Design Crush
Godbitar från Design Crush
I have a crush on Design Crush :) Här är vad jag hittade idag. Klicka på länken nedan för de riktiga källorna.
Design Crush
Design Crush
Första april
Jag har inte läst tidningarna än, så jag vet inte vad de försöker driva oss till att tro idag. På Facebook finns en del misstänkt, typ nyförlovade som jag starkt tvivlar på. Men man vet aldrig.
På SvD stod däremot en nyhet igår, så därför tror jag den är sann, men man börjar ju tveka inför mänskligheten: "Vanilla Ice gör comeback; är aktuella med ny skiva". Jag säger inget mer, förutom DET borde vara dagens aprilskämt. Ice ice baby.
P.S. Det är däremot helt sant att mormor fyller år idag, om hon nu hade levat. Grattis, Margit. Titta vad vacker hon är!
På SvD stod däremot en nyhet igår, så därför tror jag den är sann, men man börjar ju tveka inför mänskligheten: "Vanilla Ice gör comeback; är aktuella med ny skiva". Jag säger inget mer, förutom DET borde vara dagens aprilskämt. Ice ice baby.
P.S. Det är däremot helt sant att mormor fyller år idag, om hon nu hade levat. Grattis, Margit. Titta vad vacker hon är!
Respektlöst, nej respektabelt!
Jag skulle faktiskt hellre ha denna Mona Lisa hemma än den andra. Förutsatt att den andra var en kopia, för annars hade jag sålt den riktiga och köpt en kinesisk handmålad kopia och levt loppan för 40 miljoner, eller vad den nu skulle tinga. Men denna är lite glimten-i-ögat. Gillar skarpt.
Sett på Made by Girl.
Filmtips eller -varning, vilket som behagar
Jag lyckades inte settle down när jag skulle vila middag idag, så jag tog fram en film och skulle vila i soffan istället. Johanna och Karolina har pratat väldigt gott om en film som heter Dagboken (The Notebook), baserad på en bok av Nicholas Sparks, och när vi var på Ullared nu senast så hittade jag den för en billig peng och köpte den. Kan inte hålla med om annat än att den var ovanligt bra. Men för sjutton, vad jag grät!
Vill ni se en bra film om kärlek, se den. Men håll era kleenex i närheten. Kärlek när den är som allra bäst. (Och coola tidsenliga kläder.)
Vill ni se en bra film om kärlek, se den. Men håll era kleenex i närheten. Kärlek när den är som allra bäst. (Och coola tidsenliga kläder.)
Passa Neo
Igår var Karolina och Paul i templet tillsammans och jag passade Neo. Mikael/morfar var och "skötte andra barn" så det var bara jag. Jag var aldrig nervös när jag skulle passa Kajsa eller Elsa, men det beror nog på att jag kände dem så mycket. Neo har jag ju bara träffat typ tre gånger. Och han har ju ingen instruktionsbok...Men tipsen hans föräldrar gav dög rätt långt. Om han var trött skulle man lägga en virkad filt som en banan runt huvudet på honom, och då skulle han dra ner den över ansiktet och somna. Det gjorde han, fast jag fick ligga bredvid och hjälpa honom att lugna sig lite. Sen sov han en halvtimme och var så söt och glad och skrattade. Fast efter det blev han olycklig, av okänd anledning. Det enda som fungerade var att bära honom, gå omkring inne i lägenheten och studsa honom i famnen. Eller vad det kallas. Detta märkte jag genom trial and error, ty han gallskrek som en stucken gris när jag stannade, satte mig eller la ner honom (trodde att han kanske var trött i ryggen eller nåt sånt).
Jag visste inte heller riktigt hur man vet hur varm en unge är, men jag antog att han var varm (för han värmde ju mig efter en halvtimme i famnen), och om han är så lik sin morfar som han ser ut, så är han varmblodig av sig. Så vi gick ut på balkongen och svalkade oss. Det tog han faktiskt rätt bra, fast jag inte gick omkring längre, och han lyssnade på det smältande snöljudet, och på mig när jag sjöng Min tand é lös, den é jättelös av hjärtans lust. Det var den enda sång jag kunde komma på. Det är ju inte precis så att jag har tusen barnsånger on the tip of my tongue. Och så funderade jag på om jag har bytt en blöja på det senaste decenniet... Det kom också en trimmad joggare i neonväst som sa hej. Neo var mycket nyfiken och följde honom med blicken.
När han låg och sov och jag låg bredvid i min säng och vilade, tänkte jag givetvis: Jo, men kanske att jag kan få ett barn, om nån hjälper mig. När han var olycklig och skulle bäras tänkte jag ledset: Nä, det kan jag inte. Det är alltid jobbigt när jag tvingas möta den insikten.
Så jag tackar så mycket för lånet av Neo. Jag får nog vänta tills evigheten på att få egna barn, så jag är glad för de barn som kommer i min väg och stannar till nog mycket för att gullas lite med. Och döva tickandet från min biologiska klocka.
Dessutom insåg jag igen igår att det ligger i människans natur att göra saker för andra. Man mår liksom inte bra om man inte hjälper andra. Jag har inte gjort nåt för nån annan än Mikael
på rätt länge (och en del av det är ju lika mycket för mig, som att laga mat), så det kändes jättebra att vara barnvakt. Men jag är ändå rätt ledsen inuti för att jag inte duger till mer än vad jag gör. Jag gör mitt bästa, men jag önskar att jag kunde spela i en lite högre division. Jag drömde lite jobbiga saker inatt, och vaknade och var ledsen, men då gosade jag bara in mig i Mikaels famn, och så gick det över. Det kanske är så att en halvtimme i någons famn botar ens olycka? Det funkade ju både på mig och Neo.P.S. När jag håller Neo ser det ut som om han väger 40 kg. Jag bär honom liksom med hela kroppen. När Mikael håller Neo ser det ut som om han är en godispåse på 500 g. Det är nog nåt djuriskt, evolutionsmässigt med det där, att en man ser så sexig ut med en bebis.
(Fotot är nytaget hos Paul & Karolina, från deras blogg. Om ni har glömt hur han ser ut.)
Skor från H&M
Att H&M säljer skor är en genial idé. Nu fattas bara att själva GeKås börjar sälja skor inuti butiken också.
Har hittat följande fina skor på H&M:s hemsida. Kostar 99:--299:-. Fast de brukar vara rätt små i storleken och jag är för tjock för att komma i deras 41:or. Men det är ju en annan femma.
Har hittat följande fina skor på H&M:s hemsida. Kostar 99:--299:-. Fast de brukar vara rätt små i storleken och jag är för tjock för att komma i deras 41:or. Men det är ju en annan femma.
Kan man räkna ut det?
Jonte är här och pluggar fysik med Mikael. Jag lyssnar bara med ett halvt öra, men det låter som om de håller på att räkna ut hur mycket jorden skulle flytta sig om alla svenskar hoppade upp i luften på samma gång. Tydligen hade de där Galenskaparna fått nys på nåt när de frågade sig det där om kineserna och fjärta.
Och förresten tycker jag det verkar som om fysik är matte fast med bokstäver. Hör massa s och v. Vet inte vad det betyder. Det är i alla fall inte svart och vitt.
Senare idag ska jag passa Neo. 8 kg bebis. Med solglajjer. Det blir grejer, det.
Och förresten tycker jag det verkar som om fysik är matte fast med bokstäver. Hör massa s och v. Vet inte vad det betyder. Det är i alla fall inte svart och vitt.
Senare idag ska jag passa Neo. 8 kg bebis. Med solglajjer. Det blir grejer, det.
Börjar jag bli gammal?
Jag är ju gift med en morfar, och när jag tittar på Sartorialist (det är en sajt man tittar på, inte läser...), verkar det som om de jag faller för är morfäder också. Hänger det ihop? Börjar jag bli gammal?
Nä, det är bara kostymlooken jag är kär i. Som denne parisare. Ojojoj! Ellen, är han också kort eller? Jag får begär!
Nä, det är bara kostymlooken jag är kär i. Som denne parisare. Ojojoj! Ellen, är han också kort eller? Jag får begär!
Pappaledig?
I Sverige har vi väl typ världens bästa föräldraförsäkring, rent ekonomiskt sett, men givetvis är jag heligt vred på att man inte får bestämma över den själv, och att staten belönar en för vissa beslut (pappan hemma), men inte för andra. Har folk rätt att få barn måste de ha rätt att bestämma över deras fostran och vardag också.
Så döm om min förvåning när jag läser i Expressen (f'låt) om en som doktorerat och funnit att barn under ett år skadas mer när deras pappor är hemma med dem än när deras mammor är barnlediga. Och att akutmottagningarna har märkt det, säger Anna Carlsson.
Nu tror jag inte okritiskt på allt jag läser, särskilt inte när det står i just Expressen, men teoretiskt sett kan jag faktiskt tro på att det är sant. Inte för att män är sämre föräldrar, men för att naturen har ansett att kvinnor ska se till små barn och män ska beskydda dem och få tag på mat. Om naturen har avsett en sak, har den rimligtvis också utrustat för uppgiften. Män ser inte detaljer så bra som kvinnor, men de ser helheten bättre än kvinnor. Män och kvinnor är inte olika mycket värda bara för att de är olika. Kvinnor har bättre simultankapacitet, vilket kanske skyddar små barn genom att de kan hålla ett öga på dem på samma gång som de gör något annat. Män kanske inte kan det, och så råkar barnen ut för fler olyckor.
En av kommentarerna på artikeln innehåller följande citat: "Pappor är inte sämre föräldrar.. men pappor är SÄMRE MAMMOR!"
Jag säger som jag brukar när det gäller jämställdhet: Vi är inte likadana, och vive la différence!
Så döm om min förvåning när jag läser i Expressen (f'låt) om en som doktorerat och funnit att barn under ett år skadas mer när deras pappor är hemma med dem än när deras mammor är barnlediga. Och att akutmottagningarna har märkt det, säger Anna Carlsson.
Nu tror jag inte okritiskt på allt jag läser, särskilt inte när det står i just Expressen, men teoretiskt sett kan jag faktiskt tro på att det är sant. Inte för att män är sämre föräldrar, men för att naturen har ansett att kvinnor ska se till små barn och män ska beskydda dem och få tag på mat. Om naturen har avsett en sak, har den rimligtvis också utrustat för uppgiften. Män ser inte detaljer så bra som kvinnor, men de ser helheten bättre än kvinnor. Män och kvinnor är inte olika mycket värda bara för att de är olika. Kvinnor har bättre simultankapacitet, vilket kanske skyddar små barn genom att de kan hålla ett öga på dem på samma gång som de gör något annat. Män kanske inte kan det, och så råkar barnen ut för fler olyckor.
En av kommentarerna på artikeln innehåller följande citat: "Pappor är inte sämre föräldrar.. men pappor är SÄMRE MAMMOR!"
Jag säger som jag brukar när det gäller jämställdhet: Vi är inte likadana, och vive la différence!
Saknar
Mamma berättade om gårdagens skypesamtal med J&B och tvillingarna. Det var Mia som hade vaknat och pekat på datorn med tydlig entusiasm och vinkat, som om hon ville skypea. Coolt. Så det gjorde de. Mamma berättade att Mia tydligen har blivit lite tuffare (även om hon inte riktigt vågar gå än). Till exempel blir hon sur på Bella om hon inte får ha hennes leksaker och slår henne i huvudet. Och Bella kommer inte att gå exakt i sin fars fotspår vad gäller talviljan, för hon har börjat säga några ord. Hon hade också fått en klänning i present som hon älskade av hela sitt lilla hjärta. Mamma såg hur hon gick omkring med klänningen på plastgalgen efter sig (hon hade dessutom visat upp den i datorn), och ibland lade kinden mot tyget.
Bettan sa också att Bella gråter varje dag när grandma går till jobbet. Hon har liksom två mammor. Härligt med många personer som älskar en, men tänk så traumatiskt att mista någon varje dag och inte fatta att de kommer hem igen. Bettan sa så gulligt att vi får skypea två gånger i veckan så ungarna känner igen oss när de kommer på besök nästa gång.
Johan har dessutom blivit 1 av 3 sökande till ett pangjobb (det där säljjobbet han har nu är väl inte precis nåt att fästa sin framtid på) och de hoppas båda på det. Moreover har det ju löst sig för Rob också på ett fantastiskt sätt, så saker börjar gå i rätt riktning.
Som avslutning vill jag ge er en varning för vinterkräksjukan. Nu har två som jag känner varit så sjuka att de bägge två kallar det för värsta sjukan i livet. Och långvarigt har det varit!!! Mamma svimmade t o m på toan och orkade inte ens hålla telefonluren när hon var sjuk för ett par veckor sen. Plötsligt vill jag bara gå och sprita mig!
Bettan sa också att Bella gråter varje dag när grandma går till jobbet. Hon har liksom två mammor. Härligt med många personer som älskar en, men tänk så traumatiskt att mista någon varje dag och inte fatta att de kommer hem igen. Bettan sa så gulligt att vi får skypea två gånger i veckan så ungarna känner igen oss när de kommer på besök nästa gång.
Johan har dessutom blivit 1 av 3 sökande till ett pangjobb (det där säljjobbet han har nu är väl inte precis nåt att fästa sin framtid på) och de hoppas båda på det. Moreover har det ju löst sig för Rob också på ett fantastiskt sätt, så saker börjar gå i rätt riktning.
Som avslutning vill jag ge er en varning för vinterkräksjukan. Nu har två som jag känner varit så sjuka att de bägge två kallar det för värsta sjukan i livet. Och långvarigt har det varit!!! Mamma svimmade t o m på toan och orkade inte ens hålla telefonluren när hon var sjuk för ett par veckor sen. Plötsligt vill jag bara gå och sprita mig!
Påskpynt -- argh!!
Jag hänger ju som ni vet inte riktigt med. Såg på Centsational girl att det tydligen snart är påsk. Wow. Det kom plötsligt. Vi har ju fortfarande en meter snö utanför köksfönstret? Och inte kommer jag att hinna göra några påskägg av papier maché, som ser så vackra och pyssliga ut? Vad ska det bli av oss, om vi inte har något handgjort påskpynt?
P.S. Vi har inte ens en kruka med påskliljor i smygen vid ytterdörren. Men det kanske vi kan skaffa?
P.S. Vi har inte ens en kruka med påskliljor i smygen vid ytterdörren. Men det kanske vi kan skaffa?
Teater och duschrapport
Teatern och duschen har givetvis inget samband, förutom att duschen gjorde mig lite presentablare inför teatern. Kan i alla fall meddela att det sprutade vatten så det stod härliga till! Tre tag så var schampot borta. Ljuuuuuuuvligt. De bästa 79:- vi har spent på länge, if you ask me.
Sen var vi då på Ormteaterns föreställning Pang, pang, du är död. Jonte spelade pappa och "röst". Han var grym, med många y!!! Själva teatern var i sig bättre än jag trodde, och man satt hela tiden och funderade på det där med skolvåld och skjutningar och depression och ungdomar. Mycket tänkvärt. Särskilt omnämnande får i min mening rektorn och psykologen, som var mycket trovärdiga. Min favoritgrej var däremot när Jonte skrattade vid några tillfällen. Han lät som om han kom rätt från psyket, och det var nog ungefär meningen också. Jättebra var det i alla fall.
Sen var vi då på Ormteaterns föreställning Pang, pang, du är död. Jonte spelade pappa och "röst". Han var grym, med många y!!! Själva teatern var i sig bättre än jag trodde, och man satt hela tiden och funderade på det där med skolvåld och skjutningar och depression och ungdomar. Mycket tänkvärt. Särskilt omnämnande får i min mening rektorn och psykologen, som var mycket trovärdiga. Min favoritgrej var däremot när Jonte skrattade vid några tillfällen. Han lät som om han kom rätt från psyket, och det var nog ungefär meningen också. Jättebra var det i alla fall.
Migränkurva
Har fått botox nu och det verkar som bäst. I alla fall är jag helförlamad och har inte haft migrän på nästan en vecka. Har dock lite huvudvärk av och till, men det beror nog på spänningar längre ner i nacken och axlarna.
Nu senast gav läkaren mig lösenordet till min migränkurva, så jag kan se hur mycket och ofta jag har huvudvärk. Totally incurvata!
Nu senast gav läkaren mig lösenordet till min migränkurva, så jag kan se hur mycket och ofta jag har huvudvärk. Totally incurvata!
Nytt duschhuvud
Har köpt nytt duschhuvud på Biltema. Det gamla var snålspolande och det tog för evigt att blöta håret och sen få ur schampot. Så för min hälsas skull köpte vi ett som skulle spruta rejält. Ska använda det för första gången idag. Mikael sa nåt om att det sprutade så häftigt att han höll på att ramla, och jag såg genast Kramer framför mig. Det kan ha nåt att göra med att M är i seriöst behov av en klippning (han har tid imorgon) och hans frisyr ofta bär spår av en sorts kramerisering. Ser fram emot att själv få erfara en kraftig nedblötning. Kan dock inte använda vänsterarmen idag. Vet inte om jag sov illa eller om det var "träningen" igår (gjorde den ena rörelsen säkert fyra gånger men det kan ha varit för mycket just igår). Jaja, ska vila mig nu och sen duscha och sen gå på Jontes teater. Återkommer med information om ifall duschhuvudet var värt 79:-. Annars kan man ju alltid göra som på bilden.
Själv är bäste dräng???
Redan sen före bröllopet har jag haft problem med ena stortån. Har trott att det var nageltrång (har aldrig haft det, så jag vet inte riktigt hur det ska vara). Det har tidvis varit lite ljusrött och ömmat en aning. För ett par månader sen kom det lite var. Gulpp, äckligt, men lite pus har ju aldrig dödat nån. Har tvättat extra noga där, men det har aldrig riktigt läkt, typ. Eller i alla fall har det aldrig börjat se ut som vanligt. (Jag tänker inte sätta in några foton i alla fall.)
Igår såg jag att det var lite mörkt och försökte pilla bort det mörka. Det gick inte. Så idag tröttnade jag, tog en vass trätandpetare och började poke. Fick bort några små hudslamsor och såg en brun prick under och som jag trodde var roten till det onda (no pun intended). Fast vid det laget hade det börjat blöda lite och gjorde dessutom ont, så jag la av.
Jag vet, det här inlägget är döden för min blogg. Självoperation av underliga tår lockar inga läsare, om man nu tycker det är roligare att säga så än att FOLK KOMMER ATT FLY FÖR DU ÄR SÅ LÄSKIG. Men tack för att ni har varit med så här länge. Det var kul så länge det varade.
Nej, förlåt, det sista menade jag verkligen inte!
Igår såg jag att det var lite mörkt och försökte pilla bort det mörka. Det gick inte. Så idag tröttnade jag, tog en vass trätandpetare och började poke. Fick bort några små hudslamsor och såg en brun prick under och som jag trodde var roten till det onda (no pun intended). Fast vid det laget hade det börjat blöda lite och gjorde dessutom ont, så jag la av.
Jag vet, det här inlägget är döden för min blogg. Självoperation av underliga tår lockar inga läsare, om man nu tycker det är roligare att säga så än att FOLK KOMMER ATT FLY FÖR DU ÄR SÅ LÄSKIG. Men tack för att ni har varit med så här länge. Det var kul så länge det varade.
Nej, förlåt, det sista menade jag verkligen inte!
Dagens lunchkonsert
Idag var vi för andra gången på lunchkonsert på Operan, f´låt Kungliga Operan. Första gången var en present till Mikael på hans födelsedag och idag pröjsade vi själva eftersom vi hade tyckt om det så mycket första gången.
Konserten är en trappa ner i Operacaféet, eller Gustav III:s kafé. Idag satt vi lite sämre till än förra gången, men jag såg cellisten mellan alla pensionärerna (det verkar mest vara såna som är daglediga... go figure).
Man får först en matsallad med dressing som är så god att man vill äta den som soppa, idag var det sallad med skinka och två ostar (vitmögel). Skinkan smakade mer än nån annan skinka jag ätit. Vi har aldrig ätit på Operakällaren, men väl på Operacaféet :) Det märks att de kan det där med mat. Ja, och sen efter en halvtimmes ätning, vilket är perfekt för att hämta sin mat vid disken och njuta av den i lugn och ro, titta sig omkring i kandelabrarnas sken och kanske tjuvlyssna lite på vad bordsgrannarna fyller sina dagar med. Idag satt vi med två andra par och det ena paret hade varit på utställning på Slottet tror jag det var, och sett nåt om drottning Elizabeth och hennes kamera och resor hon gjort till exotiska resmål.
Sen kommer musiken. Vi valde dagens konsert för att det var en cello med. Lite roligare för mig. Spelades gjorde först ett pianostycke av Chopin (där får man hålla tungan rätt i mun som pianist!) och sen spelade de ett stycke för cello och piano, som är det enda Chopin skrev för ett annat instrument än piano. Chopin firar 200 år i år, så det har varit lite Chopin-tema på några av vårens konserter. Men vi ids inte lyssna på bara Chopin-piano, och har lyckats utomordentligt i våra val. Det som dessutom är så bra med konserterna är att de är relativt korta, ca 45 minuter musik, så om det är lite för hysteriskt hamrande på Chopinpianot, så kan man bara koncentrera sig på cellistens teknik och vänta på Largo-satsen. Och apropå Largo, så är det ingen bra sats att försöka öppna dragkedjan på handväskan. Men tillbaka till tidsordningen:
När cellisten hade satt sig och kollade att cellon fortfarande var stämd, satte hon ringfingret på A-strängen, löst, högt upp, och sen flyttade hon handen neråt och satte pekfingret löst på D-strängen. Om man tar på rätt ställe blir det samma ton, och det kan vara enklare att kolla av stämningen så än att lyssna av harmonierna mellan två olika toner. Jag hade helt glömt av det! Men när jag såg/hörde det, kom allt tillbaka. Det är därför det är extra kul, att se en livs levande cellist i verksamhet, och inte bara lyssna och njuta, utan också beundra tekniken! Inte en falsk ton, och man behöver inte ens vara rädd för det! Lite sorgligt att jag har spelat cello, rätt bra efter 6 år tror jag, och nu har jag inte tagit i instrumentet på fyrdubbla (?) den tiden. Önskar att vi hade bott i Borås så att jag hade kunnat fortsätta ta lektioner i gymnasiet också. Värdelösa Kba musikskola...
Jaja, jag skulle ändå inte bli yrkesmusiker. Fast det är roligt att drömma när man sitter där. Det är verkligen en upplevelse att inte bara höra utan se musikerna också -- helt annat än att köpa en CD och lyssna på hemma.
Första satsen av sonaten för cello och piano, Allegro något, var hårt arbete! Man kan ju räkna med att ett pianostycke av Chopin innebär hårt arbete för pianisten, men ävenså för cellisten! Tydligen är Chopins pianostycken inte bara ett uttryck för hans virtuositet, utan även hans musikstil, ty cellisten slet och bankade lika svettigt som pianisten. (Pianisten hade förresten inte ens slips, stryprisk tror jag). Vid nåt tillfälle trodde jag en sträng skulle brista och ingen av dem hade tid med några musikermanér (dvs vagga sådär konstnärligt fram och tillbaka och lyfta händerna demonstrativt högt i luften) utan det var bara att tuta och köra och inte släppa noterna med blicken.
Några saker som slog mig under konserten var att Chopin använde de två grova strängarna mer än jag är van vid att höra, och från det lilla jag har spelat. De är inte svårare att spela på, men skapar väl en annan känsla än de ljusa. Lite mer ominös klang. Men jag älskar det! Som när Anders Jalkeus tar i från tårna, då får man ju gåshud!
Dessutom tänkte jag på hur mycket en kompositör måste kunna av det instrument han skriver för. Man måste ju såklart veta omfånget, och kanske om det är några grejer man absolut inte kan göra. Men jag tyckte det verkade som om Chopin hade rätt bra pejl på en cello, och inte bara att han hade komponerat saker för vissa toner som råkar befinna sig i cellons omfång, utan faktiskt använd cellons egenskaper i sitt komponerande. Jag har lite svårt att förklara hur jag menar det, men varje sträng kan ju spela en ton t ex i två oktaver. Och då finns den ljusare tonen också på strängen bredvid, fast längre ner mot halsen (den riktning som normalt upplevs som upp, men som heter ner på greppbrädan). Och även om det är samma ton, så låter den lite olika. Klangen blir annorlunda, lite som om en alt och en sopran sjunger samma toner, så låter de ändå olika. Jag tyckte att det fanns en medvetenhet i musiken om de där klangskillnaderna, och att Chopin hade använt sig av dem. Ibland tog hon en ton i ett högt läge när det såg "rimligare" ut att ta den på nästa sträng, och effekten då blev en del av musiken. Men jag antar att det inte är konstigt att en pianovirtuos tänker på musiken -- för en cello -- även ur ett tekniskt perspektiv, och skapar sin musik under de förutsättningarna.
Hursomhelst, efteråt hade vi massor att säga varandra och var mycket entusiastiska. Våra bordsgrannar kom med fina praliner till kaffet och vi skulle inte vara sämre. M hämtade ett nytt glas vatten till mig och kom tillbaka med två supervackra praliner. Vi åt halva var av bägge, en med cocos och en med hallon. Typiskt hemmagjorda, på ett bra sätt.
När jag hade slukat mina (så fint man nu slukar något på Operacaféet) viskade M till mig: Pralinerna kostade 26 kronor styck! Jag stirrade på honom med extra mycket ögonvita, på samma gång som jag försökte se världsvan ut, och undslapp ett: Så fort har 50 spänn aldrig flugit sin kos -- såvida man inte tappar en femtilapp på marken.
Men nu har jag inget mer att säga. Det var gryyyyyyyyymt!
Alla bilder, såvitt jag kommer ihåg, från operans hemsida.
Konserten är en trappa ner i Operacaféet, eller Gustav III:s kafé. Idag satt vi lite sämre till än förra gången, men jag såg cellisten mellan alla pensionärerna (det verkar mest vara såna som är daglediga... go figure).
Man får först en matsallad med dressing som är så god att man vill äta den som soppa, idag var det sallad med skinka och två ostar (vitmögel). Skinkan smakade mer än nån annan skinka jag ätit. Vi har aldrig ätit på Operakällaren, men väl på Operacaféet :) Det märks att de kan det där med mat. Ja, och sen efter en halvtimmes ätning, vilket är perfekt för att hämta sin mat vid disken och njuta av den i lugn och ro, titta sig omkring i kandelabrarnas sken och kanske tjuvlyssna lite på vad bordsgrannarna fyller sina dagar med. Idag satt vi med två andra par och det ena paret hade varit på utställning på Slottet tror jag det var, och sett nåt om drottning Elizabeth och hennes kamera och resor hon gjort till exotiska resmål.
Sen kommer musiken. Vi valde dagens konsert för att det var en cello med. Lite roligare för mig. Spelades gjorde först ett pianostycke av Chopin (där får man hålla tungan rätt i mun som pianist!) och sen spelade de ett stycke för cello och piano, som är det enda Chopin skrev för ett annat instrument än piano. Chopin firar 200 år i år, så det har varit lite Chopin-tema på några av vårens konserter. Men vi ids inte lyssna på bara Chopin-piano, och har lyckats utomordentligt i våra val. Det som dessutom är så bra med konserterna är att de är relativt korta, ca 45 minuter musik, så om det är lite för hysteriskt hamrande på Chopinpianot, så kan man bara koncentrera sig på cellistens teknik och vänta på Largo-satsen. Och apropå Largo, så är det ingen bra sats att försöka öppna dragkedjan på handväskan. Men tillbaka till tidsordningen:
När cellisten hade satt sig och kollade att cellon fortfarande var stämd, satte hon ringfingret på A-strängen, löst, högt upp, och sen flyttade hon handen neråt och satte pekfingret löst på D-strängen. Om man tar på rätt ställe blir det samma ton, och det kan vara enklare att kolla av stämningen så än att lyssna av harmonierna mellan två olika toner. Jag hade helt glömt av det! Men när jag såg/hörde det, kom allt tillbaka. Det är därför det är extra kul, att se en livs levande cellist i verksamhet, och inte bara lyssna och njuta, utan också beundra tekniken! Inte en falsk ton, och man behöver inte ens vara rädd för det! Lite sorgligt att jag har spelat cello, rätt bra efter 6 år tror jag, och nu har jag inte tagit i instrumentet på fyrdubbla (?) den tiden. Önskar att vi hade bott i Borås så att jag hade kunnat fortsätta ta lektioner i gymnasiet också. Värdelösa Kba musikskola...
Jaja, jag skulle ändå inte bli yrkesmusiker. Fast det är roligt att drömma när man sitter där. Det är verkligen en upplevelse att inte bara höra utan se musikerna också -- helt annat än att köpa en CD och lyssna på hemma.
Första satsen av sonaten för cello och piano, Allegro något, var hårt arbete! Man kan ju räkna med att ett pianostycke av Chopin innebär hårt arbete för pianisten, men ävenså för cellisten! Tydligen är Chopins pianostycken inte bara ett uttryck för hans virtuositet, utan även hans musikstil, ty cellisten slet och bankade lika svettigt som pianisten. (Pianisten hade förresten inte ens slips, stryprisk tror jag). Vid nåt tillfälle trodde jag en sträng skulle brista och ingen av dem hade tid med några musikermanér (dvs vagga sådär konstnärligt fram och tillbaka och lyfta händerna demonstrativt högt i luften) utan det var bara att tuta och köra och inte släppa noterna med blicken.
Några saker som slog mig under konserten var att Chopin använde de två grova strängarna mer än jag är van vid att höra, och från det lilla jag har spelat. De är inte svårare att spela på, men skapar väl en annan känsla än de ljusa. Lite mer ominös klang. Men jag älskar det! Som när Anders Jalkeus tar i från tårna, då får man ju gåshud!
Dessutom tänkte jag på hur mycket en kompositör måste kunna av det instrument han skriver för. Man måste ju såklart veta omfånget, och kanske om det är några grejer man absolut inte kan göra. Men jag tyckte det verkade som om Chopin hade rätt bra pejl på en cello, och inte bara att han hade komponerat saker för vissa toner som råkar befinna sig i cellons omfång, utan faktiskt använd cellons egenskaper i sitt komponerande. Jag har lite svårt att förklara hur jag menar det, men varje sträng kan ju spela en ton t ex i två oktaver. Och då finns den ljusare tonen också på strängen bredvid, fast längre ner mot halsen (den riktning som normalt upplevs som upp, men som heter ner på greppbrädan). Och även om det är samma ton, så låter den lite olika. Klangen blir annorlunda, lite som om en alt och en sopran sjunger samma toner, så låter de ändå olika. Jag tyckte att det fanns en medvetenhet i musiken om de där klangskillnaderna, och att Chopin hade använt sig av dem. Ibland tog hon en ton i ett högt läge när det såg "rimligare" ut att ta den på nästa sträng, och effekten då blev en del av musiken. Men jag antar att det inte är konstigt att en pianovirtuos tänker på musiken -- för en cello -- även ur ett tekniskt perspektiv, och skapar sin musik under de förutsättningarna.
Hursomhelst, efteråt hade vi massor att säga varandra och var mycket entusiastiska. Våra bordsgrannar kom med fina praliner till kaffet och vi skulle inte vara sämre. M hämtade ett nytt glas vatten till mig och kom tillbaka med två supervackra praliner. Vi åt halva var av bägge, en med cocos och en med hallon. Typiskt hemmagjorda, på ett bra sätt.
När jag hade slukat mina (så fint man nu slukar något på Operacaféet) viskade M till mig: Pralinerna kostade 26 kronor styck! Jag stirrade på honom med extra mycket ögonvita, på samma gång som jag försökte se världsvan ut, och undslapp ett: Så fort har 50 spänn aldrig flugit sin kos -- såvida man inte tappar en femtilapp på marken.
Men nu har jag inget mer att säga. Det var gryyyyyyyyymt!
Alla bilder, såvitt jag kommer ihåg, från operans hemsida.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)