tacksam 17

In what ways have you changed or grown positively in the past year?

Vid den här tiden förra året låg Mikael på sjukhus. Jag drömde om att han skulle komma hem till jul. Det gjorde han, men det blev några vändor till även efter det. Det var ju det svåraste året tror jag. Och hur har jag växt på grund av det? 

Kärleken har växt. Jag tror aldrig jag tog Mikael för given men nu gör jag det ännu mindre. Jag är mer närvarande hos honom. Uppskattar hans närhet. 

Sen på nåt sätt är jag medveten om vad vi klarar. Jag har ju haft många både stunder och perioder med ME som har varit svåra, och med saker som hänt i familjen och som jag sörjt, men jag känner mig stark. Jag klarade att ha Mikael på sjukhus i ett halvår. 

Men det är inte så lätt som det låter. Fortfarande blir jag lite stel om jag hör honom harkla sig eller hosta till, särskilt om han är i badrummet, för att jag lyssnar om han spyr. Den veckan när han spydde typ åtta gånger om dagen och inte ens kunde svälja en Alvedon, och som sen slutade med ambulansfärd till SöS, var tuff. Så jag har fortfarande lite förhöjd beredskap kan man säga. Om jag hör ett misstänkt ljud vässar öronen sig och sen hinner hjärnan ikapp mig och jag inser att även om han spyr så är det inte farligt. Då är det en oturlig släng av vinterkräksjuka. Men då var det sjukhus som gällde om det var nåt fel. Det tar nog ett tag att vänja av mig. 

Men jag vet att jag klarar svåra saker. 

Eller, det är så svårt att säga det. 

När min syster miste sin man kände jag att man inte kan klara en sån sak men att man inte har mycket till val. Bryta ihop tills man orkar gå vidare är allt man kan göra. Och gå vidare betyder många gånger bara andas en gång till. Jag vet fortfarande inte hur hon gjorde. Och jag känner inte att jag har lärt mig hur jag ska göra om jag mister Mikael. Men på samma gång som jag tänker att det är omöjligt att klara det känner jag att jag faktiskt kommer att klara det.