mig. Och att aldrig få se barnbarn och syskonbarn igen är en plågsam tanke. Jag älskar dem så mycket och vill helst se dem allihopa varje dag, åtminstone varje vecka. Och att inte få se hur de växer upp låter olidligt.
Och den känslan är jag glad för. För det är många med ME som blir så trötta på att leva att de längtar efter döden. När jag gör det tänker jag på dem jag lämnar efter mig och då vill jag hålla ut lite till. Tänk vad tomt ens liv vore om man inte hade nånting som band en kvar till livet. Det är synd om människorna. Men jag har det inte så. Det är jag oerhört tacksam för.
Och orkar inte räkna upp två saker till. Det kanske nån kan bli tacksam för 😂.
2 kommentarer:
Men nog får man se en glimt då och då av sina käraste människor på jorden, när man har dött? Och kanske hjälpa dem en liten smula? Då när man har hur mycket ork som helst?
Ja, man får säkert se dem och hjälpa dem. Det är en väldigt vacker tanke.
Skicka en kommentar