Vi har utländska barn/barnbarn här. Vi träffades härom dagen och åt på Pizza Hut. Igår var Mikael på museum med den ena.
Mikael är medveten om att jag inte vill nåt hellre än att delta med familjen. Jag är tacksam för att han ofta pratar med dem om mig och ser till att de vet att jag inte är frivilligt frånvarande.
Igår hade han pratat lite med Belle (eller min belleskling som jag kallar henne) om mig och att jag tycker det är svårt att nästan aldrig orka saker och aldrig göra nåt för en annan människa.
Då säger Mikael att hennes reaktion var att hon snabbt spottade ut ett Va?! som i Skämtar du?! Sen kom en rad eftertänksamma slutsatser och motargument från den blott tolv-åriga filosofen.
Hon oppnerade sig mot att jag inte gör nåt. Hon säger att jag alltid för med mig glädje till folk. Och att när jag kommer in i ett rum så är det sen minst två personer som skrattar. Och att det bästa med mig inte är vad jag gör utan mina kramar.
Förstår ni den känslan? Att ligga hemma jämt, och när jag väl är med känna mig som en skugga av mig själv för att jag får koncentrera mig så mycket på att hänga med i samtalet och sitta på en stol att jag knappt känner att jag existerar i samtalet. Men att en tolvårig ungdom har såna fantastiska kommentarer att ge? Det är alltid ens egna tankar och känslor som styr vad man tror på om sig själv, men sånt gör verkligen sitt till för att man ska våga tro på sig själv i sin bästa dager. Jag vet inte hur många gånger jag kommit tillbaka till detta samtal. Inte sista gången i alla fall.
Jag minns Belle från innan hon var född. Som vi längtade efter henne. Och när de hälsade på oss för första gången och hon var så där liten och jag bara ville hålla henne hela tiden, och tyckte hon verkade lite trött av allt stim så jag tog med henne ut till ytterdörren och höll om henne i tystnaden och då kände jag hur hon slappnade av. Och vilade huvudet i min halsgrop. Det är ju vad den är gjort för. Det var hennes första kommunikation med mig. Den betyder allt. Hon betyder allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar