23 december

Ha med dig nåt gott till en behövande.

Det här är äkta medmänsklighet. Att folk ska vara oroliga för mat och paket i jul är inte som det ska vara. 

Kryckan Vallakyrkan drivs av Svenska kyrkan och beskriver sig som en öppen mötesplats för människor i hemlöshet, missbruk eller annan utsatthet.

Vår församling brukar hjälpa till med mat till deras julbord. Jag är ledsen att erkänna att jag inte bidragit alls i år. Vi har inte så gott om pengar och jag måste till tandläkaren efter helgerna.

Det känns å andra sidan surrealistiskt att låta bli för att man inte har råd. Det är ju just att inte ha råd som är deras hela problem.

Vissa stunder känner jag att man borde ge alla pengar man lägger på julklappar till de fattiga. Vad ska rika barn ha fler grejer för.

Men det är väl inte i det passionerade ögonblicket som problemet med fattigdom i världen löser sig.

Men att bara säga ordet hemlös och vinter på samma gång gör att jag får en TIA. Jag som är så frusen kan bara inte förstå hur fruktansvärt det måste vara att behöva bo utomhus i det här vädret. Blött och kallt och mörkt. Aldrig trygg, aldrig varm, aldrig mätt. Aldrig ren och snygg. Hur måste de må? 

Precis så känner jag för svältande barn på reklam på tv, eller läkare som rapporterar från krigszoner. Det känns supersjälviskt att vända bort blicken för att orka. 

Jag är verkligen inte sams med alla mina känslor.

Varje år får jag spel på allt det där julpappret. Vår svärdotter är duktig och använder tygpåsar. Men julen är sån juxtaposition av slöseri och brist. Jag är jätteglad för kyrkans julkalender som hjälper mig fokusera på att göra gott i jul. Även om det känts som att jag kunnat göra ännu mindre i år än andra år. Men så är det ju, när man inte ens kan hämta posten själv, då blir det inte mycket utrymme för att hjälpa andra. Men jag tror alla har det så. Ingen hinner och orkar hjälpa andra så som man skulle vilja. Den skulden är väl nåt man måste både förlåta sig själv för och göra bättre nästa gång.