Sean Lock

En komiker är död i cancer 58 år gammal.

https://m.youtube.com/watch?v=qRPngk5QyK4

Lördagsdejt

Att vara gammal, en kortnovell:

Det är lördag, vi sitter och äter middag. Mikael börjar hosta. När han har slutat säger han: Du stirrar på mig, vad är det?

Jag skulle bara kolla så du överlevde.

Konsonanter och vokaler?

Totacockok momamommoma foföror momozozarortotkokulolorornona.

Min lycka är gjord!!!

Jag fick ha Belle på sleepover ikväll! Jiiiiippi!!! Familjen hade firat Jonte som fyllde år, men de skulle spela minigolf och jag orkade inte följa med. Har legat i sängen/soffan hela dagen och mått rätt dåligt och som bara blev värre. Till slut grät jag av ilska att jag inte orkade följa med. Är så väldigt less på den här sjukdomen.

Men jag fick en present, som egentligen först var att Treo Comp hjälpte. Då blev livet lite mer uthärdligt. Sen kom Mikael hem med Belle! Min Belleskling!!!! Vi skrattade och tokade oss 

och kramades och lärde varandra saker. Och hon himlade njutande med ögonen i massagefåtöljen!

Att hon kom. Ljuvligheters ljuvlighet. Hon har mitt hjärta!

Tydligen intressant!

Är det en funktion jag skulle vilja stänga av på facebook så är det den att de inte bara efter utan bland mina grupper som jag är med i visar mig inlägg från grupper jag inte är med i. För att jag ska sitta med Facebook närmast hjärtat ännu mer av tiden, så de blir ännu rikare på reklamen. Eller vad de nu blir rika på. Jag avskyr verkligen det. Och nu är man så djupt insyltad med FB att man inte går ur om man blir irriterad på nåt, för det finns inget alternativ.

Men en av grupperna jag brukade få se inlägg från var Fullständigt ointressant information. Ibland tyckte jag det var rätt så kul, fast på ett torrt sätt. Så efter några dagar gick jag med. FEL 1. 

Fortsatte läsa en hel del tråkigt men roligt. Kom på en bit ointressant information tyckte jag, och skrev ett inlägg. FEL 2. 

Det kom aldrig upp, men om det är femtio inlägg om dagen kanske jag inte ens såg det. Men hmmmm, vår generation är ju så självhävdande att om man skriver ett inlägg som publiceras i en grupp, så ser FB garanterat till att man får se det. Och se alla hundra kommentarer som jag skulle glädja mig åt, för att jag hade varit ointressant men rolig. Det är ju typ vad hela min blogg är. FEL 3 (Felet var inte att min blogg är ointressant men rolig, för det är den, om den nu inte är ointressant och gnällig, utan att jag förväntade mig att få in mitt inlägg.)

Så jag undrade om jag skulle leta efter inlägget. Det kanske tar tid att få dem publicerade för att gruppen är stor eller nåt. Så när jag satt där och läste (låg, såklart!) så såg jag ett inlägg från en tjej som säger att gruppen inte har publicerat hennes inlägg för att hon tydligen inte var nog ointressant och det blev hon besviken på.

FEL 4. Hon blev besviken? Här har vi en skrivtokig person som är stolt över sin humor, och som måste vinna! Jag struntar fullkomligt vad hon blev för sorts besviken känsla. JAG blev förkrossad.

Jag har väl aldrig nekats publicering förr, nej, inte nånsin. Bara det är ju ett stort, lilaprickigt ABER. Sen har de mage att säga att jag inte är nog ointressant. Betyder det att jag är för intressant? Det låter ju bra, men jag är ju ändå sur för att jag blev refuserad. För intressant, vi vill inte ha ditt inlägg. Vi är Facebook, där i princip INGET är intressant.

Hur ska man stå ut med en sån sågning? Allt är ju uppånervända världen.

Numera

Kära mormor!

Du skulle se folks hem. Varenda lägenhet har diskmaskin. Jag är så ledsen att du inte fick uppleva det. Hur många grytor och tallrikar har du diskat i dina dagar med fyra barn, och sen när du bjöd storfamiljen på mat och fick ta fram bordsförlängningen. Jag fattar ändå knappt hur du gjorde det, med dina krumma fingrar dessutom. Men jag önskar så att du hade haft en diskmaskin.

Fin man

Igår när Mikael kom hem och jag skulle pussa honom välkommen sa han Ingen puss idag, jag har varit med om nåt hemskt. Jag blev chockad och frågade såklart vad det var. Man hinner inte riktigt reagera i en sån situation, så jag tog inte alls in hans mimik, tonläge, ordval eller kroppsspråk. (Eller att han hade fläskläpp.) Tänkte att de hade kört på nån eller så.

Men då säger han, och först nu hör jag på rösten att det inte låter som om det var något hemskt i allmängiltig bemärkelse, för han säger Jag har blivit stucken av en geting inne i munnen! Jag blir såklart lagom hysterisk, fast alltså på allvar bara lagom. Han fortsätter. Han hade suttit i telefon med sina döttrar på lunchen och drack sin dricka. Och så var det nåt i munnen, och så gjorde det ont. Han spottade ut en sprattlande geting, så kände han att gadden satt kvar i läppen och han fick dra ut den med fingrarna.

Alltså, för den som missat det så har jag getingfobi. Visserligen har jag den här sommaren haft tre getingar inne i lägenheten men fått ut alla tre själv. Så jag är inte så rädd att jag står och skriker. Jo, om det vill sig illa så gör jag faktiskt det. Men precis som med min tandläkarrädsla så är det så jobbigt att vara rädd och jag orkar inte det. Så jag tvingar mig själv att inte reagera så mycket som jag hade gjort om jag hade en normal människas ork.

Det var lite läskigt att beskriva förloppet nu i skrift, och tänka på det igen. Mikael tyckte att jag tog det rätt bra när han berättade det. Men alltså, att bli stucken av en geting i munnen är väl inte precis vad jag kan tänka på utan att få adrenalinrusning.

Men det fina då, vad var det? Det var att Mikael sa att han hade funderat på att inte berätta det för mig, för att inte skrämma mig. Visst var det omtänksamt! Att ta hänsyn till en fobi som i mångt och mycket är ologisk och överdriven. (Fast som jag nu också fått bevisat för mig är helt rimlig!)

Pest eller kolera

Jag väger nästan alltid mellan pest eller kolera. Ibland bestämmer livet själv, som när jag skulle gå och lägga mig och ser Mikaels skjortor och shorts i tvättmaskinen. Då blir det hänga upp skjortor istället för äta kvällsmat. Orkar inte bägge. Och jag har inte borstat tänderna på typ tre dagar, för när jag satte på den härom morgonen började jag nästan gråta av ljudet för huvudvärken. Så jag orkade inte borsta tänderna och det kommer ju vid något tillfälle i framtiden att kosta mig 10 000:-.

Eller som idag när Mikael kom hem på gott humör och lyssnade på några reggaeklassiker (på normal volym men för en med ME är det jobbigt högt) och då fick jag be honom sänka, eller faktiskt stänga av, för att det var första gången på typ en månad som jag inte har huvudvärk och jag vågar inte riskera att trigga den med ljud. Pest eller kolera i det fallet kändes som Mikaels glädje och hans rättighet till sitt hem eller min huvudvärk. Det känns pest när min ME bestämmer över honom.

Eller som nu inatt. Jag har ju varit så glad över att det gick bra att sluta med en av två mediciner som jag går upp i vikt av, men har vaknat så många gånger extra per natt att det är ohållbart att ta så mycket extra stilnoct och melatonin, plus att jag blir för trött av att sova i flera pass jämfört med hela natten. Igår och i förrgår sov jag i längre pass än jag brukar numera och det gjorde sån skillnad på måendet. Och idag har jag som sagt nästan inte haft huvudvärk. 

Och som så många gånger förr började jag gråta där vid mikron och mitt medicinskåp. Jag har ju slutat med fetmedicinen men sovit bättre två nätter när jag har tagit den. Så jag måste nog fortsätta ta den, och det bröt jag ihop för.

Jag minns när jag fick den för första gången. Jag var smal och bodde i Borås. Jag hade redan haft Stilnoct och Propavan men förstod vid det laget att sömnproblemen inte var tillfälliga utan del av sjukdomen och då är det bättre att hitta alternativ till Stilnoct, så länge det går. Så vi provade lite olika, min goe läkare och jag. När jag hade ätit Mianserin i sex månader hade jag gått upp sex kilo, och det kändes ju orimligt. Jag slutade med den då och gick tillbaka till Stilnoct och Propavan. Det räckte i några år.

Sen gick tiden, sjukdomen progredierade och sömnproblemen eskalerade. Jag minns när jag hade flyttat hit och Mikael fick följa med mig till doktorn för att jag var förstörd av sömnbrist och min doktor bara sa att hon inte känner till den användningen av Mianserin så jag fick inget recept. Då fick Mikael ta i och ett par dagar senare kom vi till en annan läkare som kände till den användningen och skrev ut receptet på fem röda. Jag är så arg fortfarande på Freier, och på mig själv som inte sa ifrån. När hon sa att hon inte kände till den användningen skulle jag bara sagt Men det är väl inte mitt problem? Och så fick hon ringa nån, fråga sin chef, nån kollega eller googla. Det var inte mitt problem! Det var då jag märkte vilket bättre bemötande man får i vården om en vit, heterosexuell man med vårdbakgrund och talföre följer med en till läkaren och bekräftar ens symptom med "hon..." istället för att man bara förklarar dem med "jag...".

Men Freier var motståndare till medicin. Lite underligt ställe att jobba på. När jag hade gallsten med veckovisa anfall var min Voltaren snart slut, jag hade fått fem, och då höjde hon nästan rösten när hon sa Men du kan ju inte äta Voltaren hela tiden! (En gång i veckan alltså.) Men då svarade jag Jag kan inte ha gallstensanfall hela tiden! Jag fick mina Voltaren, men fortfarande tar de ju 20 minuter att verka, så då fick Mikael sitta med mig när jag grät och vaggade och kröp ur skinnet. Å, vad dum hon var. 

Men den stunden för ca 13 år sen när jag fick mitt nya recept på Mianserin besegrade sömnen vikten. Med berått mod började jag äta en medicin jag går upp i vikt av, för att jag sov så dåligt att det inte längre fanns något val. Och här sitter jag nu, 90 kg senare, och börjar gråta av två små millimeterstora piller, som jag återigen och med berått mod börjar äta fast jag går upp i vikt av dem, för att jag sover så dåligt.

Jag vill inte känna mig som en elefant! Se überfet ut på vartenda foto som tas, nånsin. Men jag måste sova. 

Förresten så börjar min bloggtitel bli gammal! Über betyder ju numera taxi.

Men nej, det funkar inte att skratta. Just nu är jag jätteledsen.

Jag hade till och med vägt mig förra veckan och kommit under 110 igen! Ni förstår hur ledsen jag är som inte ens bryr mig om att jag skriver ut min tresiffriga vikt på Internet. Pest!

Och kom nu inte med någon mamma med svältande tvillingar i Somalia. Jag vet att det är ett kosmetiskt problem att vara tjock. Tills det blir ett problem för hälsan. Men när min kropp under årtionden och dagligen sviker mig på värre och värre sätt, så vore det väl rättvist om min kropp åtminstone avspeglade vem jag är. Nej, jag har svårare och svårare att älska det här skalet jag bär på och kallar kropp. Otacksamt, visst. Kanske därför jag alltid älskat Den fula ankungen. Jag längtar tills jag ska bli en svan!

Kämpar!

Jag ska ju börja få mer rörliga delar av min hemtjänst utförd av en annan än min vanliga person, eftersom hon har blivit handikappad själv. Vi kan kalla det så, för jag ska inte berätta om hennes krämpor på Internet.

Så förra veckan skulle en tjej komma redan kl 13. Det är ju inte kristidigt men helt klart besvärligt tidigt. Och visst fick jag migrän efteråt, men en gång i månaden borde jag klara det. Det gick i alla fall jättebra, även om jag efteråt kände samma känsla som i början med C, att jag skämdes över att någon annan skulle städa hos mig.

Men nu har jag fått reda på att semestervikarien som planerar tiderna hade satt upp mig på 11.30 fast det var bestämt kl 13. Och att 13 redan är illa tidigt men genomförbart, vilket 11.30 inte är. Och jag vet inte om de hade tänkt meddela mig det eller bara att nån ringer på dörren och jag inte vaknar. Jaha, hon var inte hemma så nu försvann den insatsen. (Folk som har hemtjänst sitter bara hemma och väntar på att nån kommer.)

Så C har kämpat för min skull, som en vilde! Jag började gråta när hon berättade det! Det är ju inte hennes ansvar att se till att det fungerar när andra gör sitt jobb, men för min skull tar hon den kampen, och jag vet knappt ens att den pågår. Hjälp, vad rörd och tacksam jag blev!

Alltså, C har spelat sån enorm roll i mitt liv. Jag var så rädd i början och tyckte det var obekvämt att en annan människa inte bara skulle stå fullt påklädd och tjäna sitt uppehälle på att duscha mig, utan hela vägen till att se mina valkar och tvätta dem! Men hon är så oerhört lyhörd. Har gjort att jag känner mig så bekväm. Jag blir på gott humör varje gång, vi har trevligt. Det är som att gå och fika med en kompis, inte vara i en smått utsatt, hygienisk situation. Och som grund har hon anpassat sig efter mitt mående, t ex gör vi allt enligt en rutin så jag inte ska behöva fundera på när eller vad jag ska göra nåt. Det sparar så mycket hjärna! Visserligen pratar vi under tiden och det brukar hindra mig från djupare konversationer med Mikael samma dag, men det är bara sunt att jag inte bara pratar med min man. Sen skvätter hon aldrig vatten. En vikarie en gång var helt vild, jag var faktiskt tvungen att hålla för näsan. Och hon gör allting så försiktigt och omtänksamt, ser att mina yånahlar behöver klippas innan jag kommer på det, tusen såna småsaker.det där att vara så sjuk att man inte kan sköta sin personliga hygien var förut en rädsla som hon har minskat till en bråkdel. Jag vill hellre ha kvar henne resten av mitt liv, vilket blir svårt eftersom hon är äldre än jag, redan, men jag får inget psykbryt på tanken att nån annan ska göra det. Ingen kommer att göra det så bra som hon, tror jag, inga av vikarierna har varit lika bra fast några har varit pluspoäng på.

Idag fyllde hon på mina fötter och började som vanligt att kolla efter de minsta tabletterna. Jag brukar alltid lägga i de största först för då slinker de mindre ner i diverse hål. Men å andra sidan så trycker jag alltid ut rätt antal piller och så lägger jag i varje ruta och vet att det finns i alla närbpullren är slut. Jag räknar också varje ruta. Men om man tar de minsta först kan man se att det finns ett piller i varje och dubbelkolla sig själv. Så smart, när det är nån annans piller och det inte får bli fel.

Hon har så många små yrkesknep som gör att hon är så bra. Jag kommer att sörja ihjäl mig om hon ska sluta helt, vilket hon ju har rätt till (hon har åldern inne).

Men jag är tveksam till om det finns en bättre hemtjänstperson k detta långa land. Och henne har jag haft så här länge!

Förresten står det i underlaget från kommunen Mikael och jag har varit sambo sen 2002 (tror jag). Förutom att då var Mikael gift och jag hade aldrig ens hört hans namn, 50 mil bort. Och nu är vi faktiskt gifta, inte sambo. Man gör som man vill men jag känner att jag inte vill kasta bort ett äktenskap lika lätt som en typ inneboende man hånglar med. Jag har ju målet att nu och för evigt är vi gifta.

Men det är då nu vi talar om, inte 2002. Man undrar ju vad det är de har antecknat och som slutar i det formatet? Nog för att jag inte vet på rak arm när vi träffades, men jag kan tänka ut det om jag får en stund, som jag har fått nu, juli 2007, vet inte allra första gången. Vi blev ihop på Lucia 2007, förlovade oss i oktober 2008 och gifte oss sen 12 sept 2009. Alldeles ypperligt. Jag hade ju några exter för mig där jag skulle vara så mänskligt säker som någon kan vara på att jag och min ME skulle klara påfrestningen att bo med nån, och om han skulle vara så skadad av sin skilsmässa att jag skulle orka "hantera" honom. Hjälp, jag ställde frågor ur en bok med 1000 frågor man ska ställa innan man gifter sig med någon. Vi kom inte längre än 650 tror jag, men då tyckte jag det räckte. Egentligen borde ingen få gifta sig utan att ha gått igenom den boken med en terapeut. Och motsvarande när man ska adoptera ett barn eller skaffa hund. Hoppas hunden tycker att man ska betala av sina skulder och inte ha dem hos Kronofogden. 😂 

Socket sätt att skratta åt sina egna skämt. Men i förstår, jag har haft svår huvudvärk och migrän i kanske två veckor nu. Blandat med värmen, med sömnbrist en och sömn kvaliteten (och rädslan den drar med mig eftersom jag vaknar inte en gång när det är morgon utan i många fall 2, 3, och 4 gånger. Sånt varken hackat eller malet är förödande för sömn kvaliteten, som ju är dålig till att börja med.

Fick sammanbrott, som jag dolde, när Mikaels första ditt först aldrig kunde hämta några värden, så han bytte, och då ramlade den av när han blrtatade tänderna. Han har hört om andra som sagt liknande med det har aldrig hänt honom. Och de senaste dagarna blir jag genast mer pressad att jag ska behöva ha koll på sockret om han inte har nån mätsjtt.

Idag i duschen började jag gråta (omärkligt) för att huvudet och sömnen hör att jag mår så dåligt att jag inte fattar hur jag ska orka träffa barn och barnbarn, som är sååååååååå efterlängtade! Jag blir stressad och lite orolig för att jag inte ska leva upp till förväntningarna på en som älskar dem och istället bara vara tråkig, stillsam och tyst. Aldrig när Mikael inte är hemma har jag på tevens ljud utan jag suger i mig allt vad tystnad heter. Och med det här migränet? Det borde inte vara möjligt. Ska definitivt ta upp det med förvaringen i kylkedja med läkaren.

Det började med dusch och slutade medmigrändpktprn. Jag är som jag alltid är, bara lite surare. För man blir verkligen sur av att ha ont.

Och trots vad jag hade velat och räknat med gick jag för en stund sen upp för att ta en Treo Comp. På 45 min har den hjälpt i alla fall delvis och jag ska avsluta detta barrande och säga på återseende.

Registrerad!

Mikael hämtade sitt coronapass så fort han fick besked om det, men jag hade ingen brådska. Jag tycker inte heller särskilt mycket om ordet pass i det sammanhanget för det antyder ju att utan det får man inte resa. Bevis låter frivilligare. Men för även det tankarna till andra världskriget.

Men jag hade bara den ena sprutan registrerad, det har jag kanske redan berättat. Kundtjänsten svarade bara att de hade haft problem med vissa regioner och försök om en vecka igen.

Så det gjorde jag. Fortfarande bara 1 av 2. Men jag har ju hela tiden misstänkt att det där med hemmavaccination inte ingår i VC:s rutiner och kanske blev det något fel? Och det var det, fick jag reda på idag efter att ha kontaktat VC. Läkaren som gav mig sprutan har inte tillgång till det registret, så nu hade sköterskan gjort det.

Hmmm, mystiskt. Om en läkare ger en spruta men inte kan rapportera det, borde läkaren då inte be någon att göra det åt honom? Eller att den som gav honom själva vaccinet och sprutan skulle erbjuda sig att sedan också registrera vaccineringen? 

I vilket fall som helst ska det inte vara mitt ansvar att få mitt vaccin registrerat och än mindre felsöka varför det missats.

Och det kan tyckas vara en liten sak som jag gör mig själv bitter över. Men eftersom jag har så förtvivlat lite tid/ork varje dag, så är det som att nån skär bort fem dagar av mitt liv när jag får hålla på och kolla, komma ihåg, skriva mm. Fem dagar som inte kan användas till nåt vettigt, inte fem minuter. Men det kan man ju inte förvänta sig att alla i vården förstår. Men det borde inte behövas nåt efterarbete. Förstår också att vården är på knäna, men om det här problemet vore coronarelaterat hade jag inte sagt nåt. Det är som det alltid har varit på min VC. 

Jag tror jag tycker ungefär lika mycket om vårdcentralen och riksdagen.

win-win

Mikael har vaknat för tidigt, ligger och vrider och vänder på sig och somnar inte om. Det tar lång tid, över en timme, tills jag hör honom andas så som att han sover. Men det var falskt alarm. Efter tio minuter sover han dock på riktigt. Klockan är över två.

Och jag blir så glad. Hans små snarkningar är världens finaste ljud, för att jag vet att han får sova och inte måste gå till jobbet med ringar under ögonen. Självklart är det inte ringarna som spelar roll utan sömnbristen, men jag försökte bara vara käck.

Men det där att han sover och jag är så glad för det måste vara världens bästa win-win situation. För jag känner mig osjälvisk och empatisk fast det är han som gjorde allt jobbet.

Det fina med äktenskap, börjar jag förstå, är dock att det är precis sånt som stärker relationen. Så att även den mest orkeslösa kan bidra. Den kråksången gillar vi.

Enplans i två våningar?

Så vilket av dem är det?

Det är ju lätt att bara klicka vidare på annonsen, men jag föredrar tydligen att visa er en skärmdump och fördöma dumheten?

Såklart...

Härlig andra dag i Trosa

Onsdag i Trosa: Jag vaknade vid nio så fick ta mer piller och somna om. När jag sen väl vaknade (hemma sover jag tre timmar på nya piller men jag sov längre här, säkert för att jag var helt slut av aktiviteterna) så tog jag mitt livs skönaste dusch. Att låtsas att jag orkar duscha själv som en normal människa är härligt! Och i värmen är det underbart. Hårblåsen behövde man hålla inne en knapp hela tiden och det var inget vidare sprutt i den, så jag orkade inte mer än halvblåsa håret. So what. Orkade inte riktigt sminka mig heller men körde på nåt läppstift och stoppade finörhängena i väskan. Rosa klänning på, iväg med elrullstolen. Ut bland smågatorna i Trosa. Det är så vackert så man storknar. Jag vill köpa vartenda hus! Men vi hittade en mäklare och det var inga roliga priset! I princip Stockholmspriser. Jag tror att Trosa ligger för nära motorvägen för att vara billigt. Ska man köpa ett somarhus för 400 000:- så får det vara sista restimmen på grusvägar.

Jag ropade till Mikael (ungefär som pappa alltid ropade Ungar, jag blir galen! om alla vackra utsikter vi såg på demestrarna) Det ser ju ut som om Madicken bor här! Så quaint alltså! Här skulle jag älska att semestra, ofta! Och det var verkligen litet. Från utkanten, till Ica, till hotellet, till centrum, det var liksom en minut var. Vad bekvämt! Förutom om man vill till Mio eller H&M eller McDondald's eller bio eller konsert eller hälsa på nån som inte bor där.

Här fyller min snälle Mikael luft i däcken på Marve. Shortsen har han köpt i Trosa medan jag sov.

Mikael hade hyrt en cykel så jag satte på högsta hastigheten på Marve. Det gick sådär faktiakt, dels var det mycket kullersten och stigar, men också var det en hel del folk som höll gånghastighet. Vi gick i alla fall genom stan, fram till vad jag trodde var torget som var centrum, men det var bara de tre husen som syns på bilden, 

sen fortsatte vi genom ett område med många restauranger inkl Bomans som vi känner igen som dyrare än Stadshotellet. Sen var vi vid hamnen och segelbåtar och motorbåtar låg förtöjda.

Vi gick en stig på en landtunga mellan båtarna och plötsligt tog det slut. Där satt en skylt med att detta var Världens ände. Lite snopet men nu har vi varit där. Att ta en selfie är visst inte så lätt som ungdomarna får det att se ut! Men vi är ju fortfarande på våra första hundra, de har kanske övat sig i tusentals bilder. De första tre tog Mikael, de andra tog jag. Jag vet ärligt talat inte vad vi pysslar med. Kanske har jag inte sagt att jag fotar? Sådär sura är vi verkligen inte.

Mikael pekade ut vilken båt han vill ha och jag lovade att köpa den om vi vinner tio miljoner. Sen åt vi varsin glass. Det var glassbutiker och glasskiosker i vartenda hörn. En choklad och en svarta vinbär tog vi, bara en kula var för att inte förstöra matlusten. De var dock enorma och vi åt faktiskt inte ens upp. Om sanningen ska fram hade slutet smält och rinnande glass är inte så gott. 

Här mötte vi också några tyskar, som Mikael tilltalade mycket vänligt på tyska, fast de svarade på engelska.

Sen åkte vi till en restaurang som nån hade tipsat oss om, nåt med två svin. Jag blev inte jätteimponerad av menyn. Sen gick vi till nästa tips, Fina fisken, men där verkade man få stå i kö för att få bord och det var knöfullt. Det orkade vi inte. Så då gick vi bara till andra sidan gatan och där hette restaurangen nåt med Trosa och havs eller sjö, och menyn såg fantastisk ut. Vi fick sitta på baksidan under några sorts enorma parasoller. Mikael åt fiskgryta och den hade både musslor och bläckfisk i! 

Jag åt scampipasta med stora och små räkor, grönsaker, god pasta, krämig tomatsås med mycket vitlök.

Vi blev supermätta och precis lika belåtna! Igår var vi ju väldigt nöjda med maten här på hotellet men den var inte i rikligaste laget. Idag blev vi proppmätta. Synd, för jag hade spanat in en cheesecake som vi inte orkade äta.

Sen gick vi bara vägen tillbaka och glodde på det vackra. 

Jag ska inte bli fotograf bär jag blir frisk, om man säger så. Sen har jag några värdelösa inställningar på telefonen så är det ljust ute så ser jag inte vad som är på skärmen.i 99 fall av 100 är jag inte i solen men semeaterbilderna blev rätt usla. Men underbara ändå, för det var vi och vi var på semester!!!

Medan Mikael lämnade tillbaka cykeln tänkte jag ta en selfie med de vackra husen i bakgrunden. Gick ju sådär.

Kom hem till rummet och slet av oss kläderna. För att vi var varma, inte för att vi har någon sexuell ork... Mikael är rolig, jag sa förut att vi ju borde ha passat på att hångla förut när jag ställde mig upp utanför mäklaren, men han sa Det är för varmt! Och jag håller med. Man är innerst inne fortfarande ett barn på bilsemester till Europa utan AC och den som rör ens lår ska dö!

Jag stoppade ju buketten i handfatet och nu har både jag och Mikael orangea fläckar på armarna, plus på kaklet. Hoppas inte vi har förstört kaklet. Jag orkade inte skrubba armen men tvål och vatten räckte verkligen inte.

Nu är det Shrek 2, jag är måttligt road och bloggar istället. Mikael har legat och läst Bill Bryson och jag ska köra kuben en stund. Men spritter verkligen av lycklighet av den här semestern.

Lyckad kväll

Idag hade vi bestämt att vi skulle åka hemifrån kl 15.00, och jag tog ett foto som bildbevis på att vi gick hemifrån några minuter före det, dessutom här klockan fem minuter före. Min man är alltså inte känd för sin punktlighet.

Jag kom på två oviktiga saker som jag hade glömt men inte orkade gå in och hämta (mascara och nåt mer), och i Älvsjö kom jag på nåt mer som inte heller var så viktigt att man behöver köpa det. Mikael glömde sina finskor som han hade plockat ner i en separat kasse tillsammans med sin hårborste. Inte heller nån kris. En del var uppklädda på restaurangen och andra inte så vidare, så det behövdes inte finskor.

Hotellet är UNDERBART! Vackra tapeter överallt, jag har hittills bara tagit kort på en tapet och det på för långt håll. Men ser ni vad fin den är? Nej, det gör ni inte riktigt.

Vårt rum är perfekt. Allt som saknades var ett kylskåp, för Mikael köpte en macka på Ica om jag behövde äta på rummet. Men stort och fint badrum,

tavla ovanför sängen, gammaldags detaljer på saker som jag älskar. 

Det är inte ens för varmt på rummet, så har vi också en stor golvfläkt som inte syns på bilden men gör att fåtöljerna är flyttade lite. Eller vadå fåtöljer, de är klädhängare. Själv hänger jag kläder på elrullstolen. Jag har tagit med mig tre ombyten av underkläder per dag. Jag känner mig själv och min förmåga att hantera värme.

Sängen är lite smal och lite hård. Dessutom är den delen av sängen som kallas sängkanten alldeles mjuk(/nersutten?) för om man lägger sig för långt ditåt känns det som om man ramlar ur sängen. Men so what. Det kan väl vara medelålders variant av att leva farligt: att man kanske ramlar ur sängen i natt?

Jag sa till Mikael att -Vi får ligga och kramas som de gör i Titanic. -Där springer de väl i korridorerna? Så så målade jag upp den sorgliga bilden av paret som kramas när vattnet slår in i hytten.

Han tog visst ett kort på mig när vi åt och jag är inte så förfärligt nöjd med just det fotot. Men det är ändå ett fint minne. Och klänningen är oformligare ut än vad den är. Men jag ska inte snacka ner mig själv, eller upplevelsen så här långt. I'm having the time of my life!

Han blev påhejad av mig att ta sin första selfie men han kunde inte med. Men du tog väl foto på maten frågade jag, eftersom jag själv inte ens kom på tanken förrän jag tog näst sista tuggan. Jag skulle verkligen bli en usel influencer. Mikaels barn är så bra på att ta foton ofta, inte bara på vad barnbarnen gör, men trevliga bilder ur verkligheten. Jag uppskattar det så mycket. Även mina brorsbarn ser jag ofta på foto (alla sex) och det blir bara lite konstigt när Grace fyller 2 och inte har sett en sen före coronan, men man själv har sett foton flera gånger i veckan av henne och känner igen varenda min hon gör men hon inte har sett mig sen hon var ett. Man kan ju facetimea med dem men det kommer jag aldrig på. Och även om jag kom på det så orkar jag ju så förbaskat lite. Jag kanske ringer mamma fyra gånger om året, och Ellen en gång om året. That's it.

Maten var helt gudomlig! Mikael tog kalv och jag lax. Se här!!!

Kökets egen varmrökta fjordlax 
med kokt amandinepotatis, färsk syrad vitkål, äppelchutney samt dill och citronsmör

Stekt kalvrygg 
med sommarprimörer, rökt rödvinssmör och knäckt friterad potatis

Det var riktig finmat! Vi fick inte äta kl 19 som vi ville utan 18.15, så det blev inte lika lång vila som jag hade räknat med. Men den Treon visste var den satt. När jag precis hade släppt ner den i vattnet kom jag på att jag skulle tagit en starkare, men jag drack cola istället och hoppades att koffeinet vidgade blodådrorna åt mig. Eller om det nu är drog ihop dem igen. Har bara haft migrän i 40 år så såna detaljer kan jag inte hålla reda på. Dessutom är det mitt i natten, efter packning, resa och restaurangbesök så jag är inte jättesmart nu. Kanske är jag dock lite överdoserad på koffein. Jag dricker aldrig det annars, och nu har jag från Treon, colan till maten och troccadero på rummet. Arapapa arapapia!

Men jag gjorde mig i ordning på en kvart vilket säkert var rekord. Om man inte tittar så noga så tycker man att man är rätt så snygg!

Dessutom, och det här är så romantiskt, stannade vi till på Ica på väg hit och köpte drickor att ha på rummet så jag kan svälja mediciner med osv. Och sockriga saker ifall Mikael får lågt socker. När han kommer ut till bilen (jag orkar såklart inte följa med in) har han köpt världens vackraste bukett! Liljorna doftar underbart men vi har glömt att be om en vas så de håller nog inte jättelänge. Kanske ska jag lägga dem i handfatet över natten!

P.S. Mikael hälsar så hjärtligt. Eller rättare sagt: "Då har man inte snön som kyler" omedelbart följt av "Sväng här framme." Jepp, han borde få lön för tiden på natten som han tydligen arbetar.

Men nu är det semester!!!!!

Sorgligt

En mamma skrev på Facebook att hennes 9-åriga dotter var på semester med sin pappa och skulle vara en dag i Göteborg. Dotterns intressen var shopping och skönhet. Hon gillade influencers. Kunde folk säga vilka affärer hon skulle tycka det var roligt att gå till?

Några svarade Rusta, ÖB, Dollar store, men lika många föreslog Victoria's Secret och Sephora.

Själv ville jag bara skrika till mamman Ge din dotter bättre hobbies!

Så sorgligt.

P.S. Jag ska inte säga nåt, dels har jag inga barn och då vet man alltid bäst. Och jag använder absolut shopping och skönhet som plåster på mina sår. Men en 9-åring vars hobby är influencers? Jag blir så ledsen.

Mitt fel?

Nu har jag fått meddelande via 1177 från ME-kliniken om felet med sjukresorna. Han tyckte att jag borde ha specificerat vad jag ville ha för sorts resa.

Jag tycker å andra sidan att de borde ha frågat vad jag ville ha för resa om det inte var klart från början. Nu har de gjort valet åt mig. Jag har t ex aldrig fått fel resa av Sköndal eller migränkliniken.

Men det är lite väl småsint att skriva det i ett nytt meddelande på 1177. Man kan ju inte svara på ett meddelande utan bara skriva ett nytt.

Men jag tycker i alla fall att det inte är särskilt snyggt att skylla på patienten. Ska jag veta hur allting i vården fungerar eller ska vården veta det?

Fel!

Jag vet inte vem det är som gjort fel men jag har i alla fall fattat vad som hände igår. När hemtjänsten skulle boka rullstolstaxi fanns inga resor. Det var för att mottagningen hade bokat vanlig taxi. 

När jag skulle fråga Sjukresor svarade en Fatima. Först lät det som om någon drog en mikrofon genom kläderna eller hade suttit på den. Sprakade jättehögt. Egentligen skulle jag lagt på, för i ett enkelt svep försvann 50% av min kognitiva energi av ett starkt ljud. Men jag fortsatte. Fast hon uppfattade inte vad jag sa och frågade om, vilket tog så mycket kognitiv energi av mig. Att förstå hennes svenska, fatta vilket av det jag sagt som är svaret på hennes fråga, och säga det igen. Det är så mycket mer komplicerat än att bara själv presentera sig, fråga, få svar. Sen räckte det inte med mitt personnummer utan sjukresekortnumret. Och vid det laget var jag slut i huvudet och kom inte på hur man hittar sjukresekortet på Mina sidor som jag kunde öppnat i en annan flik på telefonen (men jag klarar i qq kan de inte ens se de resorna. Så det måste vara det som är problemet. Jag är ju också ny på det här, har fortfarande bara åkt en handfull gånger. Så en som jobbar med det här borde ju veta att det finns olika sjukreaor och om patienten inte specificerar det måste man fråga. Nu gissade de bara och det blev fel. 

Men att kolła runt på okända hemsidor, ringa flera telefonsamtal och sen skriva till mottagningen om vad jag fått reda på under dagen, kostar mig så mycket. Fick ställa in duschen idag för att jag inte kunde komma ur sängen förrän, kändes det som, ett par timmar senaste.

Men jag är glad att detta nu har blivit utrett.

Men fördelen med detta är att nu blir allt uppskjutet kanske en månad.  Lina och familjen kommer hit och det är jättebra att slippa ett vårdbesök när de är här, så jag bara kan vila eller göra nåt med dem. Jag har mammografi som jag ska flytta också, men sidan har inte funkat på några dagar. Så då blir det plötsligt lite mindre i almanackan. Det var väldigt trevligt!

Så gör jag!

I nån matgrupp som jag antingen är med i, eller som FB gör reklam för mig om, skrev nån idag När jag är lat och inte orkat laga mat, tar jag pyttipanna och lägger i en ugnsform, vispar upp några ägg som jag häller över och har på riven ost.

Jag hade lust att skriva När jag inte orkar laga mat öppnar jag påsen med pyttipanna ner i stekpannan, vänder lojt med stekspaden medan jag tar mediciner. Och sen har vi två alternativ! En sked rödbetssallad om vi har det, eller några inlagda rödbetsskivor, om vi har det. Det röda räknas som grönsaker. Färdigt! (Man måste inte heller ha kört diskmaskinen i förväg för det går lika bra att äta med gaffel som med sked.)

Men idag hade M köpt drumsticks, heter det väl? Kycklingben men inte låren. Jag rensade dem lite kvickt, hällde på sallad ur en påse, skar en halv tomat och ett helt ägg, hällde på lite fetaost som Mikael inte hade ätit upp igår, och blandade ihop en currydressing. LCHF, tror jag. Jag är så ovan att tänka så att jag inte kan komma på om jag glömde att skriva upp ur några kolhydrater. Men rätt så LCHF var det. Jag orkade inte ens göra snabbmakaroner att dryga ut med. Men det var jättegott. I normala fall hade jag inte kallat det för en sallad, bara för ett par random grönsaker, men när orken tryter får man blåsa upp sitt Carpe diem och njuta av det lilla. 

Jag tänker på de fattiga som får lite ris varje dag och har de tur så får de nåt till och som inte var samma som veckans övriga dagar.

Spänning!

Jag budade 30:- på Tradera för en vinröd mockaaxelremsväska när det var tre minuter kvar. Sen bjöd nån över mig, i realtid, och jag höjde. Sen slog pulsen! Och nån la över och då fick jag feeling. Nu var jag uppe i 45:- och undrade om jag inte skulle stanna. Det gjorde de andra också och jag vann den! Vann och vann, jag får ju betala för den. Men en hundring inklusive frakt för en mockaväska i min favoritfärg duger bra till mig! Och så fick man lite thriller på köpet.

Jag vet att andra fick thrillerkänslor av matchen ikväll. Vi kollade i början, så vi såg första målet. Sen gick Mikael och la sig och jag orkade inte riktigt titta. Men så hörde han Sveriges utjämnande mål och kom upp och hann se reprisen. Sen tvättade jag lite, surfade, och orkade inte se mer. Tydligen tog vi igen spelet och hade några oturliga missar. Jag kom inte tillbaka förrän det var förlängning. Och det får jag påstå var ju en ordentlig thriller! Byten, skador, rött kort, och sen mål i sista skälvande sekunderna. Så tråkigt! 

Idag var jag också ute på en liten tur. Tog kometen för att ta prover på Akka. Jag har haft högt fastesocker vid ett par tillfällen i år och ska se om jag kvalar in (!) för att vara med i en studie för att förhindra diabetes typ 2. Jag vet inte om de kan ha med en som är svårt sjuk i ME, men det får de bestämma själva. Jag vill ju gärna undvika diabetes i alla fall. Vårdcentralen har inte plockat upp den bollen (!) så jag ser om detta kan vara något. De kunde i alla fall inte betala för att nån tar proverna hemma så jag fick ta mig till VC. Idag var det underbart att vara ute i solen och naturen en liten stund. Imorgon kommer jag att må pest. Men så är det. Jag har haft en händelserik dag och jag ska försöka komma ihåg det positiva i mina spännande händelser från idag. Det är ju en oerhörd frihetskänsla att ta sig själv nånstans, och dessutom att känna vinden i håret, se naturen och folk och världen.

Förresten hade jag en bra erfarenhet igår också. Jag hade samtal med en handläggare på kommunen angående färdtjänst. På nåt sätt tror jag att alla, vården och myndigheter, vill avstyrka allt som kostar samhället pengar. Särskilt på VC känns det som en kamp att få läkarbesök, sköterskorna i telefon är verkligen målvakter (nu får det räcka med sportanalogier!). Och Försäkringskassan ska vi inte tala om, även om de på det stora hela har varit ok mot mig. Eller, de har inte gett mig vad jag har rätt till i alla lägen, men jag har i alla fall inte blivit utförsäkrad, även om jag är fattigpensionär. Men den här handläggaren drog slutsatser om min hälsa utifrån det hon läste i läkarintyget. Korrekta slutsatser! Det var oerhört befriande. Dessutom sa hon att det var ett tråkigt samtal där jag får berätta om jobbiga saker i mitt liv. Det har jag inte heller hört erkännas på många år. Jag har ju ofta känt att det är emotionellt utmattande att berätta om hur man mår för någon, till och med för Mikael. För det blir så verkligt när jag hör mina egna ord. Jag tycker det är lättare att skjuta ifrån sig det. Så hon var verkligen förstående och ett jobbigt samtal blev en positiv erfarenhet.

Jag har ju varit ledsen för den där lägenheten i några dagar. I söndags tror jag det var så såg jag en fantastiskt bra film med Will Smith där det blev en vändning som jag inte förväntade mig i slutet. Jag blev rörd och det väckte tankar och känslor i mig. Sen när jag hade öppnat locket kände jag hela kvällen att jag hade mycket närmare till gråten. Så jag grät för lägenheten på ett sätt som jag inte hade gråtit om jag inte hade börjat gråta i filmen. Ni känner säkert igen fenomenet. Så det där med att jag har fått hjälp hos psykolog på Stora Sköndal har varit väldigt bra för mig, men det har också varit att öppna locket. Och nu smiter det upp saker mycket lättare än förut. Jag vet ju att det är sundare men det är också krävande. Det där att handläggaren var så förstående river konstigt nog också upp saker.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop den här säcken. Så jag slutar bara. Må så gott!

Osäker

Jag är ju en öppen bok, men jag vet inte alltid om det är rätt. Ibland säger jag saker jag ångrar, för att det är så skönt för mig i stunden att formulera saker, men som jag i efterhand när jag är lugnare inte tycker var nödvändigt att berätta. Här på bloggen alltså.

 

Ibland säger jag också saker i verkligheten som jag inte borde ha sagt. Förut råkade jag ofta berätta hemligheter som jag glömt vem de var hemliga för. Jag har också svårt i januari, för då har jag gått och hållit på saker om vad t ex Mikael ska få i julklapp, och det var svårt att hålla tyst så länge, men sen fyller han och flera andra i familjen också år, så jag måste fortsätta att vara tyst. Jag blir på allvar tystare för att jag inte orkar tänka efter vad jag får säga och inte så jag håller bara tyst. Fast det har ju inte skadat någon 

Sen råkar jag ibland säga saker k sociala sammanhang som jag inte ville eller borde ha sagt. För att jag är så introvert att det nästan alltid numera är en ansträngning att prata med folk. Ju ovanare jag blir, desto mer krävande är det. Och när jag såg fotvårdstjejen som kom härom dagen (hembesök! Yeah!) så kände jag att jag glodde på henne för att hon var så söt, och som om inte det var nog så sa jag det till henne. Sen gjorde jag facepalm inne i huvudet medan jag bara log och tänkte att hon säkert är van vid folk som är lite senila och sånt.

Men det jag gärna vill säga är att jag lever i vånda. När jag hittade den här lägenheten så tyckte jag den var allt jag ville. Sen när Mikael flyttade in kände han sig lagom hemma för att varenda skrysle redan var upptaget med mina saker. Och vi vill ju gärna ha ett hem där 6-8 personer får plats både runt matbordet och i soffan. Vi bor bara på 53 kvm så det är inte några extra kvadrat här inte.

Men jag menar inte att klaga. Att vi bor billigt gjorde att Mikael kunde ta sig ur en svår situation genom att omskola sig utan hjälp från CSN (för att han var för gammal) men med 3-4 jobb vid sidan. Det och våra låga kostnader, samt att vi drog ner på allra onödiga köp, gjorde att vi hade det rätt bra de 18 månaderna. Och den friheten är värd oerhört mycket. Sinnesro är väl egentligen det enda man egentligen vill ha? Och av de problem som orsakar flest skilsmässor står ekonomiska problem högst upp på listan. Bor vi här har vi inga ekonomiska problem.

Men så har jag då hittat Drömlägenheten. Den ligger på andra sidan rondellen. Det är en trea med panoramafönster i vardagsrummet och högt i tak. Tredje våningen med hiss. 55+. Tio år gammalt. Bra förening. Det är många saker som gör att jag har träffat Den Rätte. Dels bor vi för litet. Och vi knör in saker som måste få plats. Jag har fått ofantlig hjälp av Ellen att sortera ut saker och stoppa viktiga saker i förråd och återvinna annat. Men Mikael sparar också på allt. Så att ha ett rum där det ska stå ordentliga pärmar och där papper ska in och man har ordning och slänger det andra, det låter som en dröööööm.

Jag kan inte gå rakt till min säng utan måste gå på sidan. Så vi har inte ett jätteatoet sovrum, gott om förvaring visserligen, men inte mycket yta. Så att få ett sovrum där det på bilden är okynnesinrett med en liten sittgrupp i sovrummet gör att jag tror att det är större än vårt.

Sen skulle vi inte ha egen mark utan balkong. Vilken lättnad! Baksidan kämpar fortfarande föreningen och kommunen om och bägge säger att den är den andres ansvar, och några somrar där Mikael klippte åt bägge husen såg det fint ut, nu är det bara en meterhög spretig äng. hSB tycker tydligen inte att det är vårt område. De har i alla fall börjat klippa häckar och även gräset. Jag köpte ju lägenheten baserat på att HSB lovade att gräs och rabatt inte var mitt ansvar. Sen blev en granne arg på mig för att jag inte hade fattat att de gjorde det av snällhet. Vår rabatt, hela framsidan förresten, hölls ju i minutiös ordning av gör Bosse, vår första granne, som är död nu. Har man såna teädgårdaintresserade med växter som hobby behöver man inte så mycket HSB-gubbar. Men jag försöker varje sommar plocka upp ett par ogräs och varje gång tänker jag att jag måste passa på att ta ett par till när jag ändå har händerna vid marken, och sen när jag reser mig upp så är det som om jag nyss har blivit avsläpptbefter en rymdfärd på ett år, där jag inte har haft sällskap av jordens dragningskraft. Så som att gå upp ur en pool, fast värre. Nu skulle vi ha en balkong där vi kan ha fejkväxter eller äkta eller banne mig inga alls om vi vill. Varsin baden-baden och ett litet bord för kakor och mjölk.

Utsikten från balkongen är på bilderna ut som några stora träd. Det är ju tredje våningen så insynen är noll.

För er som vet vad detta är så ser man också tempelområdet åt flera håll. I centrum är min kyrkas tempel i Sverige. Det finns bara ett. Men församlingar och kyrkobyggnader finns överallt, men detta är en lite extra speciell byggnad, på samma sätt som judarnas tempel i Ganska Testamentet. Att ha den som utsikt är som att bo mittemot Eiffeltornet, fast ett religiöst vacker byggnad. Jag tänker också på att jag nu skulle bo närmare kyrkan, och jag skulle med lätthet kunna köra kometen bara en-två minuter och ha en uppsjö av vacker natur. Dels hela tempel trädgården, sen bakom grannhuset ligger det en bäck och sen på andra sidan vidsippedalar. Sen hästhagar, kolonilotter, sen vikingagravar.

Ingen vet hur forskningen kommer att gå. Hittar de en bot när de hittar en orsak, eller blir det bara orsak och kanske lite lindring eller stoppmedicin. Om jag fortfarande blir sämre så är jag snart vid läget att om nån inte kommer hem till mig så ser jag dem inte. Och det är inte jättefrestande att släppa hit folk. Vi har det helt enkelt inte så fint som varken jag eller Mikael vill.

Så den utsikt jag skulle ha från lägenheten, samt den vackra natur och omgivning jag skulle ha precis utanför lägenheten och inte som här långt bort.

Jag får närmare till centrum, apoteket, Interflora, postutlämning. Mikael hör det oftast, men om jag har närmare skulle jag kunna göra det själv oftare. Jag har inte kollat om det blir längre till vårdcentralen, men jag har ju på andra sidan hemsjukvård.

Så omgivningarna och det man kan se med väldigt lite ansträngning ute är 10/10.

Sen är köket ett litet, effektivt kök med matrum och vardagsrum gemensamt. Jag gillar inte långa och breda kök så man måste gå mer än nödvändigt.

Vardagsrummet har fönster upp i nock. Så en enorm triangel av glas står på vardagsrumsgolvet. Bara att gå in i det rummet och se den fönsterväggen skulle vara som att få se på den där glaspyramiden utanför L'Ouvren. Ett geometriskt mästerverk i hemmet!

De andra rummen är ok. Bara ett fönster per rum, men det är ok. Badrummet har tvättmaskin och torktumlare och en dusch med rundade dörrar. Funkar nog bra med hemtjänsten och duschstol.

Förutom badrummet som går i vitt och antracit, och sovrummen som har grön tapet resp gul, går resten av lägenheten i vitt. Det börjar redan växa saker i mitt sinne! Man ska dela in de vita väggarna med lister, lite som att man tar igen fönstrens form. Sen skulle det vara målning eller tapetsering i sovrummen, det är inte så väldigt tidskrävande. Jag kanske skulle kunna göra det lilla rummet själv. Vaaaaaad jag saknar att tapetsera.

Vi skulle visserligen inte få plats med en flygel, men absolut ett piano.

Ju sjukare jag blir, desto viktigare är det att det jag kan se i den krympande världen runt mig verkligen är vackert och gärna personligt också. Den här lägenheten verkar ha mycket ytor man kan klämma upp saker på, det har vi typ ingenstans här. Vertikala stilleben. Och en gammal gustaviansk byrå, eller en barock, då sa, om vi måste. Men då målar jag den kanske!!!

Det känns som om jag inte hör nåt vettigt på dagarna. Det gör jag inte heller. Jag orkar sällan göra något vettigt för borde egentligen vila, men det orkar jag inte, så jag gör något lätt, nåt som inte behöver hjärna men då blir det ingen insats och inget resultat. Hur mycket roligare är det att leta efter en tavla, scarf att rama in, rund spegel osv som faktiskt ska användas, till VÅRT.

Jag har aldrig planerat mitt bo med Mikael. Vi kom överens om de möbler vi hade, sålde dubbletterna ungefär. Men det vore så kul att få Mikael att känna sig som hemma här, inte hemma hos mig. Eller där, för vi ska ju flytta.

Jag behöver bara lite gnägg, eller vad stålar nu heter på stockholmska.

Drömmen skulle vara att dela investeringen med nån. För jag kan inte avvara en krona och Mikael har, men då skulle annat bli lidande.