Till min man

En virtuell blominstallation till min kära make på födelsedagen. Jag har det bäst i hela världen som har honom.

Förutom att det luktar nybakat i sovrummet. När jag gick upp och kraschkissade insåg jag att jag antingen hade lukthallucinationer (det luktade öl hemma härom dagen och det har vi aldrig ens haft hemma) eller så är det nån granne som bakar. Eller så har jag inte vaknat utan drömmer än :)

Men Mikael, han är så snäll. Jag ville ha en snäll man. Och han har så fina, breda axlar. Bildligt talat kan jag lätt hänga på honom utan att han drattar omkull. Vi diskuterade härom dagen om att jag ibland håller undan gråten för Mikael för jag vill inte göra honom ledsen. Och visst blir han ledsen å mina vägnar, men inte å sina. Han klappar inte ihop när jag gråter. Det här med en man och en kvinna tillsammans är ganska så finurligt uttänkt. Männen känner sig, och är!, behövda av oss, och de är inte lika känslosamma och får inte ett bryt bara för att vi får det. Jag har några personliga mål för min kärlek till Mikael.

1. Han ska alltid veta och kunna lita på att det är honom jag älskar mest

2. Jag ska älska honom så bra att han inte går och saknar det ena och andra, emotionellt eller så. Han ska kunna vara i ett rum och veta att den som är mest älskad av alla där, är han. Det ska jag verkligen börja träna mig på.

Ska ge Mikael en liten läxa, och komma på några saker som gör att han känner sig älskad, berörd, viktig i mitt liv. Och dem ska jag kasta över honom! Nej, sprida ut lite lagom. Med saker som jag kommer på själv också, så jag inte bara blir en papegoja som upprepar vad nån annan sagt. Älskade Mikael. Min filosofi medan vi dejtade var att jag skulle ta reda på om han saknade nån av de egenskaper som jag tycker är nödvändiga, och om de dåliga egenskaperna var något jag kunde leva med. Om pappa ska tvinga mig att hålla elvispen på rätt sätt blir jag tonårsirriterad, om Mikael gör samma tål jag det. Fast jag försöker hårt införa devisen att den som gör nåt, avgör hur det görs. Hu som helst. Är han älskad mest av alla, hur skulle det visa sig? Och det ska han få i födelsepresent. Min viktigaste uppgift i livet är att vi ska ha ett bra äktenskap, där vår kärlek växer och gror och blommar. Där kärleken är den där okända koefficienten (wa!?!) som tar en ansträngning på 2 mbar, och gör den fruktbar till 10 upphöjt till 100. (Whatever. Det funkade som exempel i mitt ju huvud.

Men vi ska nog få det att fungera. Det är ingen plåga, om man säger så.

Alla i hela min familj fick samma bok i julklapp. Jag gör normalt inte sånt. Men boken var av en författare vi gillar och boken handlade om att möta svårigheter. Jag tycker den här familjen har proppat med svårigheter. Och skillnaden med att jag känner mig trygg i min familj, både med Mikael och i mina föräldrars familj, är att vi har bra coping skills. Svårigheter är väl det enda man kan vara säker på att få möta, och det har de alla gjort. Alla mina syskon har mött flera svåra händelser var, men se på dem nu. Starka och fasta i sin...vad ska man säga, övertygelse? De väljer rätt metod att hantera lidanden. Inte att skylla ifrån sig, inte att börja tycka att andra är idioter, inte bli bittra, inte tycka man förtjänat det man borde fått och så kryper bitterhet och kritiklusta fram. Nej, mina syskon är fantastiska exempel på folk som har svårigheter och utfärdar dem med grace. Så jag hoppas att Mikael vill hjälpa mig i vårt gemensamma sökande efter hur han ska känna sig som den mest älskade mannen i Västerhaninge (jag börjar försiktigt!)

5 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Nej, kärleken minskar inte med avstånd, eller vad du nu skrev.
Märker att M varit bortrest i 24 timmar.
Då älskar man dem som mest...
Konstigt egentligen. Det är lite som att man först när de är hemifrån förstår att uppskatta dem efter förtjänst.
Ja ja.
modren som inte vill tänka på döden alltför ofta.

Anja Olergård sa...

Jag kallade pappa för Bruno igår när det var så många slm pratade på en gång så jag förstod att han inte hörde. Kändes skumt :) Och du behöver väl inte vara orolig för att pappa ska dö, är han knte slm klqrkngummorna som levde vidare fast doktorn sa att de var döende? Pappa däremot kan bli änkling i tjugo år. Men jag tror ni båda har femton år kvar. Fast vad lite det låter!!! Nej, vi pratar inte om döden. Fast jag går och tror att den ska bli lättare att hantera om man har förberett sig. Men går verkligen det? Jag ska ta upp det med psykologen. Just nu är jag inte rädd för döden, tror det hänger ihop med om Mikael har mycket eller lite lågt socker. Är alltid räddare för att han ska både få lågt socker och dö om han inte är hemma. Och det är ju ett för tufft jobb för en sjuk, att hindra någon från att dö. Jag blev så glad när Mia sprang omkring lika mycket som Bella. Är så orolig att hon ska vara trött som jag.

Anja Olergård sa...

Jag kallade pappa för Bruno igår när det var så många slm pratade på en gång så jag förstod att han inte hörde. Kändes skumt :) Och du behöver väl inte vara orolig för att pappa ska dö, är han knte slm klqrkngummorna som levde vidare fast doktorn sa att de var döende? Pappa däremot kan bli änkling i tjugo år. Men jag tror ni båda har femton år kvar. Fast vad lite det låter!!! Nej, vi pratar inte om döden. Fast jag går och tror att den ska bli lättare att hantera om man har förberett sig. Men går verkligen det? Jag ska ta upp det med psykologen. Just nu är jag inte rädd för döden, tror det hänger ihop med om Mikael har mycket eller lite lågt socker. Är alltid räddare för att han ska både få lågt socker och dö om han inte är hemma. Och det är ju ett för tufft jobb för en sjuk, att hindra någon från att dö. Jag blev så glad när Mia sprang omkring lika mycket som Bella. Är så orolig att hon ska vara trött som jag.

AL sa...

knarkgummorna? klurkgömmorna? kruttunnorna?

Anja Olergård sa...

Klaringummorna. Beklagar.