Söka, finna
Det är ett ord jag har letat efter ganska länge. Det är när man inte har bedömningsförmåga längre. Dvs säger plumpa eller olämpliga saker. Jag kan verkligen inte komma på vad det heter.
Men idag var jag det, och det sitter så hårt kvar i självkänslan flera timmar senare.
Jag kommer ihåg att en av de första kognitiva problemen jag fick med ME var att min förmåga att redigera mig försvann. Jag kunde förklara nåt skriftligt men jag kunde inte ta bort saker. Jag kunde inte hålla vad som var nödvändigt för förståelsen i huvudet på samma gång som jag bedömde vilka detaljer som kunde försvinna för att det skulle bli enklare eller bättre. Jag är fortfarande väldigt långrandig. Långrandig har jag ju i och för sig alltid varit, men jag märker på mig själv att det är värre.
Det där med ordet jag inte kommer på är en sak som har vuxit fram. Äldre kan ju bli det även utan ME. Men jag har svårt för att acceptera både ålder och ME så det blir ingen superbra kombination.
Det hör också ihop med att jag är så öppen. Dels har jag inte hemligheter och tycker det går bra att berätta det mesta. När det gäller mig själv kan jag lätt berätta, men när det gäller andra så är det ju inte min rätt att berätta det som rör dem. Och där kommer också det där in att jag ibland bedömer fel. Men jag har verkligen tränat mig på att inte vara öppen med andras information. Ibland väljer jag att bryta mot det och sätter in ett foto på fler folk än mig själv på sociala medier. Men där går gränsen. Eller, gränsen går ju före det, men ni fattar.
Det andra är att jag kan bli nervös i sociala sammanhang och säga för mycket av nervositet. Jag minns fortfarande när jag var 25 och det var en vilt främmande kille som bjöd upp mig och berättade väldigt personliga saker om sitt liv medan vi dansade. Jag tyckte det var så fel miljö för så djupa ämnen förutom att jag inte kände honom nog nycket för att höra om sånt. Men så gör jag ju själv ibland, och mer nu än förr. Saknar inte spärrar helt, men litegrann.
Jag har också en hemlighet som inte är min och som verkligen inte får komma ut och den har jag låtit bli att berätta i flera år. Det är jag stolt över. Fast det är en sån väldigt skvallervärd historia. Men det ligger inte i min natur att vara tyst om saker, så jag får anstränga mig. Jag kan tvinga mig själv att inte berätta om nån är gravid eller så, för det är så självklart att om man fått reda på det för att man är anhörig så är det inte man själv som bestämmer när det ska sägas till andra. När svärdottern var gravid nyss vågade jag knappt säga det fast det syntes sen länge. Jag ville inte klanta mig, helt enkelt. Men att jag behövde akta mig för att inte klanta mig säger ju en del.
Så ja. Jag har lite dåligt omdöme ibland och det är jobbigt.
Omdömeslös är ordet!!!!! Å, vad skönt det var att hitta det! Men inte lika skönt att vara det.
Det är skönt med Mikael, för han är så rak att jag alltid vet att jag kan lita på honom. Han säger inte saker för att jamsa med, så jag vet alltid var jag har honom. Jag använder ibland honom för att testa mitt omdöme. Men ibland är han ju värre än jag, men jag vet ju i vilka fall hans omdöme inte är att lita på. Som tid till exempel. Det behärskar han inte över huvud taget. Och nu har jag delat information om en annan som den personen borde få styra över själv. Ni ser.
Nyligen hade jag bestämt mig för att ha en röd klänning på mig när vi skulle fira min systers födelsedag. Den hade hängt utanpå garderoben i ett par dagar för att jag skulle känna efter. Jag gillar rött, jag gillar klänning, jag gillar blommor. Men det var också saker med klänningen som jag inte var så säker på. Så jag frågade Mikael om han gillade den. Hans svar var obetalbart. Vad menar du att jag ska våga svara på det? Det räckte för att jag skulle förstå, och jag förklarade att jag inte frågade för att få beröm (det avskyr jag när folk försöker manipulera fram) utan faktiskt ville ha hans ärliga mening. Och då gav han den, med snäll röst, i form av Jag hade inte köpt den åt dig. Fine. Det var ju det jag hade på känn.
Men att jag kan vara omdömeslös med kläder är inte världens största problem. Men att vara omdömeslös i andra sammanhang är jobbigt.
Allt som är dåligt med mig märks ju tydligare eftersom jag har mindre kognitiv energi att dölja det, eller om man ska säga det snällt att jag ofta inte har ork att tänka efter.
Igår hade jag tvättat underkläder i syntetprogram istället för bomull och jag vet inte varför jag gjorde det. Jag tänkte bara snett. Jag gör ju det hela tiden. Min bästa facebookgrupp är en där vi med ME säger knäppa saker vi gör. Idag var det en som hade lagt in ett lagerblad i diskmaskinen. Det är ju underbart att skratta åt eländet.
Ja, men då så. Jag är ibland för omdömeslös och det är inte roligt. Men vi har alla saker som vi kämpar med. Det här är en av mina.
"Jag hittar nästan överallt"
Orup sjunger att han hittar nästan överallt i låten Stockholm. Jag förstår vad han menar. Jag är inte superbra på att hitta vilka bilvägar man kör men så fort jag ser en bild från Göteborg i media känner jag igen mig. Jag vet alltid var det är. Den här bilden kom i mitt nyhetsflöde nyss.
Här känner jag igen allt förutom spårvagnen. De som var nya på min tid måste vara urgamla vid det här laget. Och jag kommer ihåg de riktigt gamla, man fick dra upp dörrarna själv om man inte gick in där föraren satt. Utifrån hade man inget handtag så man stack in händerna i mitten och drog dem mot sig. Det var tider det.
Här är de som var nya på min tid.
Jobbtips
Eftersom industrisemestern är slut så kanske en del av er återvänder till arbetsplatsen snart, fysiskt eller mentalt. Så här är några synonymer ni kan ha nytta av.
A
Elefantminne
Jag lagade mat idag! Färdigt pulled pork som jag kokade ris till. En sallad. Och så en vit sås med gräddfil och lite majonnäs, fetaost, rödlök och örter. Kände mig jätteduktig.
Men i det här hemmet kan man inte räkna med att få mat utan motprestation. Så jag frågade vad rödlök heter på italienska. Han kom på rosso med en gång och sen kom cipolla rossa. Det är en av mina favoritglosor!
Och vi har varit i Tropea i Kalabrien, tån på Italien, som är känt för sin rödlök. Och den var så söt och god och vi hade till och med oss en påse hem! Men tror det var tio år sen. Så det var duktigt av Mikael som ju inte varken talar italienska eller lägger mat på minnet.
31 juli
31. Om du blev framgångsrik, vilket yrke skulle du vilja bli känd genom?
Äntligen en riktigt lätt fråga! Författare!
Kan också tänka mig att vara professor. Inte nödvändigtvis vara känd som det dock.
Min plan B skulle vara att vara med i Real Group eller så.
30 juli
30. Finns det nåt du inte gillar som andra älskar?
Att prata om klimathotet. Fast jag förstår att ni inte menar frågan så.
Solsidan. Camilla Läckberg. Och massa svenska serier och komik som Kvarteret Skatan och såna grejer. Huvva. Och hjälp, Mello!!!!!
29 juli
29. Om du vann en miljon på Lotto, vad skulle du göra? Vad är skillnaden om du skulle vinna 100 miljoner?
Den riktigt stora skillnader är väl om jag skulle vinna 10 000:- respektive 1 miljon. För 10 000:- kanske vi skulle åka på en resa. Jag vet inte om jag orkar men det är i alla fall vad vi skulle vilja lägga pengarna på. Och om vi vann en miljon skulle jag köpa en större lägenhet. Jag har ju en jag låtsas att jag ska få.
Vann vi 100 miljoner skulle man ju ha råd att ge barnen varsin miljon, våra syskon, våra föräldrar osv. Och sen köpa en bättre bil, köpa större och bättre boende och inte låta nöja sig med några tapeter man inte gillade. Och sen ge bort ännu mer, alla kanske skulle få fem miljoner var istället.
Sen skulle jag tråkigt nog inte ge bort massa till alla som bad om det. När folk ringer på dörren och er ol pe ger är Mikael ofta generösare on jag. Han köper munkar av fotbollskillarna och grejer ur julkataloger. En gång när Mikael låg på sjukhus tror jag så öppnade jag och det var väldigt vämöfeswmgwrat, vad det nu var. Men så tå let jag att hår är vi en kroniskt sjuk som inte haft lön sen 1900-talet, och en som ligger på sbukvus! dvs kostar pengar och får mindre i ersättning än konen så det tar från bägge ändarna. Vi skulle snarare behkca hjälp av dem. Och vi ger dessutom redan pengar till behövande varje månad bägge två. Jag har kanske en hundring över men jag vill inte få dåligt samvete när jag inte har det. Jag är hemsk på det viset. Till exw pep tycker jag de r reklamerna med svältande barn är superjobbigt. Oftast vänder jag bort ansiktet.
Så en fråga om vad man skulle göra av 209. Miljoner kan bli lite för närgången.
. Mikael I cg jag pratade om arv häromdagen, teoretiskt. Man tror ju inte att barn eller syskon skulle bli arga på en för båt med pengar, men säg den som tror att ens var kommer att bli riktiga hyenor när det står pengar på spel. Precis som ingen normal kvinna tror att hennes man är pedofil förrän polisen kommer och bevisar det.
Men jag är helt övertygad om att det skulle skapa prpblem att vinna 100 miljoner. Inte om man behöll dem själv och aldrig berättade det eller gav till organisationer bara, utan om man blandade in människor. Jag tror ju folk kan börja visa fram rätt eländiga personlighetsdrag i såna situationer. Inklusive den som har pengarna och älskar dem mer än X eller Y eller Unicef eller Greenpeace.
Dagens läxa?
En sån här lista kan jag inte slita mig lös ifrån.
Jag kunde inte alla orden men 75-80%.
Om du vill ha en läxa, lär dig ett av orden. Jag ska träna mig på auspicious. Det vet jag inte ens om jag har hört nån gång.
Jag har slagit upp det nu. Det betyder
conducive to success; favorable eller giving or being a sign of future success.
"It was not the most auspicious moment to hold an election. "
Eller "They said it was an auspicious moon—it was rising. "
Synonymer
favourable
propitious (ett främmande ord till, fast kan man auspicious så kan man gissa att eftersom pro betyder för så blir det gynnsam)
promising
full of promise
bright
rosy
good
optimistic
hopeful
encouraging
opportune
timely
well timed
lucky
fortunate
providential
felicitous
advantageous
beneficial
Motsats:
inauspicious
28 juli
28. What kind of relationship did your parents have?
Rätt idealiskt tror jag att jag måste säga.
Jag minns att om man frågade en förälder och fick nej så kunde man inte gå till den andra och få ja. Så enad front, vilket gjorde att allt som var regler kändes som nåt som gällde på grund av naturliga orsaker, inte för att en individ fick för sig nåt i stunden. Det gjorde att jag blev trygg med regler och att de inte hade för många, för de de hade skapade känslan av att man visste att det betydde nåt. Så jag har aldrig känt att förbjudna saker är lockande. För om nåt var bra sa de ja, om det var dåligt sa de nej. Det är en stor sak.
Sen är det klart att jag såg dem mer som föräldrar än som äkta par. Men jag minns att mamma kunde skriva lappar till pappa och som hon la på hallmattan där hon önskade honom välkommen hem om han skulle komma sent, och att hon skrev under dem med roliga namn som Drottningen av Saba.
Sen är de ett läsande par, universitetsubildade och som har gett oss en kärlek för böcker som är en oerhörd gåva. Jag behöver aldrig bli ensam eller uttråkad mer i mitt liv om det bara finns nåt att läsa. En av mina favoritminnen (ch som jag nog redan har berättat om) var när vi åkte på semester till Italien i samband med att jag hade bott i Basel. Vi hade med oss en bok var och alla läste ut sin bok en dag, sen bytte vi varje dag och till slut hade alla läst varandras fem böcker. Semester är intrinsically förbunded med läsning för mig. Ingen läsning, ingen semester. Folk som har fler filmer än böcker ska man vara misstänksam mot. Och om de böckerna är kioskromaner ska man också dra öronen åt sig lite.
27 juli
27. What do you think is your greatest strength in relationships?
Två saker. Att jag inte är så argsint av mig och att om jag blir arg så går det fort över. Jag tycker också att jag hanterar mig själv ganska disciplinerat när jag bli arg. Har inte alltid varit så.
Det andra att jag är uppskattande. Jag tackar. Jag berömmer. Motsatsen, folk som är snåla med komplimanger eller som måste slå ner på en på samma gång som de motvilligt ger en en komplimang, tycker jag så hjärtligt illa om. En gång fick jag en komplimang ca tio år efter att personen hade tänkt den om mig, och då fick jag den bara för att hon hade fått nåt liknande. Så trist.
Den fina familjen Bautista är några av mina största exempel på det. De är så fantastiska på att alltid säga nåt gott om folk. Mamma säger att lille J i fem-sexårsåldern kunde se att mamma hade nya örhängen och berömma dem. Både amazing uppmärksamhet men också en godhjärtadhet som vill allas bästa.
25 juli
25. What's a small decision you made that changed your life?
Det som fick störst konsekvenser var två beslut. När jag flyttade till England blev jag sjuk. När jag följde med mina föräldrar till Stockholm en sommar träffade jag Mikael. De två mest omvälvande sakerna i mitt liv.
24 juli
24. What's the most beautiful place you've ever been?
Är det för sliskigt att svara I Mikaels famn? Ja, det är det.
Har tre svar. Jag kan ju inte bara säga en sak sådär snabbt och enkelt.
Naturen mellan Borås och Ulricehamn. Jag är uppvuxen vid havet men älskar inte västkusten. Men en timme in i landet är det platt med små kullar, gräs och träd och får. Vi har faktiskt ganska likadant här, både öster- och söderut.
Sen är det Norge. Det var längesen jag var där men det är breathtaking.
Och till sist mitt älskade Sicilien. Vi hyrde bil och åkte omkring och de där byarna alltså, jag smäller av. Vykortsvackert överallt. Detta är Cefalu, en kvart från där vi bodde.
P. S. Sen måste jag tillägga Antigua i Västindien. Det var på fullt allvar som på de där paradisstrandplanscherna.
Men om jag ska lägga till en sak så vill jag nog lägga till ännu en. Jag gillar utförsåkning mer än längdskidor men fjället är vackert.
Och inte att förglömma mitt älskade Schweiz. Jag vet inte varifrån den här bilden är tagen men så såg det på allvar ut från stugan där vi firade påsk.
Att inte engagera sig
Min syster och jag är lika som tvillingar på vissa sätt, men hon är också mycket annorlunda på några sätt. De flesta av de sätten där vi skiljer oss åt är hon bättre än jag.
Ett av dem är att hon kan låta saker rinna av henne på ett annat sätt än jag kan. Jag blir arg på mig själv för att jag inte bara kan vända på klacken utan måste försvara mig och förklara varför folk har fel när de kanske är både ovilliga att ändra sig och okunniga om fakta så att det blir omöjligt för mig att "få rätt". Igår var det nån som trodde att en kvinna som dog av sepsis för att vården inte uppmärksammade att det var just sepsis hade en covidvaccinskada. Nej, sepsisen uppmärksammades inte, det var därför hon dog. Om sepsisen orsakades av vacccin eller inte spelar ingen roll. Det var att den gick osedd som var problemet. Men jag inser ju att en sån människa aldrig skulle lyssna på mig och ändra tankesätt. Men jag har så svårt att klara av när folk har fel och inte är logiska.
Jag är likadan mot min man, om han ser några hårstrån I handfatet så kan han klaga på det (för att jag tappar mycket hår och han får rensa avloppet långt ner i stammarna vilket tar timmar) så måste jag poängtera att jag före det hade tagit bort hårstrån fem gånger. Och den sista gången gjorde jag inget med håret alls utan borstade t ex bara tänderna men ändå ramlar det hår. Det måste jag liksom hävda i diskussionen, fast det enda vi egentligen pratar om är att nu ligger det hår där.
T ex har vi sett många som hävdar att de där hängda judedockorna i Umeå var konst och yttrandefrihet och jag hade fullt upp med att inte läxa upp folk i kommentarsfältet. Jag tål inte när folk inte förstår att de har fel. Jag är inte säker på varför. Jag kanske är det för att jag är rädd för att jag ska bli bortglömd och felbehandlad om folk inte lever efter sanningen. Jag har alltid haft ett starkt rättvisepatos. Det låter fint men det är egentligen bara jag som var svårt att tåla när jag tycker folk är dumma.
Lagom till att jag återigen tänkte på mina brister inom området så ser jag världens bästa lista på Pinterest. Det här borde jag verkligen träna på. Och kanske finns det nån annan som blir glad för vettiga tips.
A first
Jag har aldrig velat ha guldskor, har däremot ett par silvriga ballerina från Clark's som jag avgudar, insidan är klädd i sånt läckert skinn att det är en fröjd att ha dem på sig. Samt att jag har haft ett par underbara silvriga remsandaler med blockklack som jag sålde för att jag inte kan gå i klackar längre.
is
and
Men så ser jag reklam för denna fining.
Den klacken skulle man tåla. Och Gabor, de måste vara supersköna! Jag börjar bli så gammal. Jag är för bekväm nu för att ha skor som gör ont, men det var ju vardagsmat för 30-35 år sen. Eller när jag nu slutade med det.
Jag minns faktiskt precis när min besatthet av skor började. Mamma och pappa hade varit i USA och året var 1978. Mamma kom hem med ett par vinröda mockaskor med broguemönster och tjock, hög klack. (Och sen dess har jag varit inte skofetischist men skogalning. Livet är en kamp mot att köpa fler skor.) Tänk er nåt sånt här:
Annars har jag nog bara tre högklackade skor kvar. Ett par marinblåa skor med blockklack som sitter som gjutna på foten och som kostade mig hela 35:- i nyskick på tradera. Sen mina näst mesta favoritskor i min favoritfärg ljus aubergine och som har tjock klack och breda lackremmar med sömmar på. De andra i min favoritfärg hade mer pumpssaktig klack och dem gav jag upp på för rätt längesen. Och sen ett par svarta sandaler från LKBennett som HRH Catherine ovan ofta bär och som jag köpte begagnade med en liten slitning på klacken som det är me ingen att jag ska limma tillbaka. Men de är för vingliga för att jag ska ha vågat mig på att använda dem än. Men LK Bennet är ju lite Rolls Royce bland skor så jag är inte beredd att släppa dem än. Det enda märket de kungliga också bär som en vanlig människa skulle kunna ha råd med. Begagnade.
Så bara tre skor med klack. Rätt duktig downsizing. Hade väl 20 förut, och sen högklackade stövlar i flera färger, jag minns svarta som var de dyraste jag nånsin köpt, från Mexx och fantastiskt nästan lackaktigt skinn, bruna från London som var mjuka som en kissekatt, vinröda och olivgröna likadana, typ sock boots kallar man såna nu tror jag.
Å vad jag saknar mina skor och att kunna klä mig snyggt och finnas i det öppna rummet där folk ser en när man är fin och där folk kan ha behå på sig utan att klaga på att den gör ont så därför går de med hängbröst hemma istället i duschklänning (dvs badrock).
Men säg vilken småbarnsmamma som har haft högklackat eller mascara på sig på månader. Går omkring med en ständig doft av mjölk och små spyor. Jag är inte unik i min situation, men den kanske är mer långvarig än för de flesta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)