Insikt

Pratade (skrev meddelanden) idag med en god vän om min tro. Det är ett kärt ämne för oss, som båda är ME-sjuka och troende fast i olika samfund.

Jag lyckades förklara vad ett av mina problem är, och det är att jag tycker att mitt lidande är så onödigt. Jag bara ligger här och gör inget för nån men har ont, är deprimerad, får magkramp, snubblar lite när jag måste gå upp på toa fast jag inte vilat färdigt. Det känns som att jag är 100% upptagen med ett liv som inte är till nån nytta för nån annan och inte heller för Gud. För jag gör inget för att hjälpa andra.

Men så fortsatte jag med Job. Han var ju verkligen inte missnöjd med sin lott, fast han säkert hellre hade haft ett gott liv som innebar att han kunde bidra till att göra världen till en bättre plats och fostra fina barn som i sin tur skulle göra världen ännu bättre. Så då insåg jag att jag tror att jag vet bättre än Gud. Eller så förstår jag inte varför detta skulle vara ett liv som är meningsfullt. Jämfört med att låta mig använda mina erfarenheter och starka sidor för att bygga upp människor och spegla Kristus i mitt ansikte.

Jag ser det som att Gud inte vill ha mitt tjänande och mina talanger. De tycker jag är fina gåvor och jag vill gärna ge dem. Men så vill han hellre ha att jag ligger och har ont och tycker att jag är usligt värdelös. Nej, inte det såklart. Men man vill ju hellre ha ett barn än sörja att man är barnlös. Även om mammatiden kan vara ett lidande många gånger så vet vi ju vad för problem vi föredrar.

Men så tänkte jag på min goda vän. Hon har en förfärlig sjukdom tror jag det räknas som, i alla fall är det en sammansatt lista över symptom som är mycket svåra. Det heter Topical Steroid Withdrawal eller TSW, och är att huden inte längre tål kortison. Hon har använt kortisonsalvor hela livet men började istället få biverkningar av det och tålde det sedan inte. Så fick hon en sorts reaktionssjukdom som jag inte kan förklara i ord vad jobbig den måste vara. Huden blir tunn som silkepapper, kliar, svider, går sönder bara man petar på den, faller av så det ligger flagor eller som mjöl på hela kroppen och sängen, huden har blivit elefantartad, tjock och vätskande och tunn och ömtålig och allt om vartannat. Hon skriver om hur hon har det och hon låter hela tiden som att detta är väldigt jobbigt förutom ME:n, men å andra sidan låter hon alltid hoppfull, som att hon önskar ett slut på det men att hon inte tänker ge sig och ge upp. Hon behåller tron hela tiden. Hon tänker inte "förbanna Gud och dö".

Och när jag berättade för henne hur tröstad jag blir av hennes starka berättelser, hur hoppfull hon gör mig med sin styrka, då insåg jag att folk ibland har sagt till Mikael, eller faktiskt mig också men jag träffar inte folk så ofta längre, att de tycker jag är stark och trosviss. Jag tänker att det kan ju inte de veta. De ser mig inte när jag önskar idka prickskytte på de morgontidiga fågeluslingarna som kvittrar och smetar in min insomni i ansiktet som en raklöddertårta. Kanske har nån läst nåt jag skrivit på sociala medier, kanske har nån hört nåt av nån som träffat min familj eller Mikael (det blev fel, han är såklart min familj!). Och om en person tänker en god tanke i samband med att de tänker på mig, då har ju det här decimerades torftiga livet en mening! Då kan någon annan tänka som jag om Mireille, att om hon kan så kan jag.

Så kanske att jag börjar se värdet i min egen livslott. Det är ett stort steg i så fall, och nästan mirakulöst att jag har kommit till den insikten på samma gång som jag skriver i min hälsodagbok bredvid huvudvärk "Blir snart galen!"

10 kommentarer:

AL sa...

Du lyfter iallafall mitt liv, och din frånvaro skulle vara en førlust jag verkligen skulle kænna. Trots att vi inte træffats på flera decennier. Mina barn sæger alltid "du måste sæga sånt, du ær ju min mamma". Så nu skyndar jag mig att kommentera føre modren før att bevisa att du ær ælskad och ger ringar på vattnet också utanfør familjen.

(Har också familjemedlem som drabbats av smærtsam brutal TSW som varade i flera år. Helt fruktansvært.)





Anja Olergård sa...

Men å, vad fint du skriver!!!! Tack av hela mitt hjärta!

Åratal med tsw. Hjälp!!!!!

Monica sa...

Ja, alltså, det finns ju en anledning till att du står överst bland mina bloggfavoriter! Blir så glad varje gång du delar med dig, både av djupt filosofiska frågor och modebilder. Du ligger näppeligen och glöms bort, trots att du just nu inte kan träffa så många IRL just nu. Kram!

modren sa...

Jag känner igen varenda tanke du nämner. Jag har också tyckt/trott att Gud inte vill ha mina tjänster och insikter och vilja, fast jag har så mycket att ge. Jag har också känt att mitt liv var rätt meningslöst för att jag periodvis inte har kunnat vara till nytta på de "vanliga" sätten.
Och det är för att vi är fostrade till att tro att livets mening är effektivitet. Vi accepterar inte att bara vara human beings utan måste nödvändigtvis vara human doings. Gud måste tydligen tränga in oss i ett hörn för att få oss att tänka om.
Jag citerade Julie Beck i mitt tal i Vendelsö i söndags: "Förmågan att bli värdig, ta emot och handla enligt personlig uppenbarelse är den allra viktigaste färdigheten vi kan skaffa oss i detta liv."
Är vi värdiga att få personlig uppenbarelse? Ja. Har vi tagit emot det? Ja, oräkneliga gånger. Handlar vi enligt Andens inspiration? Om vi gör det - i stället för att "fret" över det vi vill göra i stället - så får vi frid i själen.
Säger Anden att du borde ut och springa i skogen? Handla mat? Flyttstäda år folk?
Nå, då så. Lyssna på den i stället för på dina egna tankar om dina tillkortakommanden. Job fick ett nytt liv och en ny familj efter allt sitt elände. Det får vi också, i nästa värld om inte förr. Of this I am absolutely sure.
modren

Anonym sa...

Jag har egentligen en massa att säga, eller argumentera om, här eftersom jag inte tror. Eller inte tror på gud i alla fall, det finns en massa annat som jag tror på:) Men jag ska bespara dig det och bara konstatera att vi ser olika på den saken. Däremot måste jag protestera VILT mot att du på något vis skulle vara onyttig eller inte tillföra något till andras liv, för det gör du visst! Till och med jag, som inte träffat dig på över tio år och lever ett helt annat liv någon helt annanstans har extremt stor behållning av att läsa din blogg och känna att jag får vara lite delaktig i ditt liv och dina tankar! Kanske just för att vi lever så olika liv under så olika förutsättningar ger du mig ett perspektiv som jag annars saknar, bland annat genom att visa att allt inte handlar om prestation. Det berikar mer än du vet om!
/Sofie

Anja Olergård sa...

Monnah, jag hade fått uppfattningen att jag mest skriver och klagar nuförtiden och knappt ens orkar göra det. Det är en fantastisk komplimang att du gärna läser! Då har jag ju återigen en del i mitt liv som spelar roll för andra. Lip! Tack!!!! ❤️

Anja Olergård sa...

Haha, mamma, säger Anden att jag måste flyttstäda hos folk? Nej! Jamendåså.

Anja Olergård sa...

Ja du Sofie! Dagens ip. Jag menar ärligt att jag inte hade en aning om detta. Jag trodde min blogg var bra förr men trodde inte det längre, för att jag aldrig skriver nåt annat än klagar på hur dåligt jag mår. Men ni ser visst andra saker i den. Till och med bra saker som ni värdesätter i era liv.

Jag skrev ju verkligen inte det här för att alla skulle säga vad fin jsg är. Jag skriver väldigt sällan med tanke på att nån ska skriva nåt tillbaka. Jag uppskattar den ömsesidiga kommunikationen och inte bara min ensidiga kommunikation, men jag skriver alltid bara för mig själv så att säga. Så återigen, det betyder oerhört mycket att ni som är goda, smarta, kloka, roliga kvinnor tycker om att läsa och får ut nåt av det. I am a reformed woman! Tack!💜

En långvarig förkylning sa...

Nu började jag gråta, av glädje och att jag är rörd. Det har varit så givande att skriva med dig om dessa saker. Jag ligger sååå efter att läsa din blogg och bloggar överlag. Vilket jag saknar, för du har en fantastisk förmåga att skriva om allt möjligt. Högt och lågt, djupt och ytligt. Jag skrattade till mitt i tårfällandet nu. Trodde det bara var jag som ville skjuta fåglar, och det är ju hemskt, för det vill jag ju inte egentligen men hjärntrötthet och kvittriga fåglar mitt i natten (dom små liven fattar inte ME-klockan) går bara inte ihop.

Saknar att blogga också. Hade behövt skriva om tsw, få ur mig allt men det blev Instagram istället. Och jag vågar knappt skriva allt, än, för jag måste komma ur det värsta och få lite distans.

Du är värdefull på så många vis och håller med alla föregående talare! Kram💜

Anja Olergård sa...

❤️❤️❤️