Jag ska berätta en ytterst personlig sak.
Det var en inspirerande kvinna, Kristin Yee, på besök härom veckan och som jag kunde lyssna på via video. Det var i min kyrka. Hon nämnde det där att om man inte vet vad man ska göra så kan man fråga sig vad Jesus hade gjort. Den tanken har jag hört sen jag var barn.
Men den här gången tänkte jag mer praktiskt på det. Jag har ju så svårt med självkänslan pga ME, för att jag är van att fästa mitt värde på sånt jag är duktig på, och nu är jag inte duktig på nånting.
Så jag frågade mig själv, vad hade Jesus gjort om han hade ME? Och svaret kom så lätt. Han hade fokuserat på vad han kan göra, inte på vad han inte kan göra.
Så förra helgen fick jag en tanke att jag skulle tacka en person, och det gjorde jag. Det är en liten sak som jag kanske förr hade avfärdat. Men nu kände jag Det här är vad jag kan göra, så det gör jag. Och det blev en grej av det för mig. Jag kände att jag gjorde nåt för nån annan och att jag var nöjd med mig själv för det.
Och skillnaden var stor. Istället för att tycka att ett tack är litet så kände jag att det var tillräckligt. Det gjorde sån skillnad för mig. Det kändes absolut som att jag var snäll mot mig själv och det var fint att vara snäll mot mig själv. Jag ska prova det igen.
1 kommentar:
Att över huvud taget tänka på andra när man själv har det urjobbigt, är stort. Att be för någon som har det svårt när man själv har det mycket svårare, det är kristuslikt; han som bad för soldaterna som korsfäste honom. Rätt ofattbart faktiskt.
Skicka en kommentar