Elefantskötarens barn

För nån månad sen eller så skrev jag som vanligt ett beklagande inlägg. En god vän kommenterar ofta då och skickar styrka och omtanke. Den här gången fick jag ett paket på posten! Bara det. Man får ju aldrig nåt med handskriven adress längre :) Inuti låg ett vackert, höstinspirerat hemgjort kort med kalligraferad text (nej, hon skriver faktiskt så snyggt av sig själv!) som lyfte mig till höga höjder av tacksamhet och välbefinnande.

I paketet låg det dessutom en bok -- Elefantskötarens barn av Peter Høeg. Jättekul! Har inte ens läst Smilla... eller sett filmen, så jag såg väldigt mycket fram emot att läsa boken. Baksidesblurben lät också spännande. Och efter att ha gottat mig åt en ny bok i ett par dagar började jag läsa. Tyvärr har detta sammanfallit med att jag har mått ovanligt dåligt, så det tog ända tills nu att läsa färdigt boken. Men vilken spännande, annorlunda, festlig bok! Jag skrattade kanske inte rätt ut, för det var inte humor på det viset, men jag satt och smålog mest hela tiden. Den var gemytlig och lite knäpp, fast trevligt knäpp. Dessutom har han använt språket på ett så finurligt sätt att det var ett nöje att läsa, inte bara för berättelsens skull, utan även själva orden i sig.

Hittade en recension i DN som brutalt avslöjar mina brister som recensent. Lär här om ni vill veta vad jag tycker, men ur munnen på en som kan uttrycka det. Jag kan visserligen få till nåt bra emellanåt, men här ser man en som har skrivandet som yrke och passion och som är kunnig i sitt hantverk. En fröjd att läsa, både boken och recensionen.

Expressen däremot sågar boken vid fotknölarna. Dåligt skriven, tråkig, banal etc. Jag förstår precis vad kritiken kommer ifrån, men köper den inte helt. Jag har väl mer tålamod med en bok än recensenten. För sportklichéerna som det spys galla över tycker jag hör hemma här, det är ju trots allt en tonårig fotbollskille som beskriver sin värld. Och han gör det med sin röst, utan att boken fördenskull blir ett uns lik de där killböckerna om sport som var populära när jag gick på mellanstadiet. Kan tyvärr inte komma på vad de hette -- typ BK Häcken och så -- men ni sjuttiotalister känner kanske igen er. GP å andra sidan ligger nånstans mittemellan ros och ris och kallar boken för en "speedad korsning av Scooby Doo och Jeppe på Berget".


Måste förresten säga att jag tycker det var hemskt kul att läsa recensioner om en bok jag just har läst.

Och så har jag en lite tokig idé. Jag blev så glad av boken och att jag fick den i present, att jag tycker det är slöseri att inte skicka den vidare. Boken behöver läsas, och så blir man så lycklig när nån är snäll mot en och ger en en present på posten, och det behöver också spridas vidare. Så om nån vill ha en handskriven komplimang (jag kommer dock bara att skriva den på vanligt printerpapper utan krusiduller för jag orkar inte ta fram några scraplådor) och en bok som kommer att få er att må gott, lämna en kommentar. Alltså, kompletta främlingar kan kanske inte få nån komplimang om jag inte känner er, men annars så... Det handlar inte om den som kommer först, utan om den som fjäskar bäst. Nån fördel ska man väl få ha av att vara envåldshärskande bloggare!

2 kommentarer:

Monnah sa...

Härligt att paketet fick pigga upp dig lite längre än bara en dag! :) Vilken kul idé det här var. Ska jag komma ihåg och snor den rätt av...

Anonym sa...

Ja, jag har precis läst ut boken. Jag har fnittrat hela boken igenom, Kul skriven, vadda hangling, det är kul hur han löser allt och fortsätter att skriva, att ta upp allt detta "moderna2 med religioner och sant.

Den rigide recensenten i Expressen född för ett par hundra ar sedan borde halla sig till Strindberg i fortsättningen, han har helt missat poängen. Eller byta inriktning. Helt och hallet.