Grattis i efterskott, morfar

Jag kan inte få fram ett foto på morfar här på telefonen, men ni som kände Anders Mårdby från Henningsflokälen i Jämtland kan nog ana att det är det där ungdomsfotot jag är ute efter. När ögonen var mörka som den arabiska natten faktiskt, och han såg mer ut som en filmstjärna än nåt annat. Han fyllde år för två dar sen och jag glömde av att skriva nåt här. Mycket underligt kan man tro om mormonerna, men vi brukar inte gratulera de döda, så det är nog mest jag. Förutom mina föräldrars bidrag till både mitt kynne och min fostran, så tror jag att jag har mest morfar i mig. Jag har ju lugnat ner mig avsevärt sen jag fick me, men egentligen är jag både fartblind och hetsig. Mina ögon har väl blandats ut med blått ett par gånger innan de kom till mig, men mina ögon är ganska mörka fortfarande.

Jag spelar ju inte som morfar, det gjorde han ju knappt själv. Jag var inget musikaliskt underbarn, och när morfar var sex år gjorde han turnéer i kyrkorna i Jämtland och spelade orgel, medan jag vid sex års ålder mest la fingrarna på pianot, vände mig vänt mot fotografen och tyckte det var underligt att fröken lagt en handduk på pianostolen inför fotograferingen. Jag hade absolut inga drag av underbarn även om en viss musikalisk ådra och begåvning inte helt gick att gömma. Men inte som morfar inte. Sen var han synsk också, inte på skämt, utan han såg saker och polisen samarbetade med honom vid ett flertal tillfällen. En galning samarbetar man inte med ens en gång. Han hade till och med förutspått vilken dag han skulle dö, "innan september kommer", och han dog sista augusti.

Sen har vi ju det där med morfars hetsigt, otålighet. Jag tror ju aldrig att jag är ett adhd-barn, eftersom jag älskar att läsa och att lyssna på musik, som ju inte är så fartfyllda aktiviteter. Men jag tror att det är min kropp som är långsam, men mitt sinne snabbt. Visst kan jag bli otålig, så otålig att jag knappt klarade av att ligga i solarium en halvtimme. Plugga kunde jag göra i timtal, men det var ju aktivitet. Att have an idle minf är för mig tortyr. Jag har haft jättesvårt att lära mig att vila, eftersom jag antingen måste göra nåt, och då är det inte vila, eller så hoppar jag upp som en guttaperka efter tio minuter och har fått nog. Det är verkligen så att det känns som ett fängelse att vila för att man borde, men man är inte så trött så man somnar.

Morfar hade också sömnproblem. Jag har också undrat om han hade fibromyalgi. Jag minns hur han liksom nöp sig i armarna ibland, och för inte så länge sen kom jag på mig med att göra det själv, för att jag hade ont i armarna. En 80-årig herre går nog inte till läkaren och klagar över odefinierad kärringsmärta.

När jag är riktigt långsam och pausar, tänker jag på två personer, Mikael, som lär mig det långsammas lov, och morfar, vars gener jag är fullproppad med, men se vad långt jag har kommit. Jag har inte orsakat några konflikter, inget skäll, ingen hysteri från min eller annans sida. Så långt jag har kommit med dina gener, ditt arv, morfar. Ju mindre jag är som morfar, desto mer är jag som mormor. Det lät inte rätt mot morfar. Men jag lägger ingen värdering i detta, vi gillar olika.

Det hade varit så spännande att få följa en individ från inne i min mage tills de själva hade barn, och kanske barnbarn, om jag inte tog i för mycket där. Livet är spännande. Det är dock lugnast för mig att jag står bredvid och funderar. Springer é inget för mig. Men tack, min bofsar.

2 kommentarer:

Monnah sa...

Det är roligt att spåra sina gener... Jag gör det gärna både i våra barn och syskonbarn. Det sägs att jag är väldigt lik min mammas farmor till sättet, så det hade varit ruskigt roligt att ha lärt känna henne! Min syssling Marie har visst ärvt några kläder som hon sydde! Mammas kusin (Maries faster) har kvar receptböcker och målningar som var hennes. Nog kan jag säga att en kvinna som var sömmerska, gillade att skriva vackert och uttrycka sig på olika konstnärliga sätt inte känns helt främmande om jag ska gissa var min genetiska grund finns.

Harriet Klarin sa...

Heja morfar! Jag blir glad när jag tänker på honom. Han skulle ha fyllt 103 år. Han var snäll och tokrolig, en festlig pappa med ett hjärta av guld. Hans påhittade sagor om den beiga eremitkräftan glömmer jag aldrig.
Han var också ganska stressig och stirrig och mycket intensiv, (det räckte att lyssna till hans musik), hade sömnproblem och fibro fast vi inte förstod det då.
Och på ungdomsfotot ser han ut som Don Juan. Inte konstigt att mamma föll. Och hon var hans raka motsats. Sval, stadig med fötterna på jorden, lugn och behärskad, klok. Kunde trolla med pengar och symaskin. Höll ordning på familjen. Krävde mycket av sig själv.
Sammantaget hade jag en ganska bra barndom. Tack, goa föräldrar.
modren